Tyfus… eller inte?

Jag bläddrade just igenom min gamla dagbok och blev då påmind om ett sjukhusbesök för ganska precis ett år sedan.

Jag hade mått illa varje kväll de senaste veckorna och insåg att det nu faktiskt var dags att göra sig av med de maskar och parasiter som troligen huserade inom mig. Sagt och gjort så gick jag iväg till den närmaste kliniken för att göra ett stoltest. Det var lättare sagt än gjort, då de ville att jag skulle pilla in “min väldigt privata leverans” i en pytteliten behållare som tidigare använts till ögondroppar. Stört omöjligt! Men jag lyckades faktiskt till slut  överlämna stoltestet.

Läkaren klämde därefter på mina naglar och utbrast förtvivlat att jag var väldigt blek! Han var följaktligen rädd för att jag var hemskt sjuk. ”Eller så beror min blekhet på att jag är svensk och brukar ha en ljusare hudton”, tänkte jag lite uppgivet.

Mannen var bestämd över att han också ville kolla mitt blod och visst fick han suga ut några droppar, även om jag tänkte att det var lite onödigt… När labbsvaret kom blev jag dock förvånad! Jag hade tydligen tyfus. Ett väldigt tydligt exempel på sjukdomen enligt läkaren och eftersom den var långt gången ville han påbörja behandlingen omgående. Ingen tid för att hämta barnen på skolan eller för att gå iväg och hämta min mobiltelefon.

Efter lite övertalning förstod dock läkaren att jag inte kunde läggas in på sjukhuset innan jag pratat med min man, så jag fick dispens och kunde snabbt springa hemåt. Naturligtvis gick jag aldrig tillbaks till den lilla kliniken, utan fick istället skjuts till ett bättre sjukhus (den då nyöppnade Nordic clinic). De tog nya tester, kände och klämde och frågade. Och självklart fanns det inte ett spår av tyfus! Några maskar hade jag inte heller! Och om någon skulle undra så är jag inte ens gravid! Lite extra vila och mindre ofiltrerade juicer var troligen bästa recept för mitt tillstånd.

Det här med läkarvård är inte så enkelt! Vi som har en bra försäkring klarar ju oss och kan vid behov vända oss till de bättre sjukhusen, men så är det ju inte för alla. Den vård som de flesta tvingas acceptera är under all kritik och jag vet många som behandlats för fel sjukdom eller som helt enkelt inte fått den hjälp de behövt, trots att de sökt vård.

I julas tvingades några nära vänner till oss söka upp en läkare, då deras son klagat på magknip. Läkaren röntgade honom och berättade att de snabbt behövde operera sonen, då hans blindtarm var akut inflammerad. Mamman blev väldigt rädd (en relativt enkel operation på ett sådant sjukhus är inte alls ofarlig) och hon ringde chockad till pappan, allt medans läkaren stressade på beslutet och sa att pojken kommer dö när som helst om han inte blir operarad NU!

Pappan vägrade dock. De tog sonen till en annan läkare, medan mamman grät av oro och var säker på att sonen skulle dö i bilen… Den andra läkaren röntgade pojken och hittade överhuvudtaget inget fel. Det visade sig snart att den första läkaren hade ont om pengar och ville operera för att själv få betalt. Han hade helt enkelt ljugit och således försatt pojken i livsfara!

Samtidigt har vi en annan vän vars dotter nyligen faktiskt hade blindtarmsinflammation och som följaktligen var väldigt sjuk. Detta upptäcktes dock inte och hennes smärta bara växte. När vi träffade henne grät hon och tog sig i panik för magen. Föräldrarna fick rådet att ta med dottern till ett annat bättre sjukhus där rätt diagnos kunde ställas och flickan opereras akut. Till en stor summa pengar, så klart.

Vill man bli upprörd över något så är detta ett bra alternativ! De allra flesta läkarna är troligen otroligt duktiga och vill inget hellre än att göra ett bra jobb – men de saknar resurser och de står under ett system som tyvärr inte alltid vill gott!  Och tänk vilken stress det är att leva med vetskapen om att det inte finns sjukvård att tillgå om ens barn blir sjukt! Enkla saker såsom malaria (vilket är ett stort problem just nu i de områden där det varit torka, men nu råder översvämningar), brännsår, förlossningar och diabetes – är livshotande för dem utan ett sparkapital! Tack och lov sluter ofta familj och vänner upp och blir den försäkring som många saknar. Men vilken ångest detta ändå skapar!

Jag hälsade på en av mina bästa vänner tidigare idag och när jag skulle gå sa jag att ”vi ses på lördag”. ”Nej Frida”, svarade hon. ”Det vet vi inte. Vi lever just nu, det vi vet. Men inget om lördag.” Och jag inser att hon faktiskt talar av erfarenhet.