Främlingar och vänner

Idag var jag ute med två av pojkarna och gjorde ärenden. Vi gick en ganska lång sträcka och tvååringen valde att springa upp för varenda trappsteg han såg, gå balansgång på varenda trottoarkant och klättra på vartenda staket. Och så trillade han, naturligtvis. Och han skrek. Naturligtvis. En kvinna kom framspringande och böjer sig ner mot honom, hon tog sin sjal och torkade försiktigt bort den lera han fått på sina händer. Sedan log hon mot mig och berättade att jag har en sådan fin pojke.

Lite senare sitter jag här hemma och slöläser på aftonbladet. Jag läser om svenska hjältar, om blixthalka på vägarna och om nya hot mot flyktingboenden. Det senare får mig att koka. Nya hot mot nyanlända flyktingar. De flesta troligen från Afghanistan, Syrien, Irak och Afrikas horn. Kvinna jag just träffat, hon som böjt sig över min son och kallat honom för fin, hade kunnat vara en av dem som fått glåpord kastade efter sig i Sverige. Jag kan inte låta bli att undra hur ett liv där hade blivit för henne.

Och jag tänker på andra jag träffat.

Jag tänker på dem som gav husrum åt mig och Andreas under tre veckor i Sudan, då vi inte hade någon annan stans att bo. De hade små fristående lerhus på sin gård och en av familjerna valde att flytta ut ur sitt hus och in till sin mamma i huset bredvid, så att vi kunde använda hennes bostad.

Eller den kvinna i Damaskus som tog mig i sin hand när jag precis kommit dit. Jag hade frågat henne efter vägen till marknaden och förklarat att jag var ny i staden och de kommande timmarna bokstavligt talat ledde hon mig runt till alla sina favoritaffärer. Innan vi skiljdes åt drack vi en söt kopp te tillsammans och hon önskade mig guds välsignelser.

Jag minns alla dem som skickat sms eller ringt oss på vår julafton, för att önska oss en fin dag. Detta trots att de själva inte firar julen.

Dem som bjudit oss till att fira deras högtid hemma hos sig.

Eller när jag besökte moskéerna i Khartoum. Jag minns en gång när jag var där och flera kvinnor samlades bredvid mig för att ställa frågor om min tro. Vi satt läge och pratade i kvinnorummet, drack te och redde ut olikheterna i våra olika trosuppfattningar. Vi skrattade. Sedan skulle de in i bönerummet för att be och frågade om jag ville följa med.

Jag tänker på den etniska kvinnoförening i Gottsunda som jag var en del av, som när vår minsting föddes ordnade den största festen han någonsin fått. De lagade mat, fixade underhållning, gjorde en pengainsamling till honom och samlade över 100 personer som kom för att fira vårt barn. Jag stod upp inför dem alla och försökte på deras språk säga ”tack, detta betyder mycket för mig och mitt barn”. Troligen förstod de inte mer än själva ”tacket”, men de applåderade och skrattade glatt.

Jag hade kunnat fortsätta en bra stund till. Det finns så många berättelser om människor som passerat längst vår väg, som sett vår sårbarhet eller vår längtan efter att få tillhöra och som bjudit oss in till sin gemenskap. Så många nära vänner som gett oss av sina tankar, sitt beskydd och sina erfarenheter. Men också så många främlingar som tagit sig tid att se oss och beröra oss. Vi har aldrig varit flyktingar, men vi är utlänningar boendes i ett främmande land. Vi är inte asylsökande, men vi kan känna oss både ensamma och utelämnade. Och ovanstående människor är några av dem som omslutit oss och gjort det med bravur.

En del av dem vet jag inte var de befinner sig nu. Kanske har de lämnat Syrien eller Sudan eller Afrikas horn och befinner sig på något transitboende i Sverige? Då önskar jag att de får mötas av någon som torkar leran från deras händer. Eller som skickar dem ett sms under deras högtider. Eller som bjuder dem att fira jul tillsammans. Någon som vågar ta första steget till en relation – för det kan vara sjukt svårt att ta första steget när man är den nya i landet. Tro mig.

Jag grämer mig över Aftonbladets artikel och över mycket i den situation som nu råder. Men jag är också så fruktansvärt stolt över flertalet svenskar (och jag vet att flera av er som läser detta tillhör den fina skaran) som tar emot våra nya vänner med öppna armar. Och som gör det med bravur!

Tack.

Thank you.

Shukran.

Waad mahadsantihiin.