Två triumfkort

Att moppa golvet i Tanzania gav mig mer träningsvärk än en vecka på gym (stå med helt raka ben, en rygg som är böjd i 90 grader, en liten trasa i handen och för armarna metodiskt fram och tillbaks längst golvet, i vågrät riktning. Upprepa under 30 minuter.). Och att regelbundet koka ugali till drygt 100 personer i en gigantisk gryta över elden – det är svettigt! Vännerna skrattade åt mig, minns jag. ”Farida, du är inte så smart du” sa de när de såg mina flummiga, men tappra försök. Och jag behövde ju hålla med, för vilken kvinna kan inte laga mat och moppa golv!? Och båda dessa färdigheter tog mig längre tid att lära än vad jag vågar erkänna!

Jag hamnar fortfarande i liknande situation. Jämt och ständigt! Tur att jag inte bryr mig så mycket om när folk skrattar åt mig, annars skulle jag nog stänga in mig i vårt hus för jämnan!

Men det är skönt att någon gång få vara den som glänser. Mina två triumfkort kanske inte verkar vara så mycket för världen, men de är guld värda när självförtroende är i botten. Jag plockade fram dem med jämna mellanrum i Tanzania för 10 år sedan, men de verkan även fungera här i Etiopien. Triumfkorten heter UNO och Fyra i rad. Bästa egoboosten i Afrika!

Då är det äntligen jag som får utropa ”Halima, du är visst inte så smart du”!

I would still plant an apple tree

 

Vi bor på ett område med en mängd olika små skatter att upptäcka. Här finns en stor fotbollsplan (alternativt kohage, då det oftast är så den används), en billig restaurang, en skrothög och många små hus. Det finns en kull hundvalpar under den gröna containern och människor som spelar trummor, gitarr, harpa och trumpet. Mest anmärkningsvärda är dock konstverken; de gigantiska fåglarna och de märkliga skyltarna.

Den skylt jag gillar allra bäst är inte så enkel att upptäcka. Den står vid sidan av vägen, nere på ett liten torr åker.

Det tvistas tydligen om ifall det verkligen är Luther som ligger bakom de välkända orden. Men när jag går förbi skylten så spelar just detta inte så stor roll, för oavsett ursprung så berättar den om en smittande envishet och en naiv framtidstro. Även om världen går mot sin undergång, så utmanar orden mig till att fortsätta göra min del för att få den att snurra idag.

Jag utmanas att fortsätta kämpa, även om det kan tyckas vara för sent. Och jag uppmanas att inte tänka att min tid är för kort eller att jag har för små resurser för att kunna påverka en viss situation.

Vi får godta att vi är satte i denna tid, för just denna tid. Vare sig vi har ett år eller en kort minut till vårt förfogande, så är nuet en möjlighet. Vi får tro att det finns en mening med att just vi är satta på denna vår plätt och med de verktyg som vi fått att förfogar över. Och även om jorden ter sig obrukligt torr och hård, så vill jag tro att vatten kan rinna ner i sprickorna och ge näring åt det som är döende.

 

Even if I knew that  the world would end tomorrow,

I would still plant an apple tree today.

 

Det osynliga är evigt

Jag fick just ett sms från en kvinna, med en uppmuntran inför dagen. Jag kan inte låta bli att stanna upp inför hennes ord och låta mig påverkas av hennes historia.

Livet har visat denna kvinna en mängd olika fula grimaser, redan sedan den tid då hon låg i sin mors mage. Hennes mamma blev kidnappad av pappan och tvingades konvertera till den ortodoxa tron. Hennes pappa var en starkt religiös man, som ägnade en stor del av sin tid till att i rädsla försöka sona för sin ungdoms synder. Han var en stark person, inte alltid så enkel att leva med. Och när min vän valde att under tonåren vända sin pappas ortodoxa kyrka ryggen och bli protestant, då fanns det ingen nåd. Hon hade gjort det värsta brottet en människa kan göra, enligt omgivningen.

Hon lämnades av sin familj, hotades och tvingades in i ett på många sätt utsatt liv. Mitt i dessa svårigheter mötte hon en man, som om möjligt levde i ännu svårare omständigheter. De valde att fortsätta vägen fram tillsammans – och den vägen har varit en vandring i samklang med svek, oförrätter och hot. De har misshandlats. De har suttit i fängelse. De har baktalats. Vänner har levt på deras generositet och sedan vänt dem ryggen och tagit allt de kunnat med sig. Deras barn har haft det svårt.

