Skippa suddgummit

Jag uppskattar religionsdialoger! Inte i den form de ofta tar sig uttryck i Sverige, då olikheterna ska suddas ut och man vill visa någon sorts respekt genom att nickande säga ”ja, jo. Det är ju nästa samma…”. Detta blir tråkigt och dessutom oärligt – för sanningen är ju naturligtvis att denna värld rymmer människor med helt olika världsbilder och trosuppfattningar.  Vi är olika och det är något fint att våga peta i dessa olikheter! Att skippa suddgummit och våga vara ärliga, hjärta mot hjärta. Faktum är att jag, så vitt jag vet, aldrig någonsin mött någon som i sådana här nära samtal upplevt sig trampad på eller förminskade, vilket ju ofta är det vi är så rädda för. Snarare har jag träffat många från andra trosriktningar som tycker att vi svenskar ofta är obekväma i vår otydlighet.

Ett av mina vackraste minnen är ett besök jag gjorde i en moské i Sudan. Jag blev inbjuden till kvinnoavdelningen och fick sitta där på golvet, omringad av kvinnor i vackra slöjor och berätta om min tro. De hade en mängd frågor och jag fick på ett väldigt ärligt sätt visa på skillnaden mellan våra olika Gudar. Vissa saker var de väldigt förvånade över och någon gång skakade de chockade på sina huvuden. Sedan hade jag frågor till dem och de berättade öppet och ivrigt om sin uppfattning. Samtalen slutade med att vi gick upp och bad bredvid varandra. De vända till Mecka och jag bad öppet och tydligt i Jesu namn.

Jag älskar att få inträde till mina medmänniskors tankevärldar och att likaså få dela med mig av mina skatter. Det går att mötas över gränserna, utan att behöva göra avkall på sin egen tro! Och jag tror att vi många gånger även kan be för och bredvid människor från andra religioner – utan att för den skull behöva säga att vi har samma troslära eller samma Gud.

Anledningen till att jag tänker på detta idag är ett fint möte jag just fick med en ny bekantskap. En kvinna med en helt annan bakgrund än mig, en helt annan tro och en helt annan vardag lärde mig om vad fastan betyder för henne. Jag gick ifrån detta samtal så mycket rikare! Tack Ayan för att du ville dela ditt liv med mig!

Veckans höjdpunkt

Veckans höjdpunkt brukar för mig vara den kvinnoträff som jag är en del av. Det är ett litet gäng bullriga, färgstarka  kvinnor som på alla sätt livar upp dagen!

Vi upptäcker livets labyrint tillsammans, läser och försöker finna rätt vägar framåt. Häromsistens diskuterades omskärelse, husdjur och romantik. Vi samtalade om skuld och förlåtelse och huruvida en bekännelse är viktig. Och så grät vi tillsammans över en av kvinnornas döttrar som försvunnit. Slutligen tog vi varandras händer och bad innerligt om Guds hjälp kommande dagar, innan vi satte oss vid bordet för att äta lunch ihop. Smått och stort. Det är fint!

Min vän, du är älskad

Kanske finns det ingen bättre plats att befinna sig på än bakom ratten i en bil, bredvid en klok kvinna och hennes berättelser. I detta fall var vännen en 25årig fembarnsmamma. En stark människa, men med många brännande sår som livet utsatt henne för. Faderslös, utan pengar eller utbildning giftes hon bort vid 11 års ålder. Hon blev mamma när hon var 13 år. Några år senare var hon fembarnsmor, slagen och förnedrad av mannens tre äldre fruar. Hennes äldsta flicka användes som hemhjälp innan hon ens lärt sig prata ordentligt, vilket brännsåren på hennes händer vittnar om. Kvinnan bredvid mig i bilen försökte skydda sina barn, men det var svårt. Hon var ju själv bara ett barn.

Men hon flydde och tog sig en lång väg mot sin egen frihet. Idag kan hon skriva, pratar flera olika språk och tar sig fram på gatorna utan att bli förnedrad. Nu kämpar hon för att kunna ge sina barn en bättre framtid. För att nå detta mål kämpar hon hårt. Hon har fortfarande ärr på kroppen och en orolig blick, men hon tror på en förändring och hennes tro verkar smitta av sig på barnen.

