Arkiv för kultur

Kvinnodagen

mars 8, 2016 — 4 kommentarer

Jag blev nyligen presenterad för en kostymklädd snubbe med högt status. Han verkar även vara en man med mycket humor. Trodde jag. Ända tills jag förstod att det inte var humor, utan på fullaste allvar som han sa det han sa.

Det började med att mannen undrade var Andreas höll hus. Jag berättade att han tyvärr inte kunde vara med på konferensen, men att jag ska hälsa honom så gott. ”Men vad gör han då” frågade den kostymklädda och jag förklarade enkelt att han arbetat under dagen, men nu på kvällen var hemma med barnen. Inga konstigheter. Trodde jag.

”WHAT!?” Min nya bekantskap började nu undervisa mig om Afrikansk kultur och vikten av att ta seden dit man kommer. I Sverige kanske männen kan vara hemma, men här ska papporna (enligt honom) inte ta hand om barnen. ”Om någon frågar mig var mina barn är så säger jag alltid att jag inte vet. Det är inte min uppgift att passa dem. Andra ska ta hand om dem… bla, bla, bla…”. Han sa att jag verkar ha tagit med mig min kultur hit, eftersom jag uppenbarligen är ute medan min man tvingas vara hemma. Sedan gav han mig några korkade exempel på västerlänningar som bettet sig väldigt dåligt här i Etiopien. Jag kunde ju inte annat än hålla med honom om att det han berättade var uppseendeväckande, men kopplingen mellan mig och mitt beteende och dessa andra han nämnde kunde jag inte riktigt förstå.

Strax därefter pep min mobil till och jag kunde läsa ett sms från min mamma. Hon grattade mig på kvinnodagen.

”Tillsammans kan vi göra massor!”.

Och mer än någonsin upplevde jag ett behov av just detta! En kvinnodag! Jag vet inte om det är en dag att fira, eller en dag att protestera? Men jag vet att vi är fantastiska! Vi kvinnor är strålande och har mycket att bidra med utanför hemmets väggar! Och jag vet också att min man är grym på att grädda våfflor och krama ungar! Även i Afrika.

Så varför inte!!?

Och dessutom har vi väl rätt till att få testa på och vara delaktiga även när vi inte är grymma och fantastiska! Hur ska annars vingarna stärkas?

5p 13 DSC_0242

Jag har alltid tänkt att vi måste välja våra strider i mötet med nya kulturer. Mycket här i Etiopien är fantastiskt och jag lär mig gärna av detta. Andra saker ställer jag mig mer tveksam till, men anpassar mig ändå till eftersom att det inte är min strid att ta. Men så finns det en tredje kategori av saker som jag anser är direkt fel. Och där ber jag om mod och vishet att våga stå upp för det jag tror på även när jag känner mig nedtrampad och missförstådd. Mannens rätt till att få vara en aktiv och erkänd del av familjelivets vardag är en sådan sak! Liksom kvinnas rätt till att vara en aktiv och erkänd del även utanför hemmets väggar.

Jag är inte helt säker på hur vägen fram i detta är för mig i den tjänst jag har. Ett litet, litet steg i rätt riktning var kanske att berätta för nissen i kostym att min man väljer att stanna hemma, medan jag är ute.

Jag vet inte.

Men jag vet att jag längtar efter att få se de vinklippta flyga. Högt!

DSC01485

Mina tankar och böner går till kvinnorna här och i andra delar av världen där deras röster tystas ner och där mänskliga rättigheter förvägras dem.  Kvinnor som inte räknas in i ledarskap eller i utbildningsorgan. Kvinnor som blir slagna, utan rätt att ropa på hjälp. Kvinnor vars underliv slaktas. Kvinnor som ifrågasätts när de lämnar sina hem.

Låt dem flyga. Högt!

