Sändning

november 7, 2018 — 1 kommentar

Idag sänder vi iväg en god vän härifrån till Sverige som missionär. Det känns otroligt speciellt!

Nabadgelyoow, walaalkayow!

addis

Annonser

Hudad

november 6, 2018 — 2 kommentarer

(Det har tagit mig två veckor att ladda upp alla dessa bilder – men här kommer nu fortsättningen på vår Lalibellaresa.)

IMG_3176

Efter ett dygn bland kyrkorna i Lalibella begav vi oss mot bergen som omsluter staden. Vårt mål var Hudad, som ni kan se längst bort på bilden här ovanför, ett foto taget från Lalibella. På toppen av detta berg finns det ett gästhus där vi skulle bo i tre nätter.

Med några mulors hjälp tog vi oss upp längst en fantastisk väg genom byar, åkrar, kullar och berg. Jag började genast fota, för utsikten var bedårande. För varje ny sväng vi gjorde så insåg jag dock att fotot jag nyss tagit inte var någonting jämfört med den nya vyn. (Till detta ska visserligen tilläggas att vi ju bor i Addis; avgasernas och betongens stad… så ”bara” en vanlig svensk skog är för oss ett paradis!)

44318086_1978299135801325_3907312687553445888_n

IMG_2990

IMG_3045 skuren

IMG_3327

IMG_3007

IMG_2988

IMG_3261

Det var en underbar vandring och barnen fick äntligen göra sig av med all sin energi; hoppandes mellan klipporna och ridandes på mulorna.

Hudad är 3.300 möh. Luften var kylig, samtidigt som solens strålar brände. För att komma in genom plåtdörren som ledde till gästhusets område fick vi balansera på en smal klippväg. Mulorna fick vi lämna nedanför.

IMG_3342

IMG_3205

IMG_3104

Innanför porten möttes vi av ett stort gäng Geladaapor och en fantastisk utsikt. Vi var de enda gästerna och fick en hydda tilldelad oss mitt på berget. Ingen el, inget rinnande vatten, utedass och alldeles fantastiskt!

41702105_1978296522468253_1698425657354092544_n

44336079_1978387662459139_415093127276134400_n

44407400_1978296449134927_4362381330311282688_n

44444029_1978296519134920_3843177448455798784_n

IMG_3107

På kvällen tände vår värd en brasa och eftersom det hunnit bli riktigt kallt så var det fint att få värma sig vid den. Vi åt injera och fick våra fötter tvättade. Tydligen är det en tradition som fortfarande praktiseras i byarna i bergen och är något man gör för alla långväga gäster som kommer förbi ens hus. Skönt, tyckte jag. Kittligt, tyckte Silas. Synd om dem, tyckte Andreas. Gör mer, tyckte Isak. Och Sakarias vägrade.

44422390_1978298659134706_4883031963310489600_n

IMG_0570

Det var otroligt mycket stjärnor ute och vi tog oss långsamt tillbaks till vår hydda, parerandes mellan buskar och hål i mörkret.

IMG_3190

Nästa dag fick vi väcka vår värd som fortfarande låg och sov när barnen tyckte att det var frukostdags. Men han var snabbt uppe och serverade oss äggröra. Sedan satte vi oss ute på fältet, mitt i den stora flocken av säkert 100 Geladaapor och studerade dem en lång stund. De slogs, lekte, parade sig, betade gräs och plockade loppor precis framför ögonen på oss.

IMG_3175

44288477_1978296442468261_8982121391671214080_n

IMG_3119

IMG_3167

Vid lunch tog vi en längre promenad utanför gästhusets område. Vandrade längst fält och små stigar. Hela tiden med en fantastisk utsikt.

