Det osynliga är evigt

januari 21, 2016 — Lämna en kommentar

soluppgång

Jag fick just ett sms från en kvinna, med en uppmuntran inför dagen. Jag kan inte låta bli att stanna upp inför hennes ord och låta mig påverkas av hennes historia.

Livet har visat denna kvinna en mängd olika fula grimaser, redan sedan den tid då hon låg i sin mors mage. Hennes mamma blev kidnappad av pappan och tvingades konvertera till den ortodoxa tron. Hennes pappa var en starkt religiös man, som ägnade en stor del av sin tid till att i rädsla försöka sona för sin ungdoms synder. Han var en stark person, inte alltid så enkel att leva med. Och när min vän valde att under tonåren vända sin pappas ortodoxa kyrka ryggen och bli protestant, då fanns det ingen nåd. Hon hade gjort det värsta brottet en människa kan göra, enligt omgivningen.

Hon lämnades av sin familj, hotades och tvingades in i ett på många sätt utsatt liv. Mitt i dessa svårigheter mötte hon en man, som om möjligt levde i ännu svårare omständigheter. De valde att fortsätta vägen fram tillsammans – och den vägen har varit en vandring i samklang med svek, oförrätter och hot. De har misshandlats. De har suttit i fängelse. De har baktalats. Vänner har levt på deras generositet och sedan vänt dem ryggen och tagit allt de kunnat med sig. Deras barn har haft det svårt.

Men min vän är så vis och varm. Hon tittar ofta på mig, skakar på sitt huvud och skrattar åt min oro. Ett kärleksfullt och varmt skratt, full med en vädjan om att inte titta på problemen men istället se Guds trofasthet och nåd. ”Om Gud vill så blir allt snart bra” brukar hon säga. Och jag känner henne tillräckligt väl för att veta att hon inte menar det som en fatalistisk likgiltighet. Hon sliter hårt för att förändra sin situation. Och andras situationer. Men hon hoppas samtidigt på Gud. Och hon vet att hans kärlek till henne och hennes familj alltid kommer bestå. Hon vet att Gud aldrig kommer utsätta dem för mer än vad de klarar av och hon har en frid jag sällan beskådat i någon annan människa.

Så när jag ser på henne så ser jag inte en stackars utlämnad och sargad kvinna. Jag kan visserligen gråta åt hennes vittnesbörd och åt denna sjuka värld. Men i allt detta ser jag en stolt person, full av kraft och framtidstro. Jag ser glädje. Och jag känner att det finns så mycket i hennes liv som jag vill ha!

Åt skogen med fattigdomen! Åt skogen med förföljelse!

Och åt skogen med Djävulens lömska försök att bryta ner och splittra. Åt skogen med lögnerna och sveken! Och ondskan!

Men sanningen är att allt detta, enligt min vän själv, väger mycket lätt i jämförelse med allt det hon har fått. Hon är så tacksam för det hon redan har. Och det hon vet att hon en dag kommer få. Hon är tacksam till Jesus, han som gått före henne i allt.

Det var detta som min syster skrev i ett sms i morse. Och det är detta jag vill suga i mig.

Därför ger vi inte upp. Även om vår yttre människa bryts ner, förnyas vår inre människa dag för dag. Vår nöd, som är kortvarig och väger lätt, bereder åt oss en väldig och överväldigande härlighet som väger tungt och varar för evigt. Vi riktar inte blicken mot det synliga, utan mot det osynliga. Det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt.

– 2 Kor. 4:16f

 

Annonser

Inga kommentarer

Be the first to start the conversation!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s