Annonser

Två olika kalas

mars 1, 2016 — 2 kommentarer

I lördags hade vi den stora äran att vara inbjudna till två kalas. Den första festen tillägnades en liten rumänsk flicka som går i vår sexårings klass. Hemma hos henne samlades 12 barn från nio olika nationer och de åt kakor, tårta, bullar, kakor, kex, popcorn, kakor, knytten och kakor. Det var en trevlig och god fest!

Det andra kalaset vet jag fortfarande inte riktigt hur jag ska definiera. Var det ens en födelsedagsfest? Den som fyllde år såg vi inte röken av.

Jag och två av våra barn kom dit 40 minuter efter utsagd tid. Lagom, tänkte vi som ju sakteligen anpassar oss till det afrikanska tidsperspektivet. Den sjuåriga flickan som skulle vara föremål för festligheterna var dock ännu inte där, då hon var på skönhetssalongen och gjorde sig fin. Det fanns visserligen massor av banderoller med hennes namn, en stor affisch med henne utklädd till en prinsessa och massvis av glittriga hjärtan – men hon själv saknades.

Så vi väntade.

Tillsammans med ett tiotal vuxna såg vi klockan snurra. En timme gick, två timmar. Min son undrade varför inga andra barn var bjudna och jag kunde inte riktigt ge honom ett bra svar. Det serverades injera och vi åt. Sexåringen undrade var tårtan var och tvååringen levde rövare i soffan. Vi väntade allt mer otåliga.

Tre timmar gick och födelsedagsflickan var fortfarande på skönhetssalongen. Alla andra verkade tycka att detta var det mest naturliga i världen, men vi vred på oss och till slut skickade jag ett sms till Andreas och bad honom ringa och säga åt oss att komma hem! Han ringde och sa att han behövde hjälp i köket. En bra ursäkt! Så vi gav vårt lilla paket till födelsedagsbarnets mamma och gick hem.

Mannen i huset

februari 6, 2016 — Lämna en kommentar

Andreas lägger sig på köksgolvet med en trasa i handen för att torka upp vattnet som jag råkat hälla ut över stenarna. Några meter ifrån honom sitter en äldre man och väntar på att kaffet ska serveras, mannen sitter kvar vid vårt köksbord och tittar förvånat på det som sker. Snart utropar han med en retsam röst att ”Andreas, du är verkligen inte från mitt land!”.

”Nej” svarar Andreas. ”Men jag är säker på att även du ofta hjälper din fru i ert hus”.

Mannen svarar inte.

Men jag hoppas att han länge kommer minnas synen av prästen som ligger på golvet och torkar vatten.

Januari -16 021

Här i Addis kastas vi mellan kulturerna som vore vi tvätt i en torktumlare. Överraskande svängningar och nya upptäckter. De senaste månaderna har vi bland annat firat slakthögtiden, pilgrimernas återvändande, thanksgiving, advent, lucia, svensk och etiopisk jul och nu i veckan blir det Timket. Minareternas böneutrop samsas om luftrummet med den ortodoxa kyrkans mässande och den protestantiska kyrkans skrällande högtalarsystem. Ena dagen bär jag slöja och nästa dag sitter jag med barnen vid Ghions pool och dinglar med benen i vattnet. Igår slaktade vi en get här hemma på vår baksida och idag fixade jag frillan och njöt av ett etiopiskt högtidligt bröllop.

De olika språken är fortfarande ett obarmhärtigt myller inom mig och när jag spontant försöker kasta ur mig en fras så inser jag allt för sent att mottagaren tillhör fel folkgrupp.

Jag lever i ett konstant förvirrat tillstånd. Det är ödmjukande. Ibland frustrerande. Men samtidigt är jag så fruktansvärt tacksam för att jag får vara just här, med alla dessa kulturer och språk vid husknuten. Jag som alltid älskat tanken på att få öppna nya dörrar utan en susning om vad som finns där bakom, lever ju nu i paradiset. För här finns det många okända dörrar att glänta på.

imag2783.jpg

Idag vågade jag mig för fösta gången på att öppna dörren där det stod; KITFO. Kitfo är något som skulle kunna beskrivas som Etiopiens nationalrätt och det måste ju testas. Vi åt alltså rått köttfärs, blandat med mitmita (chilli, salt och kryddor) och etiopiskt smör.  Inte särskilt gott, men inte heller oätligt. Helt klart värt ett försök.

