Arkiv för kultur

wpid-imag2174.jpg

Jag stod länge, länge utanför den här låsta porten och väntade på att någon skulle öppna den åt mig. Jag bankade. Ropade. Och skulle just ge upp.

Då kom en man och frågade vad jag höll på med. ”Jag behöver ju komma in!” svarade jag otåligt.
Manne log snett och pekade åt vänster, precis framför mig. För där fanns ju en fullt synlig, vidöppen dörr.

Förvirrad Ferenji! Jag bjuder på den.

Men händelsen stannade kvar inom mig och en bön växte sig stark: Må vi inte stå och stirra oss blinda på stängda portar, när det finns en öppen dörr någonstans bredvid!
Och må vi hjälpa varandra att upptäcka vägen in!

Hur som helst, när jag väl kom in på det kontor där man kan köpa kartor (ethiopian mapping Agency) och skulle göra mitt enkla ärende, så var det som vanlig en hel process. Har man inte bråttom, så blir det hela ganska mysigt.

Efter att först ha försäkrat vakten om att jag inte har någon kamera med mig så visas jag in i ett rum där jag får välja vilka kartor jag vill köpa. De flesta kartor är väldigt gamla, men jag bestämmer mig för den nyaste ritningen av Afrikas horn som är från år 1985. Jag kan inte låt bli att fundera över vad detta företag har sysslat med de senaste 30 åren? De vill i varje fall bjuda på en sötstark kopp kaffe.

Sedan förs jag in i ett annat rum, där jag visar upp en lapp med de kartnummer jag valt.
Därefter in i ett tredje rum för att få ett kvitto på hur mycket kartorna ska kosta.
Sedan in i ett fjärde rum, där jag får betala för kartorna.
Och så in i ett femte rum där jag visar upp kvittot och till sist får hämta ut kartorna.
Slutligen hänvisas jag tillbaks till receptionen, där jag igen får visa kvittot för receptionisten som samtidigt ger mig en reklambrosyr för deras arbeta.

Vårt arbete är väldigt varierande! Och vår vardag är ofta full av överraskningar. Fina sådana, men också endel överraskningar av mindre vacker karraktär.

Något som regelbundet uppstår är behov från flyktingar som kommit till Sverige, men som har delar av sin familj kvar här i Etiopien. Ofta är en förälder död och den andra har längst farliga vägar och hotande hav tagit sig till Europa, medan barnen är fast här i Addis i väntan på att få anhörigvisum till Sverige så att de ofarligt kan flyga över kontinenterna. Flertalet gånger har vi således blivit kontaktade av olika föräldrar som av förklarliga anledningar varit mycket orolig för de barn de tvingats lämna kvar här.

I september hade vi t.ex. två killar boende hemma hos oss i tio dagar så vi kunde hjälpa dem med visumansökningar på svenska ambassaden. Eftersom vi känner deras föräldrar som befinner sig i Sverige var detta lite extra roligt. Nu har barnen fått sina visum och väntar på att innan årets slut kunna återförenas med sin familj. Det har varit en lång väntan för dem, men det ser ut som att slutet blir gott!

I söndags blev vi återigen kontaktade av just denna anledning. En präst i Sverige ringde oss, då hon i sin tur sökts upp av en kvinna som letade efter hjälp för sina barns skull. Mamman hade lämnat barnen här i Addis då hon själv tog sig till Sverige för att försöker skaffa visum även till dem. Barnen har bott tillsammans med en annan kvinna som mamman känner, men den kvinnan flyttar denna vecka och var därför på väg att lämna de tre barnen. De skulle hamna på gatan, utan någon som såg efter dem.
Mamman bad oss att hitta ett annat boende för dem fram tills de fått sina tillstånd att åka till henne i Sverige. Hon kan själva inte lämna Sverige och komma hit för att hjälpa sina barn, då hennes visumprocess i så fall avbryts.

En mycket vanlig, men hjärtskärande situation! Jag kan inte ens föreställa mig oron att som förälder tvingas lämna sina barn till okända människor i ett främmande land (de kommer ju inte själva från Etiopien, utan har bara mellanlandat här då det finns en svensk ambassad här i staden). Ofta tar processen ett par år och den tiden måste upplevas som en evighet för alla inblandade!

