Olika hem

Hur tänker du dig att ett vanligt hus i Afrika ska se ut?

Troligtvis är det en svår fråga att svara på, för som vanligt finns det inget ”vanligt”!
Bara här i Etiopien har vi ett 70-tal olika folkgrupper och varje folkgrupp har sina egna traditioner, med egna dialekter och egna maträtter. Och egna sätt att bygga sina hus på!

I Addis har vi de stora hyreshuskomplexen. Vi har det lutande tornet. Den magnifika AU byggnaden. Tegelhus, lerhus, betonghus. Kartongerna som blir någons hem ute på gatan. Plåtskjulen och så alla hus med vackert designade torn och otippade vinklar.

Och ute på landet fortsätter mångfalden. De klassiska runda hyddorna av koskit och lera. Nomadtälten och de mer stationära byggena. Jag älskar att få kika in i dessa olika hem, eller att bara köra förbi dem och fundera över hur det skulle vara att få bo där.

En dröm jag har är att någon gång få leva tillsammans med nomaderna i östra Etiopien, åtminstone för en månad eller två. Jag skulle så gärna vilja få uppleva det de upplever när de kryper in i sina trånga små tält. Jag skulle vilja höra vad de talar om på kvällarna, få stiga upp tidigt på morgonen och mjölka kamelerna tillsammans med dem och få leta efter vatten ute i det torra ökenlandskapet. Jag skulle vilja få dela mitt hjärtas skatter och samtidigt få ta del av vad livet lärt dem.

Återigen…

Återigen drabbas jag av vanmakt.
Människan.

Återigen får jag lära mig
att jag inte kan förändra världen.
Jag kan inte ruska om en hel kultur.
Inte reformera andras inbyggda mönster.

Men jag kan älska en person.

Och sedan kanske en till.

10 år

För tio år sedan gifte vi oss!
Sedan dess har vi delat arbete, barn och köksbord.
Det är fint det!

Jag hittar tyvärr inget bröllopsfoto fån 2007, men till äktenskapets ära delar jag istället med mig av det kort vi tog i en studio i Sudan två år efter bröllopet. Våra vänner var inte nöjda med de riktiga bröllopsfotona (jag var för osminkad och hade inte tillräckligt med smycken…), så de övertalade oss att ta nya bilder. Uppklätt och allvarligt skulle det vara. Min gravidmage gömdes väl under klänningen och en hop av människor stod och skrattade på andra sidan kameran. Och visst är vi ganska autentiska?

Tack Andreas för dessa tio år! Vi har lärt oss mycket och du är mig så viktig! Och genom torra öknar och blomstrande savanner vill jag gärna fortsätta tillsammans!

Tretvinnade.

Bröllop

Jag fullkomligt älskar livets spontanitet här! Även om det tyvärr också är osäkerheten om vad dagen ska bära med sig som ibland gör mig så stressad…

Under hösten har jag lärt känna en ny vän. Vi har träffats ett par gånger i veckan och under dessa stunder har hon ofta delat sin längtan efter att få gifta sig.  En gång när vi träffades så bad vi igen för en framtida man för henne, en som hon själv kan älska och lita på. En kvinna i hennes situation har tyvärr inte så lätt för att hitta någon.

En vecka senare träffades vi igen. Ivrigt hoppade hon in i bilen och kunde inte dölja sin entusiasm. ”Frida, jag har goda nyheter!” skrattade hon fram. ”Jag ska gifta mig på söndag!”.

Vad glad jag blev! Och förvånad! Och tveksam!

Den här kvinnan har ingen familj som kunde stå vid hennes sida under bröllopsförberedelserna, så vi fick med glädje ta den rollen. Andreas och en landsman till brudparet träffade hennes blivande man, de samtalade om vad ett äktenskap innebär och om hur de tänkt sig framtiden. Efter en stunds diskussion kunde de där och då godkänna bröllopet, men rådde dem att vänta en vecka till. Omständigheter gjorde att de tyvärr inte kunde vänta längre.

