Ramadan

Förra veckan började Ramadan; fastemånaden för muslimer och en av de fem pelarna i islam.
Från gryning till skymning, eller från när en vit tråd kan skiljas från en svart tråd, kommer muslimer inte äta eller dricka. Inte en smula, inte en klunk vatten. Vissa kommer inte ens svälja sitt eget saliv (det blir många spottloskor, inne som ute). Man ska inte ha sex. Inte röka.

Jag bär på många tankar och känslor för Ramadan. Där finns självklart det andliga biten, men en minst lika viktig komponent är den sociala sidan. Ramadan är en månad då man bygger relationer, närmar sig sin familj, delar kampen det innebär att inte äta och sedan tillsammans njuter av att få ta emot guds gåvor på kvällen. I muslimska områden tar fastan över hela livet. Det blir svårt att schemalägga möten under dagen eftersom människor är trötta och svaga. Arbetet får en sekundär plats, gemenskapen en desto större.

Det finns många traditioner, utöver de religiösa, som säkert skiljer sig mycket mellan olika länder. En bekant till mig är i år väldigt upprörd över att fotbolls-EM går samtidigt som Ramadan ”för männen i huset vill se matcherna, vilket gör att vi inte kan följa alla de såpor man enligt tradition ska se!”. Jag förstår henne precis! Tänk om Andreas skulle sitta bänkad framför en fotbollsmatch på julafton medan vi egentligen borde titta på Kalle Anka eller Karl Bertil Johnsson! Det är ju skandal!

Ikväll var jag hemma hos en muslimsk vän. Vi pratade om fastan och jag fick hälsa hela hennes familj en välsignad månad. Det blev en fin eftermiddag! Men när jag åkte därifrån kände jag mig lite ensam och utanför. Kvar satt de med sitt uppdukade bord, sin gemenskap och sina delade erfarenheter. Jag åkte hem. Till mitt och min alldeles vanliga vardag. Jag älskar visserligen “mitt”, men det sliter mig också i bitar att ha två så olika sammanhang som jag så innerligt gärna vill penetrera.

Vi är inte en av dem. Och under Ramadan är det lite extra tydligt. Det finns ett utanförskap när man lever så här i utlandet och ibland kan det göra ont. Att vi är kristna är inte den egentliga anledningen till utanförskapet, för jag är säker på att Jesus kan finnas på plats även i dessa sammanhang och att han inte hindrar oss från att dela högtider med vännerna! Men vi är inte etiopier. Vi är inte araber. Jag är inte en perser eller en somalier. Ramadan är inte min högtid.

Hur som helst. Vi kan alla önska våra muslimska vänner en glad och välsignad Ramadan. Vi kan tänka lite extra på kvinnan på ICA, som sitter där och jobbar utan att hennes kunder kanske förstår att hon egentligen skulle vilja vara hemma och fira tillsammans med sin familj. En familj som kanske är långt bort. Vi kan be en bön för dem som hungrar och som längtar.

Ramadan Karim!

själens dunkla natt

 

Jag läser om själens dunkla natt i Anders-Petter Sjödins bok Förvandlad. Författaren jämför sin mänskliga strävan med israeliternas 40-åriga ökenvandring och bilden träffar mig rakt i hjärtat.

 

Det knastrade av sand mellan tänderna, det förutsägbaras leda i kombination med en osäker framtid fick själen att torka ihop. Kommer vi någonsin fram? Finns det någon mening med att fortsätta? Finns det överhuvudtaget något mål, någon vits, någon poäng med detta harvande i öknen? Finns Gud i detta karga ökenlandskap?

 

Sjödin fortsätter att tala om hoppet. Och jag vet att det finns en fantastisk fortsättning på israeliternas ökenvandring! Men ibland är det faktiskt lite skönt att få stanna upp inför själens dunkla natt och reflektera över dess innehåll.

Kommer hon?

De senaste dagarna har vi väntat på en kvinna som skulle komma och bo med oss i en dryg vecka. Vi har dock inte hört något ifrån henne och jag antar att hon av någon anledning inte kommer dyka upp. Men vem vet, kanske kommer hon idag?

Vi börjar bli ganska vana med att inget är definitivt förrän det verkligen sker. Jag som egentligen gillar att vara förberedd lagar allt mer sällan mat innan gästerna faktiskt gör entré, för allt som oftast har vi stått där med överfulla kastruller eller en termos full med odrucket kaffe. Istället får gästerna, om de verkligen dyker upp, vänta medan grytan puttrar. Ibland kommer de som de sagt. Ibland några timmar senare. Ibland inte alls. Vanligtvis bärs ingen ursäkt eller förklaring fram.