Vi träffade barnen igår och de kommer från och med nu bo hos sin koranenlärare som lovat att se efter dem, mot en betalning. Vi vågar inte lova att detta alternativ är det mest ultimata för dem, men vi har lovat att hälsa på dem regelbundet för att se så att de mår bra. Och vi hoppas att även denna familj ska kunna återförenas inom en inte allt för avlägsen framtid.

Även om detta inte är vår främsta uppgift här i landet, så är det väldigt fint att ibland kunna finnas med i denna svåra process. Behoven är oändliga!

September -14 111
(Flickan på bilden är inte ett av barnen från texten)

Invigning

oktober 16, 2015 — 1 kommentar

Igår invigdes ett nytt kontor. Rummet är tänkt som en arbetsplats för en handfull personer (däribland mig och Andreas), men förhoppningsvis kommer det även kunna fylla en funktion som en samlingsplats för fler parter.

Som sig bör vid en invigning så inhandlade vi en tacksägelse-get här om dagen, vilken sedan slaktades på vår baksida. Tidigt igår morse kom sedan ett par väninnor och vi ägnade de kommande timmarna åt att beskära köttet, sjunga lovsånger och tillaga ett gäng olika rätter över eldarna ute i trädgården.

Samtidigt träffades männen i kontoret för en bön- och tacksägelsestund (vilket mynnade ut i ärligt delgivande och förbön för alla som var samlade), innan de gick hem till oss för att äta. Maten räckte åt alla och det fanns tillräckligt för de flesta att kunna ta hem några extra portioner till sina familjer.

Samanlagt var vi ett 20tal personer samlade och en finare invigning för ett kontor går inte att tänka sig!


September -15 175

5p 17 DSC_0249

Andreas fyller år imorgon och nyligen fick han ett sms från en vän där det stod ”I know your birthday is on Tuesday and that we are to celebrate. Write back to me and let me know what time of the day you are making it. Acctually, afternoon will be fine for me.”. Min första reaktion var att den här mannen är påflugen! Han var inte inbjuden och jag hade ju planerat för en mysig familjemiddag.
Men så får jag försöka samla mig (igen). För jag inser ju (igen) att det är långt mer värdefullt att skapa utrymme för människor istället för händelser och projekt. Och vad fint att han som inte ens vet när hans egen födelsedag äger rum, har hållit reda på Andreas och vill hjälpa oss att fira min man!

Fastän jag haft många försök på mig, så kan jag alltså fortfarande reagera negativt på när människor ibland klampar in i mitt liv utan att vara inbjudna. Det kan vara jobbigt att bli ”störd”. Samtidigt vet jag ju att det i slutändan oftast ger en så god eftersmak för hela vår familj.

När jag häromsistens låg utslagen i magsjuka så knackade det självklart på dörren. Några vänner som visste att jag var sjuk kom för att hålla mig sällskap. Det var så fint, men det var också hemskt jobbigt att ligga där på soffan oförmögen att ens sätta sig upp, än mindre att föra ett vettigt samtal. De satt och tittade på mig i ungefär en timme och jag kände mig dum över att inte ens orkar bjuda på en koppa kaffe. Men vad älskad jag kände mig!

Samma känsla drabbade mig när Andreas i våras var bortrest över en långhelg. Jag hade haft en intensiv period och såg fram emot några lugna dagar då jag och barnen kunde rå om varandra. Då ringer telefonen och en vän berättade (inte frågade, utan berättade) att hon, hennes man och deras två barn tänkte flytta in till oss under helgen för att hålla mig sällskap. Inom mig pustade jag djupt och började fundera på vad jag kunde laga för mat till dem under dessa dagar. För mig var besöket initialt endast en börda, fram tills de väl stod där på förstutrappan med sina skratt och kramar. Vilken härlig helg vi fick tillsammans!

