utelämnad

I går morse klädde jag på mig lite extra eftersom jag skulle iväg till en stadsdel där det för kvinnor är brukligt med `mycket tyg´. Så med långkjol och en lös sjal gick jag trivsamt fram längst gatorna. Direkt därefter åkte jag till ett nyöppnat sjukhus för att kolla upp hostan jag haft de senaste veckorna. Efter olika prover skickade de iväg mig för röntgen.

I röntgenrummet befann jag mig tillsammans med tre män, kala väggar och sterila apparater. De bad mig klä av mig allt på överkroppen så de kunde ta bilderna. Detta var ju en helt naturlig rutin, men oj vad fel det kändes att dra av mig sjalen, tröjan och bh:n inför dessa främlingar! Det blev lite för snabba kast mellan gatulivet och röntgenrummet… Och även om jag redan där och då kunde skratta åt situationen så måste jag medge att det var en väldigt utlämnande känsla, vilket jag tydligt förmedlade till männen!

En sköterska kom in i rummet och såg min tveksamhet och räddade mig med en rock som hon sa att jag kunde använda för att skyla mig (tack för det, kära syster!).

När jag åter satt i väntrummet så kunde jag inte låta bli att tänka på alla välklädda damer som kommer till Sverige. De som är vana att täcka hela sina kroppar med allehanda tyger och ofta inte ens visar sig nakna inför sina män. Vad utlämnade de måste känna sig när det plötsligt sitter med en man på andra sidan av gynekologstolen eller i undersökningsrummet!

Faktum är att många redan känner sig utelämnade och ”nakna” när de stöter på manliga gränspoliser som talar med dem och tittar dem i ögonen. Svåra frågor som kräver snabba svar. Det är ju så avlägset den vardag de levt på sina egna gator. En helt ny, främmande värld där de förväntas hoppa rakt in i olikheterna. Det är inte bara enkelt!

Då önskar jag att de alltid, ALLTID möter samma förståelse som jag fick idag – någon som ser människan och dess känslor, och inte bara de fyrkantiga rutinerna och klockan som tickar!

Mina tankar spann vidare.

Strax kom det en annan patient och satte sig bredvid mig på soffan där i väntrummet. Naturligtvis fick jag frågan om vart jag kommer ifrån och tätt följt av den första frågan kom det många fler; ”hur är Sverige?”, ”saknar du något därifrån?”, ”varför lämnade du ditt hemland?”. Jag var tacksam för frågorna och det givna tillfället att få berätta om advent, hur vi brukar fira julen och att jag faktiskt saknar den bitande kylan.

Det korta samtalet gav mig ytterligare en påminnelse om att vi ska våga oss ta tid att fråga människor, även främlingar, om deras historier. För det kan vara så skönt att få berätta om de där små detaljerna som man ofta inte yttrar utan att först blivit spord.