Arkiv för Uncategorized

En kopp kaffe

april 8, 2020 — Lämna en kommentar

En kaffepaus på altanen. Ett digestivekex.

Lite längre ner i trädgården har den lilla apungen börjat utforska världen utanför sin mammas famn.

På studsmattan samlas åtta grannbarn. De skrattar högt. Aporna skriker. En telefon ringer.

Några stora fåglar har samlats runt en död fårkropp och festar på köttet.

Tyvärr råkar det vara resterna från vår lilla tacka.

Ett dussintal andra fåglar kvittrar glatt. Någonstans fälls ett träd. En lastbilar hörs. Syrener från en ambulans ljuder.

Det har regnat och doftar gott av blött gräs. Sommar. Alltid sommar.

Lukten från hönshuset påminner om att vi behöver städa.

Någon gråter. Leken på studsmattan tar snabbt slut.

Kaffekopparna ställs undan.

Livet på seminariet fortsätter.

De tänker på er

april 7, 2020 — 17 kommentarer

Hela världen håller på att bli galen av detta nya virus och trots att mycket annat pågår samtidigt, så blir det nästan svårt att skriva om något annat.

Vi hör och läser om Europa. Och vet ni! Människorna här i Addis Abeba tänker på er, ber för er och oroar sig för er. Varenda gång jag pratar med någon av mina afrikanska vänner så frågar de hur min familj mår. Hur det går i Sverige.

I varenda bön jag lyssnat till de senaste veckorna har människor här i omtanke bett för Kina, Italien, Spanien och USA. Dessa länder som nu drabbas hårt.

Visst är människor även oroliga över hur det kommer utvecklas här. Visst förstår många att följderna kan bli katastrofala i Afrika. Men det hindrar dem inte från att bryr sig om den 12åriga flickan som dog i Belgien.

Och det imponerar på mig!

Att jag tänker på er i Sverige och Europa är väl självklart. Men det känns inte lika självklart att vår Eritreanska församlingsmedlem önskar att vi ber för västvärlden. Eller att min somaliska vän tänker på er med oro. Eller att säkerhetsvakten på seminariet dag efter dag frågar hur viruset påverkar Sverige.

På något sätt skär det sig inom mig och jag undrar varför människorna här inte blir bittra över all uppståndelse som COVID 19 skapar. Varför de inte ifrågasätter att forskarna i väst är så stressade över att få fram nya vaccin och mediciner mot detta virus.

För sanningen är ju att dessa vaccin kanske ändå aldrig når människorna här i någon större skala. Här dör man vanligen utan varesig diagnos eller tillgång till bra sjukvård. Utan mediciner och vacciner. I sjukdomar som faktiskt går att behandla om man bara råkar befinna sig på en annan kontinent. Och väldigt få människor i väst har höjt på ögonbrynen åt detta.

Men nu, nu när det gäller en sjukdom som härjar i väst, då är det fara och färde och snabba bud. Vaccin! Vaccin!!

Men vi då? Våra sjukdomar? Vårt vaccin och våra mediciner? När når de gemeneman här? Antibiotika tillexempel. Det har ju funnits länge. Men här i vårt land, på Afrikas Horn, är det få som i praktiken har tillgång till det.

Lunginflammation är ett exempel. Varje minut, dygnet runt dör två barn i lunginflammation. Små barn! Endast en av dessa tre hade tillgång till antibiotika. Bara i Etiopien dör ungefär 32,000 barn i lunginflammation varje år. Så otroligt onödigt!

Diarrésjukdomar och tuberkulos. Malaria och mässlingen. Diabetes. I decennier har människor här dött i sjukdomar västvärlden glömt bort.

Men nu har COVID 19 spritt sig över hela världen och vi alla delar plötsligt samma oro och bekymmer. Och DÅ kavlas ärmarna upp: ”Skynda på forskare, vi måste rädda världen!” (Eller… rädda västvärlden åtminstone?)

Detta virus bryr sig inte om hudfärg eller världsdel. Plötsligt drabbas en engelsk politiker, en amerikansk musiker och en svensk elitidrottare. Och de får liksom vi kämpa utan vacciner eller tillförlitliga mediciner. Det drabbar alla lika. Kommer botemedlet distribueras lika?