Men så sker ju minst lika ofta motsatsen. Någon befinner sig plötsligt i vårt hem utan förvarning och en får anpassa sig till situationen. En gång skulle en ny bekantskap komma på lunch, men när vi öppnade dörren stod han där med alla sina tillhörigheter nedpackade i en resväska. Han flyttade in till oss och stannade i sex månader… Detta hör väl till det lite mer extrema i vårt hus, men är faktiskt fullt normalt bland våra vänner.

Jag frågade nyligen en vän här i Etiopien om hur hon tänker när det gäller gäster och hon sa att gäster ska alltid vara välkomna och man ska alltid betala allt för dem, tjäna dem och ge dem en säng att sova i. Gillar de inte maten (vilket många är ärliga och säger), så lagar min vän en annan. Hon följer med dem på sjukhusbesök, ber för dem och försöker möta deras behov. Familjen har övernattande gäster som tränger ihop sig i deras lilla lägenhet mer än hälften av årets alla nätter – och hon tjänar dem (oftast) med glädje!

”Mitt hus är ditt hus” brukar man säga. Och det är ju så fruktansvärt fint med detta tänk! Det utmanar mitt kontrollbehov, min vilja att bara visa upp ”den välstädade sidan” av familjelivet och den krossar mina tankar om vad som är mitt och vad som är ditt.

Nya vänner

En ganska oansenlig dörr. Jag har faktiskt gått förbi den tidigare, utan att ens se den.

Men igår öppnades den för oss och vi upptäcka en hel labyrint av små gångar och hus där innanför. Och framförallt fick vi lära känna en sådan fin familj som bor i ett av de små lerhusen! Deras pojke har ofta lekt hemma hos oss och jag har flera gånger hälsat lite artigt på hans mamma som varit så glad över våra barns vänskap. Men vi har alltså aldrig förr varit hemma hos dem.

När de nu bjöd hem oss till en allt för sen middag var min spontana reaktion: ”Å, nej! Hur kan vi slingra oss ur detta!?” Jag förstod nämligen att det kunde bli kaos! Jag vet allt för väl hur det går till och tyvärr undviker jag numera att ta med barnen på sena middagar till människor i detta land, om vi inte känner dem jätte väl! Man får bara vänta och vänta och vänta och när maten till sist kommer råder det sedan länge anarki bland våra supertrötta barn. Och så tvingar vi dem att äta mat de egentligen inte gillar och sedan finns det inte en millimeter i den pytte lilla bostaden att röra sig på medan de vuxna ska dricka sina fyra koppar kaffe till efterrätt. Jag vet hur det är! Jobbigt för pojkarna och småpinsamt för mig och Andreas som ändå inte får någon ro att prata med de vuxna. Allt medan den andra familjens barn sitter som små ljus…

Men så blev det inte alls!

För det första så var maten klar när vi kom! Nåja, den var nästan klar…

De serverade den vanliga injeran med massor av goda röror till; härligt tycker flera av oss, mindre härligt tycker en. Men eftersom barnens kompis Jonathan ofta ätit mat hemma hos oss så hade han sagt till sin mamma att de även måste lägga fram bröd och sallad, ”för det äter alltid Thornells”. Så alla var nöjda och belåtna och vi tvingades inte genomlida ett enda utbrott! 🙂

Sedan sprang barnen ut i ”labyrinterna”, mellan de olika små husen. De sparkade boll och skrattade entusiastiskt. Pappan plockade snart fram ett nytt brädspel som han undrade om vi kunde lära dem att spela och vi satt 15 personer samlade runt ett litet bord. När de yngsta barnen tröttnat så visade mamman dem deras sovrum (ett litet rum som helt var täckt av en enda säng, som hela familjen delade på). Hon kröp upp i sängen, började hoppa och uppmuntrade de andra att göra likadant. Behöver jag säga att våra barn hade hur roligt som helst! (Ända tills någon fick en kudde lite för hårt slagen i huvudet…)

Jag har aldrig någonsin sett en liknande scen här i Etiopien! Mammor ska inte hoppa i sängar och pappor ska inte spela spel med sina barn! Men det gjorde de, och jag älskade att få uppleva det!

Hela kvällen upprepade mamman att ”det här är den bästa dagen, den bästa dagen” och jag kände mig så tacksam över deras fina gästfrihet och kärlek! På vägen hem kunde vi titta på stjärnorna och barnen var superupprymda över att ha fått vara uppe ”jättesent”. Klockan var åtta (och det är jättesent i denna familj!). Jag frågade vår äldste pojke vad som varit roligast och han svarade självklart att ”allt har varit lika kul. Jag hade roligt preciiiis hela tiden!”.

Och jag kan bara hålla med. Fint med nya vänner!

 

 

Tyfus… eller inte?

