Arkiv för addis

Ombytligt väder

augusti 31, 2016 — Lämna en kommentar

Dagen började med strålande sol, grönska och värme.

dsc03351

Efter några timmar började det ösregna. Vattnet forsade fram längst vägarna och det blev svårt att köra. De stora hålen i gatorna blir ju täckta av vatten, så en ser inte vart en ska väja och många kör utan vindrutetorkare och kan överhuvudtaget inte se något genom sina fönster.

IMAG2324

Och sedan kom haglet. Det öste ner! Och lade sig som ett tjockt lager snö/is på marken. När vi hämtade barnen på skolan möttes vi av en hop ungar som entusiastiskt skrek ”Awesome!” ”WOOOW!”och ”LOOK at this!”. Så här brukar det ju inte se ut i Addis och för många var det första gången de kunde ha snöbollskrig.

IMG_20160831_145548

 

Tillbaks

augusti 24, 2016 — 2 kommentarer

Det har blivit mitten av augusti och vi har åter landat i Addis, efter sju veckors vistelse i Sverige. Det var fina veckor med fantastiska vänner, god mat, massor av människor som skämde bort oss, mycket cykelturer, glass, skog och härliga bad. Och så lite arbete nu och då. Sommaren var väldigt fin (även om vi insåg att vi var tröttare än vi tidigare trott) och här nedan kan ni få er en liten glimt från vårt fotoalbum.

Semestern känns dock redan ganska avlägsen. Kontrasterna blev stora när vi återkom hit och vi möttes genast av den hänsynslösa verkligheten som inte tog semester när vi åkte bort. Våra vänner berättar om utmaningar de mött under de senaste månaderna och vi känner oss små och ganska obetydliga i sammanhanget. Vi ber om Guds frid över landet och dess invånare. Be gärna med oss!

Så vi har alltså snabbt kastats från Nordens ljuvligt doftande skogar, de ljumna sjöarna, de sköna cykelturerna och de lugna gatorna – in i en helt annan tillvaro.

Samtidigt har vi ju vår egen lilla oas här hemma, där barnen kan leka ostört med sina vänner och där vi kan plantera den rabarberplanta vi köpt med oss från Sverige. Vi skördar smultron i vår trädgård och njuter av innerlig fågelsång.

Det är tvära kast, inte bara kontinenterna emellan men även beroende på vilken sida av muren man befinner sig!

Jag gick precis igenom några dokument på datorn och hittade då följande frågor som vi ställde till våra två äldsta barn för drygt ett år sedan. Minns att jag då tyckte några av svaren var ganska oväntade och idag skrattade jag högt när jag läste dem.

Januari -15 236

 

 Vår femåring svarar:

– Vad är det bästa med att bo i Addis?

Att bada hela tiden. I någon pool, i en balja i trädgården eller i vattenspridaren. Och att se massor av djur som inte finns i Sverige, typ lejon, vilda apor, lysmaskar, kackerlackor och sköldpaddor. Jag har också många bra kompisar!

– Vilken är den största utmaningen med att bo i Addis?

Engelskan och Amarinjan, det är svårt!

 – Vilken är din favoritplats, i Addis?

Sudan. ”Men det ligger ju inte i Addis” svarar jag. ”Nej, men jag tycker ändå om Sudan” säger femåringen. Annars skolan, eller Ziway – för där kan man åka båt och se flodhästar och massor av stora fåglar.

 – Om ni skulle få ett besök från Sverige, under en långhelg – vad skulle ni då hitta på med gästerna?

Jag skulle visa dem djuren som inte finns i Sverige och så skulle jag visa vår skola. Vi skulle simma och så skulle jag visa dem Egypten. Är det krig i Egypten nu, förresten?

 – Vad saknar du mest, från Sverige?

Jag saknar mina kompisar i Sverige. Och dagis. Och så saknar jag lakrits jätte mycket (!!!!) och annat godis. Och stark ost. Och korv.
 Mars -16 037
Vår fyraåring svarar:

– Vad är det bästa med att bo i Addis?

Kompisarna, skolan och Ziway – för där kan man träffa flodhästar och krokodiler.

 – Vilken är den största utmaningen med att bo i Addis

När man trillar och råkar knocka någon annan i huvudet.

– Vilken är din favoritplats i Addis?

Alla platser som man kan se apor på.

– Om ni skulle få ett besök från en kompis från Sverige, vad skulle du vilja hitta på med den?

Jag skulle visa vårt hus, mitt rum, källaren och fotbollsplanen. Och alla swimingpoolar som finns!

– Vad saknar du mest från Sverige?

Min balanscykeln. Och sådan där pinnglass som det finns godis i skaftet på. Och mina kompisar.

