Kvinnodagen

Jag blev nyligen presenterad för en kostymklädd snubbe med högt status. Han verkar även vara en man med mycket humor. Trodde jag. Ända tills jag förstod att det inte var humor, utan på fullaste allvar som han sa det han sa.

Det började med att mannen undrade var Andreas höll hus. Jag berättade att han tyvärr inte kunde vara med på konferensen, men att jag ska hälsa honom så gott. ”Men vad gör han då” frågade den kostymklädda och jag förklarade enkelt att han arbetat under dagen, men nu på kvällen var hemma med barnen. Inga konstigheter. Trodde jag.

”WHAT!?” Min nya bekantskap började nu undervisa mig om Afrikansk kultur och vikten av att ta seden dit man kommer. I Sverige kanske männen kan vara hemma, men här ska papporna (enligt honom) inte ta hand om barnen. ”Om någon frågar mig var mina barn är så säger jag alltid att jag inte vet. Det är inte min uppgift att passa dem. Andra ska ta hand om dem… bla, bla, bla…”. Han sa att jag verkar ha tagit med mig min kultur hit, eftersom jag uppenbarligen är ute medan min man tvingas vara hemma. Sedan gav han mig några korkade exempel på västerlänningar som bettet sig väldigt dåligt här i Etiopien. Jag kunde ju inte annat än hålla med honom om att det han berättade var uppseendeväckande, men kopplingen mellan mig och mitt beteende och dessa andra han nämnde kunde jag inte riktigt förstå.

Strax därefter pep min mobil till och jag kunde läsa ett sms från min mamma. Hon grattade mig på kvinnodagen.

”Tillsammans kan vi göra massor!”.

Och mer än någonsin upplevde jag ett behov av just detta! En kvinnodag! Jag vet inte om det är en dag att fira, eller en dag att protestera? Men jag vet att vi är fantastiska! Vi kvinnor är strålande och har mycket att bidra med utanför hemmets väggar! Och jag vet också att min man är grym på att grädda våfflor och krama ungar! Även i Afrika.

Så varför inte!!?

Och dessutom har vi väl rätt till att få testa på och vara delaktiga även när vi inte är grymma och fantastiska! Hur ska annars vingarna stärkas?

Jag har alltid tänkt att vi måste välja våra strider i mötet med nya kulturer. Mycket här i Etiopien är fantastiskt och jag lär mig gärna av detta. Andra saker ställer jag mig mer tveksam till, men anpassar mig ändå till eftersom att det inte är min strid att ta. Men så finns det en tredje kategori av saker som jag anser är direkt fel. Och där ber jag om mod och vishet att våga stå upp för det jag tror på även när jag känner mig nedtrampad och missförstådd. Mannens rätt till att få vara en aktiv och erkänd del av familjelivets vardag är en sådan sak! Liksom kvinnas rätt till att vara en aktiv och erkänd del även utanför hemmets väggar.

Jag är inte helt säker på hur vägen fram i detta är för mig i den tjänst jag har. Ett litet, litet steg i rätt riktning var kanske att berätta för nissen i kostym att min man väljer att stanna hemma, medan jag är ute.

Jag vet inte.

Men jag vet att jag längtar efter att få se de vinklippta flyga. Högt!

Mina tankar och böner går till kvinnorna här och i andra delar av världen där deras röster tystas ner och där mänskliga rättigheter förvägras dem.  Kvinnor som inte räknas in i ledarskap eller i utbildningsorgan. Kvinnor som blir slagna, utan rätt att ropa på hjälp. Kvinnor vars underliv slaktas. Kvinnor som ifrågasätts när de lämnar sina hem.

Låt dem flyga. Högt!

Två olika kalas

I lördags hade vi den stora äran att vara inbjudna till två kalas. Den första festen tillägnades en liten rumänsk flicka som går i vår sexårings klass. Hemma hos henne samlades 12 barn från nio olika nationer och de åt kakor, tårta, bullar, kakor, kex, popcorn, kakor, knytten och kakor. Det var en trevlig och god fest!

Det andra kalaset vet jag fortfarande inte riktigt hur jag ska definiera. Var det ens en födelsedagsfest? Den som fyllde år såg vi inte röken av.