 

Värderingar

december 1, 2015 — 1 kommentar

“På vår skola säger man inte förlåt, mamma”, berättar vår fyraåring en dag.
Jag hinner snudda vid tanken på hur etiopisk kultur kommer påverka våra barn och hur vi ska kunna stärka dem med de värderingar vi tror på…
“Nej, man säger sorry istället” fyller sonen i.

oktober - 15 058

Här om dagen träffade Andreas en grupp vänner. En av männen berättade då att han och hans familj inte har haft några pengar på sistone och därför inte kunnat äta, varpå en vän genast tog upp sin plånbok och gav mannen 400 birr. De andra följde hans exempel och gav någon hundralapp var, eller ett löfte om matleverans dagen därpå.

Samvaron fortsatte.

Lite senare på dagen berättade mannen som just gett bort de 400 birren att han genomlider en personlig men mycket utmanande situation inom familjen. Han bad vännerna att be för deras ekonomi, då de snabbt behövde pengar.

Så vännerna bad tillsammans för situationen. Och samvaron fortsatte.

Det här är inte helt ovanliga förhållanden, men för mig är det ändå starkt. Att få vara med och dela en sådan här gemenskap är utmanande. Och att sitta bredvid någon som just gett bort en stor summa pengar trots egna akuta behov, det är stort.

Den här vännerna har liksom vi alla sina bekymmer och skavanker, men de äger något mycket värdefullt: givmilda hjärtan.

DSC07240

sjukdom

november 26, 2015 — 4 kommentarer

Att vara sjuk här i Etiopien blir ofta lite annorlunda än i Sverige. Människor lägger sig liksom i lite mer. På gott. Och ont.

Jag har under ett par veckor gått runt och hostat pinsamt högt och mycket. Ibland har jag (inte minst under möten eller åkandes i kommunaltrafiken) försökt kväva hostningarna, vilket bara resulterat i ännu mer kaotiska hostanfall och medresenärers blickar.

Flera gånger har jag blivit stoppad av okända människor på gatan som velat ge mig råd för hostan; Ät vitlök. Stanna hemma. Det mest oväntade rådet (vilket jag fått av två olika främlingar) har varit att äta mer jordnötssmör, gärna utblandat med varmt vatten.

Så då är alltså reklamen på jordnötsburken sann ändå?

imag0612.jpg

Förutom jordnötssmör så har jag tvingat mig själv att äta honung blandat med vitlök, rostade kaffebönor och massor av te. Dessutom har jag andats in diverse kokta örter vars starka doft velat öppna luftvägarna. Jag är osäker på vad som verkligen hjälper, men jag måste medge att jag tycker att denna naturläkemedelkonst är spännande. Även om det också finns en baksida av den, då många människor hellre och kanske endast sätter sin tilltro till den och inte till sjukhusens läkare. Detta p.g.a saknad kunskap eller saknade ekonomiska resurser att ta sig till sjukhus/köpa medicin.

Igår tog jag i varje fall mitt förnuft till fånga och lyssnade på min vise man och begav mig till det nyöppnade sjukhuset med sina fina lokaler och duktiga läkare. Vad tacksam jag är över att vi faktiskt har tillgång till ett sådant sjukhus! Där fick jag bästa tänkbara hjälpen och det konstaterades snabbt att jag har lunginflammation. Så med en stor påse mediciner begav jag mig hemåt och kröp ner i sängen. Och med en bra bok ligger jag nu här.

Och från sängen kan man ju, allt i enlighet med denna kultur, fortsätta sina relationer. Nu med människor sittandes vid sin sida. DET mina vänner, undanbeder jag mig dock imorgon!