Arkiv för utlandssvensk

Våra hjältar!

augusti 30, 2016 — 12 kommentarer

Idag följde vårt Lillskrot (tvååringen) med mig hem till en vän. Det blev en fin eftermiddag och den fick mig att återigen reflektera över vårt liv och våra barns vardag här i Etiopien. Kanske tänker jag extra mycket på det nu när vi precis kommit tillbaks från vår semester i Sverige.

Allt i min väns hem är annorlunda mot hur ett vanligt Svenssonhus ser ut. Vi satt på golvet och gnagde på ett köttben. De ställde naturligtvis fram läsk fastän jag sa att vi hellre dricker vatten. Människor kom in för att hälsa, klappade min tvååring på huvudet eller försökte kasta upp honom i luften. Vi blandade fyra olika språk i våra konversationer. Brinnande kol stod och rykte i ena hörnet av rummet, en get stod bunden utanför. Jag trivdes i gemenskapen och jag såg att min son också trivdes – han tycker alltid om att vara där.

När vi gick ut genom deras port för att åka hem så orkade han dock inte mer. Flera okända barn kom springandes emot oss och tvååringen sa med bestämdhet att han ville bli buren. Han ville absolut inte hälsa på fler nyfikna människor! Ville bara gömma sig i min famn.

30

Mitt hjärta jublar. Och det värker. Det kan vara så fantastiskt fint och så enormt svårt att se  de små röra sig mellan dessa olika världsdelar och sammanhang. Barn är starka, men också så sköra. Och precis som alla föräldrar, vare sig en bor i Växjö eller i Kirgistan, oroar jag mig. Jag försöker förstå. Försöker göra det bra för barnen. Misslyckas. Ligger vaken på natten och tänker. Ber. Hoppas. Och tror.

Det finns så mycket som jag skulle vilja säga till våra pojkar  – och till andra barn jag ser! De är våra största hjältar! Så här kommer en liten smula av det som bubblar inom mig:

Ni är de coolaste ungarna på denna planet. Tänk allt ni sett och upplevt under era korta liv! Ni har varit med och matat hyenor, besökt kamelmarknader, jagats av apor, tagit hand om sköldpaddor och lärt er ett nytt språk. Ni byter kulturer utan att egentligen tänka så mycket på det och låter människor som doftar annorlunda, pratar annorlunda och klär sig annorlunda sova i era sängar. Ni äter köttbullar med kniv och gaffel den ena dagen och nästa dag injera med händerna. Och ni tycker att livet är spännande!

Jag vet dock att det kan vara tufft. Det är jobbigt att säga hej då till vänner, kusiner och far- och morföräldrar. Människor som man älskar, men som man inte får dela sin vardag med. Jag ser att ni kämpar emot sorgen och ibland vägrar vinka av dem vi lämnar. Inte för att ni egentligen vill vara oartiga, men för att ni inte orkar.

Jag såg hur pirrigt det var att komma ny till en klass där alla andra kände varandra och du inte kunde förstå ett ord av vad de sa. Du kunde bara räkna till åtta på engelska och du hängde inte med på frökens beskrivning av lekarna. Jag hörde när du berättade att klasskompisarna skrattat åt dig när du uttalade ett ord fel.

Och ni blir så trötta, så trötta av att byta land på sommaren – för det är ju inte bara land ni byter, utan även sättet man skämtar på, hur man umgås, vad man ska göra, vad man äter och hur saker och ting doftar. Andra säger ”välkomna hem” när vi landar i Sverige – men vart är egentligen hemma för er?

Jag vet inte hur ni känner. Jag vet hur det är att vara förälder till ett barn som växer upp i ett främmande land, men jag vet inte hur det är att vara barn här. Jag har läst om det, jag försöker fråga er… men jag kan aldrig helt förstå. Men jag vill att ni ska veta att trots att denna väg är en väg ni måste vandra på egna ben, så vill jag och er pappa (och era mor- och farföräldrar och ytterligare några andra) gå med er, vid er sida. Hela vägen. Vi är inte rädda för era känslor.

Jag är ledsen för de saker som livet har tagit ifrån er. För de svenska skogar ni inte hinner vandra i just nu, de skaldjur ni inte får lära er att älska. Och för att ni troligen alltid, hur kort eller lång tid vi än stannar här, kommer leva med ett delat hjärta som gör att ni ofta känner er annorlunda.

Men jag är glad för det som livet ger. Möjligheten att lära sig lita på Gud när allt runtomkring är konstigt. Vänner över hela jorden med olika religioner, olika språk, olika färger på skinnet, olika ekonomiska möjligheter. Ni lär er att anpassa er och att leva i olika miljöer. Ni lär er att vara modiga.

