Medarbetardagar

Vi har just avslutat en intensiv och HÄRLIG vecka här i Addis, tillsammans med våra 275 sverigebebodda kollegor. Det var ett äventyr att få hit så många svenskar och vilken uppmuntran spektaklet blev för oss utlandsboende! Jag hade så gärna pratat mer med var och en av alla deltagare, men dagarna försvann i ett nafs och plötsligt vinkade vi av busslasterna som tog vännerna tillbaks hem. Här råder nu vardagen åter.

Nu hoppas jag att ni var och en fick med er några av alla Etiopiens skatter (och då syftar jag inte främst på kaffebönor och skinnväskor). Det finns mycket att lära sig av detta folk, som ni gärna får smitta Sverige med! Liksom det finns många svenska godheter att omfamna, vilka vi är tacksamma för att ni tog med er hit och lät detta land åter få smaka på!

Nu fortsätter vi framåt! Tillsammans!

Foto: efs.nu

Det finns en öppen dörr!

Jag stod länge, länge utanför den här låsta porten och väntade på att någon skulle öppna den åt mig. Jag bankade. Ropade. Och skulle just ge upp.

Då kom en man och frågade vad jag höll på med. ”Jag behöver ju komma in!” svarade jag otåligt.
Manne log snett och pekade åt vänster, precis framför mig. För där fanns ju en fullt synlig, vidöppen dörr.

Förvirrad Ferenji! Jag bjuder på den.

Men händelsen stannade kvar inom mig och en bön växte sig stark: Må vi inte stå och stirra oss blinda på stängda portar, när det finns en öppen dörr någonstans bredvid!
Och må vi hjälpa varandra att upptäcka vägen in!

Hur som helst, när jag väl kom in på det kontor där man kan köpa kartor (ethiopian mapping Agency) och skulle göra mitt enkla ärende, så var det som vanlig en hel process. Har man inte bråttom, så blir det hela ganska mysigt.

Efter att först ha försäkrat vakten om att jag inte har någon kamera med mig så visas jag in i ett rum där jag får välja vilka kartor jag vill köpa. De flesta kartor är väldigt gamla, men jag bestämmer mig för den nyaste ritningen av Afrikas horn som är från år 1985. Jag kan inte låt bli att fundera över vad detta företag har sysslat med de senaste 30 åren? De vill i varje fall bjuda på en sötstark kopp kaffe.

Sedan förs jag in i ett annat rum, där jag visar upp en lapp med de kartnummer jag valt.
Därefter in i ett tredje rum för att få ett kvitto på hur mycket kartorna ska kosta.
Sedan in i ett fjärde rum, där jag får betala för kartorna.
Och så in i ett femte rum där jag visar upp kvittot och till sist får hämta ut kartorna.
Slutligen hänvisas jag tillbaks till receptionen, där jag igen får visa kvittot för receptionisten som samtidigt ger mig en reklambrosyr för deras arbeta.

Mallesh, bukra inshallah.

Igår åkte jag till posten tillsammans med sexåringen för att hämta ut en födelsedagspresent som varit på vift. Han var självklart grymt exalterad när han sprang runt hörnet mot luckan där man brukar hämta de stora paketen. Men kassan var obemannad.
På fönstret hängde det en stor lapp som förklarade att de stänger kl 14.00 och en kvinna tittade ut genom luckan och förtydligade just detta: ”Vi stänger kl 14.00 på lördagar”.
”Det är ju jätte bra” svarade jag. ”För klockan är ju bara 13.45.”
”Jasså?” svarade kvinnan glatt och gick vidare.

Samma dag var Andreas iväg till ett annat kontor. Han har åkt runt stan ett flertal gånger för att få ordning på de dokument som behövts för att låta en ny student som EFS sponsrar börja på seminariet där de ska studera. Sådant går sällan smidigt, inte minst om den berörda personen är från grannlandet i öst.
Denna gång var Andreas dock säker på att han hade alla papper i ordning och det var bara en sista stämpel som behövdes. När han till sist kom fram till den som skulle stämpla pappret, så utbrast dock befälet att ytterligare ett dokument behövdes: studenten måste verifiera att han verkligen åkt från sitt hemland och hit till Etiopien den där gången för sisådär 20 år sedan. Andreas svarade att det ju är omöjligt att bestyrka, då mannen i fråga självklart inte sparat sina eventuella bussbiljetter under alla dessa år. Dessutom gick han till fots största biten av resan. Hur verifierar man det? ”Du kommer inte kunna bekräfta det. Men det är ditt problem” svarade mannen på andra sidan skrivbordet och vinkade fram näste man på tur.

