En mor och hennes pojk

mars 7, 2016 — Lämna en kommentar

Idag påbörjar en konsultation som MANI (The Movement for African National Initiatives) leder, vilken just i år sker här i Addis Abeba. MANI är ett nätverk som fokuserar på att katalysera afrikanska nationella initiativ och mobilisera resurser i Kristi kropp för att uppfylla missionsbefallningen. Temat för veckan är att höra och lyda Guds röst i en tid som denna. Det blir nog bra!

Vi (EFSare och andra kollegor) slöt upp utanför African Union´s ståtliga lokaler tidigt i morse. Det visade sig dock att vi var åtta timme tidiga och mötet skulle börja först klockan 17 ikväll…

Så vi åkte åt våra olika håll och jag hamnade istället i det kvarter som jag gillar allra mest, långt bort från AU. Och i ett mörkt, avskalat rum fick jag möta Azia.

Azia har tillsammans med sin ettåriga son lämnat sin man och sitt andra barn i sitt hemland, grannlandet. Deras mål var ett bättre liv i Europa och första anhalten blev således, liksom för tusentals andra i hennes situation, Addis Abeba. Härifrån planerade hon att ta sig vidare till Libyen, en farlig resa som smugglarna lockande nog erbjuder gratis.
Väl i Libyen tas man i förvar och smugglarna ringer släkten och meddelar att de har personen i fråga och att de kommer sätta henne i fängelse eller slaveri eller helt enkelt döda henne om släkten inte snabbt samlar ihop 5000 dollar, som således blir priset för hennes frigivning. Det är alltid samma visa och vi har sett flera sådana här insamlingar som görs av arga och oroade familjemedlemmar. Ofta tvingas man snabbt sälja djur och mark för att ha råd att frige den som befinner sig på flykt. Proceduren brukar återupprepas minst en gång till längst resan till Europa; ”skickar ni inte nya pengar inom ett par dagar så tar vi henne”.

I Azias fall uppstod två problem. Det första problemet var att släktingarna vägrade betala för henne, de hade helt enkelt stängt av sina telefoner. Det andra problemet var att hon inte hittade smugglarna som skulle hjälpa henne vidare från Addis.

Hon befann sig alltså i en väldigt utsatt situation som ensam kvinna på mansdominerade gator. Hon var helt utan pengar och med en liten pojke som saknade skor och värmande kläder. Hon kan inte ett ord amarinja och känner inte en människa här i landet. Hon letade efter sina smugglare, eller efter någon som kunde sälja henne vidare till smugglarna, men visste inte vart hon skulle vända sig. Hon hade inte heller råd att köpa en bussbiljett hem.

Tack och lov hittade våra vänner henne innan något allvarligt hände. Vår kollega pratade med henne om faran att åka landvägen till Europa och om att hennes barn troligen inte skulle överleva en sådan resa. Vi samtalade om att situationen i hennes hemstad faktiskt var bättre för henne än de andra alternativen som finns och hon höll med om att det bästa skulle vara att åka tillbaks. Vi ringde hennes pappa som sa att hon var välkommen hem och vi köpte bussbiljetter. Till sist skulle vi säga hejdå.

Då vände hon sig till mig och berättade för mig att hennes pojke är sjuk. Hon lyfte upp hans tröja och plötsligt förstod jag varför han hade varit så ledsen. Nästan hela hans lilla mage var täckt av ett öppet sår! För några dagar sedan hade han fått kokande vatten över sig och sedan dess har han haft väldigt ont och dessutom fått feber. Runt husknuten låg en läkarmottagning, men hon hade ju inte haft några pengar och därför inte vågat gå dit. Dessutom skämdes hon och var rädd för att de skulle säga att hon behöver stanna i Addis för mer vård. Hon ville ju vidare.

Jag vågar inte tänka på vad som hade hänt med pojken om hon lyckats hitta smugglarna och de satte sig på de trånga, kvava, smutsiga lastbilarna som sakta tar flyktingarna norrut. Hade pojken överlevt en sådan resa med dessa skador?

Det finns så många som dem här i Addis. Människor som fastnat i främmande land, utelämnade och ensamma. Många är sjuka och deprimerade. Drömmen om Europa har lockat dem att lämna allt de någonsin känt till, men de allra flesta kommer inte längre än hit. Eller till öknarna runt Lybien.

Just Azia hoppas vi att det ska gå bättre för. Hon är just nu på sjukhuset och sonen verkar få den vård han behöver. Förhoppningsvis kan hon snart återvända hem tillsammans med en frisk pojke. Vi hoppas att hennes familj ska ta emot dem med öppna armar och att hon ska finna en ny dröm att leva för, i hennes egna trakter. Vi vet att det inte är ett enkelt liv hon återvänder till, men vi kan inte se något bättre alternativ.

Så med mediciner, lite nya kläder och en viktig Bok börjar snart en ny resa. Tillbaks till det land som lider av torka och konflikter. Ett land där hon inte får uttrycka sina tankar. Men där hon ändå har sina fält, sitt andra barn och sina föräldrar. Vi ber för henne ikväll.

Och jag ska snart åka tillbaks till African Union´s pampiga lokaler. Om jag ska vara ärlig så hade jag hellre stannat med Azia och hennes fina, fina barn! Känner mig mer hemma där. Samtidigt är jag mycket öppen för att nu få reflektera över temat ”att lyssna och lyda Guds röst i en tid som denna”!

Annonser

Inga kommentarer

Be the first to start the conversation!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s