Flickan på bilden har inget med texten att göra.

 

Där i bilen frågar kvinnan mig om vår Gud. ”Älskar han verkligen alla människor?” undrar hon. ”Även oss som inte är kristna?”.

En bra fråga. Och svaret är inte självklart för henne.

Men den Gud jag lärt känna gör det enkelt för mig att svara.

 

Min Gud älskar alla människor. Så pass att han klev ner till jorden och blev en av oss; dammig, sårad och nedtrampad. Vid sin krubba tog han emot både de enklaste herdarna och de ståtligaste visa männen från Östern. Han kom hit och han delar vår verklighet och vill vandra tillsammans med oss, mitt i skiten. Han vill borsta bort smutsen och lyfta upp dina barn i sin famn.

Du är vacker i hans ögon. Dina sårade händer är hans juveler, dyrbara och värdefulla. Han lovar inte frihet för din kropp i denna värld, men han lovar att aldrig överge dig. Aldrig lämna dig ensam. Och han vill bära dig in i en evighet tillsammans med honom.

Min vän, du är älskad.

”HERREN säger: ”Jag har sett hur mitt folk förtrycks…, och jag har hört hur de ropar över sina plågare. Jag känner till deras lidande. Därför har jag stigit ner för att rädda dem…” 2 Mos. 3:7

Amin

När vi under vintern 2013 upptäckte att vi väntade barn så blandades vår första glädjeyra så småningom med en smygande oro. Jag brottades inte bara med frågan om hur jag skulle fixa att ta hand om tre små barn (som alla var under fyra år gamla), utan även med den kallelse som jag upplevde att Gud talat till både mig och min man om. Kallelsen till ett folk långt bort.

Vi pratade mycket om hur den kallelsen kunde gå ihop med den viktigaste livsuppgiften vi har: att på alla sätt ta hand om barnen. Brottningen inom oss pågick medan vår flytt till Etiopien närmade sig. Hur skulle vi tänka om framtiden? Skulle det vara positivt för barnen att flytta söderut? Eller utsatte vi dem för onödiga faror och en splittrad uppväxt? Skulle deras liv bli osäkert?

Vi ville egentligen landa i att en flytt skulle vara säker för kidsen. Jag sökte bevis för att vårt liv skulle bli enkelt och smärtfritt där på andra sidan haven.

Men vi kan aldrig vara säkra, blev till sist vår slutsats. Inte i Uppsala och inte i Afrika. Världen är inte tillförlitlig och vilken väg vi än valde så skulle framtiden liksom för alla människor innehålla både frågetecken, smärta och opålitliga faror.

Vi landade i att det finns något så mycket dyrbarare än världens säkerhet:  det finns en  trygghet som bär så mycket längre. Det är en trygghet som håller när en förälders armar inte räcker till och som omsluter en människa trots mörker och frågetecken. Det är en trygghet som följer med över landsgränserna.

Jag tänker att det var den tryggheten/friden som fick Paulus och Silas att sjunga i sin fängelsehåla. Det var den som fick Petrus att hoppa ur båten och sätta fötterna på det stormande havet. Och den var den som fick Daniel att följa sin övertygelse, istället för att böja sig för kejsarens påbud. Farorna, den ovissa framtiden, piskans slag eller lejonens gap stoppade dem inte – de hade något större inom sig som drev dem framåt.

Kanske var de liksom mig rädda.

Kanske delade de ibland den ångest jag kan brottas med.

Men ångesten är inte bottenlös och den är ingen motsägelse till den trygghet och frid som samtidigt finns inom oss.

Davids ord i Psalm 56:3 påminner om detta; ”När fruktan kommer över mig förtröstar jag på dig”.

David sa inte att han satte sin förtröstan till Herren och att han sedan aldrig mer var rädd. Han sa inte att han aldrig var orolig eftersom hans förtröstan var så perfekt. Han förnekade inte sin rädsla.

Han visste att han inte var säker och han erkände det, satte ord på rädslan och vände sig sedan till Gud med sin oro. Han visste att det hos Gud fanns en djupare trygghet än den världen kunde ge. Och det fick honom att inte tappa modet.

