Olika hem

Hur tänker du dig att ett vanligt hus i Afrika ska se ut?

Troligtvis är det en svår fråga att svara på, för som vanligt finns det inget ”vanligt”!
Bara här i Etiopien har vi ett 70-tal olika folkgrupper och varje folkgrupp har sina egna traditioner, med egna dialekter och egna maträtter. Och egna sätt att bygga sina hus på!

I Addis har vi de stora hyreshuskomplexen. Vi har det lutande tornet. Den magnifika AU byggnaden. Tegelhus, lerhus, betonghus. Kartongerna som blir någons hem ute på gatan. Plåtskjulen och så alla hus med vackert designade torn och otippade vinklar.

Och ute på landet fortsätter mångfalden. De klassiska runda hyddorna av koskit och lera. Nomadtälten och de mer stationära byggena. Jag älskar att få kika in i dessa olika hem, eller att bara köra förbi dem och fundera över hur det skulle vara att få bo där.

En dröm jag har är att någon gång få leva tillsammans med nomaderna i östra Etiopien, åtminstone för en månad eller två. Jag skulle så gärna vilja få uppleva det de upplever när de kryper in i sina trånga små tält. Jag skulle vilja höra vad de talar om på kvällarna, få stiga upp tidigt på morgonen och mjölka kamelerna tillsammans med dem och få leta efter vatten ute i det torra ökenlandskapet. Jag skulle vilja få dela mitt hjärtas skatter och samtidigt få ta del av vad livet lärt dem.

September och fest!

September månad är inte att leka med!

De senaste tio dagarna har vi hunnit husera ett treårskalas för vår yngsta son – en stolt kille som absolut skulle ha en rosa tårta och som själv valde ett trettiotal gäster han ville bjuda in till sin fest.

Vi har välkomnat det etiopiska nya året, som nu hunnit bli år 2009, tillsammans med våra etiopiska vänner och deras fantastiskt goda dorowat.

Och vi har firat Eid al-Adha (den muslimska offerhögtiden) tillsammans med några muslimska vänner och deras härliga landsmän.

Dessutom har vi haft ett mycket efterlängtat sjuårskalas för vår äldste son och hans klass.

De närmaste dagarna väntar ytterligare två födelsedagar inom familjen och dessutom det etiopiska Meskel-firandet.

Jag borde ha en mängd foton att visa upp, men sanningen är den att vartenda ett är suddigt! Så ni får gå tillbaks och kika på förra septembers inlägg istället. Same, same!

 

Så grattis till oss alla som fyller år!

Melkam addis amet!

Eid mubarak!

Tillbaks där vi började

Ja, vi är nu tillbaks där vi började för två år sedan. Alltså i skolbänken bland kossor, verktyg, apelsiner, verb och oförståelig grammatik.

När vi flyttade hit valde vi att studera ett annat av Etiopiens nästintill 90 olika språk, men sedan en dryg vecka har vi även försökt ta itu med Amarinjan. Amarinja är visserligen inte det största språket här i landet, men det är det officiella statsspråket som används inom alla statliga myndigheter och som de flesta här i Addis pratar. Så det är hög tid för oss att försöka lyfta lite på locket till denna nya värld. De kommande veckorna hittar ni oss därför åter på språkskolan under förmiddagarna.

Det känns roligt! Men framförallt känns det bra att snart kunna vara lite artigare mot människorna jag möter på gatan och kanske kunna svara tiggarpojken med något mer än ett leende. Men det är svårt! I mitt stackars lilla huvud blandas återigen en mängd olika språk och både skratt och gråt ligger nära till hands under lektionerna.

I Etiopien finns det alltså 80+ språk och jag kan förstå att det ibland skapar både konflikter och missförstånd. Men det skapar också många tillfällen till att kasta sig ut i nya och okända vatten – för till varje språk finns det naturligtvis en hel kultur med berättelser, traditioner och maträtter. Och även om jag mer än gärna skulle vilja hoppa över just den lingvistiska delen av det hela, så är det fantastiskt att få gräva lite under ytan i några av dessa etniska grupper. Och även om mitt hjärta slår lite snabbare för en viss del av detta folk, så inser jag att det  trots allt finns rum för fler.

