Arkiv för januari 2016

Amin

januari 31, 2016 — 1 kommentar

När vi under vintern 2013 upptäckte att vi väntade barn så blandades vår första glädjeyra så småningom med en smygande oro. Jag brottades inte bara med frågan om hur jag skulle fixa att ta hand om tre små barn (som alla var under fyra år gamla), utan även med den kallelse som jag upplevde att Gud talat till både mig och min man om. Kallelsen till ett folk långt bort.

Vi pratade mycket om hur den kallelsen kunde gå ihop med den viktigaste livsuppgiften vi har: att på alla sätt ta hand om barnen. Brottningen inom oss pågick medan vår flytt till Etiopien närmade sig. Hur skulle vi tänka om framtiden? Skulle det vara positivt för barnen att flytta söderut? Eller utsatte vi dem för onödiga faror och en splittrad uppväxt? Skulle deras liv bli osäkert?

gravid

Vi ville egentligen landa i att en flytt skulle vara säker för kidsen. Jag sökte bevis för att vårt liv skulle bli enkelt och smärtfritt där på andra sidan haven.

Men vi kan aldrig vara säkra, blev till sist vår slutsats. Inte i Uppsala och inte i Afrika. Världen är inte tillförlitlig och vilken väg vi än valde så skulle framtiden liksom för alla människor innehålla både frågetecken, smärta och opålitliga faror.

Vi landade i att det finns något så mycket dyrbarare än världens säkerhet:  det finns en  trygghet som bär så mycket längre. Det är en trygghet som håller när en förälders armar inte räcker till och som omsluter en människa trots mörker och frågetecken. Det är en trygghet som följer med över landsgränserna.

Jag tänker att det var den tryggheten/friden som fick Paulus och Silas att sjunga i sin fängelsehåla. Det var den som fick Petrus att hoppa ur båten och sätta fötterna på det stormande havet. Och den var den som fick Daniel att följa sin övertygelse, istället för att böja sig för kejsarens påbud. Farorna, den ovissa framtiden, piskans slag eller lejonens gap stoppade dem inte – de hade något större inom sig som drev dem framåt.

Kanske var de liksom mig rädda.

Kanske delade de ibland den ångest jag kan brottas med.

Men ångesten är inte bottenlös och den är ingen motsägelse till den trygghet och frid som samtidigt finns inom oss.

Davids ord i Psalm 56:3 påminner om detta; ”När fruktan kommer över mig förtröstar jag på dig”.

David sa inte att han satte sin förtröstan till Herren och att han sedan aldrig mer var rädd. Han sa inte att han aldrig var orolig eftersom hans förtröstan var så perfekt. Han förnekade inte sin rädsla.

Han visste att han inte var säker och han erkände det, satte ord på rädslan och vände sig sedan till Gud med sin oro. Han visste att det hos Gud fanns en djupare trygghet än den världen kunde ge. Och det fick honom att inte tappa modet.

Vad kan världen göra mig?

Det är nervkittlande att våga ta ett staplande steg ut i världen och att trots kaoset kunna uppleva en ännu djupare frid. Det är som att själen består av flera olika skikt; ibland smärtsamma lager av ångest och kamp. Men underst, bakom allt annat bråte, finns den där friden. Den som består trots omständigheterna.

DSC04862

Så den där våren år 2013 landade vi alltså i att våra liv inte är säkra, vare sig vi stannade i Sverige eller flyttade till Afrika. Men att vi är trygga! Alltid trygga.

Därför gav vi vår yngsta pojk namnet Amin. För även om vi med våra liv vill skydda honom och hans bröder från alla hotande faror (och i ärlighetens namn så är inte Addis särdeles ”farligt”), så är inte vår enda önskan att de  ska få en helt enkel och smärtfri framtid. Vår bön är framförallt att de ska få lära känna den trygghet och den frid som kan bo inom dem, trots yttre motsättningar.

Amin betyder just detta; trygghet och frid.

Amin!

Annonser

Vi har haft Stora stenmålardagen här i trädgården. Ett mycket trevligt initiativ från femåringen, som drog till sig ett stort antal andra kids.  Att folk tycker att vi kladdar lite väl mycket får vi ta. 🙂

Januari -16 006

Januari -16 025

 

Vi bor på ett område med en mängd olika små skatter att upptäcka. Här finns en stor fotbollsplan (alternativt kohage, då det oftast är så den används), en billig restaurang, en skrothög och många små hus. Det finns en kull hundvalpar under den gröna containern och människor som spelar trummor, gitarr, harpa och trumpet. Mest anmärkningsvärda är dock konstverken; de gigantiska fåglarna och de märkliga skyltarna.