Vad kan världen göra mig?

Det är nervkittlande att våga ta ett staplande steg ut i världen och att trots kaoset kunna uppleva en ännu djupare frid. Det är som att själen består av flera olika skikt; ibland smärtsamma lager av ångest och kamp. Men underst, bakom allt annat bråte, finns den där friden. Den som består trots omständigheterna.

Så den där våren år 2013 landade vi alltså i att våra liv inte är säkra, vare sig vi stannade i Sverige eller flyttade till Afrika. Men att vi är trygga! Alltid trygga.

Därför gav vi vår yngsta pojk namnet Amin. För även om vi med våra liv vill skydda honom och hans bröder från alla hotande faror (och i ärlighetens namn så är inte Addis särdeles ”farligt”), så är inte vår enda önskan att de  ska få en helt enkel och smärtfri framtid. Vår bön är framförallt att de ska få lära känna den trygghet och den frid som kan bo inom dem, trots yttre motsättningar.

Amin betyder just detta; trygghet och frid.

Amin!

I would still plant an apple tree

 

Vi bor på ett område med en mängd olika små skatter att upptäcka. Här finns en stor fotbollsplan (alternativt kohage, då det oftast är så den används), en billig restaurang, en skrothög och många små hus. Det finns en kull hundvalpar under den gröna containern och människor som spelar trummor, gitarr, harpa och trumpet. Mest anmärkningsvärda är dock konstverken; de gigantiska fåglarna och de märkliga skyltarna.

Den skylt jag gillar allra bäst är inte så enkel att upptäcka. Den står vid sidan av vägen, nere på ett liten torr åker.

Det tvistas tydligen om ifall det verkligen är Luther som ligger bakom de välkända orden. Men när jag går förbi skylten så spelar just detta inte så stor roll, för oavsett ursprung så berättar den om en smittande envishet och en naiv framtidstro. Även om världen går mot sin undergång, så utmanar orden mig till att fortsätta göra min del för att få den att snurra idag.

Jag utmanas att fortsätta kämpa, även om det kan tyckas vara för sent. Och jag uppmanas att inte tänka att min tid är för kort eller att jag har för små resurser för att kunna påverka en viss situation.

Vi får godta att vi är satte i denna tid, för just denna tid. Vare sig vi har ett år eller en kort minut till vårt förfogande, så är nuet en möjlighet. Vi får tro att det finns en mening med att just vi är satta på denna vår plätt och med de verktyg som vi fått att förfogar över. Och även om jorden ter sig obrukligt torr och hård, så vill jag tro att vatten kan rinna ner i sprickorna och ge näring åt det som är döende.

 

Even if I knew that  the world would end tomorrow,

I would still plant an apple tree today.

 

Det osynliga är evigt

Jag fick just ett sms från en kvinna, med en uppmuntran inför dagen. Jag kan inte låta bli att stanna upp inför hennes ord och låta mig påverkas av hennes historia.

Livet har visat denna kvinna en mängd olika fula grimaser, redan sedan den tid då hon låg i sin mors mage. Hennes mamma blev kidnappad av pappan och tvingades konvertera till den ortodoxa tron. Hennes pappa var en starkt religiös man, som ägnade en stor del av sin tid till att i rädsla försöka sona för sin ungdoms synder. Han var en stark person, inte alltid så enkel att leva med. Och när min vän valde att under tonåren vända sin pappas ortodoxa kyrka ryggen och bli protestant, då fanns det ingen nåd. Hon hade gjort det värsta brottet en människa kan göra, enligt omgivningen.

Hon lämnades av sin familj, hotades och tvingades in i ett på många sätt utsatt liv. Mitt i dessa svårigheter mötte hon en man, som om möjligt levde i ännu svårare omständigheter. De valde att fortsätta vägen fram tillsammans – och den vägen har varit en vandring i samklang med svek, oförrätter och hot. De har misshandlats. De har suttit i fängelse. De har baktalats. Vänner har levt på deras generositet och sedan vänt dem ryggen och tagit allt de kunnat med sig. Deras barn har haft det svårt.