IMG_3241

IMG_3257

IMG_3281

Till sist kom vi fram till en liten by där de bjöd in oss på kaffe. Och injera. Och hemmabryggt skitäckligt öl. Jag har varit inne i ganska många olika sorters hyddor i många olika delar av Afrika, men den här var nog ändå i sin enkelhet en av de mest välplanerade. En avdelning för djuren och ovanför dem hade man byggt ett litet loft där familjen sov. Djurens värme steg på det sättet upp till människorna som ett biologiskt element. Man hade byggt en hylla uppe i taket där man sparade nästa års utsäde. Och så en annan smart hylla i väggen för burkar och redskap. ”Här kan vi också bo” tyckte våra barn entusiastiskt och äventyrslystet. Det de inte såg var fattigdomen och allt slit bakom den till synes mysiga lilla hyddans fasad.

IMG_3279

IMG_3285

44308783_1978387549125817_6693268117734293504_n

IMG_3298

IMG_3314

IMG_3310

Bonden berättade för oss att deras åkrar inte ens räckte till deras egna behov, än mindre att byta emot andra nödvändigheter. Utsikten var visserligen bedårande, men det var inte enkelt att odla i den steniga sluttningen. Och närmaste sjukstuga låg långt, långt bort. Det hade dock öppnats en liten skola dit barn kom vandrande långa väga för att få sin undervisning. Jättebra, såklart! Men jag ryser vid tanken på alla dessa små barn som balanserar ensamma längst stupen varenda dag.

IMG_3339

IMG_3333

De tre dagarna uppe på berget var härliga och gav oss massor av ny energi! En plats vi starkt rekommenderar och som vi själva gärna återkommer till. Inte minst då det ligger så nära vallfärd-/turiststaden Lalibela.

Lalibela

oktober 26, 2018 — 1 kommentar

Så har också vi, efter drygt fyra år i Etiopien, fått åka till Lalibela i Norra Etiopien. Staden hette ursprungligen Roha, men bär nu namn efter 1200-talskungen Lalibela som var den som konstruerade kyrkorna där.

De 12 kyrkorna  hackades direkt ut ur bergen. På några av kyrkorna började man alltså med taket och hamrade sig sedan neråt. Andra byggdes som grottor från sidan, in i berget.Tänk vilket jobb det måste ha varit! Varje litet kors, varje fönster och sedan hela rum med utsmyckade tak, altare och kanaler. Platsen upptogs på Unescos världsarvslista 1978 och är en pilgrimsort för många ortodoxt kristna. Det andas historia och mystik.

”Vår tradition säger att kung Lalibela fick hjälp av änglarna att bygga. Forskarna har lite andra tankar. Men jag tror på änglarna” berättar vår guide. Och även om det kan tyckas löjligt nu när jag sitter i Addis 60 mil därifrån, så var jag just då benägen att hålla med. Det var lätt att tänka sig att änglarna skulle ha varit med och byggt dessa magnifika verk!

IMG_2899

Jag gick med kameran i högsta hugg och även om jag klätt på mig både långkjol och sjal så kunde ingen ta mig för något annat än en nyfiken turist. Men här fanns också många etiopier – ortodoxt troende som vallfärdat hit till deras eget Jerusalem för att finna bot för sina sjukdomar, hjälp för sina släktingar eller frid för sina själar. Där fanns ett stort hål uthugget i sten, som var fyllt med grönt vatten. Där badar de som inte kan få barn, i hopp om att vattnet ska skapa liv.

Inne i en kyrka fanns flaskor utställda av människor som hoppas att Guds Ande ska fylla flaskorna, så att de kan ta med sig Anden hem.

IMG_2732

IMG_2864

I hörnen satt äldre män och bad. Framför en ikon stod en kvinna och läste sin Bibel.

Alla var vitklädda. Alla var allvarliga. Vi fick höra mängder av berättelser om de 12 kyrkorna, om helgonen och om det övernaturliga.

IMG_2850

IMG_2854

Våra barn satte sig på golvet i ett kapell och spelade på de stora trummorna som låg framför ett altare.

Jag önskade att jag kunde sätta mig ner en liten stund och reflekterat lite mer över min egen tro. Jag vet att den skiljer sig ganska markant från många av de andra människorna i Lalibela, men det är ändå på något sätt fint att få finnas inne i deras rökelsetäckta bönekammare. Även om jag visst kan önska att nåden fick penetrera rummen lite tydligare

44239385_1978298665801372_6422459292871294976_n

.IMG_2789

IMG_2779

IMG_2946

Grabbarna sprang runt. Området var väl inte direkt barnvänligt med sina stup och sin känsla av helighet. Vi hyschar dem och försökte få dem att förstå allt det magnifika.

