Som vanligt och inte alls

Vi väntar.

Vet inte riktigt på vad, men vi väntar ihärdigt.

På nya sms och email. Väntar på att katastrofen ska komma. Och undrar hur det kommer bli då. Funderar över hur vi kan förbereda oss och hur vi ska prata med våra vänner om det.

Dagarna går och mycket är som vanligt. Jag tänker att katastrofen kanske ändå inte kommer komma hit? Vi spelar spel och gör läxor med barnen. Strukturerar om vårt arbete och ringer runt till vänner.

Det är som vanligt.

Men samtidigt inte alls.

Barnen är hemma. Kyrkan där Andreas är pastor har tvingats stänga sina dörrar. Utländska vänner lämnar Etiopien. Och många är oroliga.

Hur kunde det bli så här? Inget är som vanligt.

Idag besökte jag en god vän. En av de fattigare familjerna här i Addis, en ensamstående mamma med tre barn. De är en av många familjer som påverkas svårt av COVID-19.

När barnens skola stängde pga Corona behövde hon stanna hemma med dem. Och när hon inte kunde gå till jobbet blev hon omedelbart avskedad! Änka, ensam med tre barn. Utan släkt som sluter upp. Nu arbetslös.

Nu sitter de hemma i sitt hus. Hela familjen delar på ett litet rum som är en tredjedels storlek av vårt vardagsrum. På deras TV snurrar nyheterna om Corona runt, runt. Död död död. Barnen sitter klistrade framför nyheterna.

Rädslan för viruset gör att de inte går ut. Men vad kan de göra inomhus, förutom att titta på nyheterna?

Hur ska de nu kunna köpa mat utan mammans inkomst? Och hur ska de kunna låta bli att bli galna av tristess?

Vi tog med en dunk olja, ris, mjöl och tvål. Lovade att komma tillbaks med lite filmer och pennor. Men vad gör det egentligen för skillnad?

En droppe i havet.

Vi bad en bön tillsammans, men utan att röra vid varandra. Skrattade lite åt den yngsta pojken som försökte sno socker ur sockerburken. Och försökte uppmuntra.

”Ni kanske ändå kan gå ut lite?”.

Kära familj!

För er är inget som vanligt. Och kommer kanske aldrig bli igen.

Jag är ofta tveksam till att dela snyfthistorier. Gillar inte att spä på bilden av det ”stackars Afrika”. För det är ju bara en av alla sidor på denna så färgstarka kontinenten.

Men många av de människor vi har runtomkring oss har det faktiskt inte så lätt. Och det blir inte enklare för dem nu. Vi hör och ser hur en efter en drabbas av bieffekterna av Corona, inte minst ekonomiskt.

Och det är lite skönt att få berätta om det.

#be

23 veckor

Barnens skola har stängt fram till mitten av Augusti. Det blir åtminstone 23 veckor. En ofantligt lång tid!

Jag är peppad och gör scheman för hemundervisningen. Googlar och är djupt tacksam för skolans stöd. De är klippor!

Men… samtidigt undrar jag hur detta egentligen ska gå? Tre ganska små barn, olika årskurser och med olika behov. Kommer jag överhuvudtaget få dem att sitta still?

Andreas och jag kommer till viss del dela på hemundervisningen, precis som vi delar på det mesta annat. För livet och arbetet ska ju fortsätta trots att barnens skola är stängd. Det blir en bra övning i stresshantering! Och säkert nyttig att under en period få umgås lite mer med killarna på hemmaplan.

Rådet jag fått från en mamma som under fjorton års tid hemskolat sina fyra barn är: Var tydlig med vilken lektion som är när. Och var tydlig med när det är studietid och när det är rast. Vi ska försöka!

Sakarias och jag slår våra färgpennor ihop med en uppmuntran till oss själva.