Men min vän är så vis och varm. Hon tittar ofta på mig, skakar på sitt huvud och skrattar åt min oro. Ett kärleksfullt och varmt skratt, full med en vädjan om att inte titta på problemen men istället se Guds trofasthet och nåd. ”Om Gud vill så blir allt snart bra” brukar hon säga. Och jag känner henne tillräckligt väl för att veta att hon inte menar det som en fatalistisk likgiltighet. Hon sliter hårt för att förändra sin situation. Och andras situationer. Men hon hoppas samtidigt på Gud. Och hon vet att hans kärlek till henne och hennes familj alltid kommer bestå. Hon vet att Gud aldrig kommer utsätta dem för mer än vad de klarar av och hon har en frid jag sällan beskådat i någon annan människa.

Så när jag ser på henne så ser jag inte en stackars utlämnad och sargad kvinna. Jag kan visserligen gråta åt hennes vittnesbörd och åt denna sjuka värld. Men i allt detta ser jag en stolt person, full av kraft och framtidstro. Jag ser glädje. Och jag känner att det finns så mycket i hennes liv som jag vill ha!

Åt skogen med fattigdomen! Åt skogen med förföljelse!

Och åt skogen med Djävulens lömska försök att bryta ner och splittra. Åt skogen med lögnerna och sveken! Och ondskan!

Men sanningen är att allt detta, enligt min vän själv, väger mycket lätt i jämförelse med allt det hon har fått. Hon är så tacksam för det hon redan har. Och det hon vet att hon en dag kommer få. Hon är tacksam till Jesus, han som gått före henne i allt.

Det var detta som min syster skrev i ett sms i morse. Och det är detta jag vill suga i mig.

Därför ger vi inte upp. Även om vår yttre människa bryts ner, förnyas vår inre människa dag för dag. Vår nöd, som är kortvarig och väger lätt, bereder åt oss en väldig och överväldigande härlighet som väger tungt och varar för evigt. Vi riktar inte blicken mot det synliga, utan mot det osynliga. Det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt.

– 2 Kor. 4:16f

 

Att ge det lilla man har

Här om dagen träffade Andreas en grupp vänner. En av männen berättade då att han och hans familj inte har haft några pengar på sistone och därför inte kunnat äta, varpå en vän genast tog upp sin plånbok och gav mannen 400 birr. De andra följde hans exempel och gav någon hundralapp var, eller ett löfte om matleverans dagen därpå.

Samvaron fortsatte.

Lite senare på dagen berättade mannen som just gett bort de 400 birren att han genomlider en personlig men mycket utmanande situation inom familjen. Han bad vännerna att be för deras ekonomi, då de snabbt behövde pengar.

Så vännerna bad tillsammans för situationen. Och samvaron fortsatte.

Det här är inte helt ovanliga förhållanden, men för mig är det ändå starkt. Att få vara med och dela en sådan här gemenskap är utmanande. Och att sitta bredvid någon som just gett bort en stor summa pengar trots egna akuta behov, det är stort.

Den här vännerna har liksom vi alla sina bekymmer och skavanker, men de äger något mycket värdefullt: givmilda hjärtan.

En delad tallrik mat. Med mycket kärlek.

Mat är viktigt. Jag älskar mat!
Det är en stor del av vår identitet och öppnar upp för nya gemenskaper och nya världar. Det enar människor och ibland kan det markera olikheter.

Vi märker att vänner som väljer att byta tro ibland inför sig själva känner ett behov av att markera sitt ställningstagande genom att äta den nya ”religionens” mat. Mat som tidigare varit förbjuden. ”Jag stoppar nu detta i munnen och det finns härefter ingen återvändo”. Vid vårt matbord har detta skett flertalet gånger, både här i Afrika och i Sverige. Det har aldrig varit vår idé (snarare har vi försökt avleda det hela), men jag kan förstå den överväldigande känslan av samhörighet som man kan uppleva genom den mat man äter.