Jag och två av våra barn kom dit 40 minuter efter utsagd tid. Lagom, tänkte vi som ju sakteligen anpassar oss till det afrikanska tidsperspektivet. Den sjuåriga flickan som skulle vara föremål för festligheterna var dock ännu inte där, då hon var på skönhetssalongen och gjorde sig fin. Det fanns visserligen massor av banderoller med hennes namn, en stor affisch med henne utklädd till en prinsessa och massvis av glittriga hjärtan – men hon själv saknades.

Så vi väntade.

Tillsammans med ett tiotal vuxna såg vi klockan snurra. En timme gick, två timmar. Min son undrade varför inga andra barn var bjudna och jag kunde inte riktigt ge honom ett bra svar. Det serverades injera och vi åt. Sexåringen undrade var tårtan var och tvååringen levde rövare i soffan. Vi väntade allt mer otåliga.

Tre timmar gick och födelsedagsflickan var fortfarande på skönhetssalongen. Alla andra verkade tycka att detta var det mest naturliga i världen, men vi vred på oss och till slut skickade jag ett sms till Andreas och bad honom ringa och säga åt oss att komma hem! Han ringde och sa att han behövde hjälp i köket. En bra ursäkt! Så vi gav vårt lilla paket till födelsedagsbarnets mamma och gick hem.

Mannen i huset

Andreas lägger sig på köksgolvet med en trasa i handen för att torka upp vattnet som jag råkat hälla ut över stenarna. Några meter ifrån honom sitter en äldre man och väntar på att kaffet ska serveras, mannen sitter kvar vid vårt köksbord och tittar förvånat på det som sker. Snart utropar han med en retsam röst att ”Andreas, du är verkligen inte från mitt land!”.

”Nej” svarar Andreas. ”Men jag är säker på att även du ofta hjälper din fru i ert hus”.

Mannen svarar inte.

Men jag hoppas att han länge kommer minnas synen av prästen som ligger på golvet och torkar vatten.

Snabba kast mellan kulturer

Här i Addis kastas vi mellan kulturerna som vore vi tvätt i en torktumlare. Överraskande svängningar och nya upptäckter. De senaste månaderna har vi bland annat firat slakthögtiden, pilgrimernas återvändande, thanksgiving, advent, lucia, svensk och etiopisk jul och nu i veckan blir det Timket. Minareternas böneutrop samsas om luftrummet med den ortodoxa kyrkans mässande och den protestantiska kyrkans skrällande högtalarsystem. Ena dagen bär jag slöja och nästa dag sitter jag med barnen vid Ghions pool och dinglar med benen i vattnet. Igår slaktade vi en get här hemma på vår baksida och idag fixade jag frillan och njöt av ett etiopiskt högtidligt bröllop.

De olika språken är fortfarande ett obarmhärtigt myller inom mig och när jag spontant försöker kasta ur mig en fras så inser jag allt för sent att mottagaren tillhör fel folkgrupp.

Jag lever i ett konstant förvirrat tillstånd. Det är ödmjukande. Ibland frustrerande. Men samtidigt är jag så fruktansvärt tacksam för att jag får vara just här, med alla dessa kulturer och språk vid husknuten. Jag som alltid älskat tanken på att få öppna nya dörrar utan en susning om vad som finns där bakom, lever ju nu i paradiset. För här finns det många okända dörrar att glänta på.

Idag vågade jag mig för fösta gången på att öppna dörren där det stod; KITFO. Kitfo är något som skulle kunna beskrivas som Etiopiens nationalrätt och det måste ju testas. Vi åt alltså rått köttfärs, blandat med mitmita (chilli, salt och kryddor) och etiopiskt smör.  Inte särskilt gott, men inte heller oätligt. Helt klart värt ett försök.

 

Värderingar

“På vår skola säger man inte förlåt, mamma”, berättar vår fyraåring en dag.
Jag hinner snudda vid tanken på hur etiopisk kultur kommer påverka våra barn och hur vi ska kunna stärka dem med de värderingar vi tror på…
“Nej, man säger sorry istället” fyller sonen i.

Att ge det lilla man har

Här om dagen träffade Andreas en grupp vänner. En av männen berättade då att han och hans familj inte har haft några pengar på sistone och därför inte kunnat äta, varpå en vän genast tog upp sin plånbok och gav mannen 400 birr. De andra följde hans exempel och gav någon hundralapp var, eller ett löfte om matleverans dagen därpå.