Men när de fick klättra i St Georgs hästs fotspår längst den höga klippan, då trivdes de!

IMG_2768

Och att få krypa in i gravhålen längst väggarna, det var också coolt. Att dessutom få hitta ett riktigt skelett i ett av hålen, det var riktigt spännande.

Och när de fick vandra genom den kolmörka grottan för att komma till Bete Merkorius, då tystnade de alla tre av ren förskräckelse. Fladdermössen satt och sov precis ovan våra huvuden och det var så mörkt att vi inte kunde se våra egna händer.

IMG_2761

IMG_2871

Lalibella. Det blev en starkare upplevelse än jag räknat med!

Och på hotellrummet fick vi lite senare besök av en markatta som kom vandrande in i vårt sovrum. Kanske tänkte hon att vi skulle tro att hon var en människa om hon gick på två ben?

44350359_1978296439134928_3439417696196755456_n

Nådens guld

oktober 25, 2018 — 3 kommentarer

Ali Bishoftu redigeradJag sitter där på den hårda träbänken. Alis kropp ligger en meter ifrån mig. Men snart ska vi föra den vidare mot kapellet och avskedsgudstjänsten. Innan vi gräver ner honom. Lyfter ner kistan och täcker den med betong och jord. Spadtag efter spadtag. Alla kommer hjälpas åt att täcka kroppen. Tårarna kommer blandas med droppar av svett. Det är svårt att säga farväl. Döden kom så hastigt. Vi var inte beredda på att behöva skiljas åt.

Men ytterligare en liten stund finns vår väns kropp i rummet. Mekdes lägger sin arm runt mig. Hon ber. Vi andas. Vi tröstar. Någon skickar en näsduk till en annan. En kvinna kommer skrikande in genom dörren. Alla börjar gråta igen. Ett av Alis barn tittar in. Det är svårt att säga farväl.

Det är tungt. Ali har varit en så självklar del av vår vardag. Igår satt han i vårt kök och drack kaffe. För bara tio timmar sedan kastade han argt på luren i örat på Andreas. Det gjorde han ofta – för att en liten stund senare komma skrattande in genom dörren. Men den här gången kom han inte tillbaks.

Och nu ligger han där. Andreas har varit med och svept in honom i vitt tyg.

”Det är inte Ali” säger någon. ”Han var aldrig stilla. Han var aldrig tyst.” Alltid så full av känslor. Full av åsikter. Full av skratt. Full av ilska. Och mod. Inte kan han ligga still i en kista.

Han kom alltid och ”störde”. Varenda dag störde han oss. Ibland så irriterande, men så fantastiskt! Vi var många som tyckte så mycket så mycket om honom.

Ali var vår hejarklack. Min familjs främsta supporter.

Ja, han var många människors supporter. Jag vet inte hur ofta jag sett honom gråta glädjetårar över andra människors framgångar. Eller bära andra människors bekymmer på sina axlar. Oräkneliga gånger!

En gång när vi läste om den Barmhärtiga samariten (en man i Bibeln som valde att hjälpa sin fiende) så frågade Ali om vi kunde be för honom. ”Be att jag får mer kärlek till min släkt” önskade han. ”Alltid när min muslimska farbror kommer för att bo hos oss så måste jag smyga upp mitt i natten när alla somnat för att rota igenom hans väska. Jag tänker att han kanske gömt ett vapen eller en bomb där. Jag är rädd att han ska döda min familj. Men jag vill ändå välkomna honom och älska honom mer än vad jag nu gör.” Ali längtade efter att få vara mer lik Jesus. Han utmanade mig så ofta.

Han var den som var redo att riskera sitt liv för sin tro.

