Det är svårt med denna kombination av en stor kris som hotar samhället, samtidigt som det finns så lite konkreta grejer vi kan göra.
Jag kan önska att vi fick kavla upp ärmarna ORDENTLIGT! Svettas lite, för denna pandemis skull. Men här sitter vi. Hemskolar våra egna barn. Är lite trötta OCH samtidigt otåliga. Försöker göra det lilla för människor där ute, men det lilla blir väldigt litet.
Borde vi sy munskydd? Nej, andra som behöver den inkomsten gör redan det.
Kan vi hjälpa barn som är hemma att få något meningsfullt att göra där hemma? Alla etiopiska skolor är stängda sedan en månad och många familjer har inte tillgång till hemskolning. Så de gör just ingenting. Detta kanske kan vara något!? Fast… statliga tv:en sänder ut undervisning. Kan det kompletteras?
Eller borde vi…. göra vad??
Jag försöker intala mig själv att se och bara vara i de situationer/behov som uppstår längst vår väg, i kombination med bön, är min uppgift just nu.
Och att det är en viktig uppgift.
Men faktiskt en ganska svår sådan!
Vårt tålamod testas. Vår överlåtelse prövas. Min fåniga längtan efter att vara en hjältinna utmanas, och jag inser (återigen!) att min egen roll är ganska obetydlig.
Men kanske finns det ändå något fint i just detta? Något sunt i det djupt sorgliga att vi inte kan göra så mycket mer för att rädda världen. Mer än att finnas. Vara tillgängliga när tillfällen ges. Och att be.
Bli kvar i mig, så blir jag kvar i er. Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv om den inte sitter kvar på vinstocken, kan inte heller ni göra det…
Det är nog tjugo år sedan jag såg Sound of Music senast, men denna mening har ändå poppat upp i tankarna de senaste veckorna.
När Gud stänger en dörr, öppnar han ett fönster.
Cheesy? Ja.
Sant? Också ja.
Fönster. Eller nya vägar, som kanske är oväntade och inte alltid vad man först tänkt sig. Men de är inte nödvändigtvis sämre.
Platsen på detta foto; en lång vandringsled genom eukalyptusskogarna i norra Addis, är för tillfället ett av mina nyöppnade fönster. Jag hittade det häromveckan när så många andra dörrar oväntat bommade igen pga Coronavirusets framfart. Vi kunde inte längre lämna storstaden, men då fanns plötsligt denna gröna oas just precis här.
Fattar ni vad jag ska vandra där! Asfalt är egentligen inte min grej, men för barnen (när de får tillåtelse att lämna vårt compound igen) kommer det vara guld att kunna cykla på så jämn mark. Kilometer efter kilometer! Inga bilar tillåtna.
Och luften, dofterna, utsikten, skogen och tystnaden är mer än nog för mig.
Visst kan vi väl alla hitta några sådana här små, oväntade och kanske till en början tveksamma nödutgångar i våra liv. Den vanliga vägen stängs, men en annan öppnas upp. Kanske ser vi dem inte först, men när vi väl öppnar dem och kliver ut kan de ge oss så mycket glädje! Gud vet vad vi behöver. Också nu.
(Och TACK till premiärminister Abiy Ahmed Ali för alla projekt du startat för att försöka göra Addis till en grönare och trevligare stad!)
Det sker så många bra intiativ just nu! Kreativitet och mod. En kyrka som inte stänger, men som hittar nya vägar att tjäna utanför gudstjänstlokalerna.
Här ser ni präster och pastorer på stan, i Nakamte, i förbön för människor och situationen. Med lagom avstånd mellan sig.
Ungdomsledare som ber. De ser till att det varje kväll alltid finns någon i kyrkan som ber för staden, landet och världen.
Ungdomsavdelningen i Nakamte har även samlat in pengar för att på ett effektivt sätt sprida kunskap om Coronaviruset. Tre dagar i veckan sätter de också upp flera vattenstationer där de uppmanar människor att tvätta sina händer, samtidigt som de uppmuntrar oroliga människor i staden.
Kyrkan i Etiopien som ”inte stänger ner, men ställer om”, som vår svenska biskop Antje Jackelen också uppmanade oss svenskar till.
(Fotona är inte mina, utan tagna från MekaneYesu kyrkans Facebooksida).