Dofter och ljud

april 27, 2016 — Lämna en kommentar

Jag sitter här på kontoret omgiven av ett myller av ljud och dofter som väller in genom springan under dörren. De ortodoxa och muslimska böneutropen blir ikväll överröstade av en högljudd pente-pastor som med stor iver skriker ut sin långa predikan i mullrande högtalare. Den aggressiva tonen har fått våra gäster att fundera på vad han egentligen säger, men församlingen verkar uppskatta samlingen.

Trots alla olika böner och högljudda förkunnelser så finns det ytterligare ljud som tränger sig in till mig. En groda kväker högljutt från vattenansamlingarna på vår baksida och den svaras direkt av hundratals (?) andra grodors ivriga sång. De bildar en fantastisk, högljudd kör som ackompanjeras av de lite mer lågmälda syrsornas spelande och några fåglars kvitter. Jag har faktiskt aldrig förr hört en sådan påträngande orkester på vår baksida! Samtidigt skäller vakthundarna och åskan mullrar.

Och dofterna! Det doftar blött gräs och rostat kaffe. Från floden bakom vårt hus letar sig även lukter av dynga och kompost fram. Sopstationen i vår stadsdel har haft problem de senaste månaderna, så de flesta människor slänger ut hushållsavfallen på bakgården i väntan på att elda upp dem. Eller så slängar man skräpet i vattnet, vars odör vi känner allt för väl. Och av någon anledning (fråga mig inte varför) så förstärks lukten väldigt runt klockan åtta på kvällen.

September -15 012

Dessa dofter och ljud är något som många av våra svenska besökare uppmärksammar när de kommer hit. Det kan de första dagarna vara omvälvande, men blir ju något man ganska snart vänjer sig vid när man bor här. Jag gillar dock att ibland stanna upp och mer medvetet ta in alla intryck.

Ibland leker jag en lek med barnen där vi alla ska blunda och vara stilla. Sedan sitter vi tysta i tre minuter och suger in alla intryck och därefter räknar vi upp allt vi hört och känt lukten av. Listan blir lång ikväll! Predikanter, böneutrop, djur, insekter, bilar, människor som pratar, en bebis som gråter och ett dussin olika dofter och massor andra sinnesintryck. Släpper en in allt så blir känslan nästintill hisnande!

Veckans höjdpunkt

april 20, 2016 — 1 kommentar

Veckans höjdpunkt brukar för mig vara den kvinnoträff som jag är en del av. Det är ett litet gäng bullriga, färgstarka  kvinnor som på alla sätt livar upp dagen!

Vi upptäcker livets labyrint tillsammans, läser och försöker finna rätt vägar framåt. Häromsistens diskuterades omskärelse, husdjur och romantik. Vi samtalade om skuld och förlåtelse och huruvida en bekännelse är viktig. Och så grät vi tillsammans över en av kvinnornas döttrar som försvunnit. Slutligen tog vi varandras händer och bad innerligt om Guds hjälp kommande dagar, innan vi satte oss vid bordet för att äta lunch ihop. Smått och stort. Det är fint!

September -15 143

Kackerlackor

april 2, 2016 — Lämna en kommentar

imag3311.jpg

På gymmet finns det en intressant gästbok där vi kan tycka till om lokalerna och servicen. Den kan vara rolig att läsa! En besökare uppskattar tydligen inte de kackerlackor som springer över hennes kropp när hon tränar…

Det händer inte så ofta att jag skriker och viftar med mina armar åt främmande människor, men det händer definitivt oftare här än i Sverige! Och idag skedde det igen.

Jag stod i kön till bensinmacken. Den var lång. Det var varmt. Jag har sovit på tok för lite och jag var stressad. Det fanns en pump, men fem olika köer för att nå den. Möjligen sex. Det är lite diffust det där.

Självklart trängde sig folk före, gjorde tummen upp och låtsades som att de hade all rätt i världen att ställa sig i vägen för mig. Det var som gjort för ett utbrott från min sida och jag skällde ut dem med besked. Ganska väntat.

Svaret jag fick från mannen jag just skällt ut var dock mindre väntat.

You! Do you want to marry me. I can be your husband.

Idag påbörjar en konsultation som MANI (The Movement for African National Initiatives) leder, vilken just i år sker här i Addis Abeba. MANI är ett nätverk som fokuserar på att katalysera afrikanska nationella initiativ och mobilisera resurser i Kristi kropp för att uppfylla missionsbefallningen. Temat för veckan är att höra och lyda Guds röst i en tid som denna. Det blir nog bra!

Vi (EFSare och andra kollegor) slöt upp utanför African Union´s ståtliga lokaler tidigt i morse. Det visade sig dock att vi var åtta timme tidiga och mötet skulle börja först klockan 17 ikväll…

Så vi åkte åt våra olika håll och jag hamnade istället i det kvarter som jag gillar allra mest, långt bort från AU. Och i ett mörkt, avskalat rum fick jag möta Azia.