Samvaron fortsatte.

Lite senare på dagen berättade mannen som just gett bort de 400 birren att han genomlider en personlig men mycket utmanande situation inom familjen. Han bad vännerna att be för deras ekonomi, då de snabbt behövde pengar.

Så vännerna bad tillsammans för situationen. Och samvaron fortsatte.

Det här är inte helt ovanliga förhållanden, men för mig är det ändå starkt. Att få vara med och dela en sådan här gemenskap är utmanande. Och att sitta bredvid någon som just gett bort en stor summa pengar trots egna akuta behov, det är stort.

Den här vännerna har liksom vi alla sina bekymmer och skavanker, men de äger något mycket värdefullt: givmilda hjärtan.

sjukdom

Att vara sjuk här i Etiopien blir ofta lite annorlunda än i Sverige. Människor lägger sig liksom i lite mer. På gott. Och ont.

Jag har under ett par veckor gått runt och hostat pinsamt högt och mycket. Ibland har jag (inte minst under möten eller åkandes i kommunaltrafiken) försökt kväva hostningarna, vilket bara resulterat i ännu mer kaotiska hostanfall och medresenärers blickar.

Flera gånger har jag blivit stoppad av okända människor på gatan som velat ge mig råd för hostan; Ät vitlök. Stanna hemma. Det mest oväntade rådet (vilket jag fått av två olika främlingar) har varit att äta mer jordnötssmör, gärna utblandat med varmt vatten.

Så då är alltså reklamen på jordnötsburken sann ändå?

Förutom jordnötssmör så har jag tvingat mig själv att äta honung blandat med vitlök, rostade kaffebönor och massor av te. Dessutom har jag andats in diverse kokta örter vars starka doft velat öppna luftvägarna. Jag är osäker på vad som verkligen hjälper, men jag måste medge att jag tycker att denna naturläkemedelkonst är spännande. Även om det också finns en baksida av den, då många människor hellre och kanske endast sätter sin tilltro till den och inte till sjukhusens läkare. Detta p.g.a saknad kunskap eller saknade ekonomiska resurser att ta sig till sjukhus/köpa medicin.

Igår tog jag i varje fall mitt förnuft till fånga och lyssnade på min vise man och begav mig till det nyöppnade sjukhuset med sina fina lokaler och duktiga läkare. Vad tacksam jag är över att vi faktiskt har tillgång till ett sådant sjukhus! Där fick jag bästa tänkbara hjälpen och det konstaterades snabbt att jag har lunginflammation. Så med en stor påse mediciner begav jag mig hemåt och kröp ner i sängen. Och med en bra bok ligger jag nu här.

Och från sängen kan man ju, allt i enlighet med denna kultur, fortsätta sina relationer. Nu med människor sittandes vid sin sida. DET mina vänner, undanbeder jag mig dock imorgon!

utelämnad

I går morse klädde jag på mig lite extra eftersom jag skulle iväg till en stadsdel där det för kvinnor är brukligt med `mycket tyg´. Så med långkjol och en lös sjal gick jag trivsamt fram längst gatorna. Direkt därefter åkte jag till ett nyöppnat sjukhus för att kolla upp hostan jag haft de senaste veckorna. Efter olika prover skickade de iväg mig för röntgen.

I röntgenrummet befann jag mig tillsammans med tre män, kala väggar och sterila apparater. De bad mig klä av mig allt på överkroppen så de kunde ta bilderna. Detta var ju en helt naturlig rutin, men oj vad fel det kändes att dra av mig sjalen, tröjan och bh:n inför dessa främlingar! Det blev lite för snabba kast mellan gatulivet och röntgenrummet… Och även om jag redan där och då kunde skratta åt situationen så måste jag medge att det var en väldigt utlämnande känsla, vilket jag tydligt förmedlade till männen!

En sköterska kom in i rummet och såg min tveksamhet och räddade mig med en rock som hon sa att jag kunde använda för att skyla mig (tack för det, kära syster!).

