Mat är viktigt. Jag älskar mat!
Det är en stor del av vår identitet och öppnar upp för nya gemenskaper och nya världar. Det enar människor och ibland kan det markera olikheter.
Vi märker att vänner som väljer att byta tro ibland inför sig själva känner ett behov av att markera sitt ställningstagande genom att äta den nya ”religionens” mat. Mat som tidigare varit förbjuden. ”Jag stoppar nu detta i munnen och det finns härefter ingen återvändo”. Vid vårt matbord har detta skett flertalet gånger, både här i Afrika och i Sverige. Det har aldrig varit vår idé (snarare har vi försökt avleda det hela), men jag kan förstå den överväldigande känslan av samhörighet som man kan uppleva genom den mat man äter.
Jag har gjort likadant i åtskilliga försök att påvisa för mig själv och andra att jag vill dela deras liv. ”Jag äter nu denna råa pungkula och kanske blir jag då… eh… lite svartare i huden? Och kanske kommer mina nyfunna vänner genom denna rostade gräshoppa se min vilja att älska dem och deras kultur”. Mörkare hud har jag visserligen inte fått, trots att jag flertalet gånger förtärt rått kött. Men mina något naiva försök till måltidsgemenskap har i sanning glatt många, inte minst mig själv.
Och olika sorters smakprover har på köpet åtskilliga gånger stillat min nyfikenhet på hur kamelpuckel (eller gräshoppor, rått köttfärs, rått hjärta, griskött, krokodil, zebra, orm, getöga, blodpudding, rutten fisk, inälvor…) kan tänkas smaka. Det är spännande att testa nytt. Och ibland förvånansvärt gott!
Härom veckan drack jag ett glas opastöriserad kamelmjölk. Kvinnorna som gav det till mig sa att ”du kan inte lära dig språket om du inte dricker mjölken”. Jag vet tyvärr inte om mjölken hjälpte mig att tränga djupare in i detta kushitiska språk, men det var spännande att äntligen smaka! (Och på köpet rensads min mage från det mesta av sitt innehåll! Dagen därpå var jag förpassad till toaletten, som vore den min kungatron. Kamelmjölk är oerhört starka grejer för ovana magar!)
Här i storstadens Addis är maten kanske inte så kontroversiell, för här är varieteten större än ute på landet och man är mer van vid olikheterna. Väljer jag att stoppa i mig lite ris istället för injera, så är det inte så konstigt. Folk förstår! Men visst har det även här varit uppskattat när vi delar tallrik med våra vänner. Matkulturen ÄR en stor del av människors identitet.
Jag vet inte hur många gånger folk i Sudan kallade oss för de ”vita sudaneserna… För dom ÄTER ju till och med som oss!”. Det öppnar dörrar till gemenskaper.
Jesus sa i Uppenbarelseboken att han står utanför dörren och bankar. Han vill komma in och äta tillsammans med oss. Han vill dela gemenskapen med oss och vara en del av det liv som vi lever och finnas i de omständigheter som vi befinner oss i.
Jesus uppsökte även Sackeus som tryckte uppe i ett träd och frågade om han kunde få komma hem till honom. Jag kan undra hur Sackeus upplevde det; att Jesus ville gästa honom i hans hem, äta av hans mat (?) och identifiera sig med honom.
Även Petrus fick tillfälle att äta tillsammans med den uppståndne Jesus efter att han förnekat sin Herre innan korsfästelsen. Det måste ju för den brustna lärjungen ha varit ett bevis på Jesus vilja till försoning och fortsatt gemenskap.
Och nattvarden! Den mest intima kärleksstunden som firades under en måltid. Vilken perfekt stund av samhörighet!
Jag tänker på vad detta innebär.
Jesus erbjöd inte en ytlig gemenskap. Gemenskap för honom var inte att bjuda med till ett söndagsmöte eller att nicka i förbifarten till en tiggare. Det var inte att ta med sig sin egen oxfile och äta den bredvid dem som åt ris och bönor. Det var inte heller att alltid finnas kvar i sin egen hemmavanda värld och välkomna människor dit, utan han gick hem till andras boning. Han delade den verklighet som hans medmänniskor levde i. Han låg ofta till bords tillsammans med både ”syndare” och skriftlärda, i deras hem. Han vågade knacka på okända dörrar! Jag älskar honom för det! Och jag vill vandra i hans fotspår, in i okända världar. Till okända människors köksbord.
Så nu fortsätter vi! Låt oss äta oss tjocka och feta, tillsammans med våra vänner och annat folk! Det är ett spännande liv! Och jag vill lova att både kamelmjölk, injera och gettestiklar finns att få tag på även i Sverige! Det är nutidens stora välsignelse, när världen krymper och nu gömmer sig på vår egen bakgård.
Och finns det inte injera, så finns det med säkerhet ändå människor som längtar efter gemenskap!
aammin 