Arkiv för november 2015

Här om dagen träffade Andreas en grupp vänner. En av männen berättade då att han och hans familj inte har haft några pengar på sistone och därför inte kunnat äta, varpå en vän genast tog upp sin plånbok och gav mannen 400 birr. De andra följde hans exempel och gav någon hundralapp var, eller ett löfte om matleverans dagen därpå.

Samvaron fortsatte.

Lite senare på dagen berättade mannen som just gett bort de 400 birren att han genomlider en personlig men mycket utmanande situation inom familjen. Han bad vännerna att be för deras ekonomi, då de snabbt behövde pengar.

Så vännerna bad tillsammans för situationen. Och samvaron fortsatte.

Det här är inte helt ovanliga förhållanden, men för mig är det ändå starkt. Att få vara med och dela en sådan här gemenskap är utmanande. Och att sitta bredvid någon som just gett bort en stor summa pengar trots egna akuta behov, det är stort.

Den här vännerna har liksom vi alla sina bekymmer och skavanker, men de äger något mycket värdefullt: givmilda hjärtan.

DSC07240

Annonser

sjukdom

november 26, 2015 — 4 kommentarer

Att vara sjuk här i Etiopien blir ofta lite annorlunda än i Sverige. Människor lägger sig liksom i lite mer. På gott. Och ont.

Jag har under ett par veckor gått runt och hostat pinsamt högt och mycket. Ibland har jag (inte minst under möten eller åkandes i kommunaltrafiken) försökt kväva hostningarna, vilket bara resulterat i ännu mer kaotiska hostanfall och medresenärers blickar.

Flera gånger har jag blivit stoppad av okända människor på gatan som velat ge mig råd för hostan; Ät vitlök. Stanna hemma. Det mest oväntade rådet (vilket jag fått av två olika främlingar) har varit att äta mer jordnötssmör, gärna utblandat med varmt vatten.

Så då är alltså reklamen på jordnötsburken sann ändå?

imag0612.jpg

Förutom jordnötssmör så har jag tvingat mig själv att äta honung blandat med vitlök, rostade kaffebönor och massor av te. Dessutom har jag andats in diverse kokta örter vars starka doft velat öppna luftvägarna. Jag är osäker på vad som verkligen hjälper, men jag måste medge att jag tycker att denna naturläkemedelkonst är spännande. Även om det också finns en baksida av den, då många människor hellre och kanske endast sätter sin tilltro till den och inte till sjukhusens läkare. Detta p.g.a saknad kunskap eller saknade ekonomiska resurser att ta sig till sjukhus/köpa medicin.

Igår tog jag i varje fall mitt förnuft till fånga och lyssnade på min vise man och begav mig till det nyöppnade sjukhuset med sina fina lokaler och duktiga läkare. Vad tacksam jag är över att vi faktiskt har tillgång till ett sådant sjukhus! Där fick jag bästa tänkbara hjälpen och det konstaterades snabbt att jag har lunginflammation. Så med en stor påse mediciner begav jag mig hemåt och kröp ner i sängen. Och med en bra bok ligger jag nu här.

Och från sängen kan man ju, allt i enlighet med denna kultur, fortsätta sina relationer. Nu med människor sittandes vid sin sida. DET mina vänner, undanbeder jag mig dock imorgon!

utelämnad

november 26, 2015 — 4 kommentarer

I går morse klädde jag på mig lite extra eftersom jag skulle iväg till en stadsdel där det för kvinnor är brukligt med `mycket tyg´. Så med långkjol och en lös sjal gick jag trivsamt fram längst gatorna. Direkt därefter åkte jag till ett nyöppnat sjukhus för att kolla upp hostan jag haft de senaste veckorna. Efter olika prover skickade de iväg mig för röntgen.

I röntgenrummet befann jag mig tillsammans med tre män, kala väggar och sterila apparater. De bad mig klä av mig allt på överkroppen så de kunde ta bilderna. Detta var ju en helt naturlig rutin, men oj vad fel det kändes att dra av mig sjalen, tröjan och bh:n inför dessa främlingar! Det blev lite för snabba kast mellan gatulivet och röntgenrummet… Och även om jag redan där och då kunde skratta åt situationen så måste jag medge att det var en väldigt utlämnande känsla, vilket jag tydligt förmedlade till männen!