Azia har tillsammans med sin ettåriga son lämnat sin man och sitt andra barn i sitt hemland, grannlandet. Deras mål var ett bättre liv i Europa och första anhalten blev således, liksom för tusentals andra i hennes situation, Addis Abeba. Härifrån planerade hon att ta sig vidare till Libyen, en farlig resa som smugglarna lockande nog erbjuder gratis.
Väl i Libyen tas man i förvar och smugglarna ringer släkten och meddelar att de har personen i fråga och att de kommer sätta henne i fängelse eller slaveri eller helt enkelt döda henne om släkten inte snabbt samlar ihop 5000 dollar, som således blir priset för hennes frigivning. Det är alltid samma visa och vi har sett flera sådana här insamlingar som görs av arga och oroade familjemedlemmar. Ofta tvingas man snabbt sälja djur och mark för att ha råd att frige den som befinner sig på flykt. Proceduren brukar återupprepas minst en gång till längst resan till Europa; ”skickar ni inte nya pengar inom ett par dagar så tar vi henne”.

I Azias fall uppstod två problem. Det första problemet var att släktingarna vägrade betala för henne, de hade helt enkelt stängt av sina telefoner. Det andra problemet var att hon inte hittade smugglarna som skulle hjälpa henne vidare från Addis.

Hon befann sig alltså i en väldigt utsatt situation som ensam kvinna på mansdominerade gator. Hon var helt utan pengar och med en liten pojke som saknade skor och värmande kläder. Hon kan inte ett ord amarinja och känner inte en människa här i landet. Hon letade efter sina smugglare, eller efter någon som kunde sälja henne vidare till smugglarna, men visste inte vart hon skulle vända sig. Hon hade inte heller råd att köpa en bussbiljett hem.

Tack och lov hittade våra vänner henne innan något allvarligt hände. Vår kollega pratade med henne om faran att åka landvägen till Europa och om att hennes barn troligen inte skulle överleva en sådan resa. Vi samtalade om att situationen i hennes hemstad faktiskt var bättre för henne än de andra alternativen som finns och hon höll med om att det bästa skulle vara att åka tillbaks. Vi ringde hennes pappa som sa att hon var välkommen hem och vi köpte bussbiljetter. Till sist skulle vi säga hejdå.

Då vände hon sig till mig och berättade för mig att hennes pojke är sjuk. Hon lyfte upp hans tröja och plötsligt förstod jag varför han hade varit så ledsen. Nästan hela hans lilla mage var täckt av ett öppet sår! För några dagar sedan hade han fått kokande vatten över sig och sedan dess har han haft väldigt ont och dessutom fått feber. Runt husknuten låg en läkarmottagning, men hon hade ju inte haft några pengar och därför inte vågat gå dit. Dessutom skämdes hon och var rädd för att de skulle säga att hon behöver stanna i Addis för mer vård. Hon ville ju vidare.

Jag vågar inte tänka på vad som hade hänt med pojken om hon lyckats hitta smugglarna och de satte sig på de trånga, kvava, smutsiga lastbilarna som sakta tar flyktingarna norrut. Hade pojken överlevt en sådan resa med dessa skador?

Det finns så många som dem här i Addis. Människor som fastnat i främmande land, utelämnade och ensamma. Många är sjuka och deprimerade. Drömmen om Europa har lockat dem att lämna allt de någonsin känt till, men de allra flesta kommer inte längre än hit. Eller till öknarna runt Lybien.

Just Azia hoppas vi att det ska gå bättre för. Hon är just nu på sjukhuset och sonen verkar få den vård han behöver. Förhoppningsvis kan hon snart återvända hem tillsammans med en frisk pojke. Vi hoppas att hennes familj ska ta emot dem med öppna armar och att hon ska finna en ny dröm att leva för, i hennes egna trakter. Vi vet att det inte är ett enkelt liv hon återvänder till, men vi kan inte se något bättre alternativ.

Så med mediciner, lite nya kläder och en viktig Bok börjar snart en ny resa. Tillbaks till det land som lider av torka och konflikter. Ett land där hon inte får uttrycka sina tankar. Men där hon ändå har sina fält, sitt andra barn och sina föräldrar. Vi ber för henne ikväll.

Och jag ska snart åka tillbaks till African Union´s pampiga lokaler. Om jag ska vara ärlig så hade jag hellre stannat med Azia och hennes fina, fina barn! Känner mig mer hemma där. Samtidigt är jag mycket öppen för att nu få reflektera över temat ”att lyssna och lyda Guds röst i en tid som denna”!