Och så hoppas jag på att få in mycket kreativt lärande och en hel del mys. Men vet ni, jag är inte säker på att jag är särskilt lämpad för detta! Har ni några tips så hör av er!

Dagens tips

Jag följer egentligen inte så många bloggar längre. Lite tråkigt faktiskt, så tipsa gärna om era favoriter.

Men det finns en som dyker upp som en liten karamell i min mailbox med jämna mellanrum. Med ärlighet, klokskap, utmaningar, humor och levande skildringar. Här kommer ett litet smakprov från Elin Sharews blogg maytember.

Andra har ofta något jag saknar. Ett stort hus, tre barn, en livs levande man. Talanger, kläder, ork eller karriär. Det är lätt att missunnsamheten och avundsjukan slår till – varför får de och inte jag? Och med det, lätt att ta ett steg tillbaka…

När jag väljer att gå åt andra hållet och istället ta ett steg närmre skiftar fokus från mig till den andre.

Från Gå närmare så ser du bättre.

Dr. Catherine Hamlin

En fantastisk, inspirerande, elegant och hängiven kvinna har nu fått lämna sitt arbete på jorden. Catherine Hamlin blev 96 år gammal och hon har de senaste 61 åren hjälpt mer än 60 000 etiopiska kvinnor att få den livförändrade rekonstruktionsoperationen för obstetrisk fistel.

Hon kallades för ”Afrikas moder Teresa”. Men ”att säga att Catherine var en anmärkningsvärd kvinna är en underdrift. I våra ögon var hon ett helgon!” har Carolyn Hardy, chefen på Fistula sjukhuset här i Addis, berättat för media.

Dr Catherines brorsdotter Dr Morgan håller dock inte med till fullo. ”Att kalla henne ett helgen är inte helt rätt, hon var mer av en rebell!”

Jag ska inte skriva så mycket om henne idag, men googla på hennes namn. Du kommer bli inspirerad! Och se när hon medverkade i Oprah Winfreys tv-show i januari 2004.

Hon, hennes man (som dog år 1993) och Addis Ababa Fistula sjukhus som de grundade år 1974 har fått en mängd olika utmärkelser. Bland annat var Cathrine nominerad till Nobels Fredspris både år 1999 och år 2014. Men hennes svar på all uppmärksamhet var att ”jag gör bara det jag älskar att göra! Det är inte svårt för mig att arbeta i Etiopien med dessa kvinnor.”

Från wisewomen.com

Catherine Hamlin dog i sitt hem på Fistula sjukhuset under onsdagsnatten. Hon var medlem i vår internationella församling här i Addis och hon kommer bli saknad av så många!

Andreas har fått den stora äran att planera och leda hennes begravningsgudstjänst på måndag. Det blir en TV-sänd statsbegravning. Men pga Corona viruset så tillåter regeringen endast 50 personer att närvara i kyrkan (de räknade först med flera tusen människor).

Vi tänker på Dr Hamlins son Richard, på hennes nära vänner och alla människor på Fitsula sjukhuset.

Lockdown, av Richard Hendricks

”Yes there is fear.
Yes there is isolation.
Yes there is panic buying.
Yes there is sickness.
Yes there is even death.

But!
They say that in Wuhan after so many years of noise
You can hear the birds again.
They say that after just a few weeks of quiet
The sky is no longer thick with fumes
But blue and grey and clear.

They say that in the streets of Assisi
People are singing to each other
across the empty squares,
keeping their windows open
so that those who are alone
may hear the sounds of family around them.

They say that a hotel in the West of Ireland
Is offering free meals and delivery to the housebound.
Today a young woman I know
is busy spreading fliers with her number
through the neighbourhood
So that the elders may have someone to call on.
Today Churches, Synagogues, Mosques and Temples
are preparing to welcome
and shelter the homeless, the sick, the weary

All over the world people are slowing down and reflecting
All over the world people are looking at their neighbours in a new way
All over the world people are waking up to a new reality
To how big we really are.
To how little control we really have.
To what really matters.
To Love.

