Bröllop

Bröllopsfesterna här är inte riktigt som de vi är vana med i Sverige. Men de är trevliga! Idag gifte sig en nära vän till mig och jag fick således ta del av festligheterna: stora brickor med mat, trummor (eller plastdunkar som används som trummor), musik och dans. Det blev mycket stillasittande, många skratt och många fina möten. Kvinnorna bar klänningar och sjalar vars färger får hela atmosfären att lysa, som om regnbågen exploderat där inne.

Männen å andra sidan befann sig i ett annat hus och trots att jag nu spenderat två fulla dagar tätt intill bruden, så har jag ännu inte sett skymten av brudgummen.

Mitt i allt firande påbörjades en intensiv diskussion om åt vilket håll Mecka ligger. Och sedan bön.

Vår tvååring fick hänga med mig och blev således festens medelpunkt. Hade han förstått ens hälften av allt som sades om honom så skulle han nog ha vuxit en halvmeter i ren stolthet! Nu blev det istället jag som växte en halvmeter…

Han trivdes bra på festen de första tre timmarna, springandes mellan olika kvinnor som stack till honom kakor och juicer. Men när huset fylldes på av folk och när allt fler människor kom som tyckte sig känna honom (trots att han inte kände igen dem) och ville lyfta, bära, pussa och busa – då kröp han allt längre in i min famn.

Och när till slut ”jultomten” dök upp (en kvinna som var heltäckt i rött/vitt tyg, så bara ögonen syntes) fick han nog! Han är livrädd för tomtar och pekade på henne, ropandes med förskräckt röst ”NEJ MAMMA, JULTOMTEN!”. Jag hade lite svårt att förklara för kvinnan vad en jultomte är och varför min son var så rädd för just henne…

Timmarna gick och efter att alla vi kvinnor viftat med små tygskynken över bruden och sedan gett dem till henne som gåva, gav vi oss till sist av hemåt i mörkret. Tacksamma och lätt illamåendes efter allt sött te vi hävt i oss.