Och jag vet att ni redan är så rika! Inte bara på språk och fantastiska äventyr, men också på inre upplevelser. Ni kanske inte kan sätta ord på dem nu, men ni kommer bära dem med er genom hela livet.

Jag brottas med de val som vi föräldrar gjort, det som drabbat er. Och sedan försvarar jag våra beslut med näbb och klor. Jag kan gråta under nattens sena timme, undra vad vi egentligen håller på med! Oroa mig över er framtid, precis som alla föräldrar gör. Men sedan tittar jag på er. Hör er fäktas med kompisarna utanför fönstret, hör hur ni bubblar av liv och entusiasm och jag blir så glad över att ni får vara just här!

Ni är fantastiska! Ni är modiga överlevare! Superman, Spiderman och Star Wars-gubbarna kan slänga sig i väggen! De är INGENTING mot det liv ni besitter!

Jag är sååå stolt över er! Jag kan vara arg och skrika åt er. Bli så förbenat trött på era upptåg och all er energi som aldrig sinar. Men jag är samtidigt så stolt att jag spricker! Era liv är så speciella och ingen skulle någonsin kunna leva dem på det sätt ni gör! Jag älskar er från Sverige och tillbaks till Addis. Runt hela jorden miljontals gånger och mer!

Januari -15 116

Ja, mina största hjältar har tillsammans bara levt i 14 år.Men det är 14 år som heter duga! Dom är fantastiska!

Annonser

Tillbaks

augusti 24, 2016 — 2 kommentarer

Det har blivit mitten av augusti och vi har åter landat i Addis, efter sju veckors vistelse i Sverige. Det var fina veckor med fantastiska vänner, god mat, massor av människor som skämde bort oss, mycket cykelturer, glass, skog och härliga bad. Och så lite arbete nu och då. Sommaren var väldigt fin (även om vi insåg att vi var tröttare än vi tidigare trott) och här nedan kan ni få er en liten glimt från vårt fotoalbum.

Semestern känns dock redan ganska avlägsen. Kontrasterna blev stora när vi återkom hit och vi möttes genast av den hänsynslösa verkligheten som inte tog semester när vi åkte bort. Våra vänner berättar om utmaningar de mött under de senaste månaderna och vi känner oss små och ganska obetydliga i sammanhanget. Vi ber om Guds frid över landet och dess invånare. Be gärna med oss!

Så vi har alltså snabbt kastats från Nordens ljuvligt doftande skogar, de ljumna sjöarna, de sköna cykelturerna och de lugna gatorna – in i en helt annan tillvaro.

Samtidigt har vi ju vår egen lilla oas här hemma, där barnen kan leka ostört med sina vänner och där vi kan plantera den rabarberplanta vi köpt med oss från Sverige. Vi skördar smultron i vår trädgård och njuter av innerlig fågelsång.

Det är tvära kast, inte bara kontinenterna emellan men även beroende på vilken sida av muren man befinner sig!

Jag gick precis igenom några dokument på datorn och hittade då följande frågor som vi ställde till våra två äldsta barn för drygt ett år sedan. Minns att jag då tyckte några av svaren var ganska oväntade och idag skrattade jag högt när jag läste dem.

Januari -15 236

 

 Vår femåring svarar:

– Vad är det bästa med att bo i Addis?

Att bada hela tiden. I någon pool, i en balja i trädgården eller i vattenspridaren. Och att se massor av djur som inte finns i Sverige, typ lejon, vilda apor, lysmaskar, kackerlackor och sköldpaddor. Jag har också många bra kompisar!

– Vilken är den största utmaningen med att bo i Addis?

Engelskan och Amarinjan, det är svårt!

 – Vilken är din favoritplats, i Addis?

Sudan. ”Men det ligger ju inte i Addis” svarar jag. ”Nej, men jag tycker ändå om Sudan” säger femåringen. Annars skolan, eller Ziway – för där kan man åka båt och se flodhästar och massor av stora fåglar.

 – Om ni skulle få ett besök från Sverige, under en långhelg – vad skulle ni då hitta på med gästerna?

Jag skulle visa dem djuren som inte finns i Sverige och så skulle jag visa vår skola. Vi skulle simma och så skulle jag visa dem Egypten. Är det krig i Egypten nu, förresten?

 – Vad saknar du mest, från Sverige?

Jag saknar mina kompisar i Sverige. Och dagis. Och så saknar jag lakrits jätte mycket (!!!!) och annat godis. Och stark ost. Och korv.
 Mars -16 037
Vår fyraåring svarar:

– Vad är det bästa med att bo i Addis?