Men. Även om människor här ofta drabbas hårdare av sjukdomar och har mindre resurser att möta en pandemi med, så är de vana och på ett sätt kanske också mentalt förberedda.

Här förstår många hur man tar dagen som den kommer. Nu blev det så här. Och vi klarar det! Vi ska fortsätta att blomma och ge frukt. För några månader sedan var det gräshoppor, och innan dess torka. Det är inte enkelt, men på något sätt går det. Mänskligheten överlever trots den enorma smärta vi ibland behöver möta.

Jag har träffat mammor som inte kunnat ge sina barn deras kvällsmål. Barnen har accepterat det och somnat hungriga. Det är stor skillnad mot mina egna barn som högljutt protesterar om de får fel flingor till yoghurten.

Jag vill inte byta mina barns verklighet mot deras, men jag vill att även vi lär oss att vara nöjda med det lilla och att inte tappa tron på morgondagen, trots det mörker vi ser idag. Jag vill förstå att vi kan klara det, trots ångest och smärta. ”Det är bara så här det är”, hör jag ofta som en sorts uppmuntran.

Och jag ser att människor tror på Gud. Inte trots allt det svåra. Men kanske just därför att de ser att det världen ger inte är tillförlitligt. Det fysiska; byggnader, hälsa och utbildning är inte bestående. Det kan när som helst falla samman som ett korthus. Så vi måste sätta vår tro och vårt hopp på något annat, något som står utanför denna världens upp-och-ner gångar.

”Vi tror ju på Gud, Frida!” avslutade en kvinna vårt telefonsamtal idag. Och jag vet att hon menade det och att det bär henne.

Jag vill lära mig detta! Att sätta min tro på Honom som finns utanför mig själv och det jag byggt upp. Han som inte faller när allt annat rasar.

Och jag vill lära mig att inte bli bitter!

Tänk om folket här var skadeglada över att västvärlden nu får smaka på sjukdom, död och en osäker morgondag. ”Rätt är dem, de som tidigare behållt vaccin och mediciner för sig själva”.

Kanske är det någon här som känner så, vad vet jag? Och visst förstår jag att det kan väckas olust, ilska och panik även här. Det är väl till och med ganska troligt att det blir så. Men de jag fram till idag har pratat med har endast visat omsorg och kärlek gentemot mig och mot människor som drabbats långt långt bort.

Det tycker jag är stort!

Så ikväll ber jag om att bli smittad av detta: Uthållighet genom de svårigheter som kan komma. Tro på något större. Och kärlek som inte smakar bittert, utan istället doftar av utgivande omsorg.

Vi väntar.

Vet inte riktigt på vad, men vi väntar ihärdigt.

På nya sms och email. Väntar på att katastrofen ska komma. Och undrar hur det kommer bli då. Funderar över hur vi kan förbereda oss och hur vi ska prata med våra vänner om det.

Dagarna går och mycket är som vanligt. Jag tänker att katastrofen kanske ändå inte kommer komma hit? Vi spelar spel och gör läxor med barnen. Strukturerar om vårt arbete och ringer runt till vänner.

Det är som vanligt.

Men samtidigt inte alls.

Barnen är hemma. Kyrkan där Andreas är pastor har tvingats stänga sina dörrar. Utländska vänner lämnar Etiopien. Och många är oroliga.

Hur kunde det bli så här? Inget är som vanligt.

Idag besökte jag en god vän. En av de fattigare familjerna här i Addis, en ensamstående mamma med tre barn. De är en av många familjer som påverkas svårt av COVID-19.

När barnens skola stängde pga Corona behövde hon stanna hemma med dem. Och när hon inte kunde gå till jobbet blev hon omedelbart avskedad! Änka, ensam med tre barn. Utan släkt som sluter upp. Nu arbetslös.

Nu sitter de hemma i sitt hus. Hela familjen delar på ett litet rum som är en tredjedels storlek av vårt vardagsrum. På deras TV snurrar nyheterna om Corona runt, runt. Död död död. Barnen sitter klistrade framför nyheterna.