So we pray and we remember that:
Yes, there is fear.
But there does not have to be hate.
Yes, there is isolation.
But there does not have to be loneliness.
Yes, there is panic buying.
But, there does not have to be meanness.
Yes, there is sickness.
But there does not have to be disease of the soul
Yes, there is even death.
But there can always be a rebirth of love.

Wake to the choices you make as to how to live now.
Today, breathe.
Listen, behind the factory noises of your panic
The birds are singing again
The sky is clearing,
Spring is coming,
And we are always encompassed by Love.

Open the windows of your soul
And though you may not be able
to touch across the empty square,
Sing.”

– Fr. Richard Hendricks, OFM

En uppmuntrande dikt min vän Rose (https://buckshefusethiopia.wordpress.com) uppmärksammade mig på, skriven av den irländska prästen Richard Hendricks.

Får jag ens klaga?

Jag frågade en vän hur hon mådde och hon tvekade vid sitt svar. ”FÅR jag ens klaga?” undrade hon. ”Jag är ju frisk, har pengar så jag klarar mig och ett bekvämt hus att gömma mig i.”. Men sanningen var att hon egentligen inte mådde så bra. Hon var stressad och orolig. Kände skuldkänslor över att hon lämnar Etiopien.

Men jag var glad för att hon berättade för mig! Det finns naturligtvis alltid de som har det värre och jag tänker att det är bra att inte gräva ner sig allt för djupt i sin egen ångest och oro. Men samtidigt! Så viktigt att våga vara ärlig inför sig själv. Och inför nära vänner!

Sedan frågade hon hur jag känner. Och jag insåg att jag inte riktigt funderat över det. Istället har jag fokuserat på barnen som ju är hemma. På vår kyrka som vi måste omorganisera. På människor som behöver hjälp att lämna landet eller bara byta bostad. Säga hej då. Andra som är oroliga. Jag har fundera på hur vi ska göra om det blir utegångsförbud. Och mitt i allt har Andreas amöba och känner sig svag. Vi har dessutom fullt med loppor i våra sängar och sover dåligt… Så jag har fram till nu inte hunnit ställa frågan till mig själv.

Så när min vän frågade och verkligen ville höra, då stannade jag upp en stund.

Jag tänker naturligtvis på vad som kommer hända här. Hur folk kommer reagera. Och hur många som kommer bli sjuka. Och dö. Det är så svårt att förstå, men visst känns det i hjärtat! Kära, kära människor!

Jag är ledsen för alla som är rädda och oroliga. Och som inte känner hopp. Jag inser att min egen oro inte går så djupt, utan att det långt därinne finns både glädje och tro. Vill så gärna att alla runtomkring mig får uppleva samma frid, mitt i kaoset.

Och så saknar jag att få vara nära familj och vänner i Sverige. Vill absolut inte åka härifrån, men skulle gärna vara i båda länderna samtidigt!

Jag är ledsen över alla vänner som lämnar Addis nu. Jag vet att de av hälsoskäl behöver åka, men det känns så sorgligt och tomt!

Jag blir trött på att ständigt vara omgiven av barn. Och jag är TRÖTT på loppor och amöbor!

Jag vill egentligen bara äta choklad och googla runt, runt på nätet. Men det leder ju ingen vart!

Och så är jag ledsen för att Andreas inte kom iväg till Tyskland. Eller Kenya. Så banalt att DET ska göra mig ledsen! Får jag ens vara ledsen för det!!!?

Ja! Det får jag!!

Och det är jag!

Och både jag och ni kommer säkert gå igenom denna bergodalbana av sorg och oro många gånger dessa kommande månader. Över stort och smått. Och det är ok! Även om vi har det mycket bättre än många andra.

MEN mitt bland alla frågetecken och orosmoln finns det också humor och glädje! Och jag ser det. Här i Addis och säkert även i Sverige! Och alla bisarrt roliga kommentarer på internet.

