Jag läser om själens dunkla natt i Anders-Petter Sjödins bok Förvandlad. Författaren jämför sin mänskliga strävan med israeliternas 40-åriga ökenvandring och bilden träffar mig rakt i hjärtat.
Det knastrade av sand mellan tänderna, det förutsägbaras leda i kombination med en osäker framtid fick själen att torka ihop. Kommer vi någonsin fram? Finns det någon mening med att fortsätta? Finns det överhuvudtaget något mål, någon vits, någon poäng med detta harvande i öknen? Finns Gud i detta karga ökenlandskap?
Sjödin fortsätter att tala om hoppet. Och jag vet att det finns en fantastisk fortsättning på israeliternas ökenvandring! Men ibland är det faktiskt lite skönt att få stanna upp inför själens dunkla natt och reflektera över dess innehåll.
aammin 