Två olika kalas

mars 1, 2016 — 2 kommentarer

I lördags hade vi den stora äran att vara inbjudna till två kalas. Den första festen tillägnades en liten rumänsk flicka som går i vår sexårings klass. Hemma hos henne samlades 12 barn från nio olika nationer och de åt kakor, tårta, bullar, kakor, kex, popcorn, kakor, knytten och kakor. Det var en trevlig och god fest!

Det andra kalaset vet jag fortfarande inte riktigt hur jag ska definiera. Var det ens en födelsedagsfest? Den som fyllde år såg vi inte röken av.

Jag och två av våra barn kom dit 40 minuter efter utsagd tid. Lagom, tänkte vi som ju sakteligen anpassar oss till det afrikanska tidsperspektivet. Den sjuåriga flickan som skulle vara föremål för festligheterna var dock ännu inte där, då hon var på skönhetssalongen och gjorde sig fin. Det fanns visserligen massor av banderoller med hennes namn, en stor affisch med henne utklädd till en prinsessa och massvis av glittriga hjärtan – men hon själv saknades.

Så vi väntade.

Tillsammans med ett tiotal vuxna såg vi klockan snurra. En timme gick, två timmar. Min son undrade varför inga andra barn var bjudna och jag kunde inte riktigt ge honom ett bra svar. Det serverades injera och vi åt. Sexåringen undrade var tårtan var och tvååringen levde rövare i soffan. Vi väntade allt mer otåliga.

Tre timmar gick och födelsedagsflickan var fortfarande på skönhetssalongen. Alla andra verkade tycka att detta var det mest naturliga i världen, men vi vred på oss och till slut skickade jag ett sms till Andreas och bad honom ringa och säga åt oss att komma hem! Han ringde och sa att han behövde hjälp i köket. En bra ursäkt! Så vi gav vårt lilla paket till födelsedagsbarnets mamma och gick hem.

Vissa dagar vill man helst glömma bort.

Förra torsdagen var en sådan dag. Full av huvudvärk, irritation och bråk. Bilköer och en evighetslång jakt efter bensin som var slut på varenda mack jag testade. Allt övrigt jag skulle inhandla var också yellem och även den människa jag skulle träffa var yellem (slut, borta, försvunnen)!. Och naturligtvis gick elen just när arbetsdatorn var som mest oladdad så även de uppgifterna blev ogjorda.

En sådan dag vill man helst glömma. Och ibland finns det lite för många av dem.

imag2723.jpg

Men så kommer det en dag då allt funkar. Varenda sak jag ska köpa finns, om inte i första affären så åtminstone i tredje. Människor dyker upp när de ska och jag hinner skriva det som ska skrivas, utan att elen försvinner.

Dagen idag är en sådan dag. Inte en kö så långt vägen når. I affären säger de som vanligt att sockret är slut. Men strax kommer chefen smygande och viskar att jag kan få en påse som han gömt undan. Tack käre du, nu ska här bakas skorpor!

På vägen hem är jag dock klantig nog att prata i mobiltelefonen när jag kör, precis när polisen står och tittar på mig! Höjden av galenskap! Självklart vinkas jag åt sidan och samtidigt som jag ber en tyst bön tittar polisen tjurigt på mig och beordrar mig att ge honom mitt dyrbara körkort. Jag ber om förlåtelse och ler fint, utan framgång. Då försöker jag istället pressa fram några tårar (det gick dock inte så vidare bra) samtidigt som jag förklarar att jag verkligen behöver mitt körkort för att kunna hjälpa en vän som ligger på sjukhuset (vilket ju är sant). Han är dock hård som sten och ger sig inte en tum.

Just då. Precis på den plats som jag står parkerad med den arge polisen bredvid mig, går en god vän förbi. Han frågar vad som hänt och ger sig med hull och hår in i samtalet. Han ber om förlåtelse å mina vägnar. Och han förklarar vilket viktigt arbete jag och min man gör i detta land. Han säger att jag är hans kära syster (vilket polisen hade svårt att förstå, för ”hur kan HON vara din syster?”) och han bedyrar att jag inte är en sådan som brukar bryta mot lagen.

Och just idag är det ju en sådan dag då allt går precis som det ska. Så polisen ler till slut emot mig, räcker fram körkortet och säger att jag ska vara försiktig i fortsättningen. Jag tackar, andas ut och lovar både mig själv och de två herrarna att jag aldrig mer ska prata i mobiltelefonen samtidigt som jag kör. Och det är med säkerhet!

Jag åker tacksamt hem med en bil full av förnödenheter. Barnen är glada. Mannen ringer och säger att hans ärende varit lyckat och att han är på väg tillbaks till Addis. Vi har mat på bordet som alla gillar, elektriciteten försvinner men kommer snabbt åter och en fin väninna tittar förbi.

Vissa dagar är helt enkelt bra dagar.