bibelstudie1.jpg

Jag vill dela med mig av en metod som vi använder för Bibelstudier och smågrupper här i Addis och på andra platser på Afrikas horn. Det handlar om att växa i kärlek i tre olika riktningar: till Gud (uppåt), till andra i vår omgivning (utåt) och till oss själva/den kristna gemenskapen (inåt). Det blir enkla samlingar som lätt går att multiplicera och som vem som helst kan leda. Det behövs ingen utbildad pastor och inga kyrkobyggnader, bara några öppna sinnen som tillsammans försöker läsa och förstå vad skriften vill säga.

Varje gång vi träffas utmanas jag av vad de andra i gruppen ser i texten, samtalen blir ofta jordnära och väldigt praktiska. Jag älskar dessa samlingar! Fokuset ligger inte på kunskap, utan på efterföljelsen och många gånger får veckans text på olika sätt påverka de kommande dagarna.

Häromdagen läste vi om den barmhärtiga samariten och samtalet ledde naturligt in på hur vi kan älska och tjäna dem runtomkring oss som är svåra att älska. Den tandlösa, högljudda mannen berättade om sin farbror som ofta kommer och hälsar på i Addis och vill bo hemma hos honom. ”Han får gärna bo hos oss, jag vill hjälpa honom. Men det är svårt när jag tänker på mina barn. Varje gång min farbror somnat så smyger jag upp och söker igenom hans väskor, för jag vet att han mycket väl kan gömma en bomb eller en kniv där. Jag litar inte på honom och jag är orolig för vad han kan göra mot oss, men jag vill älska honom.”

Vår tandlösa vän bad oss be för familjen. Inte om beskydd, men om mer kärlek!

Dessa samlingar blir ofta min veckas höjdpunkt. Livet är inte alltid så glamoröst och det är fint att få mötas bakom den annars så vanligt uppsatta fasaden.

031 disciple tool_three parts discipleship gatherings_revised_001Metoden kommer från början från T4T (Ying Kai och Steve Smith), men det finns många olika varianter av den, te.x aimtrainers.org.

Annonser

En kort sekund

maj 8, 2017 — 4 kommentarer

mötet

En kvinna kom fram till mig igår. Ni vet hur man kan se på en person att de har problem och söker efter hjälp, redan innan de hunnit öppna sin mun. Så var det. Hon lyfte lite på sin sjal och där under gömde sig en fin liten pojke. Han var sjuk, berättade hon och spände ögonen i mig. Han behövde hjälp.

På en kort sekund hann jag tänka så många tankar.

Hur skulle jag kunna krångla mig ur den här situationen? Talar hon ens sanning? Hur mycket pengar behöver hon? Kan jag skicka över problemet till någon annan, så jag slipper? Jag ORKAR inte, inte igen! Det bästa vore ju att följa med till sjukhuset. Jag som bara ville få vara ifred! Pojken ser ju inte så sjuk ut. Men jag kan ju inte bara vända ryggen till och gå… Jobbigt!

”Kan du be för min pojke?” frågade hon innan jag tänkt färdigt.

Och jag stod där handfallen med alla mina förutfattade meningar och med mina felaktiga tankar om vad hon ville ha från mig. Jag som fokuserat på vad jag inte hade och vad jag inte ville ge – fick istället se att jag verkligen hade något jag kunde ge. Och orkade ge.

Vi bad tillsammans där på plats. Kramade varandra. Det tog ungefär två minuter, sedan gick hon vidare.

Troligen kommer jag aldrig att träffa henne igen och jag undrar var hon och hennes pojke tog vägen. Jag gav dem inga pengar och kanske borde jag ha gjort det? Samtidigt verkade hon så glad och nöjd med det jag gav. Och jag är väldigt tacksam för att hon kom fram till mig och lät min egen lilla värld stanna upp för en sekund. Omedvetet påminde hon mig om något så viktigt.