Jag var till marknaden igår och köpte två får. Äntligen! De heter Bocken och Brusa. Är smutsiga, men redan älskade. Och de är inte till för slakt (!), som alla andra får och getter vi tidigare köpt. Jag hoppas istället på små lamm! (Men visst känns det lite skönt att ha två får, 14 höns och ett trädgårdsland med sallad OM det blir svårare tider).

Kanske fånigt att två får gör mig glad. Men det gör de verkligen!

Och idag var jag förbi barnens skola för att hämta deras skolgrejer. Lärarna hade gjort iordning så fina mappar för dem var och en och vi möttes av dans, musik och massor av pepp! De hade ordnat en ”drive through” och allt kändes så genomtänkt och välorganiserat! Vilka hjältar!! Det fick faktiskt mina tårar att börja rinna av tacksamhet.

Och det växer så det knakar i vår trädgård! Passionsfrukt är vår nya grej! Älskar det! Älskar att vi kan vara ute! Och att barnen får springa runt och leka så mycket!

Så ja. Upp och ner. Fram och tillbaks. Och jag gissar att vi alla är i ungefär samma båt.

Men… hur mår ni??

Att rädda hönor?

För ett par månader sedan skrev jag om vår tupp på mitt instagram konto:

En etiopisk kvinna hade ringt mig och frågat om jag kunde tänka mig att ”rädda en höna”. En bekant till henne hade visst en gammal mamma som ägde en höna, som ett husdjur. Nu hade mamman dött och dottern kunde inte med att slakta mammans älskade djur, men hon själv kunde inte ta hand om den. Och hon vågade inte lite på att någon etiopier skulle ta hand om den, utan var rädd för att den skulle sluta som soppa.

Så frågan var om jag kunde rädda hönan från döden. Hon var desperat, sa hon. Och hon hade hört från någon att jag tycker om djur.

Jag ville säga nej (vill ju inte ha en gammal höna som slutat lägga ägg, men som jag inte får slakta). Men hörde mig själv säga ja… och hon blev överlycklig.

Hönan skulle visst skjutsas genom hela Addis med en taxi! Jodå, så sa hon!

Men djuret dök aldrig upp….

Nästa dag fick jag ett meddelande om att de knackat på hemma hos oss, men eftersom vi inte var hemma så hade de bundit hönan utanför vår dörr.

Men. Där. Fanns. Ingen. Höna!

De måste ha tagit fel hus.

Skönt ändå, tyckte jag. Och skrattade vid tanken på vad den som upptäckte hönan bunden utanför sin dörr skulle säga…

Men så hörde jag ett innerligt galande och upptäckte djuret bundet på grannarnas veranda.

Men med en liten detalj: det var inte en höna, utan en högljudd tupp.

Det trodde jag inte att vi skulle vara med om i Etiopien. Höns har vi visserligen fått förr. Men då för att vi skulle ÄTA dem. Aldrig för att vi skulle ”rädda dem från slakt”!

Men nu har det hänt igen!!

Igår fick jag ett meddelande från en annan bekant. Hon hade också hört att jag tycker om djur och eftersom hon akut måste lämna Etiopien undrade hon om jag kan ta hand om hennes höna. ”Så den slipper bli soppa”. Och hon LOVADE att det var en höna och inte en tupp.

Återigen hörde jag mig säga ja….

Kyrie Eleison!

Igår stängde Etiopien alla sina skolor. Jag ser elever gå med sina plastkassar, på väg till sina hemstäder och byar. Jag hör någon som pratar om att bunkra. Kvinnan framför mig i kassakön igår hade virat en tjock halsduk runt hela sitt ansikte. Hon såg så stressad ut. Köpte tio små tvålar.

Någonstans i Etiopien gömmer sig 35 Italienska turister som vägrar åka hem, trots att deras visum gått ut.

