Familjen är åter samlad

I lördags landade Andreas och vår femåring på Bole International airport. De har varit iväg en evighet (16 dagar, jag har räknat timmarna!) och vi stod och väntade på parkeringen med glittriga rosor och en superivrig tvååring. Härligt att vara samlade igen!

Jag blir alltid lite orolig när barnen besöker Sverige, för tänk om de trivs så bra där att de inte vill följa med tillbaks till Etiopien. Och visst trivs de i Sverige! De trivs jätte bra hemma hos mormor och morfar och farmor och farfar. De lever lyxliv på badhus och ävetyrsvärldar. Leker med kusinerna och femåringen fick ju den här gången uppleva den sagolika snön (han hade faktiskt glömt bort hur det ser ut när det snöar och tydligen var han helt salig när han såg snöflingorna segla ner mot marken). Han åkte kälke, stjärtlapp och pulka. Plogade vägarna och testade att åka skridskor. Och han älskade varje minut av det!

Men hemma är alltid hemma och han hade inte en tanke på att stanna kvar i Sverige. Det var visserligen HÄRLIGT, men bara ett besök. Här i Addis finns vare sig äventyrsbad eller snö. Vi kan inte njuta av falukorv eller av de första krokusarna. Vi har inga kusiner att leka med eller mor- och farföräldrar som kramar oss. Men här står våra sängar. Här finns flera av våra vänner. Här finns affärerna vi känner till, ljuden vi älskar och dofterna som blivit våra. Här har vi vår kära vardag. En vardag vi ibland kräks på, men som ändå är vår vardag! Och femåringen log så lyckligt när han sprang ut till oss på parkeringen. Detta är hans liv. Hans fina, äventyrliga lilla liv!

I morse grät han dock när han skulle till skolan för första gången på tre veckor. ”Jag har glömt engelskan” snyftade han. Det är svårt för honom och jag känner så väl hans ångest. Men till slut bet han ihop. Och när han såg sina klasskamrater sken han upp och sprang in i klassrummet med ivriga steg. Vår hjälte! Välkommen hem!

Kycklingar på flygplanet?

Andreas och vår femåring har varit i Sverige/Europa den senaste tiden, men skulle åka hem i måndags. Sonen fick dock vattkoppor, så de behövde ändra biljetterna och stanna ytterligare några dagar i Linköping.

Andreas ringde därför till Ethiopian airlines och så här fortgick samtalet:

Andreas: ”My son has chickenpox, so I want to know what to do.”

Ethiopians: “Can you describe the item?”

Andreas: “Yes, it is my son. He is sick. He has something called chickenpox and it is contagious, so we want to rebook his ticket.”

Ethiopians: “I need you to describe the item”.

Andreas: “My son has chickenpox.”

Ethiopians: “Can you spell it?”

Andreas ger frustrerat telefonen till en afrikans kollega som är med dem i Sverige. På brusten amarinjan och med stor entusiasm förklarar han:

Vår vän: ”It´s a human being. A boy. He has skin on his body. And the skin is full of dots, called chickenpox. He is sick, so we wonder what we shall do?”

Ethiopians: “Chickens! But how many chickens do you have in the box?”

Ja kära ni, det här med språk är inte så enkelt!

Till slut lyckas de boka om biljetterna och fyra dagar senare kunde de flyga hem, friska och utan kycklingar i bagaget!

Elavbrott och regn

Elavbrott.

Och regn.

Så är läget just nu.

Imorgon ska vi dock hämta upp Andreas och femåringen som varit på resandes fot i 17 dagar. Vi håller räkningen. 🙂

Mannen med kostymen

Idag kom det in en döv, äldre man på kontoret. Klädd i den finaste kostymen viftade han frenetiskt med sina armar. Sedan spottade han ut sina löständer och gick ut igen.

Etiopien svälter

Som många känner till så pågår just nu den svåraste svältkatastrofen på 30 år i Etiopien. Det pratas om drygt 18 miljoner människor som är i akut behov av matbistånd! ‪

Kartan (från etiopiensvalter.nu) beskriver de drabbade områdena. De röda fälten lider av ett extremt akutläge. De gula fälten har akutläge och de gröna fälten är allvarligt drabbade.

EFS har startat en akut insamling som via Mekane Yesuskyrkan räddar liv. Låt oss stå med i detta! Se mer på:  etiopiensvalter.nu

På Onsdag 24/2, kl. 18.30 kan ni få en aktuell rapport om läget av Erik Johansson och Anna Claesson, nyligen hemkomna härifrån. Du som inte kan närvara på plats (EFS kansli, Prästgatan 11, Uppsala) kan ändå delta via livesändningen på efsplay.nu.

Se även detta reportage som sändes igår på SVT: Grått damm utan ett grönt strå

Situationen utmanar!

Jag har slagit läger i öknen
Torra sandkorn
tomhet och väntan

Horisonten är avlägsen
Oaserna försvinner likt en illusion
innan jag når dem.

Jag är ensam
Ropar
Luften är tunn

– – – –

Då känner jag det knappt märkbara
Du är här, så nära
Alltid nära

Du håller mig
Du för mig framåt
Igenom
I mål

Ett obekvämt ”tack”

Kvinnorna tackar mig medan de går upp för vår garageuppfart och när de når vägen vänder de sig om för att buga och vinka. Lite senare ringer en av kvinnornas män för att berätta att de blev så glada. Han tackar för vår generositet.