Ett ord. En blick. Några bananer. Ett snabbt leende. En middag. En femma. En tusenlapp. Eller en bön.

Det behöver inte vara så svårt.

En ökenblomma

maj 3, 2017 — 2 kommentarer

Det finns en ökenväxt som kallas för Cowpie plant (Ibervillea sonorae). Sedan jag läste om den för flera år sedan har namnet stannat kvar i mitt huvud och återkommande gånger utmanat mig – och nu gör den sig påmind igen. Växten liknar mest en gammal murken träbit, utan vare sig rötter eller grönska. Den ligger där så livlös, ful, helt ensam och utan något som helst tecken på fruktbarhet. En avhuggen stump i ett torrt landskap. Så meningslös. Hopplös.

I New Yorks Botaniska trädgård hade man en gång en sådan här trästump som lyckades överleva i sju långa år utan att få smaka på en droppe vatten. Tålmodigt och stilla låg den där, väntandes på regn. Den levde, men de som gick förbi måste ha trott att den redan var död och kanske funderade de över varför Botaniska ville ha kvar den.

Men om regnet till slut hade kommit så skulle träbiten återigen börjat blomma och bära frukt, bekräftar Annie Dillard i sin bok Pilgrim at Tinker Creek. Vad osannolikt det känns att den här stubben kan kläs med gröna blad, gula blommor och röda små meloner!

Ibervillea_sonorae_001

Bild: wikimedia.org/wikipedia

 

Det finns så många berättelser i Bibeln som påminner om denna torra, livlösa växt. Vi läser om oceaner av smärta, lidande och sjukdom.Vi ser så mycket hopplöshet – som oväntat vänds och fylls av hopp. Efter 400 år av tystnad förändras läget. Fördömelse plockas bort. Ångesten når sin botten och blandas med frid. Människor som aldrig kunnat prata, kan plötsligt ropa ut sin längtan. Där finns hav som öppnas, svaghet som blir till styrka, barnlöshet som förvandlas till bebisskrik och lycka.  Döda som börjar leva!

Hur torr och fruktlös och livlös och hopplös kan något bli, innan det verkligen är hopplöst? Hur till synes dött kan något vara, innan det verkligen dör? Gränsen går uppenbart inte där jag och många med mig skulle sätta den.

Jag tänker på mörkret och ondskan och den förbannade tillvaro som så många människor lever i. Full av frågetecken och en oviss framtid. Jag kräks över den hederskultur vi befinner oss i. Visst vore det lätt att ge upp! Eller åtminstone att gömma huvudet i sanden och titta bort. Och det gör jag ju ibland… Men jag inser samtidigt att det inte är läge att släppa taget om livet, för det kan fortfarande vinna! Situationen för så många människor ser hopplös ut, men det är inte vår uppgift att bestämma när det är för sent.

Vår uppgift är att vänta. Och tro.

 

Ibervillea sonorae får idag bli en påminnelse om just detta: om hopp och liv bortom horisonten. En påminnelse om att inte ge upp, hur torrt och fruktlöst och livlöst och hopplöst omständigheterna än ter sig. Det kanske inte är tid för blomning och frukt, men istället en tid för väntan och tro?

HERRENS nåd är att det inte är ute med oss, ty det är inte slut med hans barmhärtighet. Den är var morgon ny, ja, stor är din trofasthet… Det är gott att i stillhet hoppas på hjälp från Herren. Klag. 3:22

 

Vår trädgård

maj 1, 2017 — 5 kommentarer

September -15 004

När vi flyttade hit så tänkte jag att vi på vår höjd skulle bo kvar i detta hus under ett års tid. Inte för att jag tyckte att huset var dåligt, tvärt om. Men jag ville bo mer i gröten. Vad jag kanske inte helt förstod då var att Addis ”gröt” är ganska mycket betong, hus bakom trånga murar och minimal rörelsefrihet för barnen. Jag hade en idealbild över hur livet här skulle vara – och den kanske inte var helt realistisk med tre små pojkar i släptåg. Och inte heller med tanke på det arbete som väntade.