Och polisen kör runt på Addis gator och påminner befolkningen om att hålla avstånd, tvätta sina händer, inte peta sig själva i ansiktet. Och att be.
Flera moskéer ropar ut i sina minareter när det är dags för bön, men ber muslimer att stanna hemma och be. Eller att be utomhus. Precis som de kristna.
Det är undantagstillstånd i landet. Ett 60-tal bekräftat smittade med Corona. 2 döda. Troligen fler.
Men stämningen är god, vad vi upplever. Människor vänliga. Och vi är tacksamma över att få vara här i en tid som denna.
Något som slagit mig lite hårdare än jag trodde är tomheten efter alla utlänningar som lämnat Addis, till följd av Corona epidemin. Även om vi inte såg dem alla på veckobasis eller ens varje månad, så känns det nu tomt att veta att de inte är här.
Jag gissar att ungefär två tredjedelar av alla utlänningar vi känner har åkt. Flera av dem är våra närmaste expats-vänner. Likaså har flera av våra ”lokala” vänner tvingats lämna Addis. Och några av dem kommer aldrig komma tillbaks.
De packade snabbt. Hann knappt ta farväl. Och DETTA är en sorg! Allra jobbigast för dem, förstås.
Hej då-frukost för en av dem som åkte. Nu sitter han i karantän i sitt hemland, ensam i ett litet rum.
För våra barn som ju går på en Internationell skola blir detta väldigt påtagligt. Här på bilden sitter vår äldsta son och har ett zoom-möte med sin klass. Barn han fram tills för ett par veckor sedan träffade varje dag, nu ses de bara en gång i veckan via nätet.
En tjej såg nyvaken ut och läraren frågade hur hon mår. ”Bra, men jag vaknade just. Klockan är 2 på natten här i USA”.
Ett annat barn satt framför sin dator i Korea. En annan befann sig i England. En i Uganda. Och en i Tanzania. Några dök inte upp, eftersom de låg och sov någonstans i Amerika.
De hade åkt hem. Men för dessa ”third culturel kids” är landet där de är medborgare ändå inte riktigt hemma.
Det känns vemodigt!
Det är visserligen ALLTID vemodigt med farväl, något som vi ju måste finna oss i varenda år. Men den här gången gick det så snabbt!
Och många av dem vi skjutsade till flygplatsen och vinkade av var så ledsna, för de ville egentligen inte åka.
Hela världen håller på att bli galen av detta nya virus och trots att mycket annat pågår samtidigt, så blir det nästan svårt att skriva om något annat.
Vi hör och läser om Europa. Och vet ni! Människorna här i Addis Abeba tänker på er, ber för er och oroar sig för er. Varenda gång jag pratar med någon av mina afrikanska vänner så frågar de hur min familj mår. Hur det går i Sverige.
I varenda bön jag lyssnat till de senaste veckorna har människor här i omtanke bett för Kina, Italien, Spanien och USA. Dessa länder som nu drabbas hårt.
Visst är människor även oroliga över hur det kommer utvecklas här. Visst förstår många att följderna kan bli katastrofala i Afrika. Men det hindrar dem inte från att bryr sig om den 12åriga flickan som dog i Belgien.
Och det imponerar på mig!
Att jag tänker på er i Sverige och Europa är väl självklart. Men det känns inte lika självklart att vår Eritreanska församlingsmedlem önskar att vi ber för västvärlden. Eller att min somaliska vän tänker på er med oro. Eller att säkerhetsvakten på seminariet dag efter dag frågar hur viruset påverkar Sverige.
På något sätt skär det sig inom mig och jag undrar varför människorna här inte blir bittra över all uppståndelse som COVID 19 skapar. Varför de inte ifrågasätter att forskarna i väst är så stressade över att få fram nya vaccin och mediciner mot detta virus.
För sanningen är ju att dessa vaccin kanske ändå aldrig når människorna här i någon större skala. Här dör man vanligen utan varesig diagnos eller tillgång till bra sjukvård. Utan mediciner och vacciner. I sjukdomar som faktiskt går att behandla om man bara råkar befinna sig på en annan kontinent. Och väldigt få människor i väst har höjt på ögonbrynen åt detta.
Men nu, nu när det gäller en sjukdom som härjar i väst, då är det fara och färde och snabba bud. Vaccin! Vaccin!!