Jag bläddrade just igenom min gamla dagbok och blev då påmind om ett sjukhusbesök för ganska precis ett år sedan.

Jag hade mått illa varje kväll de senaste veckorna och insåg att det nu faktiskt var dags att göra sig av med de maskar och parasiter som troligen huserade inom mig. Sagt och gjort så gick jag iväg till den närmaste kliniken för att göra ett stoltest. Det var lättare sagt än gjort, då de ville att jag skulle pilla in “min väldigt privata leverans” i en pytteliten behållare som tidigare använts till ögondroppar. Stört omöjligt! Men jag lyckades faktiskt till slut  överlämna stoltestet.

Läkaren klämde därefter på mina naglar och utbrast förtvivlat att jag var väldigt blek! Han var följaktligen rädd för att jag var hemskt sjuk. ”Eller så beror min blekhet på att jag är svensk och brukar ha en ljusare hudton”, tänkte jag lite uppgivet.

Mannen var bestämd över att han också ville kolla mitt blod och visst fick han suga ut några droppar, även om jag tänkte att det var lite onödigt… När labbsvaret kom blev jag dock förvånad! Jag hade tydligen tyfus. Ett väldigt tydligt exempel på sjukdomen enligt läkaren och eftersom den var långt gången ville han påbörja behandlingen omgående. Ingen tid för att hämta barnen på skolan eller för att gå iväg och hämta min mobiltelefon.

Efter lite övertalning förstod dock läkaren att jag inte kunde läggas in på sjukhuset innan jag pratat med min man, så jag fick dispens och kunde snabbt springa hemåt. Naturligtvis gick jag aldrig tillbaks till den lilla kliniken, utan fick istället skjuts till ett bättre sjukhus (den då nyöppnade Nordic clinic). De tog nya tester, kände och klämde och frågade. Och självklart fanns det inte ett spår av tyfus! Några maskar hade jag inte heller! Och om någon skulle undra så är jag inte ens gravid! Lite extra vila och mindre ofiltrerade juicer var troligen bästa recept för mitt tillstånd.

Det här med läkarvård är inte så enkelt! Vi som har en bra försäkring klarar ju oss och kan vid behov vända oss till de bättre sjukhusen, men så är det ju inte för alla. Den vård som de flesta tvingas acceptera är under all kritik och jag vet många som behandlats för fel sjukdom eller som helt enkelt inte fått den hjälp de behövt, trots att de sökt vård.

I julas tvingades några nära vänner till oss söka upp en läkare, då deras son klagat på magknip. Läkaren röntgade honom och berättade att de snabbt behövde operera sonen, då hans blindtarm var akut inflammerad. Mamman blev väldigt rädd (en relativt enkel operation på ett sådant sjukhus är inte alls ofarlig) och hon ringde chockad till pappan, allt medans läkaren stressade på beslutet och sa att pojken kommer dö när som helst om han inte blir operarad NU!

Pappan vägrade dock. De tog sonen till en annan läkare, medan mamman grät av oro och var säker på att sonen skulle dö i bilen… Den andra läkaren röntgade pojken och hittade överhuvudtaget inget fel. Det visade sig snart att den första läkaren hade ont om pengar och ville operera för att själv få betalt. Han hade helt enkelt ljugit och således försatt pojken i livsfara!

Samtidigt har vi en annan vän vars dotter nyligen faktiskt hade blindtarmsinflammation och som följaktligen var väldigt sjuk. Detta upptäcktes dock inte och hennes smärta bara växte. När vi träffade henne grät hon och tog sig i panik för magen. Föräldrarna fick rådet att ta med dottern till ett annat bättre sjukhus där rätt diagnos kunde ställas och flickan opereras akut. Till en stor summa pengar, så klart.

Vill man bli upprörd över något så är detta ett bra alternativ! De allra flesta läkarna är troligen otroligt duktiga och vill inget hellre än att göra ett bra jobb – men de saknar resurser och de står under ett system som tyvärr inte alltid vill gott!  Och tänk vilken stress det är att leva med vetskapen om att det inte finns sjukvård att tillgå om ens barn blir sjukt! Enkla saker såsom malaria (vilket är ett stort problem just nu i de områden där det varit torka, men nu råder översvämningar), brännsår, förlossningar och diabetes – är livshotande för dem utan ett sparkapital! Tack och lov sluter ofta familj och vänner upp och blir den försäkring som många saknar. Men vilken ångest detta ändå skapar!

Jag hälsade på en av mina bästa vänner tidigare idag och när jag skulle gå sa jag att ”vi ses på lördag”. ”Nej Frida”, svarade hon. ”Det vet vi inte. Vi lever just nu, det vi vet. Men inget om lördag.” Och jag inser att hon faktiskt talar av erfarenhet.