Våra hjältar!

augusti 30, 2016 — 12 kommentarer

Idag följde vårt Lillskrot (tvååringen) med mig hem till en vän. Det blev en fin eftermiddag och den fick mig att återigen reflektera över vårt liv och våra barns vardag här i Etiopien. Kanske tänker jag extra mycket på det nu när vi precis kommit tillbaks från vår semester i Sverige.

Allt i min väns hem är annorlunda mot hur ett vanligt Svenssonhus ser ut. Vi satt på golvet och gnagde på ett köttben. De ställde naturligtvis fram läsk fastän jag sa att vi hellre dricker vatten. Människor kom in för att hälsa, klappade min tvååring på huvudet eller försökte kasta upp honom i luften. Vi blandade fyra olika språk i våra konversationer. Brinnande kol stod och rykte i ena hörnet av rummet, en get stod bunden utanför. Jag trivdes i gemenskapen och jag såg att min son också trivdes – han tycker alltid om att vara där.

När vi gick ut genom deras port för att åka hem så orkade han dock inte mer. Flera okända barn kom springandes emot oss och tvååringen sa med bestämdhet att han ville bli buren. Han ville absolut inte hälsa på fler nyfikna människor! Ville bara gömma sig i min famn.

30

Mitt hjärta jublar. Och det värker. Det kan vara så fantastiskt fint och så enormt svårt att se  de små röra sig mellan dessa olika världsdelar och sammanhang. Barn är starka, men också så sköra. Och precis som alla föräldrar, vare sig en bor i Växjö eller i Kirgistan, oroar jag mig. Jag försöker förstå. Försöker göra det bra för barnen. Misslyckas. Ligger vaken på natten och tänker. Ber. Hoppas. Och tror.

Det finns så mycket som jag skulle vilja säga till våra pojkar  – och till andra barn jag ser! De är våra största hjältar! Så här kommer en liten smula av det som bubblar inom mig:

Ni är de coolaste ungarna på denna planet. Tänk allt ni sett och upplevt under era korta liv! Ni har varit med och matat hyenor, besökt kamelmarknader, jagats av apor, tagit hand om sköldpaddor och lärt er ett nytt språk. Ni byter kulturer utan att egentligen tänka så mycket på det och låter människor som doftar annorlunda, pratar annorlunda och klär sig annorlunda sova i era sängar. Ni äter köttbullar med kniv och gaffel den ena dagen och nästa dag injera med händerna. Och ni tycker att livet är spännande!

Jag vet dock att det kan vara tufft. Det är jobbigt att säga hej då till vänner, kusiner och far- och morföräldrar. Människor som man älskar, men som man inte får dela sin vardag med. Jag ser att ni kämpar emot sorgen och ibland vägrar vinka av dem vi lämnar. Inte för att ni egentligen vill vara oartiga, men för att ni inte orkar.

Jag såg hur pirrigt det var att komma ny till en klass där alla andra kände varandra och du inte kunde förstå ett ord av vad de sa. Du kunde bara räkna till åtta på engelska och du hängde inte med på frökens beskrivning av lekarna. Jag hörde när du berättade att klasskompisarna skrattat åt dig när du uttalade ett ord fel.

Och ni blir så trötta, så trötta av att byta land på sommaren – för det är ju inte bara land ni byter, utan även sättet man skämtar på, hur man umgås, vad man ska göra, vad man äter och hur saker och ting doftar. Andra säger ”välkomna hem” när vi landar i Sverige – men vart är egentligen hemma för er?

Jag vet inte hur ni känner. Jag vet hur det är att vara förälder till ett barn som växer upp i ett främmande land, men jag vet inte hur det är att vara barn här. Jag har läst om det, jag försöker fråga er… men jag kan aldrig helt förstå. Men jag vill att ni ska veta att trots att denna väg är en väg ni måste vandra på egna ben, så vill jag och er pappa (och era mor- och farföräldrar och ytterligare några andra) gå med er, vid er sida. Hela vägen. Vi är inte rädda för era känslor.

Jag är ledsen för de saker som livet har tagit ifrån er. För de svenska skogar ni inte hinner vandra i just nu, de skaldjur ni inte får lära er att älska. Och för att ni troligen alltid, hur kort eller lång tid vi än stannar här, kommer leva med ett delat hjärta som gör att ni ofta känner er annorlunda.

Men jag är glad för det som livet ger. Möjligheten att lära sig lita på Gud när allt runtomkring är konstigt. Vänner över hela jorden med olika religioner, olika språk, olika färger på skinnet, olika ekonomiska möjligheter. Ni lär er att anpassa er och att leva i olika miljöer. Ni lär er att vara modiga.

