De tänker på er

Hela världen håller på att bli galen av detta nya virus och trots att mycket annat pågår samtidigt, så blir det nästan svårt att skriva om något annat.

Vi hör och läser om Europa. Och vet ni! Människorna här i Addis Abeba tänker på er, ber för er och oroar sig för er. Varenda gång jag pratar med någon av mina afrikanska vänner så frågar de hur min familj mår. Hur det går i Sverige.

I varenda bön jag lyssnat till de senaste veckorna har människor här i omtanke bett för Kina, Italien, Spanien och USA. Dessa länder som nu drabbas hårt.

Visst är människor även oroliga över hur det kommer utvecklas här. Visst förstår många att följderna kan bli katastrofala i Afrika. Men det hindrar dem inte från att bryr sig om den 12åriga flickan som dog i Belgien.

Och det imponerar på mig!

Att jag tänker på er i Sverige och Europa är väl självklart. Men det känns inte lika självklart att vår Eritreanska församlingsmedlem önskar att vi ber för västvärlden. Eller att min somaliska vän tänker på er med oro. Eller att säkerhetsvakten på seminariet dag efter dag frågar hur viruset påverkar Sverige.

På något sätt skär det sig inom mig och jag undrar varför människorna här inte blir bittra över all uppståndelse som COVID 19 skapar. Varför de inte ifrågasätter att forskarna i väst är så stressade över att få fram nya vaccin och mediciner mot detta virus.

För sanningen är ju att dessa vaccin kanske ändå aldrig når människorna här i någon större skala. Här dör man vanligen utan varesig diagnos eller tillgång till bra sjukvård. Utan mediciner och vacciner. I sjukdomar som faktiskt går att behandla om man bara råkar befinna sig på en annan kontinent. Och väldigt få människor i väst har höjt på ögonbrynen åt detta.

Men nu, nu när det gäller en sjukdom som härjar i väst, då är det fara och färde och snabba bud. Vaccin! Vaccin!!

Men vi då? Våra sjukdomar? Vårt vaccin och våra mediciner? När når de gemeneman här? Antibiotika tillexempel. Det har ju funnits länge. Men här i vårt land, på Afrikas Horn, är det få som i praktiken har tillgång till det.

Lunginflammation är ett exempel. Varje minut, dygnet runt dör två barn i lunginflammation. Små barn! Endast en av dessa tre hade tillgång till antibiotika. Bara i Etiopien dör ungefär 32,000 barn i lunginflammation varje år. Så otroligt onödigt!

Diarrésjukdomar och tuberkulos. Malaria och mässlingen. Diabetes. I decennier har människor här dött i sjukdomar västvärlden glömt bort.

Men nu har COVID 19 spritt sig över hela världen och vi alla delar plötsligt samma oro och bekymmer. Och DÅ kavlas ärmarna upp: ”Skynda på forskare, vi måste rädda världen!” (Eller… rädda västvärlden åtminstone?)

Detta virus bryr sig inte om hudfärg eller världsdel. Plötsligt drabbas en engelsk politiker, en amerikansk musiker och en svensk elitidrottare. Och de får liksom vi kämpa utan vacciner eller tillförlitliga mediciner. Det drabbar alla lika. Kommer botemedlet distribueras lika?

Men. Även om människor här ofta drabbas hårdare av sjukdomar och har mindre resurser att möta en pandemi med, så är de vana och på ett sätt kanske också mentalt förberedda.

Här förstår många hur man tar dagen som den kommer. Nu blev det så här. Och vi klarar det! Vi ska fortsätta att blomma och ge frukt. För några månader sedan var det gräshoppor, och innan dess torka. Det är inte enkelt, men på något sätt går det. Mänskligheten överlever trots den enorma smärta vi ibland behöver möta.

Jag har träffat mammor som inte kunnat ge sina barn deras kvällsmål. Barnen har accepterat det och somnat hungriga. Det är stor skillnad mot mina egna barn som högljutt protesterar om de får fel flingor till yoghurten.

Jag vill inte byta mina barns verklighet mot deras, men jag vill att även vi lär oss att vara nöjda med det lilla och att inte tappa tron på morgondagen, trots det mörker vi ser idag. Jag vill förstå att vi kan klara det, trots ångest och smärta. ”Det är bara så här det är”, hör jag ofta som en sorts uppmuntran.

Och jag ser att människor tror på Gud. Inte trots allt det svåra. Men kanske just därför att de ser att det världen ger inte är tillförlitligt. Det fysiska; byggnader, hälsa och utbildning är inte bestående. Det kan när som helst falla samman som ett korthus. Så vi måste sätta vår tro och vårt hopp på något annat, något som står utanför denna världens upp-och-ner gångar.

”Vi tror ju på Gud, Frida!” avslutade en kvinna vårt telefonsamtal idag. Och jag vet att hon menade det och att det bär henne.

Jag vill lära mig detta! Att sätta min tro på Honom som finns utanför mig själv och det jag byggt upp. Han som inte faller när allt annat rasar.

Och jag vill lära mig att inte bli bitter!

Tänk om folket här var skadeglada över att västvärlden nu får smaka på sjukdom, död och en osäker morgondag. ”Rätt är dem, de som tidigare behållt vaccin och mediciner för sig själva”.

Kanske är det någon här som känner så, vad vet jag? Och visst förstår jag att det kan väckas olust, ilska och panik även här. Det är väl till och med ganska troligt att det blir så. Men de jag fram till idag har pratat med har endast visat omsorg och kärlek gentemot mig och mot människor som drabbats långt långt bort.

Det tycker jag är stort!

Så ikväll ber jag om att bli smittad av detta: Uthållighet genom de svårigheter som kan komma. Tro på något större. Och kärlek som inte smakar bittert, utan istället doftar av utgivande omsorg.