Vi blir kvar

maj 13, 2020 — 10 kommentarer

Andreas och jag har varit gifta i 13 år. 13 välfyllda somrar. Vi har farit runt, flängt hit och dit. Delvis ingår ju det i vårt jobb. Men det är också ett symtom på min rastlöshet. Och barnen har fått hänga med.

Och även om det varit roligt och känts meningsfullt, så tror jag egentligen inte att det alltid är helt bra.

Almanackor och stunder ska fyllas med allt möjligt ”viktigt”. Vilket vi ju inte är ensamma om!

Semestervilan blir äventyr och upplevelser och skapande och relationsbygge och minnen. Inget fel i det förstås. Jag älskar det! Men i tumulten missar man kanske ibland det mest värdefulla för återhämtningen; det stilla varandet.

Puh!

Vår första gemensamma semester, som nygifta, spenderade vi packandes och förberedde oss på vår kommande flytt till Sudan. Det var rörigt och spännande och intensivt.

Sedan hade vi två svettiga sommar i Khartoum. Aldrig ensamma, alltid dammiga av sanden från Sahara. Massor av upplevelser.

Jag vill inte byta bort dessa erfarenheter, men nu i efterhand ser jag att vi kanske inte hade behövt ha så bråttom in i upplevelserna.

Fjärde sommaren hade vi flyttat tillbaka till Uppsala och mycket av vardagen cirkulerade runt vårt första barn, i väntan på bebis nummer två. Vi försökte återanpassa oss tillbaks till det svenska samhället, letade lägenhet och jobb och ville vara ”meningsfulla”. Frågan är ju om vi blev mer meningsfulla pga vårt jagande…

Femte sommaren som gifta blev ett par intensiva månader med en 20-månaders pojke och en 5-månaders bebis. Nyinflyttade i Gottsunda. Trodde fortfarande att det alltid var bra att ha minst tio saker på gång.

Sjätte sommaren kom och gick. Otroligt härlig, mina jag den som. Livet kändes ändå ganska lugnt. Vi var inte längre nyinflyttade och jag var inte gravid.

Den sjunde sommaren var jag höggravid med barn nummer tre. Det var efterlängtat! Men den våghalsiga tvååringen hade lärt sig springa och klättra och treåringen älskade äventyr. Så många varma koppar kaffe blev det då inte. Känner ni småbarnsföräldrar igen er?

Så kom sjunde sommaren och vi packade igen. Denna gång för en flytt till Etiopien. Med en redan intensiv 0-åring, en ännu vildare treåring och en fyraåring med massor av tankar. Det var återigen en förväntansfull, intensiv och vemodig period.

Åttonde sommaren hade vi precis slagit oss till ro i Addis. Huset vi flyttat in i hade oräkneliga reperationsbehov och precis innan sommarlovet var vi tvungna att byta hus. Jag minns hur vi sprang med lådor och väskor samma dag som vi skulle flyga till Sverige för en sommar där. Det var kaos! Riktigt kaos!

Och de där sju veckorna i Sverige innebar bara en oplanerad dag. En enda! Så när vi väl återvända till kaoset i Etiopien var vi inte direkt utvilade.

Sedan har vi de sex senaste åren alltid åkt till Sverige på somrarna. Så härligt och så lyxigt! Så mycket glädje, omvälvande känslor, äventyr och fina möten. Men det är samtidigt ganska utmanande att byta världsdel och kultur.

Och alla långa listor av ärenden som ska hinnas med under dessa semesterveckor. Läkarbesök, tandläkaren och bankärenden. Vi har behövt förnya passen. Köpa kläder för kommande år. Letat grejer. Besöka kyrkor. Och hinna träffa kär familj och vänner såklart. Hinna njuta. Sjukt va! Att man känner att man ska HINNA njuta!!!

Jag har kunnat bli stressad av att bada i en svensk skogssjö! För det har känts så perfekt och efterlängtat att jag har velat hinna njuta så mycket som möjligt av stunden. Så det har blivit nästintill jobbigt. Jo, DET är lite sjukt faktiskt.

Visst har vi försökt få in vila och ensamhet under Sverigesomrarna. Och med tiden har vi faktiskt blivit rätt duktiga på det! Men trots det har vi ändå alltid varit trötta när vi återvänt hem till Addis.