Men min vän är så vis och varm. Hon tittar ofta på mig, skakar på sitt huvud och skrattar åt min oro. Ett kärleksfullt och varmt skratt, full med en vädjan om att inte titta på problemen men istället se Guds trofasthet och nåd. ”Om Gud vill så blir allt snart bra” brukar hon säga. Och jag känner henne tillräckligt väl för att veta att hon inte menar det som en fatalistisk likgiltighet. Hon sliter hårt för att förändra sin situation. Och andras situationer. Men hon hoppas samtidigt på Gud. Och hon vet att hans kärlek till henne och hennes familj alltid kommer bestå. Hon vet att Gud aldrig kommer utsätta dem för mer än vad de klarar av och hon har en frid jag sällan beskådat i någon annan människa.

Så när jag ser på henne så ser jag inte en stackars utlämnad och sargad kvinna. Jag kan visserligen gråta åt hennes vittnesbörd och åt denna sjuka värld. Men i allt detta ser jag en stolt person, full av kraft och framtidstro. Jag ser glädje. Och jag känner att det finns så mycket i hennes liv som jag vill ha!

Åt skogen med fattigdomen! Åt skogen med förföljelse!

Och åt skogen med Djävulens lömska försök att bryta ner och splittra. Åt skogen med lögnerna och sveken! Och ondskan!

Men sanningen är att allt detta, enligt min vän själv, väger mycket lätt i jämförelse med allt det hon har fått. Hon är så tacksam för det hon redan har. Och det hon vet att hon en dag kommer få. Hon är tacksam till Jesus, han som gått före henne i allt.

Det var detta som min syster skrev i ett sms i morse. Och det är detta jag vill suga i mig.

Därför ger vi inte upp. Även om vår yttre människa bryts ner, förnyas vår inre människa dag för dag. Vår nöd, som är kortvarig och väger lätt, bereder åt oss en väldig och överväldigande härlighet som väger tungt och varar för evigt. Vi riktar inte blicken mot det synliga, utan mot det osynliga. Det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt.

– 2 Kor. 4:16f

 

Timket

De senaste dagarna har gatorna fyllts av flaggspel, ballonger, kors och vimplar. Det byggs små tält längst trottoarerna och ingen kan missa att det för den ortodoxa kyrkan är något stort på gång! Faktum är att dagens firande enligt många är större än vad firandet av självaste juldagen var för en dryg vecka sedan.

Timket betyder ”dop” och det är Jesus dop i Jordanfloden som firas med stor entusiasm. Vid detta speciella tillfälle tar kyrkorna också ut sin egen ark, vilken blir en stark och helig påminnelse om Guds närvaro bland sitt folk. Man visar den sin allra största respekt!

Firandet börjar strax innan soluppgången, om möjligt vid en flod eller något annat vattendrag. Många människor väljer att under den tidiga morgonen göra en dopförnyelse då man genom vattenstänk får påminna sig om Herrens nåd. Sedan vandrar man tillbaks till kyrkan genom stadens gator med respektive kopia av arken (Tabot) i centrum. Det är tusen och åter tusen människor på gatorna; festklädda, sjungandes och glada.

 

Tacksam

Att med vänner kunna samlas runt en stor, puttrande gryta. Att skala lök så att ögonen rinner. Att prata, men inte förstå hälften av vad som sägs. Men skratta ändå. Att kunna mötas, i olikheter och missförstånd. Att dela en bricka mat med dem man lärt sig att älska. Det är fint.

Stort tack till SALT som sänt så fina människor hit till oss. En grupp som varit villiga att lyssna, förstå och anpassa sig. Och ett stort tack till våra vänner här i Etiopien som öppnat sina hjärtan för denna svenska grupp och bjudit in dem i sina liv. Jag älskar att se dessa två folk mötas!

Det har varit nio fina dagar av bönepromenader, samtal, slakt, matlagning, undervisning, delande och fina möten.

En bubbla med sprickor

Det är lätt att leva i en liten inskränkt bubbla.

