Vi talar ofta om ensamkommande flyktingbarn i Sverige. Vad vi kanske inte tänker på lika ofta är alla ensamkommande FÖRÄLDRAR som sökt skydd i Europa. Alla dem som av olika anledningar inte vågat eller kunnat ta med sig barnen på resan över haven. De som i desperation lämnat sina barn och som hoppas på att snart kunna återförenas med dem, på en tryggare plats.
Här i Addis befinner sig många av dessa kvarlämnade barn. Många av dem är inte etiopier, men har tagits hit från grannlandet i väntan på något bättre. De bor i en okänd kultur. Flyttar runt mellan människor som mot betalning kan tänka sig att ta hand om dem ett par månader. Får troligen inte gå i skola. Barnen har det ofta inte så lätt och föräldrarna där borta i väst bär naturligtvis på en enorm smärta!
Vi har blivit tillfrågade att tittat till några av dessa barn och hjälpa dem det första steget i asylprocessen. Men vi kan/hinner/vet inte så mycket mer vi kan göra för dem…
Nu precis fick jag ett meddelande av en av dessa mammor i Sverige, vars tre fina barn började sin process för precis ett år sedan.
”Vi fick avslag igen.”
De orden innebär så mycket.
Smärta.