Rädslan för viruset gör att de inte går ut. Men vad kan de göra inomhus, förutom att titta på nyheterna?

Hur ska de nu kunna köpa mat utan mammans inkomst? Och hur ska de kunna låta bli att bli galna av tristess?

Vi tog med en dunk olja, ris, mjöl och tvål. Lovade att komma tillbaks med lite filmer och pennor. Men vad gör det egentligen för skillnad?

En droppe i havet.

Vi bad en bön tillsammans, men utan att röra vid varandra. Skrattade lite åt den yngsta pojken som försökte sno socker ur sockerburken. Och försökte uppmuntra.

”Ni kanske ändå kan gå ut lite?”.

Kära familj!

För er är inget som vanligt. Och kommer kanske aldrig bli igen.

Jag är ofta tveksam till att dela snyfthistorier. Gillar inte att spä på bilden av det ”stackars Afrika”. För det är ju bara en av alla sidor på denna så färgstarka kontinenten.

Men många av de människor vi har runtomkring oss har det faktiskt inte så lätt. Och det blir inte enklare för dem nu. Vi hör och ser hur en efter en drabbas av bieffekterna av Corona, inte minst ekonomiskt.

Och det är lite skönt att få berätta om det.

#be

23 veckor

mars 24, 2020 — 2 kommentarer

Barnens skola har stängt fram till mitten av Augusti. Det blir åtminstone 23 veckor. En ofantligt lång tid!

Jag är peppad och gör scheman för hemundervisningen. Googlar och är djupt tacksam för skolans stöd. De är klippor!

Men… samtidigt undrar jag hur detta egentligen ska gå? Tre ganska små barn, olika årskurser och med olika behov. Kommer jag överhuvudtaget få dem att sitta still?

Andreas och jag kommer till viss del dela på hemundervisningen, precis som vi delar på det mesta annat. För livet och arbetet ska ju fortsätta trots att barnens skola är stängd. Det blir en bra övning i stresshantering! Och säkert nyttig att under en period få umgås lite mer med killarna på hemmaplan.

Rådet jag fått från en mamma som under fjorton års tid hemskolat sina fyra barn är: Var tydlig med vilken lektion som är när. Och var tydlig med när det är studietid och när det är rast. Vi ska försöka!

Sakarias och jag slår våra färgpennor ihop med en uppmuntran till oss själva.

Och så hoppas jag på att få in mycket kreativt lärande och en hel del mys. Men vet ni, jag är inte säker på att jag är särskilt lämpad för detta! Har ni några tips så hör av er!

Dagens tips

mars 24, 2020 — 1 kommentar

Jag följer egentligen inte så många bloggar längre. Lite tråkigt faktiskt, så tipsa gärna om era favoriter.

Men det finns en som dyker upp som en liten karamell i min mailbox med jämna mellanrum. Med ärlighet, klokskap, utmaningar, humor och levande skildringar. Här kommer ett litet smakprov från Elin Sharews blogg maytember.

Andra har ofta något jag saknar. Ett stort hus, tre barn, en livs levande man. Talanger, kläder, ork eller karriär. Det är lätt att missunnsamheten och avundsjukan slår till – varför får de och inte jag? Och med det, lätt att ta ett steg tillbaka…

När jag väljer att gå åt andra hållet och istället ta ett steg närmre skiftar fokus från mig till den andre.

Från Gå närmare så ser du bättre.

Dr. Catherine Hamlin

mars 20, 2020 — 4 kommentarer

En fantastisk, inspirerande, elegant och hängiven kvinna har nu fått lämna sitt arbete på jorden. Catherine Hamlin blev 96 år gammal och hon har de senaste 61 åren hjälpt mer än 60 000 etiopiska kvinnor att få den livförändrade rekonstruktionsoperationen för obstetrisk fistel.

Hon kallades för ”Afrikas moder Teresa”. Men ”att säga att Catherine var en anmärkningsvärd kvinna är en underdrift. I våra ögon var hon ett helgon!” har Carolyn Hardy, chefen på Fistula sjukhuset här i Addis, berättat för media.