Det är skrämmande enkelt att fortsätta sin vardag omedveten om det som sker strax utanför vardagsrumsfönstret. Min tisdag kan fortgå med översättningsarbete och bibelstudier in i det oändliga. Jag kan irritera mig över att det inte finns något socker att få tag på eller att geten på vår baksida bräker för högt.

Kanske kan man tro att bubblan blir mindre tydlig när en flyttar till andra sidan jorden. Men sanningen är att man ganska enkelt kan blåsa upp en liten bubbla även här i Addis.

Vad tacksam jag då blir över dem som förmår väcka mig! Som placerar sin sylvassa nål rakt in i min bekvämlighet. Som får siffror och statistiker att bli liv och verklighet. Sanningen är inte särdeles rolig, men jag omfamnar den och vill gärna försöka ta den till mig.

Inte långt härifrån sitter det nämligen en farbror till min vän. Och han törstar. Där står en liten kusin. Och hon har inga tårar kvar.

Kvinnan vars hydda jag besökte för ett par månader sedan blickar ut över ett hopplöst torrt landskap.

Svälten är så nära mig. Jag ser den inte här. Men jag hör mina vänner tala om den.

Väderfenomet ”el Nino” hotar att släcka miljontals människors liv. Boskap dör och med dem den enda källan till inkomst. Detta har redan pågått i många månader. Det är en katastrof.

Bara i Etiopien fruktas över 10% av befolkningen att drabbas. Och de drabbas hårt.

Detta är mitt land. Det är mitt folk. Det är människor jag vill älska.

Det är människor jag vill dela min bubbla med. Alternativt spräcka min egen bubbla och kliva närmare deras verklighet.

Kan vi inte försöka göra det tillsammans?

För faktum är att det inte bara är mitt folk, utan det är våra medmänniskor. Det är vår värld.

 

Mer besök.

Till vardags umgås vi ju inte så ofta med svenskar, men de senaste veckorna har blivit ett gediget undantag.

Förutom dagarna tillsammans med min bror och hans familj, så har ju paret Erlings under en månad hyrt in sig i huset bredvid vårt och flertalet kvällar har de kikat förbi på en spontan kopp kaffe. Det har varit fint att höra om deras tidigare tjänst och liv här i Etiopien och de har skämt bort våra barn med lek och godis! Nu har vi precis vinkat av dem.

Innan dem bodde dr. Agne Nordlander i samma hus (som förövrigt tillhör fina familjen Tranefeldt). Vår kära lärare som inom ett par veckor återvänder tillsammans med sin fru Karin.

Igår hämtade jag dessutom Fredrik Brosché på flygplatsen, han kommer liksom Agne undervisa här på seminariet i Mekanissa.

Och så har vi haft 12 av kyrkomötets ledamöter från Frimodig kyrka på en kvällsvisit här hemma. Ett härligt och mycket uppmuntrande gäng! Tillsammans med dem kunde vi också i lördags fira en efterlängtad mässa på svenska.

 

Sist men inte minst så har vi äntligen fått ta emot SALTs böneteam som stannar med oss i nio dagar. Förutom de upplevelser de med säkerhet kommer bära med sig från de lokala marknaderna, de livfulla gudstjänsterna, maten och hyenesafariet – så hoppas vi att de även kommer kunna återvända till Sverige med nya vänskapsband och ögon för det vackra i gränsöverskridande kulturmöten. Och storheten att få dela sin tro med människor från andra hörn av världen! Dessutom är det spännande att se hur Gud kommer använda de böner som utgjuts!

Fåglar

Många människor uppfattar Etiopen som en uttorkad öken befolkad av svältande människor, med en avsaknad av grönska och djur. Men då har de inte varit här!
Landet består ju i själva verket till stor del av bördiga berg med ett överflöd av skogar och sjöar. Det finns naturligtvis också torra områden (just nu råder det ju en stor kris i norra och östra Etiopien, p.g.a. torkan där), men den stora mångfalden i naturen har bl.a resulterat i en otrolig fågelrikedom med över 900 arter!