Grannländerna har börjat stänga sina gränser. Vänner är separerade från familjemedlemmar. ”Profeter” talar om falsk trygghet. Någon säger att det hjälper att äta banan.

Det börjar tillslut bli lite panik även här. Och jag förstår människorna! Så många har redan en svagare hälsa. De bor trångt att har svårt att isolera sig. Man vill vara nära, nära. Inga pengar för att bunkra. Och framförallt verkar det bara finnas ett dussintals sjukhusplatser som är redo att ta emot människor med andningssvårigheter. Så går det rykten om sjukdom och död. Det är klart att det föder oro!

Och jag kan också oroa mig! Började nästan gråta igår när jag mötte kvinnans blick i affären.

Kyrie Eleison! Var med detta folk!

Och hjälp oss att göra vad vi kan för andra!

Som vanligt så är det lugnt för oss som familj. Vi är friska. Vi har pengar. Vi har ett hus med en stor trädgård. Vi har bil, så vi slipper tränga in oss i de överfulla minibussarna. Och vi kan åka tillbaks till Sverige närhelst vi vill. Dessutom får vi bra information och kan balansera mellan falska rykten och vad som faktiskt är sant.

Men alla andra. Vilken situation! Överallt.

Och mitt i allt känner jag ändå en lite gnutta entusiasm. Vågar jag ens säga det? Jag ska få mer tid med barnen dessa kommande månader. Att home schoola har alltid varit min skräck, men nu känns det faktiskt lite spännande. (påminn mig gärna om det när jag om en dryg vecka skriker ut min frustration!!)

Det är fint hur vänner ringer runt för att kolla hur vi mår. Hur vi tänker. Hur vi känner.

Och vi frågar dem. Delar en ny sorts gemenskap. En blick utbyts och säger mer än alla ord som tidigare sagts.

Jag hoppas att hela den här grejen kan få oss alla att stå mer enade. Mer beredda. Mer ödmjuka. Mer öppna för att verkligen förändra våra liv till något mer hållbart.

Vi är i denna kris tillsammans!

En liten pusselbit till om Corona?

Min vän Sarah (Instagram: honigdusche. Ett fantastiskt instagramkonto för övrigt!) uppmärksammade mig på en text skriven av CS Lewis i mitten av 1900-talet. Sarah ersätter dåtidens rädsla för atombomben, med dagens koronavirus.

“In one way we think a great deal too much of the atomic bomb. People ask ‘How are we to live in an atomic age?’

I am tempted to reply: ‘Why?’

Just live as you would have lived in the sixteenth century when the plague visited London almost every year, or as you would have lived in a Viking age when raiders from Scandinavia might land and cut your throat any night; or indeed, as you are already living in an age of cancer, an age of syphilis, an age of paralysis, an age of air raids, an age of railway accidents, an age of motor accidents.’

In other words, do not let us begin by exaggerating the novelty of our situation. Believe me, dear sir or madam, you and all whom you love were already sentenced to death before the atomic bomb was invented: and quite a high percentage of us are going to die in unpleasant ways.

We had, indeed, one very great advantage over our ancestors—anaesthetics; but we have that still. It is perfectly ridiculous to go about whimpering and drawing long faces because the scientists have added one more chance of painful and premature death to a world which already bristled with such chances and in which death itself was not a chance at all, but a certainty.

This is the first point to be made: and the first action to be taken is to pull ourselves together. If we are all going to be destroyed by an atomic bomb, let that bomb when it comes find us doing sensible and human things – praying, working, teaching, reading, listening to music, bathing the children, playing tennis, chatting to our friends over a pint and a game of darts – not huddled together like frightened sheep and thinking about bombs. They may break our bodies (a microbe can do that) but they need not dominate our minds.”

“Living in an Atomic Age” av C. S. Lewis år 1948. (Sida 73-80).