Januari -16 012

Januari -16 009

Januari -16 007

Den skylt jag gillar allra bäst är inte så enkel att upptäcka. Den står vid sidan av vägen, nere på ett liten torr åker.

Januari -16 004

Det tvistas tydligen om ifall det verkligen är Luther som ligger bakom de välkända orden. Men när jag går förbi skylten så spelar just detta inte så stor roll, för oavsett ursprung så berättar den om en smittande envishet och en naiv framtidstro. Även om världen går mot sin undergång, så utmanar orden mig till att fortsätta göra min del för att få den att snurra idag.

Jag utmanas att fortsätta kämpa, även om det kan tyckas vara för sent. Och jag uppmanas att inte tänka att min tid är för kort eller att jag har för små resurser för att kunna påverka en viss situation.

Vi får godta att vi är satte i denna tid, för just denna tid. Vare sig vi har ett år eller en kort minut till vårt förfogande, så är nuet en möjlighet. Vi får tro att det finns en mening med att just vi är satta på denna vår plätt och med de verktyg som vi fått att förfogar över. Och även om jorden ter sig obrukligt torr och hård, så vill jag tro att vatten kan rinna ner i sprickorna och ge näring åt det som är döende.

 

Even if I knew that  the world would end tomorrow,

I would still plant an apple tree today.

 

Vissa dagar vill man helst glömma bort.

Förra torsdagen var en sådan dag. Full av huvudvärk, irritation och bråk. Bilköer och en evighetslång jakt efter bensin som var slut på varenda mack jag testade. Allt övrigt jag skulle inhandla var också yellem och även den människa jag skulle träffa var yellem (slut, borta, försvunnen)!. Och naturligtvis gick elen just när arbetsdatorn var som mest oladdad så även de uppgifterna blev ogjorda.

En sådan dag vill man helst glömma. Och ibland finns det lite för många av dem.

imag2723.jpg

Men så kommer det en dag då allt funkar. Varenda sak jag ska köpa finns, om inte i första affären så åtminstone i tredje. Människor dyker upp när de ska och jag hinner skriva det som ska skrivas, utan att elen försvinner.

Dagen idag är en sådan dag. Inte en kö så långt vägen når. I affären säger de som vanligt att sockret är slut. Men strax kommer chefen smygande och viskar att jag kan få en påse som han gömt undan. Tack käre du, nu ska här bakas skorpor!

På vägen hem är jag dock klantig nog att prata i mobiltelefonen när jag kör, precis när polisen står och tittar på mig! Höjden av galenskap! Självklart vinkas jag åt sidan och samtidigt som jag ber en tyst bön tittar polisen tjurigt på mig och beordrar mig att ge honom mitt dyrbara körkort. Jag ber om förlåtelse och ler fint, utan framgång. Då försöker jag istället pressa fram några tårar (det gick dock inte så vidare bra) samtidigt som jag förklarar att jag verkligen behöver mitt körkort för att kunna hjälpa en vän som ligger på sjukhuset (vilket ju är sant). Han är dock hård som sten och ger sig inte en tum.

Just då. Precis på den plats som jag står parkerad med den arge polisen bredvid mig, går en god vän förbi. Han frågar vad som hänt och ger sig med hull och hår in i samtalet. Han ber om förlåtelse å mina vägnar. Och han förklarar vilket viktigt arbete jag och min man gör i detta land. Han säger att jag är hans kära syster (vilket polisen hade svårt att förstå, för ”hur kan HON vara din syster?”) och han bedyrar att jag inte är en sådan som brukar bryta mot lagen.

Och just idag är det ju en sådan dag då allt går precis som det ska. Så polisen ler till slut emot mig, räcker fram körkortet och säger att jag ska vara försiktig i fortsättningen. Jag tackar, andas ut och lovar både mig själv och de två herrarna att jag aldrig mer ska prata i mobiltelefonen samtidigt som jag kör. Och det är med säkerhet!

Jag åker tacksamt hem med en bil full av förnödenheter. Barnen är glada. Mannen ringer och säger att hans ärende varit lyckat och att han är på väg tillbaks till Addis. Vi har mat på bordet som alla gillar, elektriciteten försvinner men kommer snabbt åter och en fin väninna tittar förbi.

Vissa dagar är helt enkelt bra dagar.

Giardia och Amöbor

januari 22, 2016 — 1 kommentar

Familjen Giardia och Amöba.

Det är vårt mellannamn.

Dessa små lömska djur som smyger sig in när man minst anar det. Som lägger sina äckliga ägg och suger i sig vår näring. Dessa otäckingar!

giardia

När man hittat dem så är de tack och lov enkla att bekämpa med en handfull tabletter.