För den vetgirige finns här en lista över Etiopiens mest använda språk:

Oromo 33,8%

Amharic 29,3%

Somali 6,25%

Tigrinya 5,86%

Sidamo 4,04%

Welaytta 2,21%

Gurage 2,01%

Afar 1,74%

Hadiyya 1,70%

Gamo 1,45%

Other 13,09%

Från gymnasienivå och uppåt så är det dock endast engelska som gäller inom utbildning, vilket gör att man kommer ganska långt även på det. Tack och lov!

Tillbaks

Det har blivit mitten av augusti och vi har åter landat i Addis, efter sju veckors vistelse i Sverige. Det var fina veckor med fantastiska vänner, god mat, massor av människor som skämde bort oss, mycket cykelturer, glass, skog och härliga bad. Och så lite arbete nu och då. Sommaren var väldigt fin (även om vi insåg att vi var tröttare än vi tidigare trott) och här nedan kan ni få er en liten glimt från vårt fotoalbum.

Semestern känns dock redan ganska avlägsen. Kontrasterna blev stora när vi återkom hit och vi möttes genast av den hänsynslösa verkligheten som inte tog semester när vi åkte bort. Våra vänner berättar om utmaningar de mött under de senaste månaderna och vi känner oss små och ganska obetydliga i sammanhanget. Vi ber om Guds frid över landet och dess invånare. Be gärna med oss!

Så vi har alltså snabbt kastats från Nordens ljuvligt doftande skogar, de ljumna sjöarna, de sköna cykelturerna och de lugna gatorna – in i en helt annan tillvaro.

Samtidigt har vi ju vår egen lilla oas här hemma, där barnen kan leka ostört med sina vänner och där vi kan plantera den rabarberplanta vi köpt med oss från Sverige. Vi skördar smultron i vår trädgård och njuter av innerlig fågelsång.

Det är tvära kast, inte bara kontinenterna emellan men även beroende på vilken sida av muren man befinner sig!

Tyfus… eller inte?

Jag bläddrade just igenom min gamla dagbok och blev då påmind om ett sjukhusbesök för ganska precis ett år sedan.

Jag hade mått illa varje kväll de senaste veckorna och insåg att det nu faktiskt var dags att göra sig av med de maskar och parasiter som troligen huserade inom mig. Sagt och gjort så gick jag iväg till den närmaste kliniken för att göra ett stoltest. Det var lättare sagt än gjort, då de ville att jag skulle pilla in “min väldigt privata leverans” i en pytteliten behållare som tidigare använts till ögondroppar. Stört omöjligt! Men jag lyckades faktiskt till slut  överlämna stoltestet.

Läkaren klämde därefter på mina naglar och utbrast förtvivlat att jag var väldigt blek! Han var följaktligen rädd för att jag var hemskt sjuk. ”Eller så beror min blekhet på att jag är svensk och brukar ha en ljusare hudton”, tänkte jag lite uppgivet.

Mannen var bestämd över att han också ville kolla mitt blod och visst fick han suga ut några droppar, även om jag tänkte att det var lite onödigt… När labbsvaret kom blev jag dock förvånad! Jag hade tydligen tyfus. Ett väldigt tydligt exempel på sjukdomen enligt läkaren och eftersom den var långt gången ville han påbörja behandlingen omgående. Ingen tid för att hämta barnen på skolan eller för att gå iväg och hämta min mobiltelefon.

Efter lite övertalning förstod dock läkaren att jag inte kunde läggas in på sjukhuset innan jag pratat med min man, så jag fick dispens och kunde snabbt springa hemåt. Naturligtvis gick jag aldrig tillbaks till den lilla kliniken, utan fick istället skjuts till ett bättre sjukhus (den då nyöppnade Nordic clinic). De tog nya tester, kände och klämde och frågade. Och självklart fanns det inte ett spår av tyfus! Några maskar hade jag inte heller! Och om någon skulle undra så är jag inte ens gravid! Lite extra vila och mindre ofiltrerade juicer var troligen bästa recept för mitt tillstånd.

Det här med läkarvård är inte så enkelt! Vi som har en bra försäkring klarar ju oss och kan vid behov vända oss till de bättre sjukhusen, men så är det ju inte för alla. Den vård som de flesta tvingas acceptera är under all kritik och jag vet många som behandlats för fel sjukdom eller som helt enkelt inte fått den hjälp de behövt, trots att de sökt vård.

I julas tvingades några nära vänner till oss söka upp en läkare, då deras son klagat på magknip. Läkaren röntgade honom och berättade att de snabbt behövde operera sonen, då hans blindtarm var akut inflammerad. Mamman blev väldigt rädd (en relativt enkel operation på ett sådant sjukhus är inte alls ofarlig) och hon ringde chockad till pappan, allt medans läkaren stressade på beslutet och sa att pojken kommer dö när som helst om han inte blir operarad NU!