Så började förberedelserna. Det bestämdes att jag, istället för mamman, skulle få överlämna bruden. I praktiken blev jag nog en sorts tärna, vilket kändes otroligt fint! Det var en väldigt rolig vecka där jag tillsammans med den andra tärnan och bruden fick djupdyka i bröllopstraditioner. På en dag hyrdes bröllopsklänning, beställdes brudbukett, bokades mat, ringdes in gäster, köpte tärnklänningar, smycken och bokades frisörsalong. Vi åkte runt över hela Addis och diskuterade våra olika idéer. Bruden var såklart full av förväntan.!

Själva bröllopsdagen började tidigt med att jag hämtade en jätte vacker brudbukett. Sedan åkte vi tillsammans till frisören där vi sminkades och fixade håret. Därefter drog vi hem till mig där vi klädde om. Bruden hade valt ett fantastiskt tyg som jag och den andra tärnan fick svepa in oss i och hon själv var så vacker i först en modern vit skapelse och sedan i ett mer traditionellt tyg.

En brinnande locktång. Som funkar!

Brudgummens bestman ringde snart och skrek lite argt på oss, för att vi såklart var sena. Vad då, man ska väl vara sen!?

Vi skynda på, glömde det mesta vi skulle haft med oss och var snart framme i det hus där vigseln skulle äga rum. Sprang ut ur bilarna, snabbt fram med buketterna, leendena på och håret tillrättalagt. Det var filmkameror och blixtrar precis framför våra ansikten medan vi tågade in – och där längst fram satt han, brudgummen!!

Själva vigseln var jättefin och det var många människor där. De flesta av gästerna kände dock vare sig bruden eller brudgummen men de ville visa att de var brudparets nya familj. Jag blev såklart berörd och var så tacksam! Det hela verkar så rätt!

Efter vigseln blev det kött, kött och mer kött. Och läsk. Applåder och visdomsord. Sedan for brudparet och vi tärnor till fotografen, innan brudparet försvann till sitt hotell.

En fantastisk vecka. Så full av nåd och överraskningar!

På väg.

Här i Addis är så många människor på väg bort. Här finns de ambassader som människorna i de lite rörigare grannländerna åker till för att söka sina drömmar – och så många är i den välkända ”processen”. Visumprocessen som kan ta flera år och som ofta slutar med att människorna istället väljer den långa och förbjudna landsvägen.

Foto av Calle Gustafson, brorsan

Människor fastnar här med sin dröm om något bättre på andra sidan haven. Jag kan tycka att det är sorgligt. Så många vi känner har väntat i flera år på sitt visum som aldrig kommer och de hamnar i något sorts mellanläge som lätt förlamar vardagen.

Idag fick vi dock äta lunch med en av dem som fått klartecken. Dörren till Amerika ligger nu öppen för honom och ikväll flyttar han. Ikväll lämnar han allt han är van vid och åker in i det okända. Han är modig och full av förväntan! Jag är osäker på om det verkligen är bättre där borta, men det blir säkert bra på sitt sätt.

Vi fick en fin avskedslunch. Åt för sista gången kamelkött från samma tallrik och delade gemensamma minnen. Han höll ett fint tal om vad vi fått betyda för honom och jag fick en tår i ögat vid tanken på allt han fått betyda för oss. Han har verkligen varit en klippa för oss här, framförallt under vårt första år i Etiopien. Och jag kommer sakna honom!

Usch, jag gillar inte dessa ständiga avsked!

Bale – en reseskildring

I tisdags åkte jag och femåriga sonen, min bror Calle och hans snart femåriga Levi till Hawassa fem timmar söder om Addis. På vägen stannade vi och klappade sköldpaddorna vid Langano, men annars var det raka vägen. I Hawassa sov vi en natt på Lewi gästhus, medan vi laddade för resans mål: Bale-bergen.

Det var första gången som jag var i Hawassa och jag måste säga att det är väl värt ett besök. Strandpromenaden med alla kaffestånd och det härliga folklivet som blandas med fiskdoften, kossorna och de stora Maraboustorkarna kändes befriande. Och barnen gillade så klart aporna på hotellet!