.

Men så i år.

Vi har ändrat våra tidigare planer och blir kvar här i Addis i sommar. I denna grönska som snart kommer bli evinnerligt blöt och lerig, ska vi lära oss hur vi bäst överlever regnsäsongen. Vi ska testa hur många mango man kan pressa i sig innan det sprutar ur öronen. Vi stannar kvar hemma.

Det känns bra. Och meningsfullt. Och jodå… somliga stunder lite jobbigt att inte få komma bort som vi brukar. Men allra mest känns det riktigt bra!

Vi kommer SAKNA familj och vänner, svenska skogar och sjöar. Men det blir samtidigt fint att slippa hatta runt så mycket. Det blir bra att ha vårt eget hem som bas. Hinna bli lite uttråkade och trötta på varandra.

Jag ska lära mig sy på maskin. Vår äldste son lär sig spela piano. Vi ska spela brädspel och se massor av filmer. Det kommer bli mycket tid framför plattorna. Säkert mycket bråk och tjat. Jag kommer bli frustrerad och känna klaustrofobi.

Vi ska kanske bygga en hage till fåren. Måla i huset. Och hinna lata oss med ljudböcker. Och allt detta kommer vara jätte nyttigt för denna lilla familj!

Visst bävar jag lite för att ha barnen hemma så länge och jag räds att vi kanske inte kommer kunna lämna Addis. Sommarlovet kommer bli evighetslångt. Men jag älskar också tanken på att bara få vara.

Både Andreas och jag ska ju arbeta en hel del. Men det är svårt att veta exakt hur det kommer bli, då ingen verkar veta något om de kommande månaderna just nu. Corona tvingat till sig vissa förändringar. Och jag ser fram emot att få möta det.

Troligen blir det en nyttig sommar för oss. Och kanske, kanske kommer vi inse att vi i det påtvingade lugnet hittar meningsfullheten vi så ofta jagar?

10 svar till Vi blir kvar

  1. 
    Staffan Grenstedt maj 13, 2020 kl. 18:12

    Hej på er!
    Förstår hur ni tänker med att stanna över sommaren. Känner igen situationen med flackande hit och dit. Addis är väl inte toppen i regnet på sommaren men bättre på Mekanisa än på Entotto i alla fall.
    Sköt om er!
    Kram Staffan

    Gilla

  2. 

    Stort tack för att jag får ta del av dina kloka och insiktsfulla tankar! Otroligt viktiga perspektiv som jag tar till mig. Med böner om en vilsam sommar för er! Kram!

    Gilla

  3. 
    Eva Lindberg Petersson maj 14, 2020 kl. 08:08

    Intressant, underhållande och tänkvärt som alltid. Den där balansen mellan att vilja göra så mycket (roligt och meningsfullt) och bara vilja vara. Och rädslan för att bli uttråkad om ”varandet” varar för länge, vilket leder till stress… jag känner verkligen igen det 🙂
    Önskar att ni hittar balansen och kan njuta av allt som ligger framför. Så skönt att ni känner mest förväntan och frid över ert beslut, som säkert är riktigt. En ny erfarenhet!
    Kram på er!

    Gilla

  4. 

    Åh, vad jag förstår er! Känner samma sak varje gång jag ska till Etiopien, så skönt nu sist med två hela månader utan stressen att klämma in allt och alla. Rätt beslut, men jag förstår också dubbelheten i det. Hoppas att ni får röra er fritt i sommar! Etiopien har ju så mycket att erbjuda. Massa kramar!

    Gilla

  5. 
    Ingela Grenstedt maj 15, 2020 kl. 19:44

    Så mycket ni har varit med om! Tack för inblicken i era intensiva, roliga och äventyrliga somrar! Och ja, längtan efter ett lugnare tempo i sommar.
    Er ljuvliga trädgård, som ofta kommer vara regnblöt men också solbelyst, blir en fin miljö för vila och kreativitet för både barn och vuxna – och alla era husdjur!
    Det vackra gryningsfotot påminde mig om Klag 3:22-23 ”Men Herrens nåd tar inte slut, hans barmhärtighet upphör aldrig. Varje morgon är den ny – stor är din trofasthet.”
    Kram!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s