Nästa dag stöter jag på mannen igen och han fortsätter att tacka. ”Det är så bra att vi fick så fina kläder till människorna på sjukhuset”, säger han. Jag blir lite obekväm, men försöker le och pratar om något annat. Det kryper inom mig och jag skäms över att de ska behöva känna en sådan tacksamhetsskuld.

Det jag gav kvinnorna var en påse begagnade kläder. Inte kläder som jag själv ville ha, utan gamla kläder som mina barn vuxit ur och som fått deras garderober att svämma över onödigt mycket. Det var inte svårt för mig att ge bort kläderna; trasiga skor och lite urtvättade byxor, för små tröjor och en använd filt. Det är självklart! Och det kostar mig egentligen ingenting.

Det jag längtar efter är inte ett tack, för det finns ingenting att tacka för. Jag längtar snarare efter en mer rättvis värld som vare sig består av överfulla garderober eller nakna, såriga fötter som tvingas springa över den heta asfalten.

Frågan är om jag är villig att ge av mer än mitt överflöd för att nå den verklighet jag längtar efter. Är jag villig att släppa taget om det jag egentligen själv tycker mig behöva? Är min längtan efter jämlikhet och rättvisa i världen så pass stark att jag själv vill gå dess väg?

Jag tittar på mitt hus och på allt jag så lätt tar för givet. Jag vet att jag inte har någon rätt att kalla dessa saker för ”mina” och jag vet att jag inte behöver allt jag har. Ändå kan det vara så svårt att släppa taget om dem. Men släpper jag inte taget om min värld, så kommer jag aldrig få uppleva en annan verklighet.

 

The earth provides enough to satisfy every man’s need,

but not every man’s greed.

– Mahatma Gandhi

Kärleksfåglarna

De fina ”kärleksfåglarna” är tillbaks och idag räknade vi till ett drygt tjugotal i kaktusen bredvid verandan. Kan ni hitta alla på bilden?

Min vän, du är älskad

Kanske finns det ingen bättre plats att befinna sig på än bakom ratten i en bil, bredvid en klok kvinna och hennes berättelser. I detta fall var vännen en 25årig fembarnsmamma. En stark människa, men med många brännande sår som livet utsatt henne för. Faderslös, utan pengar eller utbildning giftes hon bort vid 11 års ålder. Hon blev mamma när hon var 13 år. Några år senare var hon fembarnsmor, slagen och förnedrad av mannens tre äldre fruar. Hennes äldsta flicka användes som hemhjälp innan hon ens lärt sig prata ordentligt, vilket brännsåren på hennes händer vittnar om. Kvinnan bredvid mig i bilen försökte skydda sina barn, men det var svårt. Hon var ju själv bara ett barn.

Men hon flydde och tog sig en lång väg mot sin egen frihet. Idag kan hon skriva, pratar flera olika språk och tar sig fram på gatorna utan att bli förnedrad. Nu kämpar hon för att kunna ge sina barn en bättre framtid. För att nå detta mål kämpar hon hårt. Hon har fortfarande ärr på kroppen och en orolig blick, men hon tror på en förändring och hennes tro verkar smitta av sig på barnen.

Flickan på bilden har inget med texten att göra.

 

Där i bilen frågar kvinnan mig om vår Gud. ”Älskar han verkligen alla människor?” undrar hon. ”Även oss som inte är kristna?”.

En bra fråga. Och svaret är inte självklart för henne.

Men den Gud jag lärt känna gör det enkelt för mig att svara.

 

Min Gud älskar alla människor. Så pass att han klev ner till jorden och blev en av oss; dammig, sårad och nedtrampad. Vid sin krubba tog han emot både de enklaste herdarna och de ståtligaste visa männen från Östern. Han kom hit och han delar vår verklighet och vill vandra tillsammans med oss, mitt i skiten. Han vill borsta bort smutsen och lyfta upp dina barn i sin famn.

Du är vacker i hans ögon. Dina sårade händer är hans juveler, dyrbara och värdefulla. Han lovar inte frihet för din kropp i denna värld, men han lovar att aldrig överge dig. Aldrig lämna dig ensam. Och han vill bära dig in i en evighet tillsammans med honom.

Min vän, du är älskad.

”HERREN säger: ”Jag har sett hur mitt folk förtrycks…, och jag har hört hur de ropar över sina plågare. Jag känner till deras lidande. Därför har jag stigit ner för att rädda dem…” 2 Mos. 3:7

Mannen i huset

Andreas lägger sig på köksgolvet med en trasa i handen för att torka upp vattnet som jag råkat hälla ut över stenarna. Några meter ifrån honom sitter en äldre man och väntar på att kaffet ska serveras, mannen sitter kvar vid vårt köksbord och tittar förvånat på det som sker. Snart utropar han med en retsam röst att ”Andreas, du är verkligen inte från mitt land!”.

”Nej” svarar Andreas. ”Men jag är säker på att även du ofta hjälper din fru i ert hus”.

Mannen svarar inte.

Men jag hoppas att han länge kommer minnas synen av prästen som ligger på golvet och torkar vatten.