Lalibela

oktober 26, 2018 — 1 kommentar

Så har också vi, efter drygt fyra år i Etiopien, fått åka till Lalibela i Norra Etiopien. Staden hette ursprungligen Roha, men bär nu namn efter 1200-talskungen Lalibela som var den som konstruerade kyrkorna där.

De 12 kyrkorna  hackades direkt ut ur bergen. På några av kyrkorna började man alltså med taket och hamrade sig sedan neråt. Andra byggdes som grottor från sidan, in i berget.Tänk vilket jobb det måste ha varit! Varje litet kors, varje fönster och sedan hela rum med utsmyckade tak, altare och kanaler. Platsen upptogs på Unescos världsarvslista 1978 och är en pilgrimsort för många ortodoxt kristna. Det andas historia och mystik.

”Vår tradition säger att kung Lalibela fick hjälp av änglarna att bygga. Forskarna har lite andra tankar. Men jag tror på änglarna” berättar vår guide. Och även om det kan tyckas löjligt nu när jag sitter i Addis 60 mil därifrån, så var jag just då benägen att hålla med. Det var lätt att tänka sig att änglarna skulle ha varit med och byggt dessa magnifika verk!

IMG_2899

Jag gick med kameran i högsta hugg och även om jag klätt på mig både långkjol och sjal så kunde ingen ta mig för något annat än en nyfiken turist. Men här fanns också många etiopier – ortodoxt troende som vallfärdat hit till deras eget Jerusalem för att finna bot för sina sjukdomar, hjälp för sina släktingar eller frid för sina själar. Där fanns ett stort hål uthugget i sten, som var fyllt med grönt vatten. Där badar de som inte kan få barn, i hopp om att vattnet ska skapa liv.

Inne i en kyrka fanns flaskor utställda av människor som hoppas att Guds Ande ska fylla flaskorna, så att de kan ta med sig Anden hem.

IMG_2732

IMG_2864

I hörnen satt äldre män och bad. Framför en ikon stod en kvinna och läste sin Bibel.

Alla var vitklädda. Alla var allvarliga. Vi fick höra mängder av berättelser om de 12 kyrkorna, om helgonen och om det övernaturliga.

IMG_2850

IMG_2854

Våra barn satte sig på golvet i ett kapell och spelade på de stora trummorna som låg framför ett altare.

Jag önskade att jag kunde sätta mig ner en liten stund och reflekterat lite mer över min egen tro. Jag vet att den skiljer sig ganska markant från många av de andra människorna i Lalibela, men det är ändå på något sätt fint att få finnas inne i deras rökelsetäckta bönekammare. Även om jag visst kan önska att nåden fick penetrera rummen lite tydligare

44239385_1978298665801372_6422459292871294976_n

.IMG_2789

IMG_2779

IMG_2946

Grabbarna sprang runt. Området var väl inte direkt barnvänligt med sina stup och sin känsla av helighet. Vi hyschar dem och försökte få dem att förstå allt det magnifika.

Men när de fick klättra i St Georgs hästs fotspår längst den höga klippan, då trivdes de!

IMG_2768

Och att få krypa in i gravhålen längst väggarna, det var också coolt. Att dessutom få hitta ett riktigt skelett i ett av hålen, det var riktigt spännande.

Och när de fick vandra genom den kolmörka grottan för att komma till Bete Merkorius, då tystnade de alla tre av ren förskräckelse. Fladdermössen satt och sov precis ovan våra huvuden och det var så mörkt att vi inte kunde se våra egna händer.

IMG_2761

IMG_2871

Lalibella. Det blev en starkare upplevelse än jag räknat med!

Och på hotellrummet fick vi lite senare besök av en markatta som kom vandrande in i vårt sovrum. Kanske tänkte hon att vi skulle tro att hon var en människa om hon gick på två ben?

44350359_1978296439134928_3439417696196755456_n

Ett svar till Lalibela

  1. 
    Staffan Grenstedt oktober 26, 2018 kl. 10:23

    Coolt!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s