En sköterska kom in i rummet och såg min tveksamhet och räddade mig med en rock som hon sa att jag kunde använda för att skyla mig (tack för det, kära syster!).

imag2503.jpg

När jag åter satt i väntrummet så kunde jag inte låta bli att tänka på alla välklädda damer som kommer till Sverige. De som är vana att täcka hela sina kroppar med allehanda tyger och ofta inte ens visar sig nakna inför sina män. Vad utlämnade de måste känna sig när det plötsligt sitter med en man på andra sidan av gynekologstolen eller i undersökningsrummet!

Faktum är att många redan känner sig utelämnade och ”nakna” när de stöter på manliga gränspoliser som talar med dem och tittar dem i ögonen. Svåra frågor som kräver snabba svar. Det är ju så avlägset den vardag de levt på sina egna gator. En helt ny, främmande värld där de förväntas hoppa rakt in i olikheterna. Det är inte bara enkelt!

Då önskar jag att de alltid, ALLTID möter samma förståelse som jag fick idag – någon som ser människan och dess känslor, och inte bara de fyrkantiga rutinerna och klockan som tickar!

Mina tankar spann vidare.

Strax kom det en annan patient och satte sig bredvid mig på soffan där i väntrummet. Naturligtvis fick jag frågan om vart jag kommer ifrån och tätt följt av den första frågan kom det många fler; ”hur är Sverige?”, ”saknar du något därifrån?”, ”varför lämnade du ditt hemland?”. Jag var tacksam för frågorna och det givna tillfället att få berätta om advent, hur vi brukar fira julen och att jag faktiskt saknar den bitande kylan.

Det korta samtalet gav mig ytterligare en påminnelse om att vi ska våga oss ta tid att fråga människor, även främlingar, om deras historier. För det kan vara så skönt att få berätta om de där små detaljerna som man ofta inte yttrar utan att först blivit spord.

Gedion

november 23, 2015 — Lämna en kommentar

De senaste dagarna har påverkats starkt av Gedion Adugnas fruktansvärda död. Han var någon som många kallat för den ”mest lovande teologen”, ass. dean på Mekaneyesukyrkans seminarie. Gift, pappa till en fyraårig son, lärare till så många tacksamma studenter.

7065041_1447983067.5755

Minnesstunden var fin, med många vackra ord om Gedion. Den var både djupt tragisk och full av hopp. Tillsammans med hundratals andra har vi även besökt hans familj i deras hem. Sorg, hopp och gemenskap.

Gedions egen favoritbibelvers delades och jag ber att den ska få bära hans nära och kära framåt:

Ett enda ber jag Herren om,

detta begär jag:

att få vara i Herrens hus

varje dag i mitt liv

för att se Herrens ljuvlighet

och söka svar i hans tempel.

Ps. 27:4

Myt 1. Äventyret

”Oj vad spännande att bo i Afrika!”

Visst har vi under våra drygt fyra år i Afrika fått vara med om många annorlunda upplevelser! Vi har övernattat i öknen, badat i Nilen och gått vilse på marknader. Vi har fått många intressanta samtal med människor med en helt annan världsbild än vad vi är vana vid. Jag har tappat min toob (det sudanesiska tyget som alla kvinnor är insvepta i) mitt framför ögonen på allehanda människor, jag har snubblat på gethuvuden och skrattat åt konstigheter. Jag har ätit gräshoppor, råa pungkulor och sett huvudlösa höns springa ikapp i Tanzania.

Men de flesta dagar är ungefär lika vardagliga som dagen idag har varit. Jag vaknade av att min febriga fyraåring kom inspringande och ropade panikartat att han måste kissa. Sedan ville han absolut ha sällskap i sin säng, vilket han fick. Ingen av oss lyckas dock somna om och efter en timme gick vi upp och åt havregrynsgröt till frukost. Vi fick sedan, som alla småbarnsfamiljer, en apstressig morgon då väskor skulle packas och tänder borstas. Till slut var i varje fall den friska delen av barnaskaran på väg till skolan och resten hade hittat sitt lugn här hemma tillsammans med vår barnflicka Adanesh. Jag satte mig på kontoret och förberedde ett Bibelstudie. Pratade lite i telefon. Skrev namnteckningar på ett par viktiga papper. Försökte få tag på några som inte gick att få tag i. Och träffade någon som gick att få tag på. Drack två koppar starkt kaffe och så var plötsligt arbetsdagen slut.