Dr Catherines brorsdotter Dr Morgan håller dock inte med till fullo. ”Att kalla henne ett helgen är inte helt rätt, hon var mer av en rebell!”

Jag ska inte skriva så mycket om henne idag, men googla på hennes namn. Du kommer bli inspirerad! Och se när hon medverkade i Oprah Winfreys tv-show i januari 2004.

Hon, hennes man (som dog år 1993) och Addis Ababa Fistula sjukhus som de grundade år 1974 har fått en mängd olika utmärkelser. Bland annat var Cathrine nominerad till Nobels Fredspris både år 1999 och år 2014. Men hennes svar på all uppmärksamhet var att ”jag gör bara det jag älskar att göra! Det är inte svårt för mig att arbeta i Etiopien med dessa kvinnor.”

Från wisewomen.com

Catherine Hamlin dog i sitt hem på Fistula sjukhuset under onsdagsnatten. Hon var medlem i vår internationella församling här i Addis och hon kommer bli saknad av så många!

Andreas har fått den stora äran att planera och leda hennes begravningsgudstjänst på måndag. Det blir en TV-sänd statsbegravning. Men pga Corona viruset så tillåter regeringen endast 50 personer att närvara i kyrkan (de räknade först med flera tusen människor).

Vi tänker på Dr Hamlins son Richard, på hennes nära vänner och alla människor på Fitsula sjukhuset.

”Yes there is fear.
Yes there is isolation.
Yes there is panic buying.
Yes there is sickness.
Yes there is even death.

But!
They say that in Wuhan after so many years of noise
You can hear the birds again.
They say that after just a few weeks of quiet
The sky is no longer thick with fumes
But blue and grey and clear.

They say that in the streets of Assisi
People are singing to each other
across the empty squares,
keeping their windows open
so that those who are alone
may hear the sounds of family around them.

They say that a hotel in the West of Ireland
Is offering free meals and delivery to the housebound.
Today a young woman I know
is busy spreading fliers with her number
through the neighbourhood
So that the elders may have someone to call on.
Today Churches, Synagogues, Mosques and Temples
are preparing to welcome
and shelter the homeless, the sick, the weary

All over the world people are slowing down and reflecting
All over the world people are looking at their neighbours in a new way
All over the world people are waking up to a new reality
To how big we really are.
To how little control we really have.
To what really matters.
To Love.

So we pray and we remember that:
Yes, there is fear.
But there does not have to be hate.
Yes, there is isolation.
But there does not have to be loneliness.
Yes, there is panic buying.
But, there does not have to be meanness.
Yes, there is sickness.
But there does not have to be disease of the soul
Yes, there is even death.
But there can always be a rebirth of love.

Wake to the choices you make as to how to live now.
Today, breathe.
Listen, behind the factory noises of your panic
The birds are singing again
The sky is clearing,
Spring is coming,
And we are always encompassed by Love.

Open the windows of your soul
And though you may not be able
to touch across the empty square,
Sing.”

– Fr. Richard Hendricks, OFM

En uppmuntrande dikt min vän Rose (https://buckshefusethiopia.wordpress.com) uppmärksammade mig på, skriven av den irländska prästen Richard Hendricks.

Får jag ens klaga?

mars 19, 2020 — 2 kommentarer

Jag frågade en vän hur hon mådde och hon tvekade vid sitt svar. ”FÅR jag ens klaga?” undrade hon. ”Jag är ju frisk, har pengar så jag klarar mig och ett bekvämt hus att gömma mig i.”. Men sanningen var att hon egentligen inte mådde så bra. Hon var stressad och orolig. Kände skuldkänslor över att hon lämnar Etiopien.

Men jag var glad för att hon berättade för mig! Det finns naturligtvis alltid de som har det värre och jag tänker att det är bra att inte gräva ner sig allt för djupt i sin egen ångest och oro. Men samtidigt! Så viktigt att våga vara ärlig inför sig själv. Och inför nära vänner!