Jag minns så väl när vi kom till Sudan och många skrattande sa att det bara är tre ord vi behöver lära oss; ”Mallesh, bukra inshallah” (Tyvärr, men imorgon om gud vill). Man inser ganska snabbt att detta gäller på fler ställen än i Sudan. Och kanske, om Gud vill, så får vi både paket och nödvändiga dokument imorgon.

Vi fick i varjefall åka tåg

Idag har jag och vår fyraåring spenderat hela dagen ute på stadens gator.
Så många olika språk, intryck, människor, skumpande vägar och trånga bussar. Både jag och den tuffa fyraåringen gillar egentligen att åka kommunalt, men det är allt annat än effektivt! Två tåg. Massor av promenader. Ett gäng minibussar. En stor, blå buss.

Vi hann visserligen med en del av de ärenden som jag skulle göra, men vid resans slutdestination så insåg jag att den person som jag skulle träffa inte alls var där hon skulle. Då gäller det att välja sin attityd; för ”vi fick i varjefall testa att åka tåg”!

Tåget blev alltså dagens höjdpunkt! Den 20 September 2015 öppnade den 17 km långa linjen, som tar sina passagerare från Piazas shopingstråk till Kallity i södra delen av staden. Det var väldigt trångt och varmt – men ändå en stor glädje att få åka detta vidunder som så snabbt förändrat stadsbilden.

Melkem Meskel!

Här i Addis lär vi oss att hoppa mellan kulturerna på ett både fascinerande och lite krävande vis.

I torsdags satte jag på mig slöjan och besökte våra fina muslimska vänner, bland slaktefår och rökelser. På fredagen haltade jag istället fram med hjälp av den lilla arabiska som fortfarande gömmer sig i mitt huvud, i mötet med en bekant. I lördags blev det svenska, dansstopp och godistårta hemma hos familjen Hector som bjöd till barnkalas. Och igår åkte vi hem till vår etiopiska vän och blev matade (ja bokstavligen matade) med injera och dorowat, samtidigt som vi fick lära oss att säga ’melkam meskel’. Det är en härlig mix av människor, kulturer och språk!

Igår firade vi alltså de etiopienortodoxa kristnas Meskel!

På 300talet fick drottning Helena i Jerusalem en vision om att Gud ville visa henne det sanna korset, det kors där Herren Jesus offrat sig själv. Drottningen blev ombedd att tända en brasa och följa röken till den plats där korset låg gömt. Enligt legenden togs sedan en del av korsets trä till Etiopien, där det fortfarande finns bevarat.

Till åminnelse av Guds nåd firas alltså nu det sanna korset och dess återfinnande. Precis som invånarna i Jerusalem gjorde på 300talet, samlar nu grannar och vänner ihop ved och pinnar för att tillsammans kunna tända brasor vars rök och väldoft fyller atmosfären.

Även vi samlade pinnar som vi gav till en vän, men vi missade tyvärr själva brasorna (trötta barn). Mat blev vi dock inte utan, vi njöt en fantastisk måltid och gemenskap hemma hos några etiopier.

Melkem Meskel!

Det kan vara både frustrerande och skrämmande att köra bil i Addis. Folk, djur och fordon överallt. Köer. Och så de galningar som ska glida upp bredvid en, veva ner rutan och följa med, sida vid sida, pratandes. Som om ens fokus inte behöver ligga på vägen!

Hur som helst så gömmer det sig ändå någon sorts hat-kärlek inom mig för trafiken i denna storstad. För den här staden tänker och agerar lite som mig. “Du ger verkligen intryck av att vara helt förvirrad när du kör…” sa mannen bredvid mig när jag tog mitt svenska körkort för några år sedan. Men efter en lång konstpaus la han till “…men du räddar ju alla konstiga situationer som du försätter dig i, så du får körkortet ändå”.

Ungefär så funkar ju de flesta trafikanter här i Etiopien; de kör lite hur som helst och överallt! Plötsligt kan man möta en bil åkandes i motsatt riktning i en rondell. Eller så blir en tvåfilig väg plötsligt trefilig för att sedan bli enfilig. Och snart kommer en grop i vägen. Eller en häst. Eller en stillaståendes lastbil. Flera gånger har jag tvingats parera mellan rullstolar mitt i en rondell.

Förvirrat.

Men oftast går det fint!