Jag har gjort likadant i åtskilliga försök att påvisa för mig själv och andra att jag vill dela deras liv. ”Jag äter nu denna råa pungkula och kanske blir jag då… eh… lite svartare i huden? Och kanske kommer mina nyfunna vänner genom denna rostade gräshoppa se min vilja att älska dem och deras kultur”. Mörkare hud har jag visserligen inte fått, trots att jag flertalet gånger förtärt rått kött. Men mina något naiva försök till måltidsgemenskap har i sanning glatt många, inte minst mig själv.
Och olika sorters smakprover har på köpet åtskilliga gånger stillat min nyfikenhet på hur kamelpuckel (eller gräshoppor, rått köttfärs, rått hjärta, griskött, krokodil, zebra, orm, getöga, blodpudding, rutten fisk, inälvor…) kan tänkas smaka. Det är spännande att testa nytt. Och ibland förvånansvärt gott!

Härom veckan drack jag ett glas opastöriserad kamelmjölk. Kvinnorna som gav det till mig sa att ”du kan inte lära dig språket om du inte dricker mjölken”. Jag vet tyvärr inte om mjölken hjälpte mig att tränga djupare in i detta kushitiska språk, men det var spännande att äntligen smaka! (Och på köpet rensads min mage från det mesta av sitt innehåll! Dagen därpå var jag förpassad till toaletten, som vore den min kungatron. Kamelmjölk är oerhört starka grejer för ovana magar!)

Här i storstadens Addis är maten kanske inte så kontroversiell, för här är varieteten större än ute på landet och man är mer van vid olikheterna. Väljer jag att stoppa i mig lite ris istället för injera, så är det inte så konstigt. Folk förstår! Men visst har det även här varit uppskattat när vi delar tallrik med våra vänner. Matkulturen ÄR en stor del av människors identitet.
Jag vet inte hur många gånger folk i Sudan kallade oss för de ”vita sudaneserna… För dom ÄTER ju till och med som oss!”. Det öppnar dörrar till gemenskaper.

Jesus sa i Uppenbarelseboken att han står utanför dörren och bankar. Han vill komma in och äta tillsammans med oss. Han vill dela gemenskapen med oss och vara en del av det liv som vi lever och finnas i de omständigheter som vi befinner oss i.
Jesus uppsökte även Sackeus som tryckte uppe i ett träd och frågade om han kunde få komma hem till honom. Jag kan undra hur Sackeus upplevde det; att Jesus ville gästa honom i hans hem, äta av hans mat (?) och identifiera sig med honom.
Även Petrus fick tillfälle att äta tillsammans med den uppståndne Jesus efter att han förnekat sin Herre innan korsfästelsen. Det måste ju för den brustna lärjungen ha varit ett bevis på Jesus vilja till försoning och fortsatt gemenskap.
Och nattvarden! Den mest intima kärleksstunden som firades under en måltid. Vilken perfekt stund av samhörighet!

Jag tänker på vad detta innebär.
Jesus erbjöd inte en ytlig gemenskap. Gemenskap för honom var inte att bjuda med till ett söndagsmöte eller att nicka i förbifarten till en tiggare. Det var inte att ta med sig sin egen oxfile och äta den bredvid dem som åt ris och bönor. Det var inte heller att alltid finnas kvar i sin egen hemmavanda värld och välkomna människor dit, utan han gick hem till andras boning. Han delade den verklighet som hans medmänniskor levde i. Han låg ofta till bords tillsammans med både ”syndare” och skriftlärda, i deras hem. Han vågade knacka på okända dörrar! Jag älskar honom för det! Och jag vill vandra i hans fotspår, in i okända världar. Till okända människors köksbord.

Så nu fortsätter vi! Låt oss äta oss tjocka och feta, tillsammans med våra vänner och annat folk! Det är ett spännande liv! Och jag vill lova att både kamelmjölk, injera och gettestiklar finns att få tag på även i Sverige! Det är nutidens stora välsignelse, när världen krymper och nu gömmer sig på vår egen bakgård.
Och finns det inte injera, så finns det med säkerhet ändå människor som längtar efter gemenskap!

Nytt mod.

En god vän till mig blev sjuk i söndags, så igår begav jag mig hem till henne för att se hur hon mådde. Jag planerade att uppmuntra henne med en höna och lite blommor – men i slutända gick jag själv därifrån mer uppmuntrad än någon annan!