Jag tänker även på mitt år i Tanzania. Aldrig förr har jag bott så nära inpå andra människor (jag sov under ett års tid i en stor sovsal tillsammans med ett 20tal tanzaniska kvinnor). Det var en härlig tid då vi gjorde ALLT tillsammans: stekte chapati, skurade golven och studerade Bibeln. Men med mitt djupt inbyggda behov av att få vara ensam emellanåt (gärna ganska ofta!), tog jag tillfället i akt när hälften av alla tjejerna i sovrummet skulle åka iväg på en kortare resa. Jag bytte helt enkelt säng så att jag fick några kvadratmeter helt för mig själv och oj vad jag njöt av ”ensamheten” i andra sidan av rummet! På natten vaknade jag dock av att även de andra tjejerna bytt sängar och nu låg tätt ihop med mig igen. De tyckte att jag hade sett så ensam ut!
I den där sovsalen hände det också flera gånger att jag vaknade av att någon stoppade en extra filt om mig och en gång vaknade jag av att en kvinna kröp ner bredvid mig i min säng, då alla andra sängar var upptagna.

Jag tänker på när grannkvinnorna sände sina döttrar till mig när jag var gravid med vår äldsta son. De kom för att avlasta mig med städning och strykning och det var en väldigt konstig känsla att mina vänner rörde runt i min skit…

Vid sådana här tillfällen är det lätt för mig att backa. Att bli frustrerad och anklaga människor runt mig för att vara påträngande. Men sedan, med lite perspektiv till händelserna så inser jag att det ju ofta är just sådana här tillfällen som för oss närmare varandra. När någon vågar störa mig mitt i mitt kräkkalas. När någon inte väntar på att bli inbjuden till födelsedagsfesten, utan helt sonika meddelar att han vill komma och fira tillsammans med oss. När någon tränger sig innanför min vackra fasad. Det är så värdefullt!

Jag själv väntar allt för ofta på en inbjudan. Liksom de flesta svenskar frågar jag sisådär fem gånger om det verkligen är okey att jag hälsar på hemma hos en sjuk vän. Och istället för att meddela att ”jag kommer klockan tre och tar med dina barn på ett äventyr” så frågar jag försiktigt om jag kanske kan avlasta familjen någon gång i framtiden (men självklart får jag inget svar, då frågan är för diffust ställd).

Jag vill lära mig av vännerna här. Jag vill bli bättre på att störa folk runtomkring mig. Jag vill våga riskera att någon suckar över mina försök att visa omtanke. Jag vill bryta mig in i människors hjärtan, med en toaborste och ett fat kakor.

Och jag vill även bli mycket bättre på att släppa in människor i min egen skit.

Så ja tack, stör mig gärna. Även när jag låst dörren.

Igår åkte jag till posten tillsammans med sexåringen för att hämta ut en födelsedagspresent som varit på vift. Han var självklart grymt exalterad när han sprang runt hörnet mot luckan där man brukar hämta de stora paketen. Men kassan var obemannad.
På fönstret hängde det en stor lapp som förklarade att de stänger kl 14.00 och en kvinna tittade ut genom luckan och förtydligade just detta: ”Vi stänger kl 14.00 på lördagar”.
”Det är ju jätte bra” svarade jag. ”För klockan är ju bara 13.45.”
”Jasså?” svarade kvinnan glatt och gick vidare.

Samma dag var Andreas iväg till ett annat kontor. Han har åkt runt stan ett flertal gånger för att få ordning på de dokument som behövts för att låta en ny student som EFS sponsrar börja på seminariet där de ska studera. Sådant går sällan smidigt, inte minst om den berörda personen är från grannlandet i öst.
Denna gång var Andreas dock säker på att han hade alla papper i ordning och det var bara en sista stämpel som behövdes. När han till sist kom fram till den som skulle stämpla pappret, så utbrast dock befälet att ytterligare ett dokument behövdes: studenten måste verifiera att han verkligen åkt från sitt hemland och hit till Etiopien den där gången för sisådär 20 år sedan. Andreas svarade att det ju är omöjligt att bestyrka, då mannen i fråga självklart inte sparat sina eventuella bussbiljetter under alla dessa år. Dessutom gick han till fots största biten av resan. Hur verifierar man det? ”Du kommer inte kunna bekräfta det. Men det är ditt problem” svarade mannen på andra sidan skrivbordet och vinkade fram näste man på tur.

Jag minns så väl när vi kom till Sudan och många skrattande sa att det bara är tre ord vi behöver lära oss; ”Mallesh, bukra inshallah” (Tyvärr, men imorgon om gud vill). Man inser ganska snabbt att detta gäller på fler ställen än i Sudan. Och kanske, om Gud vill, så får vi både paket och nödvändiga dokument imorgon.

