En kort sekund

En kvinna kom fram till mig igår. Ni vet hur man kan se på en person att de har problem och söker efter hjälp, redan innan de hunnit öppna sin mun. Så var det. Hon lyfte lite på sin sjal och där under gömde sig en fin liten pojke. Han var sjuk, berättade hon och spände ögonen i mig. Han behövde hjälp.

På en kort sekund hann jag tänka så många tankar.

Hur skulle jag kunna krångla mig ur den här situationen? Talar hon ens sanning? Hur mycket pengar behöver hon? Kan jag skicka över problemet till någon annan, så jag slipper? Jag ORKAR inte, inte igen! Det bästa vore ju att följa med till sjukhuset. Jag som bara ville få vara ifred! Pojken ser ju inte så sjuk ut. Men jag kan ju inte bara vända ryggen till och gå… Jobbigt!

”Kan du be för min pojke?” frågade hon innan jag tänkt färdigt.

Och jag stod där handfallen med alla mina förutfattade meningar och med mina felaktiga tankar om vad hon ville ha från mig. Jag som fokuserat på vad jag inte hade och vad jag inte ville ge – fick istället se att jag verkligen hade något jag kunde ge. Och orkade ge.

Vi bad tillsammans där på plats. Kramade varandra. Det tog ungefär två minuter, sedan gick hon vidare.

Troligen kommer jag aldrig att träffa henne igen och jag undrar var hon och hennes pojke tog vägen. Jag gav dem inga pengar och kanske borde jag ha gjort det? Samtidigt verkade hon så glad och nöjd med det jag gav. Och jag är väldigt tacksam för att hon kom fram till mig och lät min egen lilla värld stanna upp för en sekund. Omedvetet påminde hon mig om något så viktigt.

Ett ord. En blick. Några bananer. Ett snabbt leende. En middag. En femma. En tusenlapp. Eller en bön.

Det behöver inte vara så svårt.

En ökenblomma

Det finns en ökenväxt som kallas för Cowpie plant (Ibervillea sonorae). Sedan jag läste om den för flera år sedan har namnet stannat kvar i mitt huvud och återkommande gånger utmanat mig – och nu gör den sig påmind igen. Växten liknar mest en gammal murken träbit, utan vare sig rötter eller grönska. Den ligger där så livlös, ful, helt ensam och utan något som helst tecken på fruktbarhet. En avhuggen stump i ett torrt landskap. Så meningslös. Hopplös.

I New Yorks Botaniska trädgård hade man en gång en sådan här trästump som lyckades överleva i sju långa år utan att få smaka på en droppe vatten. Tålmodigt och stilla låg den där, väntandes på regn. Den levde, men de som gick förbi måste ha trott att den redan var död och kanske funderade de över varför Botaniska ville ha kvar den.

Men om regnet till slut hade kommit så skulle träbiten återigen börjat blomma och bära frukt, bekräftar Annie Dillard i sin bok Pilgrim at Tinker Creek. Vad osannolikt det känns att den här stubben kan kläs med gröna blad, gula blommor och röda små meloner!

Bild: wikimedia.org/wikipedia

 

Det finns så många berättelser i Bibeln som påminner om denna torra, livlösa växt. Vi läser om oceaner av smärta, lidande och sjukdom.Vi ser så mycket hopplöshet – som oväntat vänds och fylls av hopp. Efter 400 år av tystnad förändras läget. Fördömelse plockas bort. Ångesten når sin botten och blandas med frid. Människor som aldrig kunnat prata, kan plötsligt ropa ut sin längtan. Där finns hav som öppnas, svaghet som blir till styrka, barnlöshet som förvandlas till bebisskrik och lycka.  Döda som börjar leva!

Hur torr och fruktlös och livlös och hopplös kan något bli, innan det verkligen är hopplöst? Hur till synes dött kan något vara, innan det verkligen dör? Gränsen går uppenbart inte där jag och många med mig skulle sätta den.