Pappan vägrade dock. De tog sonen till en annan läkare, medan mamman grät av oro och var säker på att sonen skulle dö i bilen… Den andra läkaren röntgade pojken och hittade överhuvudtaget inget fel. Det visade sig snart att den första läkaren hade ont om pengar och ville operera för att själv få betalt. Han hade helt enkelt ljugit och således försatt pojken i livsfara!

Samtidigt har vi en annan vän vars dotter nyligen faktiskt hade blindtarmsinflammation och som följaktligen var väldigt sjuk. Detta upptäcktes dock inte och hennes smärta bara växte. När vi träffade henne grät hon och tog sig i panik för magen. Föräldrarna fick rådet att ta med dottern till ett annat bättre sjukhus där rätt diagnos kunde ställas och flickan opereras akut. Till en stor summa pengar, så klart.

Vill man bli upprörd över något så är detta ett bra alternativ! De allra flesta läkarna är troligen otroligt duktiga och vill inget hellre än att göra ett bra jobb – men de saknar resurser och de står under ett system som tyvärr inte alltid vill gott!  Och tänk vilken stress det är att leva med vetskapen om att det inte finns sjukvård att tillgå om ens barn blir sjukt! Enkla saker såsom malaria (vilket är ett stort problem just nu i de områden där det varit torka, men nu råder översvämningar), brännsår, förlossningar och diabetes – är livshotande för dem utan ett sparkapital! Tack och lov sluter ofta familj och vänner upp och blir den försäkring som många saknar. Men vilken ångest detta ändå skapar!

Jag hälsade på en av mina bästa vänner tidigare idag och när jag skulle gå sa jag att ”vi ses på lördag”. ”Nej Frida”, svarade hon. ”Det vet vi inte. Vi lever just nu, det vi vet. Men inget om lördag.” Och jag inser att hon faktiskt talar av erfarenhet.

Djur

När jag var ett barn sprang jag och bästisen Åsa ofta runt med varsin blomspruta när det regnat och sprutade på alla de daggmaskar som krupit upp på vägarna och nu höll på att torka ihjäl. Kom det en bil så stoppade vi den och bad den vänta tills vi lagt tillbaks maskarna i jorden. Vi var nitiska! Och tillsammans med min kusin gick jag till storbonden och skällde ut honom, då vi tyckte att hans höns hade för små burar. Vi försökte stoppa fiske i sjön där jag bodde, jag vägrade äta kött och de flesta hundar i Jakobsberg hade jag och vännerna lärt känna. Jag är uppvuxen med katter, sköldpaddor, vandrande pinnar, hundar, marsvin, möss, kaniner, fåglar, hamstrar och många andra djur i huset.

Och även om mycket av den iver jag tidigare kände för djur sakta svalnat och fått en sekundär plats i livet (jag räddar t.ex. inte daggmaskar längre), så är det ändå så häftigt att långsamt få lära känna djurlivet här i Etiopien. Det är fascinerande! Fåglarna. Insekterna. Flodhästarna. Sköldpaddorna.

Och nu på resan österut fick vi bekanta oss med ytterligare några arter.

Inte minst med hyenor! I Harar finns det en legend om att människor under svältperioder brukade lägga ut köttbitar utanför staden, som ett offer till hyenorna. Då skulle de utsvultna hyenorna som närmade sig Harar blidkas och lämna människornas boskap i fred. Detta utvecklades senare och har nu blivit en välkänd kvällsritual, då en ”hyenaman” matar rovdjuren. Detta gick vi ut för att titta på och med bultande hjärtan såg vi mannen komma gående med sin korg och ett helt gäng vilda hyenor efter sig. Han nämnde dem vid namn och en efter en kom de fram och åt ur hans hand. Och sedan ur våra händer! Det hela är ju fruktansvärt galet då dessa bestar har de starkast käkar av alla djurarter, näst efter krokodilen. Men det gick inte att låta bli att dras in i äventyret, när vi var där på plats.

Och så såg vi naturligtvis hundratals kameler, vilka troligen skulle hamna på min topp-tre lista över ”bästa djur”. När vi besökte en stor kamelmarknad så frågade vi om barnen möjligtvis kunde få rida, men människorna tittade dumt på oss och skakade på huvudena. Löjliga Ferenjis med så konstiga frågor! Här kan ni läsa ett tidigare inlägg om kamelernas plats i denna kultur.