Kompisarna, skolan och Ziway – för där kan man träffa flodhästar och krokodiler.

 – Vilken är den största utmaningen med att bo i Addis

När man trillar och råkar knocka någon annan i huvudet.

– Vilken är din favoritplats i Addis?

Alla platser som man kan se apor på.

– Om ni skulle få ett besök från en kompis från Sverige, vad skulle du vilja hitta på med den?

Jag skulle visa vårt hus, mitt rum, källaren och fotbollsplanen. Och alla swimingpoolar som finns!

– Vad saknar du mest från Sverige?

Min balanscykeln. Och sådan där pinnglass som det finns godis i skaftet på. Och mina kompisar.

Saknad, minnen

april 20, 2016 — Lämna en kommentar

Det är konstigt hur små saker kan trigga ens längtan. Jag minns när jag i Sudan för första gången på över ett år kom i närheten av en fin gräsmatta. Jag tog av mig skorna och gick barfota på de få kvadratmeterna som var täckta av gröna, mjuka strån. Fram och tillbaks gick jag, med tårar i ögonen. Dofterna blev så starka och påminde mig så mycket om ”hemma”. Jag njöt av känslan av att få plocka fram lite ”Sverige” ur min minnesbank.

Ibland kommer den över oss när vi som minst anar det. Saknaden. Då kan det vara svårt att värja sig. Idag är en sådan dag.

Min bror postade en bild på sin modiga son, när han var i färd med att ta sig upp för en klättervägg. Klätterväggar är väl inget jag tänker på till vardags, ändå satte det igång en kolossal känslostorm inom mig. Jag vill också ta foton på mina barn när de klättrar! Jag vill se dem testa alla de där spännande aktiviteterna som finns i Sverige. Jag vill att de ska få känna skogens doft och se naturens skiftningar under de olika årstiderna. Jag vill få plocka årets första vitsippor tillsammans med dem.  Så mycket i Sverige är fantastiskt och idag saknar jag i princip allt! (rötägg inom politiken, regn o rusk, avsaknaden av injera och den ständiga stressen har jag för tillfället raderat ur minnet!)

Det är smärtsamt att sakna! Samtidigt är det något fint, för i saknaden och längtan gömmer det sig en kärlek och tacksamhet över allt det fina som vi faktiskt fått uppleva.

Jag hoppas att jag ska kunna kunna fortsätta att känna just så;  – inte bara bitterhet och sorg över vad jag inte längre har precis intill mig, utan framförallt tacksamhet över vad jag faktiskt haft! Tänk att få ha ett hjärta fullt av så många vackra minnen! Och att ha två, eller tre eller fem platser som får vara hemma.

vår -13 061

Kvinnodagen

mars 8, 2016 — 4 kommentarer

Jag blev nyligen presenterad för en kostymklädd snubbe med högt status. Han verkar även vara en man med mycket humor. Trodde jag. Ända tills jag förstod att det inte var humor, utan på fullaste allvar som han sa det han sa.

Det började med att mannen undrade var Andreas höll hus. Jag berättade att han tyvärr inte kunde vara med på konferensen, men att jag ska hälsa honom så gott. ”Men vad gör han då” frågade den kostymklädda och jag förklarade enkelt att han arbetat under dagen, men nu på kvällen var hemma med barnen. Inga konstigheter. Trodde jag.

”WHAT!?” Min nya bekantskap började nu undervisa mig om Afrikansk kultur och vikten av att ta seden dit man kommer. I Sverige kanske männen kan vara hemma, men här ska papporna (enligt honom) inte ta hand om barnen. ”Om någon frågar mig var mina barn är så säger jag alltid att jag inte vet. Det är inte min uppgift att passa dem. Andra ska ta hand om dem… bla, bla, bla…”. Han sa att jag verkar ha tagit med mig min kultur hit, eftersom jag uppenbarligen är ute medan min man tvingas vara hemma. Sedan gav han mig några korkade exempel på västerlänningar som bettet sig väldigt dåligt här i Etiopien. Jag kunde ju inte annat än hålla med honom om att det han berättade var uppseendeväckande, men kopplingen mellan mig och mitt beteende och dessa andra han nämnde kunde jag inte riktigt förstå.

Strax därefter pep min mobil till och jag kunde läsa ett sms från min mamma. Hon grattade mig på kvinnodagen.

”Tillsammans kan vi göra massor!”.

Och mer än någonsin upplevde jag ett behov av just detta! En kvinnodag! Jag vet inte om det är en dag att fira, eller en dag att protestera? Men jag vet att vi är fantastiska! Vi kvinnor är strålande och har mycket att bidra med utanför hemmets väggar! Och jag vet också att min man är grym på att grädda våfflor och krama ungar! Även i Afrika.

