Arkiv för februari 2016

I lördags landade Andreas och vår femåring på Bole International airport. De har varit iväg en evighet (16 dagar, jag har räknat timmarna!) och vi stod och väntade på parkeringen med glittriga rosor och en superivrig tvååring. Härligt att vara samlade igen!

Jag blir alltid lite orolig när barnen besöker Sverige, för tänk om de trivs så bra där att de inte vill följa med tillbaks till Etiopien. Och visst trivs de i Sverige! De trivs jätte bra hemma hos mormor och morfar och farmor och farfar. De lever lyxliv på badhus och ävetyrsvärldar. Leker med kusinerna och femåringen fick ju den här gången uppleva den sagolika snön (han hade faktiskt glömt bort hur det ser ut när det snöar och tydligen var han helt salig när han såg snöflingorna segla ner mot marken). Han åkte kälke, stjärtlapp och pulka. Plogade vägarna och testade att åka skridskor. Och han älskade varje minut av det!

Men hemma är alltid hemma och han hade inte en tanke på att stanna kvar i Sverige. Det var visserligen HÄRLIGT, men bara ett besök. Här i Addis finns vare sig äventyrsbad eller snö. Vi kan inte njuta av falukorv eller av de första krokusarna. Vi har inga kusiner att leka med eller mor- och farföräldrar som kramar oss. Men här står våra sängar. Här finns flera av våra vänner. Här finns affärerna vi känner till, ljuden vi älskar och dofterna som blivit våra. Här har vi vår kära vardag. En vardag vi ibland kräks på, men som ändå är vår vardag! Och femåringen log så lyckligt när han sprang ut till oss på parkeringen. Detta är hans liv. Hans fina, äventyrliga lilla liv!

I morse grät han dock när han skulle till skolan för första gången på tre veckor. ”Jag har glömt engelskan” snyftade han. Det är svårt för honom och jag känner så väl hans ångest. Men till slut bet han ihop. Och när han såg sina klasskamrater sken han upp och sprang in i klassrummet med ivriga steg. Vår hjälte! Välkommen hem!

April -14 Irenes bilder 263

Annonser

Andreas och vår femåring har varit i Sverige/Europa den senaste tiden, men skulle åka hem i måndags. Sonen fick dock vattkoppor, så de behövde ändra biljetterna och stanna ytterligare några dagar i Linköping.

Andreas ringde därför till Ethiopian airlines och så här fortgick samtalet:

Andreas: ”My son has chickenpox, so I want to know what to do.”

Ethiopians: “Can you describe the item?”

Andreas: “Yes, it is my son. He is sick. He has something called chickenpox and it is contagious, so we want to rebook his ticket.”

Ethiopians: “I need you to describe the item”.

Andreas: “My son has chickenpox.”

Ethiopians: “Can you spell it?”

Andreas ger frustrerat telefonen till en afrikans kollega som är med dem i Sverige. På brusten amarinjan och med stor entusiasm förklarar han:

Vår vän: ”It´s a human being. A boy. He has skin on his body. And the skin is full of dots, called chickenpox. He is sick, so we wonder what we shall do?”

Ethiopians: “Chickens! But how many chickens do you have in the box?”

Ja kära ni, det här med språk är inte så enkelt!

Till slut lyckas de boka om biljetterna och fyra dagar senare kunde de flyga hem, friska och utan kycklingar i bagaget!

Elavbrott och regn

februari 26, 2016 — 2 kommentarer

imag3028.jpg

imag3021.jpg

Elavbrott.

Och regn.

Så är läget just nu.

Imorgon ska vi dock hämta upp Andreas och femåringen som varit på resandes fot i 17 dagar. Vi håller räkningen. 🙂

imag3032.jpg

Mannen med kostymen

februari 23, 2016 — 1 kommentar

Idag kom det in en döv, äldre man på kontoret. Klädd i den finaste kostymen viftade han frenetiskt med sina armar. Sedan spottade han ut sina löständer och gick ut igen.

Etiopien svälter

februari 19, 2016 — Lämna en kommentar

Som många känner till så pågår just nu den svåraste svältkatastrofen på 30 år i Etiopien. Det pratas om drygt 18 miljoner människor som är i akut behov av matbistånd! ‪

karta2

Kartan (från etiopiensvalter.nu) beskriver de drabbade områdena. De röda fälten lider av ett extremt akutläge. De gula fälten har akutläge och de gröna fälten är allvarligt drabbade.

EFS har startat en akut insamling som via Mekane Yesuskyrkan räddar liv. Låt oss stå med i detta! Se mer på:  etiopiensvalter.nu

På Onsdag 24/2, kl. 18.30 kan ni få en aktuell rapport om läget av Erik Johansson och Anna Claesson, nyligen hemkomna härifrån. Du som inte kan närvara på plats (EFS kansli, Prästgatan 11, Uppsala) kan ändå delta via livesändningen på efsplay.nu.

Se även detta reportage som sändes igår på SVT: Grått damm utan ett grönt strå

Situationen utmanar!

Jag har slagit läger i öknen
Torra sandkorn
tomhet och väntan

Horisonten är avlägsen
Oaserna försvinner likt en illusion
innan jag når dem.

Jag är ensam
Ropar
Luften är tunn

– – – –

Då känner jag det knappt märkbara
Du är här, så nära
Alltid nära

Du håller mig
Du för mig framåt
Igenom
I mål

DSC01617

Ett obekvämt ”tack”

februari 18, 2016 — 1 kommentar

rolfochirene 149

Kvinnorna tackar mig medan de går upp för vår garageuppfart och när de når vägen vänder de sig om för att buga och vinka. Lite senare ringer en av kvinnornas män för att berätta att de blev så glada. Han tackar för vår generositet.

Nästa dag stöter jag på mannen igen och han fortsätter att tacka. ”Det är så bra att vi fick så fina kläder till människorna på sjukhuset”, säger han. Jag blir lite obekväm, men försöker le och pratar om något annat. Det kryper inom mig och jag skäms över att de ska behöva känna en sådan tacksamhetsskuld.

Det jag gav kvinnorna var en påse begagnade kläder. Inte kläder som jag själv ville ha, utan gamla kläder som mina barn vuxit ur och som fått deras garderober att svämma över onödigt mycket. Det var inte svårt för mig att ge bort kläderna; trasiga skor och lite urtvättade byxor, för små tröjor och en använd filt. Det är självklart! Och det kostar mig egentligen ingenting.

Det jag längtar efter är inte ett tack, för det finns ingenting att tacka för. Jag längtar snarare efter en mer rättvis värld som vare sig består av överfulla garderober eller nakna, såriga fötter som tvingas springa över den heta asfalten.

Frågan är om jag är villig att ge av mer än mitt överflöd för att nå den verklighet jag längtar efter. Är jag villig att släppa taget om det jag egentligen själv tycker mig behöva? Är min längtan efter jämlikhet och rättvisa i världen så pass stark att jag själv vill gå dess väg?

Jag tittar på mitt hus och på allt jag så lätt tar för givet. Jag vet att jag inte har någon rätt att kalla dessa saker för ”mina” och jag vet att jag inte behöver allt jag har. Ändå kan det vara så svårt att släppa taget om dem. Men släpper jag inte taget om min värld, så kommer jag aldrig få uppleva en annan verklighet.

 

The earth provides enough to satisfy every man’s need,

but not every man’s greed.

– Mahatma Gandhi