HgeisaTidigare var han en shejk (muslimsk präst). Han undervisade om Islam och ledde människor i bön vänd emot Mecka. Men så började hen läsa Bibeln, en förbjuden bok för hans folk. Men han kunde inte låta bli och en dag bestämde han sig för att bli en kristen. De flesta från hans folk väljer att dölja sin tro, men Ali gick nästa dag till sin moské och berättade för dem att han inte kunde vara deras böneledare längre. För han hade börjat följa Jesus. Såklart skapade hans omgivning problem för honom, pga hans nya tro. Han blev övergiven av många. Men Ali älskade Jesus.

Å vad han älskade Jesus. Han var den som alltid satt längst fram i kyrkan och ropade Halleluja. Den som reste runt i hela Addis för att vara med på bönemöten. Och hade han inte pengar till att åka buss så gick han. Kilometer efter kilometer i hettan. Och han älskade att sjunga. Så innerligt sjöng han sin lovsång till Gud.

Sin sista dag i livet spelade han in ett radioprogram på sitt språk, om en av Paulus sista missionsresor. Hans röst finns kvar på otaliga inspelningar.

Det är svårt att säga farväl. Det är ännu svårare att se Alis familjs smärta.

Ali svart vitt

Han älskade dem så mycket. Dom älskade honom. Nu står de utanför hans beskyddande armar. Utan pengar. Utan en pappa. Femåringen har ännu inte fått veta. Men det är klart att han förstår. Han gråter.

Vi pratar tystlåtet om att det är nu vi måste bevisa att kyrkan är de troendes familj. Att de inte är ensamma. Den biologiska släkten förskjuter de kristna – men de har en ny familj. Det är nu vi som Alis vänner måste sluta upp runt hans fru och barn. Olika människor viskar löften om hur mycket pengar de kan skänka varje månad. Det är vackert och ledsamt.

 

Alis närmaste vänner kommer in i rummet. De lyfter upp honom och bär honom ut till den gröna skåpbilen. Jag ser att Andreas svettas. Kvinnorna skriker. Vi tränger ihop oss i de bilar som finns till hands. Under lovsång åker vi med Ali till hans sista vila. Hans grav.

Jordfästningen är sorglig. Det är dammigt, varmt och saknaden är så stark.

Men det är också så oändligt ljust. Vännerna står framför hålet och sjunger frimodigt. Sång efter sång på Alis språk. De vet att det är farligt att sjunga så öppet. Men de sjunger om hoppet. Om vår Gud som övervunnit döden. Och allt det som Ali älskade och trodde på och längtade efter.

Och plötsligt ser jag det. Nådens guld som fyller gravplatsen.

Jag vet att vi inte är ensamma. Våra tårar faller i sällskap med Guds tårar.

”Jesus föll i gråt” står det i Johannesevangeliet. Då hade en annan person dött och Jesus var på plats vid den graven. Jesus föll i gråt. Ord som talar om Närvaro. Hans känslomässiga, fysiska och direkta Närvaro. En Närvaro som också omsluter oss på denna dammiga gravplats mitt i Addis Abeba.

Och tårarna, både Hans och våra, får blandas med glädje. För Närvaron gör att det i döden hela tiden finns ett hopp om läkedom. En dag, när tiden är inne, så kommer Herren att med hög röst kalla oss till evigt liv. Det är nådens guldkorn.

Han ska göra allt nytt.

Ali, sov så gott. Så ses vi snart!

Vi lovar att försöka vara en bra familj för din familj.

Precis som du var en familj för oss när vi kom hit till Etiopien.

Ali beskuret

 

 

 

Arif Abbat

december 26, 2017 — 3 kommentarer

Andreas låg på golvet i köket och torkade upp en liter mjölk som ett av barnen hällt ut, när det knackade på dörren. Vår gamle, härliga, tandlöse vän Ali tågade in. Han tittar på Andreas och utropar med en förfärad min ”Skärp dig! Du kommer ju aldrig att bli en Afrikan om du håller på sådär!”