Så varför inte!!?

Och dessutom har vi väl rätt till att få testa på och vara delaktiga även när vi inte är grymma och fantastiska! Hur ska annars vingarna stärkas?

5p 13 DSC_0242

Jag har alltid tänkt att vi måste välja våra strider i mötet med nya kulturer. Mycket här i Etiopien är fantastiskt och jag lär mig gärna av detta. Andra saker ställer jag mig mer tveksam till, men anpassar mig ändå till eftersom att det inte är min strid att ta. Men så finns det en tredje kategori av saker som jag anser är direkt fel. Och där ber jag om mod och vishet att våga stå upp för det jag tror på även när jag känner mig nedtrampad och missförstådd. Mannens rätt till att få vara en aktiv och erkänd del av familjelivets vardag är en sådan sak! Liksom kvinnas rätt till att vara en aktiv och erkänd del även utanför hemmets väggar.

Jag är inte helt säker på hur vägen fram i detta är för mig i den tjänst jag har. Ett litet, litet steg i rätt riktning var kanske att berätta för nissen i kostym att min man väljer att stanna hemma, medan jag är ute.

Jag vet inte.

Men jag vet att jag längtar efter att få se de vinklippta flyga. Högt!

DSC01485

Mina tankar och böner går till kvinnorna här och i andra delar av världen där deras röster tystas ner och där mänskliga rättigheter förvägras dem.  Kvinnor som inte räknas in i ledarskap eller i utbildningsorgan. Kvinnor som blir slagna, utan rätt att ropa på hjälp. Kvinnor vars underliv slaktas. Kvinnor som ifrågasätts när de lämnar sina hem.

Låt dem flyga. Högt!

I lördags landade Andreas och vår femåring på Bole International airport. De har varit iväg en evighet (16 dagar, jag har räknat timmarna!) och vi stod och väntade på parkeringen med glittriga rosor och en superivrig tvååring. Härligt att vara samlade igen!

Jag blir alltid lite orolig när barnen besöker Sverige, för tänk om de trivs så bra där att de inte vill följa med tillbaks till Etiopien. Och visst trivs de i Sverige! De trivs jätte bra hemma hos mormor och morfar och farmor och farfar. De lever lyxliv på badhus och ävetyrsvärldar. Leker med kusinerna och femåringen fick ju den här gången uppleva den sagolika snön (han hade faktiskt glömt bort hur det ser ut när det snöar och tydligen var han helt salig när han såg snöflingorna segla ner mot marken). Han åkte kälke, stjärtlapp och pulka. Plogade vägarna och testade att åka skridskor. Och han älskade varje minut av det!

Men hemma är alltid hemma och han hade inte en tanke på att stanna kvar i Sverige. Det var visserligen HÄRLIGT, men bara ett besök. Här i Addis finns vare sig äventyrsbad eller snö. Vi kan inte njuta av falukorv eller av de första krokusarna. Vi har inga kusiner att leka med eller mor- och farföräldrar som kramar oss. Men här står våra sängar. Här finns flera av våra vänner. Här finns affärerna vi känner till, ljuden vi älskar och dofterna som blivit våra. Här har vi vår kära vardag. En vardag vi ibland kräks på, men som ändå är vår vardag! Och femåringen log så lyckligt när han sprang ut till oss på parkeringen. Detta är hans liv. Hans fina, äventyrliga lilla liv!

I morse grät han dock när han skulle till skolan för första gången på tre veckor. ”Jag har glömt engelskan” snyftade han. Det är svårt för honom och jag känner så väl hans ångest. Men till slut bet han ihop. Och när han såg sina klasskamrater sken han upp och sprang in i klassrummet med ivriga steg. Vår hjälte! Välkommen hem!

April -14 Irenes bilder 263

Mannen i huset

februari 6, 2016 — Lämna en kommentar

Andreas lägger sig på köksgolvet med en trasa i handen för att torka upp vattnet som jag råkat hälla ut över stenarna. Några meter ifrån honom sitter en äldre man och väntar på att kaffet ska serveras, mannen sitter kvar vid vårt köksbord och tittar förvånat på det som sker. Snart utropar han med en retsam röst att ”Andreas, du är verkligen inte från mitt land!”.

”Nej” svarar Andreas. ”Men jag är säker på att även du ofta hjälper din fru i ert hus”.

Mannen svarar inte.

Men jag hoppas att han länge kommer minnas synen av prästen som ligger på golvet och torkar vatten.