Så vi har bott kvar i vårt första hus, i början ofrivilligt men nu med stor tacksamhet! Vårt hus som tidigare gav mig skuldkänslor och smak av isolering – är nu vår oas. För barnen är detta en liten Bullerbygata och för mig ger det så mycket att få känna blommornas dofter och höra fågelsången. Och dessutom har det under perioder kunnat vara en trygg plats för fler människor än oss att komma till.

IMG_0573

raw

Och det bästa med huset är trädgården! Mitt i stan, ett stenkast från marknader och gatulivet – men ändå med en känsla av natur.  Blommor, fåglar och fina grannar.

Vi har aldrig förr haft en trädgård, så det har varit spännande att få försöka sig på lite nytt fix. Grönsaksodlingen har inte alltid gått så bra dock. Första året traskade korna gång på gång in och trampade ner allt, majs är tydligen deras stora favorit. Sedan fick vi någon ohyra som tog död på det mesta. Och en oväntad översvämning. Och nu i år var Addis ovanligt kallt och under nätterna var det minusgrader i två veckor i sträck – vilket gjorde att mycket av grödan frös ihjäl.

IMAG2701

DSC_0100

Men vi testar oss sakteligen fram och ganska mycket har ändå till sist hamnat på tallriken. Majs, rädisor, squash och diverse lokala grödor går fint. Liksom sallad och morötter. EN stackars gurka lyckades vi med och ett gäng tomater. Vattenmelonen mognade, men blev sedan stulen. Likaså många bananklasar. Rabarberplantan som vi hade med från Sverige dog knall fall, men de svenska smultronen växer bra och barnen plockar bär VARENDA dag året om.

September -15 079

Vi har ett stort avokadoträd. Ett citronträd. Björnbärsbuskar, som idag gav sina första (sura) bär! Bananträd. Massor av guavaträd (men vi har ännu inte riktigt lärt oss vad vi ska göra av all guavafrukt).  Några sockerrör…

Och blommor!

Våra barn har alla fått varsin blomma när de föddes, som nu är ”deras”. Solros och Gladiolus/Stockros för de två som är födda i September funkar utmärkt här, de växer så det knakar. För Januaripojken vars blomma är tulpan, är det dock värre. De lökar vi tagit med från Sverige har inte givit minsta lilla grönska. Är det kanske någon av er som vet vad vi kan göra för att få upp tulpaner här i Addis, jag gissar att det är klimatet som på ngt sätt ställer till det?

februari -15 021

IMG_0555

Min absoluta favoritblomma just nu är den här sköra Tempelblomman (Plumera rubra).

IMG_0539

 

Det finns så otroligt mycket vackra växter, djur och fåglar här i Etiopien. Ibland lite väl dolda bakom betonghusen och avgasmolnen i Addis, men de finns!

September -15 093

 

Jag har haft lite problem med ryggen det senaste året och valde därför att besöka en massör/fysioterapeut i går. En otroligt duktig och omtänksam kvinna! Det tog dock en lång stund att övertala henne till att jag inte ville bli masserad på vare sig mage eller bröst. Varför? Undrade hon förstås. Varför?! Hur skulle hon kunna massera i 40 minuter utan att göra magen och vad är det egentligen för fel på mig? Är jag gravid? Eller bara väldigt, väldigt konstig?  Till saken hör att det inte är första gången jag träffar henne, och denna diskussion har vi varenda gång…

Jag bor i ett land där kunden inte alltid har rätt. Åtminstone inte oemotsagd.

Jag var med en brud när hon skulle prova sin brudklänning – och fick bevittna hur tre andra kvinnor (inklusive ägaren av affären) diskuterade brudens ”bildäck”. De ansåg att hon var för tjock, vilket de naturligtvis lät henne veta. Brudklänningen var det absolut inget fel på, enligt dem. Men kunden däremot… kunden hade många fel.