Han skämtade.  Jag har sett honom bära runt på sina egna barn och han både handlar mat och läser läxor med dem. En otroligt fin människa ”med mer kärlek inom sig än han kan klara av att bära”, som han själv säger.

Men även om jag känner honom ganska väl och även om det är länge sedan som han sa just detta till Andreas så minns jag hur irriterad jag blev. Jag ville svara med en snabb och träffsäker kommentar och låta honom veta att vissa saker skämtar man inte om. Men istället log jag.

This is Africa. TIA.

Här skämtar man med pappor som torkar mjölk.

För att inte tala om de pappor som bär sina barn på ryggen.

Eller som leker med dem.

Eller?

Vår svenska ambassad har tillsammans med den feministiska organisationen Setaweet tagit ett så bra insiativ gällande just fädrar och barn! De har utmanat pappor i Etiopien och i Sverige att berätta om sin relation till sina barn och att fotografera ett ögonblick i deras gemensamma liv. Det nära föräldraskapet som många skäms för och som många inte tror är manligt, det har lyfts fram och satts i strålkastarljuset.  Bilderna visas just nu på Addis Museum. Så fina, passionerade och manliga! Vackra. Roliga.

Jag blev så glad av att se dem!

THIS is Africa!

Det är okey att torka mjölk från golvet. Även för en man i Etiopien!

Till och med när man får gäster.

1

Vinnaren i fototävlingen blev Mohammed Imran Mazar. Han har fotograferat en ensamstående pappa som flätar sin dotters hår, medan hon ligger i hans famn och gör sin skolläxa. Så här beskriver Mohammed sin bild:

”A single parent never has an easy time raising a child. It takes dedication and sacrifice that many men in Ethiopia are unwilling to face alone. Biruk Girma, a single father, who works as a House Guard for long hours, has found solace in spending time braiding his daughter, Yeabsira, while she focuses on her schoolwork. The space is small, barely enough room to crouch in but its theirs. In this space, away from the tough exterior, both are allowed an opportunity to be vulnerable. An opportunity to foster an unbreakable bond.”

2

Den här bilden som Bryan Molk tagit hamnade också på prispallen.

”Lemi is the most amazing, compassionate, and responsible father! Our small rural kebele town in N. Shewa Oromia is no different from other towns: it’s very rare to find a father caring for and love his daughter. But it doesn’t end there: Lemi cooks, cleans, and teaches his daughter Mika the alphabet in Afaan Oromo and English. But sometimes the most impressive part is how he supports his wife Fenet’s full time job as the head land surveyor at the kebele administration office. Gender equal, compassionate and empowering father figure!”

thumbnail

Bilden från badrummet som mamman Esther Mary Watts tagit på sin man och sin son tycker jag också mycket om.

”My son Zecharias Amen Henock who is 6 loves to be chatted while he is in toilet doing his popoo (that’s what we call it in our family). He requested a company of either his mother or father when he heads to the toilet. I personally consider toilet as a special place to be in peace and I enjoy chatting with him during his quality time for one simple reason: I got all his undivided attention! I have no idea when he bans both of us from attending his private time! But till then…. I love joining him for a chat in the toilet!”

IMG_1596

IMG_1593

IMG_1591

De här bilderna på de svenska papporna har jag tyvärr ingen beskrivning till – och kvalitén är värdelös eftersom jag fotat tavlorna, bländad av solen (de etiopiska bidragen snodde jag från ambassadens hemsida). Men det fanns väldigt många fantastiska bidrag även från Sverige!

 

 

 

Tioårsjubileum

november 16, 2017 — 10 kommentarer

Vi firar tioårs jubileum dessa dagar!

rolfochirene 182

För precis tio år sedan tog Andreas och jag tåget från Kairo upp mot Aswan och sedan vidare med båt, åsnekärra och ytterligare tre dygn på ett annat tåg för att slutligen kliva av i Khartoum. Sedan dess har vi arbetat med samma grupp människor, Ismaels barn. Under hela vårt gifta liv har Andreas och jag delat visioner för detta folk; vi har rest, bett, trott och varit frustrerade. Och det finns så otroligt många minnen, både fantastiskt roliga – men också en del tunga. Framförallt finns det oräkneliga människor som vi bär med oss i våra hjärtan.