När jag åter satt i väntrummet så kunde jag inte låta bli att tänka på alla välklädda damer som kommer till Sverige. De som är vana att täcka hela sina kroppar med allehanda tyger och ofta inte ens visar sig nakna inför sina män. Vad utlämnade de måste känna sig när det plötsligt sitter med en man på andra sidan av gynekologstolen eller i undersökningsrummet!

Faktum är att många redan känner sig utelämnade och ”nakna” när de stöter på manliga gränspoliser som talar med dem och tittar dem i ögonen. Svåra frågor som kräver snabba svar. Det är ju så avlägset den vardag de levt på sina egna gator. En helt ny, främmande värld där de förväntas hoppa rakt in i olikheterna. Det är inte bara enkelt!

Då önskar jag att de alltid, ALLTID möter samma förståelse som jag fick idag – någon som ser människan och dess känslor, och inte bara de fyrkantiga rutinerna och klockan som tickar!

Mina tankar spann vidare.

Strax kom det en annan patient och satte sig bredvid mig på soffan där i väntrummet. Naturligtvis fick jag frågan om vart jag kommer ifrån och tätt följt av den första frågan kom det många fler; ”hur är Sverige?”, ”saknar du något därifrån?”, ”varför lämnade du ditt hemland?”. Jag var tacksam för frågorna och det givna tillfället att få berätta om advent, hur vi brukar fira julen och att jag faktiskt saknar den bitande kylan.

Det korta samtalet gav mig ytterligare en påminnelse om att vi ska våga oss ta tid att fråga människor, även främlingar, om deras historier. För det kan vara så skönt att få berätta om de där små detaljerna som man ofta inte yttrar utan att först blivit spord.

Bröllop

Bröllopsfesterna här är inte riktigt som de vi är vana med i Sverige. Men de är trevliga! Idag gifte sig en nära vän till mig och jag fick således ta del av festligheterna: stora brickor med mat, trummor (eller plastdunkar som används som trummor), musik och dans. Det blev mycket stillasittande, många skratt och många fina möten. Kvinnorna bar klänningar och sjalar vars färger får hela atmosfären att lysa, som om regnbågen exploderat där inne.

Männen å andra sidan befann sig i ett annat hus och trots att jag nu spenderat två fulla dagar tätt intill bruden, så har jag ännu inte sett skymten av brudgummen.

Mitt i allt firande påbörjades en intensiv diskussion om åt vilket håll Mecka ligger. Och sedan bön.

Vår tvååring fick hänga med mig och blev således festens medelpunkt. Hade han förstått ens hälften av allt som sades om honom så skulle han nog ha vuxit en halvmeter i ren stolthet! Nu blev det istället jag som växte en halvmeter…

Han trivdes bra på festen de första tre timmarna, springandes mellan olika kvinnor som stack till honom kakor och juicer. Men när huset fylldes på av folk och när allt fler människor kom som tyckte sig känna honom (trots att han inte kände igen dem) och ville lyfta, bära, pussa och busa – då kröp han allt längre in i min famn.

Och när till slut ”jultomten” dök upp (en kvinna som var heltäckt i rött/vitt tyg, så bara ögonen syntes) fick han nog! Han är livrädd för tomtar och pekade på henne, ropandes med förskräckt röst ”NEJ MAMMA, JULTOMTEN!”. Jag hade lite svårt att förklara för kvinnan vad en jultomte är och varför min son var så rädd för just henne…

Timmarna gick och efter att alla vi kvinnor viftat med små tygskynken över bruden och sedan gett dem till henne som gåva, gav vi oss till sist av hemåt i mörkret. Tacksamma och lätt illamåendes efter allt sött te vi hävt i oss.

Hambalyo, hambalyo aroos wacan!
Grattis till din bröllopsdag, min fina vän!

En delad tallrik mat. Med mycket kärlek.

Mat är viktigt. Jag älskar mat!
Det är en stor del av vår identitet och öppnar upp för nya gemenskaper och nya världar. Det enar människor och ibland kan det markera olikheter.

Vi märker att vänner som väljer att byta tro ibland inför sig själva känner ett behov av att markera sitt ställningstagande genom att äta den nya ”religionens” mat. Mat som tidigare varit förbjuden. ”Jag stoppar nu detta i munnen och det finns härefter ingen återvändo”. Vid vårt matbord har detta skett flertalet gånger, både här i Afrika och i Sverige. Det har aldrig varit vår idé (snarare har vi försökt avleda det hela), men jag kan förstå den överväldigande känslan av samhörighet som man kan uppleva genom den mat man äter.