Och jag vet att ni redan är så rika! Inte bara på språk och fantastiska äventyr, men också på inre upplevelser. Ni kanske inte kan sätta ord på dem nu, men ni kommer bära dem med er genom hela livet.

Jag brottas med de val som vi föräldrar gjort, det som drabbat er. Och sedan försvarar jag våra beslut med näbb och klor. Jag kan gråta under nattens sena timme, undra vad vi egentligen håller på med! Oroa mig över er framtid, precis som alla föräldrar gör. Men sedan tittar jag på er. Hör er fäktas med kompisarna utanför fönstret, hör hur ni bubblar av liv och entusiasm och jag blir så glad över att ni får vara just här!

Ni är fantastiska! Ni är modiga överlevare! Superman, Spiderman och Star Wars-gubbarna kan slänga sig i väggen! De är INGENTING mot det liv ni besitter!

Jag är sååå stolt över er! Jag kan vara arg och skrika åt er. Bli så förbenat trött på era upptåg och all er energi som aldrig sinar. Men jag är samtidigt så stolt att jag spricker! Era liv är så speciella och ingen skulle någonsin kunna leva dem på det sätt ni gör! Jag älskar er från Sverige och tillbaks till Addis. Runt hela jorden miljontals gånger och mer!

Januari -15 116

Ja, mina största hjältar har tillsammans bara levt i 14 år.Men det är 14 år som heter duga! Dom är fantastiska!

Annonser

12 responses to Våra hjältar!

  1. 

    Alltså hjälp vad fint du skriver! En gråter så det blir översvämning i hela Sverige! Älskar älskar älskar er!

    Gilla

  2. 
    maytembermaytember augusti 30, 2016 kl. 17:03

    Blir så glad varje gång du bloggat! Kram till er!

    Gilla

  3. 

    Så fantastiskt vackert skrivet! Som numera vuxet missionärsbarn känner jag igen mig, men kan också intyga att jag idag är så tacksam till mina föräldrar för min barndom! Det är en stor rikedom.

    Gilla

    • 

      Vad roligt att höra! M.barn som talar med kärlek om sin barndom får mig alltid att gråta! 🙂 För även om jag ju faktiskt verkligen tror att det är en gåva att få bo såhär, så blir jag alltid så glad över att få höra andras historier. Var bodde ni?

      Gilla

      • 

        Oj jag har visst missat att svara 🙂 vi bodde i Zimbabwe. Och även om det inte var hela min barndom så är en liten del av hjärtat kvar där! Man får ett större perspektiv från början liksom. Kram!

        Gilla

      • 

        Oj, har missat att svara! Vi bodde i Zimbabwe. Även om det inte var precis hela min barndom så kommer en bit av mitt hjärta alltid vara kvar där. 🙂

        Gilla

  4. 

    Frida. Att ni älskar era barn och visar dem det, det är det största ni kan göra som föräldrar. Och det gör ni. Blir jag någonsin förälder så vill jag bli som ni. Det där med delade hjärtan vet vi ju båda hur det är att leva med, men vi vet ju också att det gett oss mer glädje än smärta i det stora hela, och vi får be för att det ska bli så även för era barn. Att säga hejdå till er och er lillskrot (och mellanskroten och storskroten också för den delen), det va något av det jobbigaste med att lämna Addis – men vi kommer få säga hej igen och smärtan av avskedet vinner aldrig över glädjen att fått lära känna er. Men jag förstår dina kval, jag hade med hundra procents säkerhet kämpat med de samma i din situation. Men jag är övertygad om att alla era tre små knott njuter av etiopienlivet och att få växa upp i det hem ni har där. Saknar er!

    Gilla

    • 

      Fina Maria! Du är inbjuden på kalas på lördag, enligt lilleman. Haha.
      Å, vi längtar efter att få säga hej igen! Till jul, hoppas jag!?

      Gilla

      • 

        Åh, jag kommer!! Eller nej, det gör jag väl inte… Men jag hade velat! Tänkte faktiskt på att det borde va tid för kalas snart.. 🙂 Till jul – självklart!!

        Gilla

  5. 

    Hej, jag är också numera vuxen fd.missionärsbarn och är så oändligt tacksam för de 10 år av min barndom som jag fick i Swaziland. Ser det också som en stor rikedom som Amanda här ovan skrev. Du skriver så underbart fint om/till dina barn! Vilken kärlek 💜 Ha det så fint i härliga Afrika och God Bless 🙏🏻

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s