Vår vän som ”dog”, men som på tredje dagen av sin egen begravning plötsligt klev in i rummet. livs levande! Pojken som blev helad. Kvinnan som ville tro. Bibelstudier i månskenet. Sandstormar, hetta och öken. Slakter, fester och dop. Barn som dog. Hedersvåld.

rolfochirene 246

Och sedan tillbaks till Sverige och teamet i Gottsunda. Allt vi ville och längtade efter. Gemenskapen och samlingarna.

https://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/thumb/2/20/Musikvagen_Uppsala.jpg/300px-Musikvagen_Uppsala.jpg

Att få förstå hur utsatta kristna kan vara även i Sverige. Förföljelse och hot.

Och glädje förstås!

Flytten till Etiopien. Våra tre modiga pojkar som älskar äventyr och nästan aldrig bangar. Hur jag brottades med att bo i just Addis. Men hur Gud visat att han har koll på läget.

Januari -15 236

Utbrändhet och depression. Glädje och en förvissning om att vi trots allt är på rätt plats.

Människor som sviker och lämnar. Lögner och missbruk. Ändrade planer. Misshandel och förföljelse. Hopplöshet.

Människor som tar nya steg, som vågar leva ut vad de tror på. Som reser sig upp och som ger vidare vad de fått ta emot. Långsamt framåt. Och lite tillbaks.

Infoga bild

Min egen litenhet. Guds storhet.

Stumhet och inre torka. Liv som föds inom det som verkat dött.

Hopp! Massor av hopp!

imag3276.jpg

10 år. Tre länder. Ett folk.

Ismaels barn – vi fortsätter att be för er! Och vi bär med oss dessa tio år av minnen som dyrbara ädelstenar.

April, JigJiga 083

 

IMG_9755

April, JigJiga 082

September -15 141

Infoga bild

Infoga bild

 

 

 

 

 

bibelstudie1.jpg

Jag vill dela med mig av en metod som vi använder för Bibelstudier och smågrupper här i Addis och på andra platser på Afrikas horn. Det handlar om att växa i kärlek i tre olika riktningar: till Gud (uppåt), till andra i vår omgivning (utåt) och till oss själva/den kristna gemenskapen (inåt). Det blir enkla samlingar som lätt går att multiplicera och som vem som helst kan leda. Det behövs ingen utbildad pastor och inga kyrkobyggnader, bara några öppna sinnen som tillsammans försöker läsa och förstå vad skriften vill säga.

Varje gång vi träffas utmanas jag av vad de andra i gruppen ser i texten, samtalen blir ofta jordnära och väldigt praktiska. Jag älskar dessa samlingar! Fokuset ligger inte på kunskap, utan på efterföljelsen och många gånger får veckans text på olika sätt påverka de kommande dagarna.

Häromdagen läste vi om den barmhärtiga samariten och samtalet ledde naturligt in på hur vi kan älska och tjäna dem runtomkring oss som är svåra att älska. Den tandlösa, högljudda mannen berättade om sin farbror som ofta kommer och hälsar på i Addis och vill bo hemma hos honom. ”Han får gärna bo hos oss, jag vill hjälpa honom. Men det är svårt när jag tänker på mina barn. Varje gång min farbror somnat så smyger jag upp och söker igenom hans väskor, för jag vet att han mycket väl kan gömma en bomb eller en kniv där. Jag litar inte på honom och jag är orolig för vad han kan göra mot oss, men jag vill älska honom.”

Vår tandlösa vän bad oss be för familjen. Inte om beskydd, men om mer kärlek!

Dessa samlingar blir ofta min veckas höjdpunkt. Livet är inte alltid så glamoröst och det är fint att få mötas bakom den annars så vanligt uppsatta fasaden.

031 disciple tool_three parts discipleship gatherings_revised_001Metoden kommer från början från T4T (Ying Kai och Steve Smith), men det finns många olika varianter av den, te.x aimtrainers.org.