Kamelmarknaden är en tumultartad plats. Massor av människor är där för att inspektera djuren eller så står de i grupper och delar det senaste skvallret. Några har rest i flera dagar för att sälja sina varor. En kamel kan kosta allt från 400 till drygt 1000 dollar beroende på ålder, styrka, och naturligtvis köparens förmåga att pruta. Alla kameler har markerats med ägarens särskilda tecken för att undvika eventuella konflikter om äganderätt.

För att vara säker på att förhandlingarna om priset inte påverkar någon annans affärer, har en invecklad teknik utvecklats som sker genom teckenspråk. De två affärsmännen sätta en sjal över sina sammankopplade händer, och buden kommuniceras genom beröring. Förhandlingarna varar vanligtvis från fem till tio minuter, men kan ta upp till en halvtimme. Systemet kan verka komplicerat vid första anblicken, men logiken är enkel och lätt att lära sig. Varje finger har ett nummer, så alla nummer från 1 till 9 finns alltså representerade. En, till exempel, skulle beskrivas genom att ta tag i pekfingret vid spetsen. I fall där större siffror behövs så kan en nolla kan läggas till genom att gripa tag i en större del av fingret. Ett finger kan därför beskriva en, 10, 100, 1000. Men eftersom båda parter oftast vet den allmänna prisnivån för en get eller en kamel behövs nollan sällan användas.

Om du någonsin varit på kamelmarknaden utanför Kairo, så skulle du ganska snart märka en stor skillnad mot marknaderna här. I Egypten förföljdes du troligen av ett stort gäng som ville sälja allehanda saker till dig eller som på andra sätt ville dra fördel av din närvaro, här blir du endast erbjuden långa blickar av förvåning. Här finns inga turister som man har vanan att försöka lura och snart dras fokuset från djuren till de uppseendeväckande vitingarna. För oss innebar det att vi ganska snart inte kunde se kamelerna, p.g.a. en stor grupp av människor som ställde sig framför oss – för att beskåda våra barn.

 

På vägen hem föll för frestelsen och köpte två dunkar kamelmjölk genom bilfönstret. En daglig delikatess för många av våra vänner.

Babianer såklart!

Och vid resans slut fick vi även tillfälle att hälsade på krokodiler, de låg och jäste vid Awashflodens vattenfall endast ett 20tal meter framför fötterna på oss.

Så då vet ni att om ni vill uppleva nya, spännande djur så finns det ett par stycken även här!

 

Det bästa i Addis är… Sudan!

Jag gick precis igenom några dokument på datorn och hittade då följande frågor som vi ställde till våra två äldsta barn för drygt ett år sedan. Minns att jag då tyckte några av svaren var ganska oväntade och idag skrattade jag högt när jag läste dem.

 

 Vår femåring svarar:

– Vad är det bästa med att bo i Addis?

Att bada hela tiden. I någon pool, i en balja i trädgården eller i vattenspridaren. Och att se massor av djur som inte finns i Sverige, typ lejon, vilda apor, lysmaskar, kackerlackor och sköldpaddor. Jag har också många bra kompisar!

– Vilken är den största utmaningen med att bo i Addis?

Engelskan och Amarinjan, det är svårt!

 – Vilken är din favoritplats, i Addis?

Sudan. ”Men det ligger ju inte i Addis” svarar jag. ”Nej, men jag tycker ändå om Sudan” säger femåringen. Annars skolan, eller Ziway – för där kan man åka båt och se flodhästar och massor av stora fåglar.

 – Om ni skulle få ett besök från Sverige, under en långhelg – vad skulle ni då hitta på med gästerna?

Jag skulle visa dem djuren som inte finns i Sverige och så skulle jag visa vår skola. Vi skulle simma och så skulle jag visa dem Egypten. Är det krig i Egypten nu, förresten?

 – Vad saknar du mest, från Sverige?

Jag saknar mina kompisar i Sverige. Och dagis. Och så saknar jag lakrits jätte mycket (!!!!) och annat godis. Och stark ost. Och korv.

 

Vår fyraåring svarar:

– Vad är det bästa med att bo i Addis?

Kompisarna, skolan och Ziway – för där kan man träffa flodhästar och krokodiler.

 – Vilken är den största utmaningen med att bo i Addis

När man trillar och råkar knocka någon annan i huvudet.

– Vilken är din favoritplats i Addis?