För alla med lite pengar i fickan, vill säga.

soluppgång

Jag fick just ett sms från en kvinna, med en uppmuntran inför dagen. Jag kan inte låta bli att stanna upp inför hennes ord och låta mig påverkas av hennes historia.

Livet har visat denna kvinna en mängd olika fula grimaser, redan sedan den tid då hon låg i sin mors mage. Hennes mamma blev kidnappad av pappan och tvingades konvertera till den ortodoxa tron. Hennes pappa var en starkt religiös man, som ägnade en stor del av sin tid till att i rädsla försöka sona för sin ungdoms synder. Han var en stark person, inte alltid så enkel att leva med. Och när min vän valde att under tonåren vända sin pappas ortodoxa kyrka ryggen och bli protestant, då fanns det ingen nåd. Hon hade gjort det värsta brottet en människa kan göra, enligt omgivningen.

Hon lämnades av sin familj, hotades och tvingades in i ett på många sätt utsatt liv. Mitt i dessa svårigheter mötte hon en man, som om möjligt levde i ännu svårare omständigheter. De valde att fortsätta vägen fram tillsammans – och den vägen har varit en vandring i samklang med svek, oförrätter och hot. De har misshandlats. De har suttit i fängelse. De har baktalats. Vänner har levt på deras generositet och sedan vänt dem ryggen och tagit allt de kunnat med sig. Deras barn har haft det svårt.

Men min vän är så vis och varm. Hon tittar ofta på mig, skakar på sitt huvud och skrattar åt min oro. Ett kärleksfullt och varmt skratt, full med en vädjan om att inte titta på problemen men istället se Guds trofasthet och nåd. ”Om Gud vill så blir allt snart bra” brukar hon säga. Och jag känner henne tillräckligt väl för att veta att hon inte menar det som en fatalistisk likgiltighet. Hon sliter hårt för att förändra sin situation. Och andras situationer. Men hon hoppas samtidigt på Gud. Och hon vet att hans kärlek till henne och hennes familj alltid kommer bestå. Hon vet att Gud aldrig kommer utsätta dem för mer än vad de klarar av och hon har en frid jag sällan beskådat i någon annan människa.

Så när jag ser på henne så ser jag inte en stackars utlämnad och sargad kvinna. Jag kan visserligen gråta åt hennes vittnesbörd och åt denna sjuka värld. Men i allt detta ser jag en stolt person, full av kraft och framtidstro. Jag ser glädje. Och jag känner att det finns så mycket i hennes liv som jag vill ha!

Åt skogen med fattigdomen! Åt skogen med förföljelse!

Och åt skogen med Djävulens lömska försök att bryta ner och splittra. Åt skogen med lögnerna och sveken! Och ondskan!

Men sanningen är att allt detta, enligt min vän själv, väger mycket lätt i jämförelse med allt det hon har fått. Hon är så tacksam för det hon redan har. Och det hon vet att hon en dag kommer få. Hon är tacksam till Jesus, han som gått före henne i allt.

Det var detta som min syster skrev i ett sms i morse. Och det är detta jag vill suga i mig.

Därför ger vi inte upp. Även om vår yttre människa bryts ner, förnyas vår inre människa dag för dag. Vår nöd, som är kortvarig och väger lätt, bereder åt oss en väldig och överväldigande härlighet som väger tungt och varar för evigt. Vi riktar inte blicken mot det synliga, utan mot det osynliga. Det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt.

– 2 Kor. 4:16f

 

Timket

januari 20, 2016 — Lämna en kommentar

De senaste dagarna har gatorna fyllts av flaggspel, ballonger, kors och vimplar. Det byggs små tält längst trottoarerna och ingen kan missa att det för den ortodoxa kyrkan är något stort på gång! Faktum är att dagens firande enligt många är större än vad firandet av självaste juldagen var för en dryg vecka sedan.

Timket betyder ”dop” och det är Jesus dop i Jordanfloden som firas med stor entusiasm. Vid detta speciella tillfälle tar kyrkorna också ut sin egen ark, vilken blir en stark och helig påminnelse om Guds närvaro bland sitt folk. Man visar den sin allra största respekt!

Firandet börjar strax innan soluppgången, om möjligt vid en flod eller något annat vattendrag. Många människor väljer att under den tidiga morgonen göra en dopförnyelse då man genom vattenstänk får påminna sig om Herrens nåd. Sedan vandrar man tillbaks till kyrkan genom stadens gator med respektive kopia av arken (Tabot) i centrum. Det är tusen och åter tusen människor på gatorna; festklädda, sjungandes och glada.

Januari -15 007

Januari -15 012

Januari -15 005

Januari -15 011