Många säger att Etiopien är Afrikas främsta destination för fågelskådare och även om jag egentligen inte vet någonting om dessa små varelser, så vill jag gärna hålla med. Det kryllar av fåglar på sina ställen; både stora och fula sådana och små, förunderligt vackra. Även från vår egen veranda kan vi se en stor mängd olika sorter; allt från rovfåglar till små papegojor och det är fantastiskt att sitta där och lyssna till de olika arternas sång.

Dessa kärleksfåglar (lovebirds) är min egen lilla favorit. Det verkar som att de passerar Addis (eller åtminstone vår trädgård) två gånger per år och då är den gigantiska kaktusen vid vår veranda ett populärt viloställe.

Sedan har vi dessa red cheeked cordon blue-fåglarna som också kikar förbi vårt område tillsammans med sina flockar med jämna mellanrum. Dessa måste vara något av det sötaste som finns, inte minst de rosiga små kinderna!

Och så en lite fulare variant: Marabou storken som trots sitt utseende vare sig är gammal eller sjuk. Dessa finns det gott om runt Ziwaysjön och de kan bli över 150 cm höga, väga 9 kg och sägs kunna ha nästintill 4 meter mellan sina vingspetsar. Det är således världens största flygande fågel. Och må hända är det även världens äckligaste? Att få mata dessa giganter med fisk är ett äventyr! Att bli nedbajsad av en är mindre roligt.

En gång när vi hade slaktat en get och jag bar köttet genom trädgården till elden, så kom det en stor örn och snodde maten direkt ur min hand! Det var en upplevelse!

Denna lilla filur hittade jag mitt i ”öknen” utanför DireDawa.

Olika vävare finns det gott om och de bygger de häftigaste små afrikanska hyddorna, som dinglar i trädkronorna.

Så fort vi lämnade matbordet vid sjön Langano så flockades dessa runt vår tallrik. Färgglada och vackra, men lite väl ettriga.

Och så finns det ju som sagt många fler varianter! Håll till godo! Flertalet foton är tagna av mina entusiastiska föräldrar, de som börjat smitta mig med sitt fågelintresse! Tack för det, Rolf och Irene!

Visst är de otroligt vackra! Etiopien levererar!

De kollektiva besluten

På juldagen ringde en vän till oss och berättade att han och några andra kommit fram till att vår familj och min brors familj som var på besök hos oss, skulle komma på deras julfest nästkommande dag. Det var ju en väldigt fin inbjudan. Förutom att det inte direkt var en ”inbjudan”, utan snarare ett beslut de ansåg att vi skulle rätta oss efter. 🙂

Detta med kollektiva beslut är ganska vanligt bland våra vänner och sakteligen lär vi oss att leva med dem. Vi låter (ibland) andra bestämma över oss när beslutet inte verkar helt åt skogen. Och vi bestämmer åt andra när det tycks rimligt.

Man behöver sällan gissa sig till vad de tycker och ett ”om du vill så kan du få åka dit imorgon” blir inte sällan ett bestämt ”du ska åka dit!”.

I en grupp kan man sitta och diskutera en viss persons uppdrag och utan den berördes åsikt bestämma att ” han ska leda den samlingen” eller ”han bör nog överhuvudtaget inte komma”.

Ofta får vi höra andras tyckande om våra barn, såsom ”ditt barn måste ha en tjockare tröja på sig!” eller ”de ska inte vara ute före klockan tio på morgonen, då det är för kallt”.

Och plötsligt får jag veta att vi är del av en insamling, därför att ”alla ska ge 300 birr var”.

Och så vidare.

Livet blir mer oförutsägbart på det här sättet. Och min kompromissande sida får sig en törn. Men jag tror att jag kan fortsätta att leva lyckligt även med denna sida av kulturen.

Ibland sätter vi dock ner foten. För det finns naturligtvis  många delar av livet som kollektivet må tycka vara accepterat (barnaga, lögner och annat) och säkert anser att även vi borde anamma, men som vi mer än gärna protesterar emot! Och gällande barnens tröjor och utetider så är det vi som bestämmer. 🙂

Värderingar

“På vår skola säger man inte förlåt, mamma”, berättar vår fyraåring en dag.
Jag hinner snudda vid tanken på hur etiopisk kultur kommer påverka våra barn och hur vi ska kunna stärka dem med de värderingar vi tror på…
“Nej, man säger sorry istället” fyller sonen i.