Nya vänner

En ganska oansenlig dörr. Jag har faktiskt gått förbi den tidigare, utan att ens se den.

Men igår öppnades den för oss och vi upptäcka en hel labyrint av små gångar och hus där innanför. Och framförallt fick vi lära känna en sådan fin familj som bor i ett av de små lerhusen! Deras pojke har ofta lekt hemma hos oss och jag har flera gånger hälsat lite artigt på hans mamma som varit så glad över våra barns vänskap. Men vi har alltså aldrig förr varit hemma hos dem.

När de nu bjöd hem oss till en allt för sen middag var min spontana reaktion: ”Å, nej! Hur kan vi slingra oss ur detta!?” Jag förstod nämligen att det kunde bli kaos! Jag vet allt för väl hur det går till och tyvärr undviker jag numera att ta med barnen på sena middagar till människor i detta land, om vi inte känner dem jätte väl! Man får bara vänta och vänta och vänta och när maten till sist kommer råder det sedan länge anarki bland våra supertrötta barn. Och så tvingar vi dem att äta mat de egentligen inte gillar och sedan finns det inte en millimeter i den pytte lilla bostaden att röra sig på medan de vuxna ska dricka sina fyra koppar kaffe till efterrätt. Jag vet hur det är! Jobbigt för pojkarna och småpinsamt för mig och Andreas som ändå inte får någon ro att prata med de vuxna. Allt medan den andra familjens barn sitter som små ljus…

Men så blev det inte alls!

För det första så var maten klar när vi kom! Nåja, den var nästan klar…

De serverade den vanliga injeran med massor av goda röror till; härligt tycker flera av oss, mindre härligt tycker en. Men eftersom barnens kompis Jonathan ofta ätit mat hemma hos oss så hade han sagt till sin mamma att de även måste lägga fram bröd och sallad, ”för det äter alltid Thornells”. Så alla var nöjda och belåtna och vi tvingades inte genomlida ett enda utbrott! 🙂

Sedan sprang barnen ut i ”labyrinterna”, mellan de olika små husen. De sparkade boll och skrattade entusiastiskt. Pappan plockade snart fram ett nytt brädspel som han undrade om vi kunde lära dem att spela och vi satt 15 personer samlade runt ett litet bord. När de yngsta barnen tröttnat så visade mamman dem deras sovrum (ett litet rum som helt var täckt av en enda säng, som hela familjen delade på). Hon kröp upp i sängen, började hoppa och uppmuntrade de andra att göra likadant. Behöver jag säga att våra barn hade hur roligt som helst! (Ända tills någon fick en kudde lite för hårt slagen i huvudet…)

Jag har aldrig någonsin sett en liknande scen här i Etiopien! Mammor ska inte hoppa i sängar och pappor ska inte spela spel med sina barn! Men det gjorde de, och jag älskade att få uppleva det!

Hela kvällen upprepade mamman att ”det här är den bästa dagen, den bästa dagen” och jag kände mig så tacksam över deras fina gästfrihet och kärlek! På vägen hem kunde vi titta på stjärnorna och barnen var superupprymda över att ha fått vara uppe ”jättesent”. Klockan var åtta (och det är jättesent i denna familj!). Jag frågade vår äldste pojke vad som varit roligast och han svarade självklart att ”allt har varit lika kul. Jag hade roligt preciiiis hela tiden!”.

Och jag kan bara hålla med. Fint med nya vänner!