Här i Addis är så många människor på väg bort. Här finns de ambassader som människorna i de lite rörigare grannländerna åker till för att söka sina drömmar – och så många är i den välkända ”processen”. Visumprocessen som kan ta flera år och som ofta slutar med att människorna istället väljer den långa och förbjudna landsvägen.
Foto av Calle Gustafson, brorsan
Människor fastnar här med sin dröm om något bättre på andra sidan haven. Jag kan tycka att det är sorgligt. Så många vi känner har väntat i flera år på sitt visum som aldrig kommer och de hamnar i något sorts mellanläge som lätt förlamar vardagen.
Idag fick vi dock äta lunch med en av dem som fått klartecken. Dörren till Amerika ligger nu öppen för honom och ikväll flyttar han. Ikväll lämnar han allt han är van vid och åker in i det okända. Han är modig och full av förväntan! Jag är osäker på om det verkligen är bättre där borta, men det blir säkert bra på sitt sätt.
Vi fick en fin avskedslunch. Åt för sista gången kamelkött från samma tallrik och delade gemensamma minnen. Han höll ett fint tal om vad vi fått betyda för honom och jag fick en tår i ögat vid tanken på allt han fått betyda för oss. Han har verkligen varit en klippa för oss här, framförallt under vårt första år i Etiopien. Och jag kommer sakna honom!
Usch, jag gillar inte dessa ständiga avsked!