Jag har av olika anledningar känt mig lite missmodig den senaste veckan, men den här kvinnan besitter verkligen gåvan att se och utmana – vilket jag fick ta del av även denna dag.

Hon är en kvinna utan en krona på banken och jag har under många tidigare samtal fått ta del av hennes livsberättelse som vittnar om ett mycket tufft liv. Men mitt i detta är hon ett levande bevis för att man kan få upprättelse och kraft att inte bara överleva sin vardag, utan även verkligen LEVA i den!

Nu satt hon alltså, sjuk som hon var, med ett stort leende på läpparna och berättade för mig att jag borde sluta oroa mig och istället lita på att Gud varje dag kommer se efter mina behov och att han känner min längtan. ”Kanske tvingas vi vara hungriga eller ha ont en dag eller två, men det är ok. Vi lär oss ju så mycket genom vårt lidande att vi i efterhand ofta kan vara tacksamma för det. Försök inte välja en enkel väg, utan gå den väg som är rätt.”
Mina utmaningar är förvisso annorlunda min väns, men jag svalde ändå hennes ord med hull och hår! Det är ju så sant! Vi bör inte frukta de motgångar som kommer emot oss och vi ska inte fly undan utmanande svårigheter! Troligen blir allt bra i slutändan ändå. Och blir det inte bra, så har vi i varje fall varit trofasta!

Jag försökte sedan vara lite positiv och berättade om mina tankar inför framtiden, en framtid som jag verkligen tror på! Min vän tillrättavisade mig dock igen ”du ska då alltid tänka så mycket framåt! Men vad vet du egentligen om nästa årtionde, eller ens om nästa månad!? Kan du ens säga att du lever då? Du måste leva för IDAG! Och så lämnar du morgondagen åt Gud och förtröstar på att han bär den. Var tacksam för vad du har NU! Sluta jaga!”

Hon malde på. Och vi både grät och skrattade tillsammans.
Till sist fick jag be för henne.
Samtidigt som jag vet att hon varje dag ber för mig.

En timme senare gick jag ifrån min vän. En höna fattigare, men med ett hjärta fullt av nytt mod.
Och en oerhörd tacksamhet över DENNA dag!

Det finns en öppen dörr!

Jag stod länge, länge utanför den här låsta porten och väntade på att någon skulle öppna den åt mig. Jag bankade. Ropade. Och skulle just ge upp.

Då kom en man och frågade vad jag höll på med. ”Jag behöver ju komma in!” svarade jag otåligt.
Manne log snett och pekade åt vänster, precis framför mig. För där fanns ju en fullt synlig, vidöppen dörr.

Förvirrad Ferenji! Jag bjuder på den.

Men händelsen stannade kvar inom mig och en bön växte sig stark: Må vi inte stå och stirra oss blinda på stängda portar, när det finns en öppen dörr någonstans bredvid!
Och må vi hjälpa varandra att upptäcka vägen in!

Hur som helst, när jag väl kom in på det kontor där man kan köpa kartor (ethiopian mapping Agency) och skulle göra mitt enkla ärende, så var det som vanlig en hel process. Har man inte bråttom, så blir det hela ganska mysigt.

Efter att först ha försäkrat vakten om att jag inte har någon kamera med mig så visas jag in i ett rum där jag får välja vilka kartor jag vill köpa. De flesta kartor är väldigt gamla, men jag bestämmer mig för den nyaste ritningen av Afrikas horn som är från år 1985. Jag kan inte låt bli att fundera över vad detta företag har sysslat med de senaste 30 åren? De vill i varje fall bjuda på en sötstark kopp kaffe.

Sedan förs jag in i ett annat rum, där jag visar upp en lapp med de kartnummer jag valt.
Därefter in i ett tredje rum för att få ett kvitto på hur mycket kartorna ska kosta.
Sedan in i ett fjärde rum, där jag får betala för kartorna.
Och så in i ett femte rum där jag visar upp kvittot och till sist får hämta ut kartorna.
Slutligen hänvisas jag tillbaks till receptionen, där jag igen får visa kvittot för receptionisten som samtidigt ger mig en reklambrosyr för deras arbeta.