När jag skulle köpa en tunika så visste affärsbiträdet exakt vilken sjal jag skulle kombinera den med. Den sjal jag hade funkade inte alls och att jag inte gillade färgerna på hennes sjal spelade ingen roll, det var den jag skulle ha.

marknad

En frisör jag gick till hade väldigt roligt åt mitt hår. ”Det är sååå konstigt och väldigt slitet” berättade hon glatt för sina kollegor. Jag orkade inte protestera. Och för 20 kronor kanske man inte ska räkna med att uppmuntran ingår i priset?

Ber jag om ”ingen lök” på en restaurang så ska vi inte bli förvånade om vi istället får extra lök till maten. ”Du sa ju lök!”. (Språkförbistring??)

En läkare på den lokala lilla kliniken i vårt bostadsområde klämde på mina naglar och oroade sig över att de var så bleka. ”Du måste vara sjuk” tyckte han bestämt. ”Jag är ferenji” (utlänning/viting) svarade jag. Ferenjis har bleka fingertoppar, det hör liksom till… men läkaren höll inte med.

Och en gång beställde jag ett bord efter en egen noggrann ritning. När bordet var färdigt så saknade den en hylla och den var gjord i fel storlek. ”Inget problem alls!”, tyckte snickaren. Nähä, tänkte jag som kund.  (Men faktum är att den blev väldigt fin!)

Nej. Vem har sagt att kunden ska ha rätt?

Fint det.

april 25, 2017 — Lämna en kommentar

Jag blir lika överraskad och glad varenda gång jag ser hur många ni är som tittar in hit, trots mitt oregelbundna skrivande. Tack för alla fina kommentarer/mail/meddelanden efter det senaste inlägget! Jag valde att inte offentliggöra kommentarerna, men de är såklart lästa och väldigt väldigt uppskattade.

Ångesten trivs bäst i ensamhet. Där i skydd av natten växer den sig allt starkare. Jag tänker att den bör lyftas fram i ljuset, men det är så mycket enklare att göra det när man är på andra sidan. Så mycket handlar om att komma till andra sidan.

Nu befinner jag mig på lite olika sidor olika dagar, beroende på omständigheterna. Det kommer dagar som inte går att möta med mycket mer än en suckan. Medan andra stunder fortfarande stimulerar till uppkavlade ärmar och jag kan undra vad det egentligen finns att klaga på.

Och under dessa ”bra dagar” måste jag försöka begränsa mig själv, annars blir konsekvenserna för stora. Det jag älskar och det som vanligen ger mig energi, bryter nu ner mig. Vi huserade t.ex en stor fest i lördags, vilket ju är något vi gjort ett stort antal gånger och som helt klart ligger på vår topp-5-lista av favoriter. Det var fantastiskt roligt att få se dessa 40-talet människor fira påsk, inom ramarna för sin egen kultur. För första gången firade de tillsammans och det gav mig så mycket glädje att se dem glädjas. MEN det krävde sedan många dagar av återhämtning, en mängd tårar, ångest och sömnlöshet från min sida. Det är ödmjukande och svårt. Och det upprepar sig gång på gång.

Det är så många som vandrat längst den här vägen före mig. Många som gått mycket längre och djupare. Och jag klandrar mig själv för att inte har tagit andras varnande exempel på allvar och hittade vägskylten med en annan riktning. Men hur skulle jag kunnat göra det? Vi kommer ju alla från så olika håll.

IMG_0191

Den här perioden är inte så enkel. Men mitt i känslokarusellen viskar Jesus om sin trofasthet. Han vandrar så nära så nära så nära och andas nåd också för dem som knappt orkar överleva till nästa andetag. Ett bergsfast hopp. En botten som kommer ta emot.

Hans nåd räcker också för idag. Det är vad jag precis sa till en kvinna som även hon brottas med livet just nu. Och när jag sa det till henne så insåg jag att jag också sa det till mig själv.

Hans nåd räcker. Också idag.