Jag tänker på mörkret och ondskan och den förbannade tillvaro som så många människor lever i. Full av frågetecken och en oviss framtid. Jag kräks över den hederskultur vi befinner oss i. Visst vore det lätt att ge upp! Eller åtminstone att gömma huvudet i sanden och titta bort. Och det gör jag ju ibland… Men jag inser samtidigt att det inte är läge att släppa taget om livet, för det kan fortfarande vinna! Situationen för så många människor ser hopplös ut, men det är inte vår uppgift att bestämma när det är för sent.

Vår uppgift är att vänta. Och tro.

bild: http://www.indoor-plat-care.com

 

Så Ibervillea sonorae får idag bli en påminnelse om just detta: om hopp och liv bortom horisonten. En påminnelse om att inte ge upp, hur torrt och fruktlöst och livlöst och hopplöst omständigheterna än ter sig. Det kanske inte är tid för blomning och frukt, men istället en tid för väntan och tro?

HERRENS nåd är att det inte är ute med oss, ty det är inte slut med hans barmhärtighet. Den är var morgon ny, ja, stor är din trofasthet… Det är gott att i stillhet hoppas på hjälp från Herren. Klag. 3:22

 

Vår trädgård

När vi flyttade hit så tänkte jag att vi på vår höjd skulle bo kvar i detta hus under ett års tid. Inte för att jag tyckte att huset var dåligt, tvärt om. Men jag ville bo mer i gröten. Vad jag kanske inte helt förstod då var att Addis ”gröt” är ganska mycket betong, hus bakom trånga murar och minimal rörelsefrihet för barnen. Jag hade en idealbild över hur livet här skulle vara – och den kanske inte var helt realistisk med tre små pojkar i släptåg. Och inte heller med tanke på det arbete som väntade.

Så vi har bott kvar i vårt första hus, i början ofrivilligt men nu med stor tacksamhet! Vårt hus som tidigare gav mig skuldkänslor och smak av isolering – är nu vår oas. För barnen är detta en liten Bullerbygata och för mig ger det så mycket att få känna blommornas dofter och höra fågelsången. Och dessutom har det under perioder kunnat vara en trygg plats för fler människor än oss att komma till.

Och det bästa med huset är trädgården! Mitt i stan, ett stenkast från marknader och gatulivet – men ändå med en känsla av natur.  Blommor, fåglar och fina grannar.

Vi har aldrig förr haft en trädgård, så det har varit spännande att få försöka sig på lite nytt fix. Grönsaksodlingen har inte alltid gått så bra dock. Första året traskade korna gång på gång in och trampade ner allt, majs är tydligen deras stora favorit. Sedan fick vi någon ohyra som tog död på det mesta. Och en oväntad översvämning. Och nu i år var Addis ovanligt kallt och under nätterna var det minusgrader i två veckor i sträck – vilket gjorde att mycket av grödan frös ihjäl.

Men vi testar oss sakteligen fram och ganska mycket har ändå till sist hamnat på tallriken. Majs, rädisor, squash och diverse lokala grödor går fint. Liksom sallad och morötter. EN stackars gurka lyckades vi med och ett gäng tomater. Vattenmelonen mognade, men blev sedan stulen. Likaså många bananklasar. Rabarberplantan som vi hade med från Sverige dog knall fall, men de svenska smultronen växer bra och barnen plockar bär VARENDA dag året om.

Vi har ett stort avokadoträd. Ett citronträd. Björnbärsbuskar, som idag gav sina första (sura) bär! Bananträd. Massor av guavaträd (men vi har ännu inte riktigt lärt oss vad vi ska göra av all guavafrukt).  Några sockerrör…

Och blommor!

Våra barn har alla fått varsin blomma när de föddes, som nu är ”deras”. Solros och Gladiolus/Stockros för de två som är födda i September funkar utmärkt här, de växer så det knakar. För Januaripojken vars blomma är tulpan, är det dock värre. De lökar vi tagit med från Sverige har inte givit minsta lilla grönska. Är det kanske någon av er som vet vad vi kan göra för att få upp tulpaner här i Addis, jag gissar att det är klimatet som på ngt sätt ställer till det?

Min absoluta favoritblomma just nu är den här sköra Tempelblomman (Plumera rubra).

 

Det finns så otroligt mycket vackra växter, djur och fåglar här i Etiopien. Ibland lite väl dolda bakom betonghusen och avgasmolnen i Addis, men de finns!