Jag satte lite frön i trädgården och sedan åt vi middag tillsammans med några vänner, mat som idag bestod av icke så exotisk pasta med köttfärssås. Gästerna gillade inte köttfärsen (riktiga köttbitar ska det vara!), så det blev en stor diss. Sedan väntade disken, läxläsning och läggning. Mannen åkte iväg och tränade och jag torkade pannan på den febriga fyraåringen som återigen inte ville sova ensam i sin säng. En helt vanlig dag i det exotiska Afrika!

Utlandslivet är just så: det är vardag.

September -15 078

Myt 2. Avsaknad av lyx

Vi har ingen micro. De senaste veckorna har vi haft elavbrott mest hela tiden. Då och då kommer det inget vatten ur kranen. Jag kan inte köpa sushi eller kassler. Och det bor kackerlackor under vår spis.

Tungt missionärsliv? Jo, visst kan vi sakna viss vardagsflärd från Sverige.

Men vi har så mycket annat! Äpplena är svindyra, men på trädet utanför vårt vardagsrumsfönster hänger det avokadon. Vi må ha elavbrott på kvällarna, men vi har en jättemysig brasa att tända. Vi saknar de svenska skogarna, men vi har tillgång till fantastiska kratrar och berg runt Addis.

Och nej, vi har ingen diskmaskin och det tar långt mycket längre tid att handla än vad det tar i Sverige – men vi har en vän som hjälper oss i köket och som förvandlar det vi handlat till underbara rätter! Vår vän heter Fantanesh, är en hejare på att dansa, kan få den mest deprimerade gästen att skratta och kan laga en fantastisk middag från ett nästintill tomt skafferi! Vi får dagligen gäster som spontant kommer förbi och då ska det snabbt trollas fram lunch/kaffe/något annat – vilket hon alltid fixar! Fantanesh är på alla sätt mycket bättre än en svensk diskmaskin! 🙂

September -14 068

Barnen har visserligen ingen lekplats att gå till i vårt område. Men de har Adanesh! Hon är vår tvåårings bästa vän, tillika förskolefröken. Tänk att vi slipper lämna vårt Lillskrot på dagis och istället veta att han får gå gräshoppsjakt i vår trädgård! Och att de äldre killarna har en trygghet att komma hem till när de slutar skolan vid lunchtid. Adanesh är vår vardagslyx!

Vi är smärtsamt medvetna om hur mycket ”bättre” vi har det rent materiellt, än de flesta andra runtomkring oss! Vi har aldrig saknat mat på bordet! Vi har ett hus att ställa bordet i. Och liksom de flesta svenskar så tjänar vi mer pengar under en dag, än vad majoriteten av världens befolkning tjänar på en månad.

Detta ”lyxliv” är min dagliga brottningskamp och en tagg i mitt bröst som skaver och skaver. Samtidigt har jag, åtminstone för nu, landat i att våga tacka Gud för det han gett oss. Men jag ber också om mod och vishet att dela med mig av det vi fått. Och jag hoppas att vi aldrig fäster oss så mycket vid vår vardagliga lyx, att vi inte är villiga att lämna det den dag det är dags.

Myt 3. Hårt liv

Kanske tycker en del av er svenskar ändå inte att vi lever ett liv i materiell lyx. Vi har haft besökare (svenska sådana – inte etiopier!) som skrattat vid åsynen av vårt kök. Man skräms över hur elen är dragen. Och man suckar över allt som ständigt går fel.

”Ni är modiga. Ni har offrat så mycket. Är det inte svårt?” har vi hört flertalet gånger. Och detta är nog ord som de flesta utlandssvenskar får höra.

Och visst kan det varar tufft att bo här, något annat vore fel att påstå! Jag kan ha mina tunga dagar och det kan kännas ensamt! Det gör ont att inte få se sin lillasysters mage växa och att inte kunna vara där när bebisen föds! Det känns inget vidare att säga hejdå till 98-åriga farmor, utan att veta om vi ses igen. Det vrider om ens hjärta när fyraåringen kommer hem och säger att han blivit retad i skolan, då hans dialekt är konstig. Eller att inte förstå kulturen.

Så jo, jag håller med om att vi var modiga som flyttade ut på Afrikas horn med tre små barn. Vi visste ju inte vad som väntade oss.

Vi var modiga, precis som min bror var modig när han följde sitt hjärta och bytte från ett väldigt bra jobb, till ett annat med lägre lön och mindre chans till karriär.

Eller som min svägerska som sålde sitt företag utan att veta nästa steg framåt!

Och som så många andra!