Kameler

oktober 7, 2015 — 1 kommentar

Idag pratade vi med en vän om hennes framtida äktenskap med den man hon älskar. Hennes familj ska troligen kräva fem kameler av hennes blivande make, vilket gör att mannen inför bröllopet kommer behöva samla pengar från hela sin stora släkt. Fem kameler, det blir ungefär 5.000 dollar! Det är inga småpengar vi talar om…

Det här med äktenskap och dess budgivning har vi kanske anledning att återkomma till en annan gång. För det är upprörande! Men idag stannar mina tankar istället vid detta granna djur. Kamelen.

Jag förundras över att kamelerna kan vara en så stor del av vår och andras vardag, trots att vi bor mitt i Addis och inte ser skymten av dem här. Det är ett speciellt djur, djupt infogat i kulturen.

Enligt islam finns det som bekant 99 olika namn för Allah. Våra vänner brukar säga att anledningen till att kameler alltid ler är därför att de känner till Allahs 100:e namn, ett namn som ingen annan hört. Detta djur bär således på en vishet likt ingen annan.

De används som transportmedel vid långväga resor och de har en unik anpassningsförmåga som gör det möjligt för dem att leva i hårda klimat.

Deras bajs är så torrt att du omedelbart kan använda det som bränsle. En bra grej om du befinner dig mitt i öknen, utan ved.

De ger oss god mat – när det är fest äter vi ofta kamelkött!

Nomader kan överleva på dess mjölk under långa resor och man ger den näringsrika mjölken till undernärda barn. Det sägs att man även kan dricka djurets urin (jag har dock aldrig testat). Urinet används också som medicin och som shampo. Kamelkiss är vid torka tjockt som sirap, eftersom de bibehåller vattnet.

Och pucklarna, glöm inte pucklarna! De innehåller inte alls vatten som många tycks tro, utan där gömmer sig uppemot 40 kg (om det är en fullvuxen och frisk kamel) nyttigt fett. När jag var förkyld kom våra vänner till oss med just en bit kamelpuckel, då detta är det allra bästa att äta för att förbättra immunförsvaret. Och frisk blev jag ju! Så glöm inte pucklarna!

Kameler har rykte om sig att de spottar, men det skulle självklart vara ett slöseri med vatten! De är smart djur, så de skulle aldrig spotta på dig. Vad de egentligen gör är att de kräks.
Dessutom ska du passa dig för deras sparkar, de kan sparka åt alla fyra väderstreck med alla fyra ben!

Fantastiska djur!

På det språk som vi lär oss finns det minst 47 olika ord för svenskans kamel/dromedar.
Utöver dessa 47 ord finns det ju andra termer som beskriver djurets olika kroppsdelar, olika sjukdomar kopplade till dem, verktyg man använder i arbetet med kameler, maträtter, saker som kameler gör, saker som du kan göra med en kamel och så vidare i all evighet.

Jag brukar visserligen hålla mig till ett enda ord (geel), men om någon skulle vara mer språkfanatisk än vad jag är så kan ni hålla till godo med denna lilla lista:

aaran “en ung kamel som inte längre diar”
abeer or ameer “en hona som ännu inte avlats”
afkuxuuble “kamelfoster som är dödfödd”
awr “packkamel, hane”
awradhale “en kamel som endast alstrat hanar”
baarfuran “en hona som inte använts som packkamel”
baarqab “kamel som avlas”
baatir “en äldre hona som aldrig fått ungar”
baloolley “en hona som inte har ungar, men som ändå endast ger mjölk ibland”
buub “en ung obruten hane”
caddaysimo “en opackad packkamel”
caggabbaruur “ung kamel”
cashatab “en hona som slutat ge mjölk”
cayuun
daandheer “starkaste kamelen i flocken”
duq “gamal hona”
dhaan “kamel packad med vatten”
dhoocil “tjur”
farruud or qarruud “äldre hane”
garruud “äldre hane”
geel “kamel”
gool “fet kamel”
guubis or guumis “förstfödd hane”
gulaal “en hane som inte kan ha betsel i sin mun”
guran “kamelhjord som inte längre ger mjölk, hålls långt bort från byarna”
gurgurshaa “en ung packkamel som kan anfötros värdefull packning”
hal “hona”
hayin “en tam packkamel”
irmaan “mjölkkamel”
kareeb “en mamma som halls isär från sina ungar”
koron ”kastrerad kamel”
labakurusle “tvåpucklad kamel
luqmalliigle “ung kamel”
mandhoorey “flockens bästa kamel”
nirig “föl”
rati “hane”
qaalin “ung kamel”
qaan “ung kamel”
qawaar “äldre hona”
qoorqab “okastrerad hane”
qurbac “ung hane”
rakuub “inriden kamel
ramag or ramad “en hona som just fött”
sidig “en av två honor som diar samma föl”
tulud “en kamel som ägs av en familj som endast äger denna kamel”
xagjir “en mjölproducerande kamel som delvis mjölkas och delvis dias”