Tidigt på onsdagen for vi till Dodola, vid foten av Bale. Där träffade vi vår guide Ismael som tog oss vidare till hästarna som stod och betade på en stor äng.

Vid det här laget började jag bli lite nervös! Berg som helt saknar telefonnätverk och två små killar som kanske inte kommer uppskatta att sitta tre dagar på hästryggen…  Dessutom har ju varken Calle eller jag någon direkt hästvana.. Men tveksamheten lade sig så fort vi började rida, barnen tog helt oförskräckt täten och vi red in i något som närmast kan liknas vid en grön djungel. Bäckar, ängar och små byar av enkla hyddor. Människor som nyfiket tittade på oss, frisk luft och inte ett spår av andra turister. För mig som varit instängd i Addis storstadsmyller de senaste fem månaderna var detta rena paradiset!

Vi skrittade mest och tog det lugnt framåt. Calle antog utmaningen att rida in i ett rejält björnbärssnår som växte hoptrasslat med lianer, men klarade att sitta kvar på hästryggen trots att skjortan revs söner och snåren försökte dra honom av hästen. Lite jobbigt att behöva erkänna, men den synen fick mig att skratta mer än jag gjort på väldigt väldigt länge!

Vi galopperade sista biten. Och även om det kanske inte såg ut att gå så fort, så kändes det som att vi flög fram! Vi skrek och skrattade och mådde riktigt bra!

Väl framme vid vårt lilla lerhus lade vi oss att vila bland getterna på ängen. Vi tog en kort promenad med några nyfikna barn som sällskap och sedan lagade vi middag över elden. Barnen lekte sotarpojkar i dammet och sprang runt bland djuren i hagen. En riktig liten idyll som fyllde hela mig med välbehag!

Nästa morgon värmde vi oss vid elden, mjölkade en get, kokade vår havregrynsgröt och packade hästarna.

Sedan fick djuren gå en egen, längre väg mot toppen, medan vi klättrade/gick en snirklig stig upp för berget. Vid nästan 4.000 meters höjd, en bit över trädgränsen, var utsikten bedårande!

Den dagen red vi ungefär 15 km och det gick jätte bra! Levi satt på hästen och sjöng julsånger och vår pöjk njöt av att äntligen få rida sig ordentligt trött.

När vi kom fram till den andra stugan var vi slitna. Återigen lagade vi en enkel middag över elden och sedan satt vi uppe och väntade på stjärnhimlen. Jag har aldrig någonsin sett så många stjärnor!

Den natten var KALL och vi kurade ihop oss två och två i sängarna! Det var med all säkerhet minusgrader inomhus och trots tre täcken, underställ, mössa, tjocktröja etc så frös vi. Den varma chokladen smakade väldigt gott dagen därpå!

På fredagen började vi rutten tillbaks till dalen där vår bil väntade. Med ömma bakar och trötta ben red vi nedför berget, barnen definitivt piggare än oss vuxna. Det var svår terräng och jag försökte att inte titta ner åt sidan vid stupen. Men allt, allt, gick bra!

Sedan åkte vi bil till Ziway, vilket är en stad vid en stor fågelsjö som vi flera gånger återkommit till. Där slöt Andreas och våra två andra barn upp och vi hängde ett dygn vid poolen, såg flodhästar och åt fisk. Där fick vi även fira den etiopiska julen, om än något mättat.

I söndags körde vi tillbaks till Addis och vardagen med skola och arbete.

Jag hade oroat mig lite för att inte orka med en sådan här fysiskt intensiv resa, eftersom jag vet att min energi varit på sparlåga det senaste halvåret. Men den mentala vilan och tystnaden var så påtaglig där uppe på bergen, vilket gjorde otroligt gott. Jag sov bättre än någonsin, tror jag. Dessutom var det rysligt roligt att få umgås så mycket med Calle, Levi och S!

Så nu gör jag ett stort X på min inre bucket-list: tre dagar ridandes på häst i vildmarken, sovandes i enkla hyddor, matlagning över elden och galoppera nedför sluttningarna. Check!