Sedan frågade hon hur jag känner. Och jag insåg att jag inte riktigt funderat över det. Istället har jag fokuserat på barnen som ju är hemma. På vår kyrka som vi måste omorganisera. På människor som behöver hjälp att lämna landet eller bara byta bostad. Säga hej då. Andra som är oroliga. Jag har fundera på hur vi ska göra om det blir utegångsförbud. Och mitt i allt har Andreas amöba och känner sig svag. Vi har dessutom fullt med loppor i våra sängar och sover dåligt… Så jag har fram till nu inte hunnit ställa frågan till mig själv.

Så när min vän frågade och verkligen ville höra, då stannade jag upp en stund.

Jag tänker naturligtvis på vad som kommer hända här. Hur folk kommer reagera. Och hur många som kommer bli sjuka. Och dö. Det är så svårt att förstå, men visst känns det i hjärtat! Kära, kära människor!

Jag är ledsen för alla som är rädda och oroliga. Och som inte känner hopp. Jag inser att min egen oro inte går så djupt, utan att det långt därinne finns både glädje och tro. Vill så gärna att alla runtomkring mig får uppleva samma frid, mitt i kaoset.

Och så saknar jag att få vara nära familj och vänner i Sverige. Vill absolut inte åka härifrån, men skulle gärna vara i båda länderna samtidigt!

Jag är ledsen över alla vänner som lämnar Addis nu. Jag vet att de av hälsoskäl behöver åka, men det känns så sorgligt och tomt!

Jag blir trött på att ständigt vara omgiven av barn. Och jag är TRÖTT på loppor och amöbor!

Jag vill egentligen bara äta choklad och googla runt, runt på nätet. Men det leder ju ingen vart!

Och så är jag ledsen för att Andreas inte kom iväg till Tyskland. Eller Kenya. Så banalt att DET ska göra mig ledsen! Får jag ens vara ledsen för det!!!?

Ja! Det får jag!!

Och det är jag!

Och både jag och ni kommer säkert gå igenom denna bergodalbana av sorg och oro många gånger dessa kommande månader. Över stort och smått. Och det är ok! Även om vi har det mycket bättre än många andra.

MEN mitt bland alla frågetecken och orosmoln finns det också humor och glädje! Och jag ser det. Här i Addis och säkert även i Sverige! Och alla bisarrt roliga kommentarer på internet.

Jag var till marknaden igår och köpte två får. Äntligen! De heter Bocken och Brusa. Är smutsiga, men redan älskade. Och de är inte till för slakt (!), som alla andra får och getter vi tidigare köpt. Jag hoppas istället på små lamm! (Men visst känns det lite skönt att ha två får, 14 höns och ett trädgårdsland med sallad OM det blir svårare tider).

Kanske fånigt att två får gör mig glad. Men det gör de verkligen!

Och idag var jag förbi barnens skola för att hämta deras skolgrejer. Lärarna hade gjort iordning så fina mappar för dem var och en och vi möttes av dans, musik och massor av pepp! De hade ordnat en ”drive through” och allt kändes så genomtänkt och välorganiserat! Vilka hjältar!! Det fick faktiskt mina tårar att börja rinna av tacksamhet.

Och det växer så det knakar i vår trädgård! Passionsfrukt är vår nya grej! Älskar det! Älskar att vi kan vara ute! Och att barnen får springa runt och leka så mycket!

Så ja. Upp och ner. Fram och tillbaks. Och jag gissar att vi alla är i ungefär samma båt.

Men… hur mår ni??

För ett par månader sedan skrev jag om vår tupp på mitt instagram konto:

En etiopisk kvinna hade ringt mig och frågat om jag kunde tänka mig att ”rädda en höna”. En bekant till henne hade visst en gammal mamma som ägde en höna, som ett husdjur. Nu hade mamman dött och dottern kunde inte med att slakta mammans älskade djur, men hon själv kunde inte ta hand om den. Och hon vågade inte lite på att någon etiopier skulle ta hand om den, utan var rädd för att den skulle sluta som soppa.

Så frågan var om jag kunde rädda hönan från döden. Hon var desperat, sa hon. Och hon hade hört från någon att jag tycker om djur.