IMG_2319

Livet kan vara hårt. Både i Sverige och här. Vi kan alla påvisas en väg som känns både främmande och skrämmande. Och ett utomlandsliv behöver inte innefatta vare sig mer eller mindre när det kommer till detta. Det är bara ett annorlunda liv på en annan plats.

Vi valde det här livet och vi var medvetna om dess för- och nackdelar. Och för varje månad som vi befinner oss här så upptäcker vi faktiskt mer av smärtorna. Och glädjeämnen!

Myt 4. Beundransvärda insatser/räddar världen.

En del människor i Sverige kastar ur sig imponerande hejarop och kommentarer om att en säkert håller på att rädda hela världen, så fort de hör att en bor i Afrika. Detta innan de ens frågat vad personen i fråga GÖR i Afrika.

Man blir inte automatiskt en bättre person för att man vågar ta steget och flytta utomlands! Visst tycker jag att vi har ”världens bästa arbete” och det kan vara både spännande och innehållsfullt och jag är tacksam över att få tillhöra den arbetsgrupp som jag tillhör! Jag älskar det som händer här och jag är glad över att få vara en del av det!

Men att vi bor i Afrika gör oss inte till hjältar! Om jag ska vara ärlig så kan det ibland kännas tvärtom – det kan upplevas frustrerande och ineffektivt att bo här, vi är ju nybörjare på precis allt i denna kultur och vi kunde på många sätt vara mer effektiva i Sverige!

DSC01787

Men vi kämpar på här i vårt hörn av världen. Ni kämpar där borta. Var och en med sin uppgift. Och tillsammans gör vi stordåd!

ps. Dessa upplevelser är självklart väldigt individuella. Något annat gäller för en annan afrika-bo och något annat kommer troligen gälla för en annan tid, även för oss. 🙂

Bröllop

november 14, 2015 — Lämna en kommentar

Bröllopsfesterna här är inte riktigt som de vi är vana med i Sverige. Men de är trevliga! Idag gifte sig en nära vän till mig och jag fick således ta del av festligheterna: stora brickor med mat, trummor (eller plastdunkar som används som trummor), musik och dans. Det blev mycket stillasittande, många skratt och många fina möten. Kvinnorna bar klänningar och sjalar vars färger får hela atmosfären att lysa, som om regnbågen exploderat där inne.

wpid-imag2295.jpg

Männen å andra sidan befann sig i ett annat hus och trots att jag nu spenderat två fulla dagar tätt intill bruden, så har jag ännu inte sett skymten av brudgummen.

Mitt i allt firande påbörjades en intensiv diskussion om åt vilket håll Mecka ligger. Och sedan bön.

wpid-imag2360.jpg

Vår tvååring fick hänga med mig och blev således festens medelpunkt. Hade han förstått ens hälften av allt som sades om honom så skulle han nog ha vuxit en halvmeter i ren stolthet! Nu blev det istället jag som växte en halvmeter…

Han trivdes bra på festen de första tre timmarna, springandes mellan olika kvinnor som stack till honom kakor och juicer. Men när huset fylldes på av folk och när allt fler människor kom som tyckte sig känna honom (trots att han inte kände igen dem) och ville lyfta, bära, pussa och busa – då kröp han allt längre in i min famn.

Och när till slut ”jultomten” dök upp (en kvinna som var heltäckt i rött/vitt tyg, så bara ögonen syntes) fick han nog! Han är livrädd för tomtar och pekade på henne, ropandes med förskräckt röst ”NEJ MAMMA, JULTOMTEN!”. Jag hade lite svårt att förklara för kvinnan vad en jultomte är och varför min son var så rädd för just henne…

Timmarna gick och efter att alla vi kvinnor viftat med små tygskynken över bruden och sedan gett dem till henne som gåva, gav vi oss till sist av hemåt i mörkret. Tacksamma och lätt illamåendes efter allt sött te vi hävt i oss.

wpid-imag2268.jpg

wpid-imag2391.jpg

Hambalyo, hambalyo aroos wacan!
Grattis till din bröllopsdag, min fina vän!

wpid-imag2308.jpg

Mat är viktigt. Jag älskar mat!
Det är en stor del av vår identitet och öppnar upp för nya gemenskaper och nya världar. Det enar människor och ibland kan det markera olikheter.