Och så två små vackra filmer, också de från Instagram. Filmer av människor i karantän. Hoppas ni kan öppna dem.

View this post on Instagram

FROM THEIR BALCONIES! It’s just so beautiful to me. Everybody playing their part.

A post shared by Shaun King (@shaunking) on Mar 13, 2020 at 4:11pm PDT

View this post on Instagram

🎺 Nobody is supposed to leave their homes in Italy so he broke out his trumpet and gave everybody a free concert.

A post shared by Shaun King (@shaunking) on Mar 13, 2020 at 4:17pm PDT

“What’s my instrument? And how can I use my gifts to help people right now? Those are the questions we each need to ask ourselves right now. For this man, it’s the saxophone. He’s quarantined in Italy but still found a way to use his gifts to lift people’s spirits. Let’s all join him.”

– shaunking

Inshallah, om allt går bra

Det vanliga är kanske att man som svensk förvånas när överraskningar och farthinder kommer i ens väg. Vi chockas över Coronavirusets framfart (med all rätt). Över glassen som trillar av struten. Över störtregnet. Eller att kassaapparaten på ICA gått sönder.

Borde inte vardagen vara friktionsfri? Borde vi inte kunna räkna med att det vi planerar för dagen verkligen ska kunna utföras. Vi skriver att-göra-listor och bockar av punkterna i snabb takt.

Men är det något jag övas i här så är det att inse att överraskningar och farthinder är en helt naturlig del av vardagen. Saker händer. Ibland otäcka saker. Ibland glada överraskningar. Och vi kan aldrig någonsin veta vad som sker härnäst. Att-göra-listorna skrivs med parentesen: ”inshallah, om allt går bra”.

Och faktum är att detta på något sätt kan kännas skönt. Ibland blir jag stressad av alla överraskningar, men när jag släpper mitt kontrollbehov så blir det istället befriande. Jag gör så gott jag kan, men det blir som det blir och det måste få duga.

Och under de perioder som vardagen är friktionsfri så blir vi tacksamma. För det är inte ju helt självklart.

Och därför sitter jag nu här till bredden full av tacksamhet och förvåning. Jag har varit på en två veckors resa österut med en liten grupp svenskar, och INGENTING gick fel.

ALLT hade kunnat hända! Vi hade självklart en plan, men jag upprepade gång på gång att ”det ju troligen inte blir som vi planerat”. Vi var inte oroliga över de eventuella överraskningarna, men vi var inställda på att de skulle komma. När som helst.

Tåget till Dire Dawa kunde ha varit inställt (det går bara en ggr varannan dag). Vi kunde ha mött demonstrationer som tvingat oss att ändra resrutt. Människor vi skulle träffa kunde ha insett att det var för utsatt och tvingats ställa in. Minibussarna hade kunnat krångla. Vi kunde ha blivit uppätna av hyenor (eh…?!). Vi kunde ha stått där vid landsgränsen utan att beviljas visum. Gästhusen vi bokat hade kunnat vara fullbokade. Vi kunde ha däckat av matförgiftning, amöbor, förkylning, trötthet. Och. Mycket. Mer.

Men inget hände. Allt gick bra.

Jag är så tacksam för den lilla svenska gruppen som reste med mig. Att de tillsammans med mig ville kliva ur bekvämlighet och en mer lättplanerad vardag. Jag älskade att se deras engagemang och öppenhet. Höra hur de uppmuntrade människor vi mötte. Dela deras böner och blickar. Och att med dem få delen den del av världen som vi älskar.

Tacksam!

Det har för mig varit två väldigt fina veckor! Och även om jag rest i dessa länder flera gånger tidigare, så har jag återigen lärt mig så mycket nytt. Om människorna, om platserna, om mig själv och om Guds godhet.

Men jag är också tacksam för att vi alla är tillbaks hemma nu, med våra familjer. Men med nya människor, platser och biståndsarbeten i våra hjärtan!