Jag har gjort likadant i åtskilliga försök att påvisa för mig själv och andra att jag vill dela deras liv. ”Jag äter nu denna råa pungkula och kanske blir jag då… eh… lite svartare i huden? Och kanske kommer mina nyfunna vänner genom denna rostade gräshoppa se min vilja att älska dem och deras kultur”. Mörkare hud har jag visserligen inte fått, trots att jag flertalet gånger förtärt rått kött. Men mina något naiva försök till måltidsgemenskap har i sanning glatt många, inte minst mig själv.
Och olika sorters smakprover har på köpet åtskilliga gånger stillat min nyfikenhet på hur kamelpuckel (eller gräshoppor, rått köttfärs, rått hjärta, griskött, krokodil, zebra, orm, getöga, blodpudding, rutten fisk, inälvor…) kan tänkas smaka. Det är spännande att testa nytt. Och ibland förvånansvärt gott!

Härom veckan drack jag ett glas opastöriserad kamelmjölk. Kvinnorna som gav det till mig sa att ”du kan inte lära dig språket om du inte dricker mjölken”. Jag vet tyvärr inte om mjölken hjälpte mig att tränga djupare in i detta kushitiska språk, men det var spännande att äntligen smaka! (Och på köpet rensads min mage från det mesta av sitt innehåll! Dagen därpå var jag förpassad till toaletten, som vore den min kungatron. Kamelmjölk är oerhört starka grejer för ovana magar!)

Här i storstadens Addis är maten kanske inte så kontroversiell, för här är varieteten större än ute på landet och man är mer van vid olikheterna. Väljer jag att stoppa i mig lite ris istället för injera, så är det inte så konstigt. Folk förstår! Men visst har det även här varit uppskattat när vi delar tallrik med våra vänner. Matkulturen ÄR en stor del av människors identitet.
Jag vet inte hur många gånger folk i Sudan kallade oss för de ”vita sudaneserna… För dom ÄTER ju till och med som oss!”. Det öppnar dörrar till gemenskaper.

Jesus sa i Uppenbarelseboken att han står utanför dörren och bankar. Han vill komma in och äta tillsammans med oss. Han vill dela gemenskapen med oss och vara en del av det liv som vi lever och finnas i de omständigheter som vi befinner oss i.
Jesus uppsökte även Sackeus som tryckte uppe i ett träd och frågade om han kunde få komma hem till honom. Jag kan undra hur Sackeus upplevde det; att Jesus ville gästa honom i hans hem, äta av hans mat (?) och identifiera sig med honom.
Även Petrus fick tillfälle att äta tillsammans med den uppståndne Jesus efter att han förnekat sin Herre innan korsfästelsen. Det måste ju för den brustna lärjungen ha varit ett bevis på Jesus vilja till försoning och fortsatt gemenskap.
Och nattvarden! Den mest intima kärleksstunden som firades under en måltid. Vilken perfekt stund av samhörighet!

Jag tänker på vad detta innebär.
Jesus erbjöd inte en ytlig gemenskap. Gemenskap för honom var inte att bjuda med till ett söndagsmöte eller att nicka i förbifarten till en tiggare. Det var inte att ta med sig sin egen oxfile och äta den bredvid dem som åt ris och bönor. Det var inte heller att alltid finnas kvar i sin egen hemmavanda värld och välkomna människor dit, utan han gick hem till andras boning. Han delade den verklighet som hans medmänniskor levde i. Han låg ofta till bords tillsammans med både ”syndare” och skriftlärda, i deras hem. Han vågade knacka på okända dörrar! Jag älskar honom för det! Och jag vill vandra i hans fotspår, in i okända världar. Till okända människors köksbord.

Så nu fortsätter vi! Låt oss äta oss tjocka och feta, tillsammans med våra vänner och annat folk! Det är ett spännande liv! Och jag vill lova att både kamelmjölk, injera och gettestiklar finns att få tag på även i Sverige! Det är nutidens stora välsignelse, när världen krymper och nu gömmer sig på vår egen bakgård.
Och finns det inte injera, så finns det med säkerhet ändå människor som längtar efter gemenskap!