Många av termerna som används för olika varianter av kameler, kan även beskriva en människa. Ett respektabelt ord för en äldre man är farruud, det är samma ord som för en äldre kamel. En person som stammar eller talar väldigt osammanhängande kan man kalla för en gulaal, samma term som används för en kamel som inte har betsel.
Och Andreas, han är min alldeles egna dhoocil.

När jag skriver om kameler så kan jag inte låta bli att få de kameler på min näthinna som jag såg när jag reste i östra delarna om landet. De flesta kameler där hade väldigt små pucklar. Det var mest en skinnbit som hänger och slänger längst ryggen på djuret. På somliga kameler kunde jag knappt urskilja pucklarna överhuvudtaget. Det är en av de mest tragiska synerna jag sett, då vi ju kan dra slutsatsen att bakom varje mager kamel finns det en hungrig familj. Det råder torka i delar av Afrikas horn och alla, djur som människor, drabbas. Tack och lov kommer pucklarna snabbt tillbaks om kamelen får rätt mat igen. Och kameler med pucklar innebär hälsosammare människor.

Så låt om oss be, inte främst för de vackra kamelerna och dess fettfyllda pucklar.
Men för dess ägare!

– Paparazzi.

Ofta blir vi jagade av glada tillrop och blickar. Så vi fattar hur Micke måste ha känt sig!
Människor tittar, klappar på barnen, fotar och kyssa dem.
Jag tror ni vet vad jag menar.

Jag minns när vi besökte the Lion zoo. Vi stod vända emot de stora djuren och förundrades över deras vackra manar och stora gap (och FÖRFÖRADES över deras trånga burar). Människorna runtomkring oss stod istället och tittade på oss…

Oftast försöker vi att inte bry oss så mycket om dessa inslag i vardagen. Men ibland kan det vara svårt att bara rycka på axlarna och gå vidare. Ibland fastnar leendet i mungipan. Ibland blir hejaropen och trevligheterna lite för många.

April -14 Irenes bilder 390

Jag minns en gång när vi stannade på vägen till Ziway, för att äta vår medhavda lunch. En äldre dam (inte kvinnan på bilden) kom strax ifatt oss och ville så klart hälsa och ta i hand. Detta är ju inte så ovanligt. Likaså var det rätt normalt att hon drog vår femåring till sig för att pussa honom. Jag drog honom tillbaks och sa bestämt ifrån, då jag såg på femåringen att han inte gillade det. Denna dam var dock envis och drog ännu hårdare, så femåringen kunde inte undvika hennes passionerade pussar.
Det slutade dock inte där, utan sedan började hon spotta honom flera gånger rakt i ansiktet. Fina barn blev förtvivlad och jag blev både förvånad och arg! Kvinnan verkade inte alls förstå vår reaktion och de som samlats runtomkring oss skrattade muntert. Vi hoppade snabbt in i bilen och körde vidare!

Efter att femåringen fått tvätta av sig och efter att vi fått prata om händelsen fram och tillbaks så känner han sig okey igen. Vi har mycket att lära oss och ibland är det inte så roligt! Även om jag aldrig kommer vilja att någon spottar på mina barn så är jag glad för att femåringen nu verkar förstå att hon inte ville honom något illa, utan att människor från olika kulturer tänker och agerar olika. Något som är äckligt för oss kan faktiskt vara något fint för någon annan och kvinnan ville genom sitt saliv välsigna oss. Tänk vilken lärdom för en femåring!

