Ja tack, stör mig gärna!

oktober 12, 2015 — 3 kommentarer

5p 17 DSC_0249

Andreas fyller år imorgon och nyligen fick han ett sms från en vän där det stod ”I know your birthday is on Tuesday and that we are to celebrate. Write back to me and let me know what time of the day you are making it. Acctually, afternoon will be fine for me.”. Min första reaktion var att den här mannen är påflugen! Han var inte inbjuden och jag hade ju planerat för en mysig familjemiddag.
Men så får jag försöka samla mig (igen). För jag inser ju (igen) att det är långt mer värdefullt att skapa utrymme för människor istället för händelser och projekt. Och vad fint att han som inte ens vet när hans egen födelsedag äger rum, har hållit reda på Andreas och vill hjälpa oss att fira min man!

Fastän jag haft många försök på mig, så kan jag alltså fortfarande reagera negativt på när människor ibland klampar in i mitt liv utan att vara inbjudna. Det kan vara jobbigt att bli ”störd”. Samtidigt vet jag ju att det i slutändan oftast ger en så god eftersmak för hela vår familj.

När jag häromsistens låg utslagen i magsjuka så knackade det självklart på dörren. Några vänner som visste att jag var sjuk kom för att hålla mig sällskap. Det var så fint, men det var också hemskt jobbigt att ligga där på soffan oförmögen att ens sätta sig upp, än mindre att föra ett vettigt samtal. De satt och tittade på mig i ungefär en timme och jag kände mig dum över att inte ens orkar bjuda på en koppa kaffe. Men vad älskad jag kände mig!

Samma känsla drabbade mig när Andreas i våras var bortrest över en långhelg. Jag hade haft en intensiv period och såg fram emot några lugna dagar då jag och barnen kunde rå om varandra. Då ringer telefonen och en vän berättade (inte frågade, utan berättade) att hon, hennes man och deras två barn tänkte flytta in till oss under helgen för att hålla mig sällskap. Inom mig pustade jag djupt och började fundera på vad jag kunde laga för mat till dem under dessa dagar. För mig var besöket initialt endast en börda, fram tills de väl stod där på förstutrappan med sina skratt och kramar. Vilken härlig helg vi fick tillsammans!

Jag tänker även på mitt år i Tanzania. Aldrig förr har jag bott så nära inpå andra människor (jag sov under ett års tid i en stor sovsal tillsammans med ett 20tal tanzaniska kvinnor). Det var en härlig tid då vi gjorde ALLT tillsammans: stekte chapati, skurade golven och studerade Bibeln. Men med mitt djupt inbyggda behov av att få vara ensam emellanåt (gärna ganska ofta!), tog jag tillfället i akt när hälften av alla tjejerna i sovrummet skulle åka iväg på en kortare resa. Jag bytte helt enkelt säng så att jag fick några kvadratmeter helt för mig själv och oj vad jag njöt av ”ensamheten” i andra sidan av rummet! På natten vaknade jag dock av att även de andra tjejerna bytt sängar och nu låg tätt ihop med mig igen. De tyckte att jag hade sett så ensam ut!
I den där sovsalen hände det också flera gånger att jag vaknade av att någon stoppade en extra filt om mig och en gång vaknade jag av att en kvinna kröp ner bredvid mig i min säng, då alla andra sängar var upptagna.

Jag tänker på när grannkvinnorna sände sina döttrar till mig när jag var gravid med vår äldsta son. De kom för att avlasta mig med städning och strykning och det var en väldigt konstig känsla att mina vänner rörde runt i min skit…

Vid sådana här tillfällen är det lätt för mig att backa. Att bli frustrerad och anklaga människor runt mig för att vara påträngande. Men sedan, med lite perspektiv till händelserna så inser jag att det ju ofta är just sådana här tillfällen som för oss närmare varandra. När någon vågar störa mig mitt i mitt kräkkalas. När någon inte väntar på att bli inbjuden till födelsedagsfesten, utan helt sonika meddelar att han vill komma och fira tillsammans med oss. När någon tränger sig innanför min vackra fasad. Det är så värdefullt!

Jag själv väntar allt för ofta på en inbjudan. Liksom de flesta svenskar frågar jag sisådär fem gånger om det verkligen är okey att jag hälsar på hemma hos en sjuk vän. Och istället för att meddela att ”jag kommer klockan tre och tar med dina barn på ett äventyr” så frågar jag försiktigt om jag kanske kan avlasta familjen någon gång i framtiden (men självklart får jag inget svar, då frågan är för diffust ställd).

Jag vill lära mig av vännerna här. Jag vill bli bättre på att störa folk runtomkring mig. Jag vill våga riskera att någon suckar över mina försök att visa omtanke. Jag vill bryta mig in i människors hjärtan, med en toaborste och ett fat kakor.

Och jag vill även bli mycket bättre på att släppa in människor i min egen skit.

Så ja tack, stör mig gärna. Även när jag låst dörren.

Annonser

3 responses to Ja tack, stör mig gärna!

  1. 

    Men OJ! Så bra du skriver.. Riktigt bra!! Men bäst är nog vad du skriver…

    Jag kommer över en vecka med min fru och våra barn – ska vi säga 21 dec snortidig morgon?! Avgjort 😉

    Liked by 1 person

Trackbacks and Pingbacks:

  1. Höstens dalgång « aammin - december 16, 2016

    […] Det är ok när människor hälsar på mig när jag är förkyld eller har ryggskott. Ni kan, om ni nu vill, få sitta bredvid mig när jag mår illa. Så funkar det ofta här och det är ju egentligen något väldigt fint! (Läs gärna tidigare inlägg Ja tack, stör mig gärna.) […]

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s