Vi märker att vänner som väljer att byta tro ibland inför sig själva känner ett behov av att markera sitt ställningstagande genom att äta den nya ”religionens” mat. Mat som tidigare varit förbjuden. ”Jag stoppar nu detta i munnen och det finns härefter ingen återvändo”. Vid vårt matbord har detta skett flertalet gånger, både här i Afrika och i Sverige. Det har aldrig varit vår idé (snarare har vi försökt avleda det hela), men jag kan förstå den överväldigande känslan av samhörighet som man kan uppleva genom den mat man äter.

Jag har gjort likadant i åtskilliga försök att påvisa för mig själv och andra att jag vill dela deras liv. ”Jag äter nu denna råa pungkula och kanske blir jag då… eh… lite svartare i huden? Och kanske kommer mina nyfunna vänner genom denna rostade gräshoppa se min vilja att älska dem och deras kultur”. Mörkare hud har jag visserligen inte fått, trots att jag flertalet gånger förtärt rått kött. Men mina något naiva försök till måltidsgemenskap har i sanning glatt många, inte minst mig själv.
Och olika sorters smakprover har på köpet åtskilliga gånger stillat min nyfikenhet på hur kamelpuckel (eller gräshoppor, rått köttfärs, rått hjärta, griskött, krokodil, zebra, orm, getöga, blodpudding, rutten fisk, inälvor…) kan tänkas smaka. Det är spännande att testa nytt. Och ibland förvånansvärt gott!

Härom veckan drack jag ett glas opastöriserad kamelmjölk. Kvinnorna som gav det till mig sa att ”du kan inte lära dig språket om du inte dricker mjölken”. Jag vet tyvärr inte om mjölken hjälpte mig att tränga djupare in i detta kushitiska språk, men det var spännande att äntligen smaka! (Och på köpet rensads min mage från det mesta av sitt innehåll! Dagen därpå var jag förpassad till toaletten, som vore den min kungatron. Kamelmjölk är oerhört starka grejer för ovana magar!)

Här i storstadens Addis är maten kanske inte så kontroversiell, för här är varieteten större än ute på landet och man är mer van vid olikheterna. Väljer jag att stoppa i mig lite ris istället för injera, så är det inte så konstigt. Folk förstår! Men visst har det även här varit uppskattat när vi delar tallrik med våra vänner. Matkulturen ÄR en stor del av människors identitet.
Jag vet inte hur många gånger folk i Sudan kallade oss för de ”vita sudaneserna… För dom ÄTER ju till och med som oss!”. Det öppnar dörrar till gemenskaper.

Jesus sa i Uppenbarelseboken att han står utanför dörren och bankar. Han vill komma in och äta tillsammans med oss. Han vill dela gemenskapen med oss och vara en del av det liv som vi lever och finnas i de omständigheter som vi befinner oss i.
Jesus uppsökte även Sackeus som tryckte uppe i ett träd och frågade om han kunde få komma hem till honom. Jag kan undra hur Sackeus upplevde det; att Jesus ville gästa honom i hans hem, äta av hans mat (?) och identifiera sig med honom.
Även Petrus fick tillfälle att äta tillsammans med den uppståndne Jesus efter att han förnekat sin Herre innan korsfästelsen. Det måste ju för den brustna lärjungen ha varit ett bevis på Jesus vilja till försoning och fortsatt gemenskap.
Och nattvarden! Den mest intima kärleksstunden som firades under en måltid. Vilken perfekt stund av samhörighet!

Jag tänker på vad detta innebär.
Jesus erbjöd inte en ytlig gemenskap. Gemenskap för honom var inte att bjuda med till ett söndagsmöte eller att nicka i förbifarten till en tiggare. Det var inte att ta med sig sin egen oxfile och äta den bredvid dem som åt ris och bönor. Det var inte heller att alltid finnas kvar i sin egen hemmavanda värld och välkomna människor dit, utan han gick hem till andras boning. Han delade den verklighet som hans medmänniskor levde i. Han låg ofta till bords tillsammans med både ”syndare” och skriftlärda, i deras hem. Han vågade knacka på okända dörrar! Jag älskar honom för det! Och jag vill vandra i hans fotspår, in i okända världar. Till okända människors köksbord.

Så nu fortsätter vi! Låt oss äta oss tjocka och feta, tillsammans med våra vänner och annat folk! Det är ett spännande liv! Och jag vill lova att både kamelmjölk, injera och gettestiklar finns att få tag på även i Sverige! Det är nutidens stora välsignelse, när världen krymper och nu gömmer sig på vår egen bakgård.
Och finns det inte injera, så finns det med säkerhet ändå människor som längtar efter gemenskap!