Men vi då? Våra sjukdomar? Vårt vaccin och våra mediciner? När når de gemeneman här? Antibiotika tillexempel. Det har ju funnits länge. Men här i vårt land, på Afrikas Horn, är det få som i praktiken har tillgång till det.
Lunginflammation är ett exempel. Varje minut, dygnet runt dör två barn i lunginflammation. Små barn! Endast en av dessa tre hade tillgång till antibiotika. Bara i Etiopien dör ungefär 32,000 barn i lunginflammation varje år. Så otroligt onödigt!
Diarrésjukdomar och tuberkulos. Malaria och mässlingen. Diabetes. I decennier har människor här dött i sjukdomar västvärlden glömt bort.
Men nu har COVID 19 spritt sig över hela världen och vi alla delar plötsligt samma oro och bekymmer. Och DÅ kavlas ärmarna upp: ”Skynda på forskare, vi måste rädda världen!” (Eller… rädda västvärlden åtminstone?)
Detta virus bryr sig inte om hudfärg eller världsdel. Plötsligt drabbas en engelsk politiker, en amerikansk musiker och en svensk elitidrottare. Och de får liksom vi kämpa utan vacciner eller tillförlitliga mediciner. Det drabbar alla lika. Kommer botemedlet distribueras lika?
Men. Även om människor här ofta drabbas hårdare av sjukdomar och har mindre resurser att möta en pandemi med, så är de vana och på ett sätt kanske också mentalt förberedda.
Här förstår många hur man tar dagen som den kommer. Nu blev det så här. Och vi klarar det! Vi ska fortsätta att blomma och ge frukt. För några månader sedan var det gräshoppor, och innan dess torka. Det är inte enkelt, men på något sätt går det. Mänskligheten överlever trots den enorma smärta vi ibland behöver möta.
Jag har träffat mammor som inte kunnat ge sina barn deras kvällsmål. Barnen har accepterat det och somnat hungriga. Det är stor skillnad mot mina egna barn som högljutt protesterar om de får fel flingor till yoghurten.
Jag vill inte byta mina barns verklighet mot deras, men jag vill att även vi lär oss att vara nöjda med det lilla och att inte tappa tron på morgondagen, trots det mörker vi ser idag. Jag vill förstå att vi kan klara det, trots ångest och smärta. ”Det är bara så här det är”, hör jag ofta som en sorts uppmuntran.
Och jag ser att människor tror på Gud. Inte trots allt det svåra. Men kanske just därför att de ser att det världen ger inte är tillförlitligt. Det fysiska; byggnader, hälsa och utbildning är inte bestående. Det kan när som helst falla samman som ett korthus. Så vi måste sätta vår tro och vårt hopp på något annat, något som står utanför denna världens upp-och-ner gångar.
”Vi tror ju på Gud, Frida!” avslutade en kvinna vårt telefonsamtal idag. Och jag vet att hon menade det och att det bär henne.
Jag vill lära mig detta! Att sätta min tro på Honom som finns utanför mig själv och det jag byggt upp. Han som inte faller när allt annat rasar.
Och jag vill lära mig att inte bli bitter!
Tänk om folket här var skadeglada över att västvärlden nu får smaka på sjukdom, död och en osäker morgondag. ”Rätt är dem, de som tidigare behållt vaccin och mediciner för sig själva”.
Kanske är det någon här som känner så, vad vet jag? Och visst förstår jag att det kan väckas olust, ilska och panik även här. Det är väl till och med ganska troligt att det blir så. Men de jag fram till idag har pratat med har endast visat omsorg och kärlek gentemot mig och mot människor som drabbats långt långt bort.
Det tycker jag är stort!
Så ikväll ber jag om att bli smittad av detta: Uthållighet genom de svårigheter som kan komma. Tro på något större. Och kärlek som inte smakar bittert, utan istället doftar av utgivande omsorg.
Jag bor sedan år 2014 tillsammans med min man och tre pojkar i Etiopien, mitt emellan moskéernas och de ortodoxa kyrkornas böneutrop. Vi lever storstadsliv - men med apor, höns och sköldpaddor på bakgården.
Efter sammanlagt nio år på den afrikanska kontinenten vill jag bjuda med er in i vår värld och in i mina ibland svårfångade tankar.
Utsända av EFS. Med hjärta för Gud och för kyrkan. För religionsfrihet och människors lika värde. För djur och natur. För äventyr och för livet i stort.
aammin 