Men alla dessa blickar, pussar och intrång i våra privata zoner kan vara tuffa. Framförallt för barnen!
Och även om vi vill att de möter människor med respekt, så vill vi även att de ska få känna att andra respekterar deras intigritet. Och kan andra inte känna av deras comfortzon, så får vi föräldrar hjälpa dem på traven.

Idag fick jag frågan om hur vi tänker och gör i liknande situationer. Jag tycker att det kan vara svårt.
Vi har hur som helst (från början omedvetet) landat i fyra ”regler”, som vi försöker följa.

1) Vi försöker alltid hålla oss nära våra barn.
Vi väljer att alltid ha ett öga på dem och att inte vara längre bort än att vi snabbt kan stå vid deras sida igen. På gatorna finns alla möjliga människor. Säkert fina, men inte alltid så beräkneliga. Vi försöker undvika att de ensamma ska hamna i en situation som de inte förstår eller kan hantera.

2) Vi håller alltid noggrann koll på hur barnen reagerar när någon närmar sig dem fysiskt.
Våra två äldsta barn gillar inte fysisk kontakt med okända människor. De gillar inte pussar, inte kramar, inte handslag, inte när någon ställer sig i vägen för dem eller när någon försöker lyfta upp dem. Sexåringen är rätt duktig på att säga ifrån själv. ”NO! BACKA!” ropar han bestämt. För fyraåringen är det svårare. Han blir rädd, tyst och försöker gömma sig inom sig själv (även om han faktiskt är mycket tryggare i dessa möten nu än för ett år sedan!). Där får vi snabbt gå emellan och säga stopp till den som försöker nå honom. Barnen har sina gränser och det måste människor acceptera, oavsett kultur!
Tvååringen å andra sidan kan ta de flesta människors utfall. Ser vi att han inte vill bli uppmärksammad så bryter vi genast in, men oftast gillar han intresset. Och för oss är det ju lite skönt när en kypare kommer och leker med honom, medan vi får sitta ostört och äta. 🙂

3) Vi vill dock att våra barn visar respekt.
Kommer det fram en okänd person på gatan som vill skaka hand, så tvingar vi dem inte till det. Istället försöker vi ta över fokusen till oss vuxna. Men vi vill gärna att barnen svarar artigt på frågor som ”vad heter du?” etc. Och är det en bekant eller någon som känns mer naturlig att hälsa på, så vill vi även att de skakar hand! En del av pojkarna är dock mer benägna till detta än andra… Vi tränar på det, kan man säga. 😉

4) Vi försöker vara coola
Detta är en plats som vi gillar, med människor som vi blir allt mer kära i (den kommer smygande, den där kärleken). Och vi vill INTE beröva barnen på dessa positiva känslor! Vi vill inte överföra stress eller oro in i dem. Så vi pratar. Skrattar åt tokigheter. Förklarar olikheter. Ber. Och pratar. (Och är tacksamma för att de ännu inte mött ngt som satt djupare spår inom dem).

Hur brukar ni tänka när ni är i en liknande kultur? Vi tar gärna emot input!

Melkem Meskel!

september 28, 2015 — 1 kommentar

Här i Addis lär vi oss att hoppa mellan kulturerna på ett både fascinerande och lite krävande vis.

I torsdags satte jag på mig slöjan och besökte våra fina muslimska vänner, bland slaktefår och rökelser. På fredagen haltade jag istället fram med hjälp av den lilla arabiska som fortfarande gömmer sig i mitt huvud, i mötet med en bekant. I lördags blev det svenska, dansstopp och godistårta hemma hos familjen Hector som bjöd till barnkalas. Och igår åkte vi hem till vår etiopiska vän och blev matade (ja bokstavligen matade) med injera och dorowat, samtidigt som vi fick lära oss att säga ’melkam meskel’. Det är en härlig mix av människor, kulturer och språk!

September -14 116Igår firade vi alltså de etiopienortodoxa kristnas Meskel!