Jag ville säga nej (vill ju inte ha en gammal höna som slutat lägga ägg, men som jag inte får slakta). Men hörde mig själv säga ja… och hon blev överlycklig.

Hönan skulle visst skjutsas genom hela Addis med en taxi! Jodå, så sa hon!

Men djuret dök aldrig upp….

Nästa dag fick jag ett meddelande om att de knackat på hemma hos oss, men eftersom vi inte var hemma så hade de bundit hönan utanför vår dörr.

Men. Där. Fanns. Ingen. Höna!

De måste ha tagit fel hus.

Skönt ändå, tyckte jag. Och skrattade vid tanken på vad den som upptäckte hönan bunden utanför sin dörr skulle säga…

Men så hörde jag ett innerligt galande och upptäckte djuret bundet på grannarnas veranda.

Men med en liten detalj: det var inte en höna, utan en högljudd tupp.

Det trodde jag inte att vi skulle vara med om i Etiopien. Höns har vi visserligen fått förr. Men då för att vi skulle ÄTA dem. Aldrig för att vi skulle ”rädda dem från slakt”!

Men nu har det hänt igen!!

Igår fick jag ett meddelande från en annan bekant. Hon hade också hört att jag tycker om djur och eftersom hon akut måste lämna Etiopien undrade hon om jag kan ta hand om hennes höna. ”Så den slipper bli soppa”. Och hon LOVADE att det var en höna och inte en tupp.

Återigen hörde jag mig säga ja….

Kyrie Eleison!

mars 17, 2020 — 9 kommentarer

Igår stängde Etiopien alla sina skolor. Jag ser elever gå med sina plastkassar, på väg till sina hemstäder och byar. Jag hör någon som pratar om att bunkra. Kvinnan framför mig i kassakön igår hade virat en tjock halsduk runt hela sitt ansikte. Hon såg så stressad ut. Köpte tio små tvålar.

Någonstans i Etiopien gömmer sig 35 Italienska turister som vägrar åka hem, trots att deras visum gått ut.

Grannländerna har börjat stänga sina gränser. Vänner är separerade från familjemedlemmar. ”Profeter” talar om falsk trygghet. Någon säger att det hjälper att äta banan.

Det börjar tillslut bli lite panik även här. Och jag förstår människorna! Så många har redan en svagare hälsa. De bor trångt att har svårt att isolera sig. Man vill vara nära, nära. Inga pengar för att bunkra. Och framförallt verkar det bara finnas ett dussintals sjukhusplatser som är redo att ta emot människor med andningssvårigheter. Så går det rykten om sjukdom och död. Det är klart att det föder oro!

Och jag kan också oroa mig! Började nästan gråta igår när jag mötte kvinnans blick i affären.

Kyrie Eleison! Var med detta folk!

Och hjälp oss att göra vad vi kan för andra!

Som vanligt så är det lugnt för oss som familj. Vi är friska. Vi har pengar. Vi har ett hus med en stor trädgård. Vi har bil, så vi slipper tränga in oss i de överfulla minibussarna. Och vi kan åka tillbaks till Sverige närhelst vi vill. Dessutom får vi bra information och kan balansera mellan falska rykten och vad som faktiskt är sant.

Men alla andra. Vilken situation! Överallt.

Och mitt i allt känner jag ändå en lite gnutta entusiasm. Vågar jag ens säga det? Jag ska få mer tid med barnen dessa kommande månader. Att home schoola har alltid varit min skräck, men nu känns det faktiskt lite spännande. (påminn mig gärna om det när jag om en dryg vecka skriker ut min frustration!!)

Det är fint hur vänner ringer runt för att kolla hur vi mår. Hur vi tänker. Hur vi känner.

Och vi frågar dem. Delar en ny sorts gemenskap. En blick utbyts och säger mer än alla ord som tidigare sagts.

Jag hoppas att hela den här grejen kan få oss alla att stå mer enade. Mer beredda. Mer ödmjuka. Mer öppna för att verkligen förändra våra liv till något mer hållbart.

Vi är i denna kris tillsammans!