Vad vi har gemensamt med Michael Jackson

oktober 2, 2015 — Lämna en kommentar

– Paparazzi.

Ofta blir vi jagade av glada tillrop och blickar. Så vi fattar hur Micke måste ha känt sig!
Människor tittar, klappar på barnen, fotar och kyssa dem.
Jag tror ni vet vad jag menar.

Jag minns när vi besökte the Lion zoo. Vi stod vända emot de stora djuren och förundrades över deras vackra manar och stora gap (och FÖRFÖRADES över deras trånga burar). Människorna runtomkring oss stod istället och tittade på oss…

Oftast försöker vi att inte bry oss så mycket om dessa inslag i vardagen. Men ibland kan det vara svårt att bara rycka på axlarna och gå vidare. Ibland fastnar leendet i mungipan. Ibland blir hejaropen och trevligheterna lite för många.

April -14 Irenes bilder 390

Jag minns en gång när vi stannade på vägen till Ziway, för att äta vår medhavda lunch. En äldre dam (inte kvinnan på bilden) kom strax ifatt oss och ville så klart hälsa och ta i hand. Detta är ju inte så ovanligt. Likaså var det rätt normalt att hon drog vår femåring till sig för att pussa honom. Jag drog honom tillbaks och sa bestämt ifrån, då jag såg på femåringen att han inte gillade det. Denna dam var dock envis och drog ännu hårdare, så femåringen kunde inte undvika hennes passionerade pussar.
Det slutade dock inte där, utan sedan började hon spotta honom flera gånger rakt i ansiktet. Fina barn blev förtvivlad och jag blev både förvånad och arg! Kvinnan verkade inte alls förstå vår reaktion och de som samlats runtomkring oss skrattade muntert. Vi hoppade snabbt in i bilen och körde vidare!

Efter att femåringen fått tvätta av sig och efter att vi fått prata om händelsen fram och tillbaks så känner han sig okey igen. Vi har mycket att lära oss och ibland är det inte så roligt! Även om jag aldrig kommer vilja att någon spottar på mina barn så är jag glad för att femåringen nu verkar förstå att hon inte ville honom något illa, utan att människor från olika kulturer tänker och agerar olika. Något som är äckligt för oss kan faktiskt vara något fint för någon annan och kvinnan ville genom sitt saliv välsigna oss. Tänk vilken lärdom för en femåring!

Men alla dessa blickar, pussar och intrång i våra privata zoner kan vara tuffa. Framförallt för barnen!
Och även om vi vill att de möter människor med respekt, så vill vi även att de ska få känna att andra respekterar deras intigritet. Och kan andra inte känna av deras comfortzon, så får vi föräldrar hjälpa dem på traven.

Idag fick jag frågan om hur vi tänker och gör i liknande situationer. Jag tycker att det kan vara svårt.
Vi har hur som helst (från början omedvetet) landat i fyra ”regler”, som vi försöker följa.

1) Vi försöker alltid hålla oss nära våra barn.
Vi väljer att alltid ha ett öga på dem och att inte vara längre bort än att vi snabbt kan stå vid deras sida igen. På gatorna finns alla möjliga människor. Säkert fina, men inte alltid så beräkneliga. Vi försöker undvika att de ensamma ska hamna i en situation som de inte förstår eller kan hantera.

2) Vi håller alltid noggrann koll på hur barnen reagerar när någon närmar sig dem fysiskt.
Våra två äldsta barn gillar inte fysisk kontakt med okända människor. De gillar inte pussar, inte kramar, inte handslag, inte när någon ställer sig i vägen för dem eller när någon försöker lyfta upp dem. Sexåringen är rätt duktig på att säga ifrån själv. ”NO! BACKA!” ropar han bestämt. För fyraåringen är det svårare. Han blir rädd, tyst och försöker gömma sig inom sig själv (även om han faktiskt är mycket tryggare i dessa möten nu än för ett år sedan!). Där får vi snabbt gå emellan och säga stopp till den som försöker nå honom. Barnen har sina gränser och det måste människor acceptera, oavsett kultur!
Tvååringen å andra sidan kan ta de flesta människors utfall. Ser vi att han inte vill bli uppmärksammad så bryter vi genast in, men oftast gillar han intresset. Och för oss är det ju lite skönt när en kypare kommer och leker med honom, medan vi får sitta ostört och äta. 🙂

3) Vi vill dock att våra barn visar respekt.
Kommer det fram en okänd person på gatan som vill skaka hand, så tvingar vi dem inte till det. Istället försöker vi ta över fokusen till oss vuxna. Men vi vill gärna att barnen svarar artigt på frågor som ”vad heter du?” etc. Och är det en bekant eller någon som känns mer naturlig att hälsa på, så vill vi även att de skakar hand! En del av pojkarna är dock mer benägna till detta än andra… Vi tränar på det, kan man säga. 😉

4) Vi försöker vara coola
Detta är en plats som vi gillar, med människor som vi blir allt mer kära i (den kommer smygande, den där kärleken). Och vi vill INTE beröva barnen på dessa positiva känslor! Vi vill inte överföra stress eller oro in i dem. Så vi pratar. Skrattar åt tokigheter. Förklarar olikheter. Ber. Och pratar. (Och är tacksamma för att de ännu inte mött ngt som satt djupare spår inom dem).

Hur brukar ni tänka när ni är i en liknande kultur? Vi tar gärna emot input!

Annonser

Inga kommentarer

Be the first to start the conversation!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s