På 300talet fick drottning Helena i Jerusalem en vision om att Gud ville visa henne det sanna korset, det kors där Herren Jesus offrat sig själv. Drottningen blev ombedd att tända en brasa och följa röken till den plats där korset låg gömt. Enligt legenden togs sedan en del av korsets trä till Etiopien, där det fortfarande finns bevarat.

Till åminnelse av Guds nåd firas alltså nu det sanna korset och dess återfinnande. Precis som invånarna i Jerusalem gjorde på 300talet, samlar nu grannar och vänner ihop ved och pinnar för att tillsammans kunna tända brasor vars rök och väldoft fyller atmosfären.

Även vi samlade pinnar som vi gav till en vän, men vi missade tyvärr själva brasorna (trötta barn). Mat blev vi dock inte utan, vi njöt en fantastisk måltid och gemenskap hemma hos några etiopier.

Melkem Meskel!

Eid al-Adha

september 24, 2015 — 1 kommentar

IMAG1163-1Idag är det fest lite varstans på vår jord, även bland våra vänner här i Etiopien! Man köper nya kläder, inhandlar massvis av kakor, förbereder det perfekta fåret inför slakten och hälsar människor med frid. Jag var ner på marknaden igår och fick där trängas med hundratals andra som i sista minut skulle göra sina inköp. Min vän armbågade sig in på bageriet, men för att slippa bli nedtrampad fick jag snällt vänta utanför med vår tvååring. Stämningen var hög och förväntningarna kändes i luften. Ungefär som lillejulafton i Sverige!

Det är Eid al-Adha! Offerhögtiden!

Eid firar man till åminnelse av profeten Ibrahims (Abrahams) offer, han som valde att ge det allra käraste han hade (enligt Koranen är det Ismael) till sin herre. När en muslim offrar idag så gör han en symbolisk handling som påvisar hans kärlek och tillit till Allah. Att slakta ett djur för Allahs skull och dela ut en tredjedel av köttet till de behövande är en sunna (traditionen/Muhammeds handling) och en möjlighet för den som har råd att söka närhet till sin skapare. Varje god handling som görs under dessa dagar belönas mångdubbelt.

Eid al-Adha firas på den tionde dagen av pilgrimsmånaden Dhul hijjah.

Redan dagarna innan Eid finns det några särskilda ritualer som man som muslim bör beakta.

  1. Vallfärden

Givetvis är det största man kan göra under dessa dagar att utföra hajj (vallfärden), vilket avslutas med att man offrar till Allah. Den som enligt föreskrifterna utför en hajj får syndernas förlåtelse och därmed en given plats i paradiset. Varje bön som utförs i Mecka motsvara hundratusen böner på något annat ställe!

Just nu kan vi räkna med att över två miljoner människor samlats i Mecka.

  1. Fastan

Många fastar samtliga första tio dagar av dhul hijja, men att fasta dagen innan Eid (alltså den nionde dagen i månaden) har en särskilt stor belöning. Profeten säger att den personen ”belönas av Allah genom att det föregående samt det kommande årets synder förlåts”.

  1. Tahleel

Man bör göra mycket tahleel (upprepa att ”det finns ingen gudom värd att dyrkas utom Allah”), tahmeed (”All pris tillhör Allah”) och takbeer (utropa ”Allah är Större”) under dessa dagar. Lyssnar du riktigt noga så kan du säkert höra dessa arabiska ord viskas någonstans nära dig.

  1. Al-Adha

IMAG1881Och idag är det alltså slutligen Al Adha, den tionde dagen av dhul hijjah och självaste offerdagen.

Dagen börjar med att man slaktar det djur man utvalt enligt Koranens föreskrifter. Man klär sig i sina bästa kläder och går på den obligatoriska bönen, som just under Eid al-adha ofta sker utomhus på ett stor fält. Därefter tillagar man köttet och en tredjedel av maten ges till de fattiga. Resten av dagen ägnas åt ätande! Och ätande! Sedan fortsätter man att besöka grannar och vänner i dagarna tre. Och man ger alla ett smakprov på det egna köttet.

Vi hade en fantastiskt härlig dag!

För mig är Id Al-Adha väldigt speciellt. Jag älskar det här folket. Och jag ser mångas iver att söka sig till gud i hopp om hans barmhärtighet. Jag ber att vi alla ska få möta Hans sanning, inte minst denna helg.