Alla platser som man kan se apor på.

– Om ni skulle få ett besök från en kompis från Sverige, vad skulle du vilja hitta på med den?

Jag skulle visa vårt hus, mitt rum, källaren och fotbollsplanen. Och alla swimingpoolar som finns!

– Vad saknar du mest från Sverige?

Min balanscykeln. Och sådan där pinnglass som det finns godis i skaftet på. Och mina kompisar.

Saknad, minnen

Det är konstigt hur små saker kan trigga ens längtan. Jag minns när jag i Sudan för första gången på över ett år kom i närheten av en fin gräsmatta. Jag tog av mig skorna och gick barfota på de få kvadratmeterna som var täckta av gröna, mjuka strån. Fram och tillbaks gick jag, med tårar i ögonen. Dofterna blev så starka och påminde mig så mycket om ”hemma”. Jag njöt av känslan av att få plocka fram lite ”Sverige” ur min minnesbank.

Ibland kommer den över oss när vi som minst anar det. Saknaden. Då kan det vara svårt att värja sig. Idag är en sådan dag.

Min bror postade en bild på sin modiga son, när han var i färd med att ta sig upp för en klättervägg. Klätterväggar är väl inget jag tänker på till vardags, ändå satte det igång en kolossal känslostorm inom mig. Jag vill också ta foton på mina barn när de klättrar! Jag vill se dem testa alla de där spännande aktiviteterna som finns i Sverige. Jag vill att de ska få känna skogens doft och se naturens skiftningar under de olika årstiderna. Jag vill få plocka årets första vitsippor tillsammans med dem.  Så mycket i Sverige är fantastiskt och idag saknar jag i princip allt! (rötägg inom politiken, regn o rusk, avsaknaden av injera och den ständiga stressen har jag för tillfället raderat ur minnet!)

Det är smärtsamt att sakna! Samtidigt är det något fint, för i saknaden och längtan gömmer det sig en kärlek och tacksamhet över allt det fina som vi faktiskt fått uppleva.

Jag hoppas att jag ska kunna kunna fortsätta att känna just så;  – inte bara bitterhet och sorg över vad jag inte längre har precis intill mig, utan framförallt tacksamhet över vad jag faktiskt haft! Tänk att få ha ett hjärta fullt av så många vackra minnen! Och att ha två, eller tre eller fem platser som får vara hemma.

Regn

I en stad där många av våra vänner kommer ifrån började det i söndags att regna! Det är ett regn de väntat på i över ett års tid, ett nödvändigt regn som ger lite hopp och mycket glädje. Jag var i det området i maj förra året och redan då  var torkan utbredd – men idag faller vattnet äntligen över slätterna.

Jag måste få utropa ett litet Halleluja!

Vi är dock medvetna om att krisen är långt ifrån över – även på denna plats. Efter en längre torka kan  regnet snabbt leda till översvämningar med katastrofala följder, vilket redan börjar bli fallet.

Låt oss ansluta i arbetet för en god fortsättning. Genom Etiopien svälter samlar EFS in pengar som förser tusentals skolbarn med ett mål näringsrik gröt varje dag. Så detta blir dagens heta påminnelse.

 

Kycklingar på flygplanet?

Andreas och vår femåring har varit i Sverige/Europa den senaste tiden, men skulle åka hem i måndags. Sonen fick dock vattkoppor, så de behövde ändra biljetterna och stanna ytterligare några dagar i Linköping.

Andreas ringde därför till Ethiopian airlines och så här fortgick samtalet:

Andreas: ”My son has chickenpox, so I want to know what to do.”

Ethiopians: “Can you describe the item?”

Andreas: “Yes, it is my son. He is sick. He has something called chickenpox and it is contagious, so we want to rebook his ticket.”

Ethiopians: “I need you to describe the item”.

Andreas: “My son has chickenpox.”

Ethiopians: “Can you spell it?”

Andreas ger frustrerat telefonen till en afrikans kollega som är med dem i Sverige. På brusten amarinjan och med stor entusiasm förklarar han:

Vår vän: ”It´s a human being. A boy. He has skin on his body. And the skin is full of dots, called chickenpox. He is sick, so we wonder what we shall do?”

Ethiopians: “Chickens! But how many chickens do you have in the box?”

Ja kära ni, det här med språk är inte så enkelt!

Till slut lyckas de boka om biljetterna och fyra dagar senare kunde de flyga hem, friska och utan kycklingar i bagaget!