Arkiv för utlandssvensk

imag2686 - Kopia

Vår fyraåring frågade idag vad en kiwi är för något, samtidigt som han är fullt på det klara med hur en papaya eller guava ser ut. Vår tvååring har ingen aning om hur snö känns och sexåringen funderar mycket på vilket land han ska bo i när han är vuxen.

I morse när mellanpojken försökte läsa från en svensk bok så hakade han upp sig på första ordet. För vad är ett A med två prickar? Mycket underligt för en som annars mest läser engelska ord och texter.

Vi inser att det finns vissa saker vi mer medvetet måste få in i vardagen. Mer kiwifrukter och snö vore visserligen trevligt. Men vi börjar nog med att försöka få tag på fler börja-läsa-böcker på svenska.

På juldagen ringde en vän till oss och berättade att han och några andra kommit fram till att vår familj och min brors familj som var på besök hos oss, skulle komma på deras julfest nästkommande dag. Det var ju en väldigt fin inbjudan. Förutom att det inte direkt var en ”inbjudan”, utan snarare ett beslut de ansåg att vi skulle rätta oss efter. 🙂

Detta med kollektiva beslut är ganska vanligt bland våra vänner och sakteligen lär vi oss att leva med dem. Vi låter (ibland) andra bestämma över oss när beslutet inte verkar helt åt skogen. Och vi bestämmer åt andra när det tycks rimligt.

Man behöver sällan gissa sig till vad de tycker och ett ”om du vill så kan du få åka dit imorgon” blir inte sällan ett bestämt ”du ska åka dit!”.

I en grupp kan man sitta och diskutera en viss persons uppdrag och utan den berördes åsikt bestämma att ” han ska leda den samlingen” eller ”han bör nog överhuvudtaget inte komma”.

Ofta får vi höra andras tyckande om våra barn, såsom ”ditt barn måste ha en tjockare tröja på sig!” eller ”de ska inte vara ute före klockan tio på morgonen, då det är för kallt”.

Och plötsligt får jag veta att vi är del av en insamling, därför att ”alla ska ge 300 birr var”.

Och så vidare.

Livet blir mer oförutsägbart på det här sättet. Och min kompromissande sida får sig en törn. Men jag tror att jag kan fortsätta att leva lyckligt även med denna sida av kulturen.

rolfochirene 178

Ibland sätter vi dock ner foten. För det finns naturligtvis  många delar av livet som kollektivet må tycka vara accepterat (barnaga, lögner och annat) och säkert anser att även vi borde anamma, men som vi mer än gärna protesterar emot! Och gällande barnens tröjor och utetider så är det vi som bestämmer. 🙂

Främlingar och vänner

december 19, 2015 — 3 kommentarer

Idag var jag ute med två av pojkarna och gjorde ärenden. Vi gick en ganska lång sträcka och tvååringen valde att springa upp för varenda trappsteg han såg, gå balansgång på varenda trottoarkant och klättra på vartenda staket. Och så trillade han, naturligtvis. Och han skrek. Naturligtvis. En kvinna kom framspringande och böjer sig ner mot honom, hon tog sin sjal och torkade försiktigt bort den lera han fått på sina händer. Sedan log hon mot mig och berättade att jag har en sådan fin pojke.

Lite senare sitter jag här hemma och slöläser på aftonbladet. Jag läser om svenska hjältar, om blixthalka på vägarna och om nya hot mot flyktingboenden. Det senare får mig att koka. Nya hot mot nyanlända flyktingar. De flesta troligen från Afghanistan, Syrien, Irak och Afrikas horn. Kvinna jag just träffat, hon som böjt sig över min son och kallat honom för fin, hade kunnat vara en av dem som fått glåpord kastade efter sig i Sverige. Jag kan inte låta bli att undra hur ett liv där hade blivit för henne.

Och jag tänker på andra jag träffat.

rolfochirene 106

Jag tänker på dem som gav husrum åt mig och Andreas under tre veckor i Sudan, då vi inte hade någon annan stans att bo. De hade små fristående lerhus på sin gård och en av familjerna valde att flytta ut ur sitt hus och in till sin mamma i huset bredvid, så att vi kunde använda hennes bostad.

DSC03030

Eller den kvinna i Damaskus som tog mig i sin hand när jag precis kommit dit. Jag hade frågat henne efter vägen till marknaden och förklarat att jag var ny i staden och de kommande timmarna bokstavligt talat ledde hon mig runt till alla sina favoritaffärer. Innan vi skiljdes åt drack vi en söt kopp te tillsammans och hon önskade mig guds välsignelser.

Jag minns alla dem som skickat sms eller ringt oss på vår julafton, för att önska oss en fin dag. Detta trots att de själva inte firar julen.

Dem som bjudit oss till att fira deras högtid hemma hos sig.

Eller när jag besökte moskéerna i Khartoum. Jag minns en gång när jag var där och flera kvinnor samlades bredvid mig för att ställa frågor om min tro. Vi satt läge och pratade i kvinnorummet, drack te och redde ut olikheterna i våra olika trosuppfattningar. Vi skrattade. Sedan skulle de in i bönerummet för att be och frågade om jag ville följa med.

Jag tänker på den etniska kvinnoförening i Gottsunda som jag var en del av, som när vår minsting föddes ordnade den största festen han någonsin fått. De lagade mat, fixade underhållning, gjorde en pengainsamling till honom och samlade över 100 personer som kom för att fira vårt barn. Jag stod upp inför dem alla och försökte på deras språk säga ”tack, detta betyder mycket för mig och mitt barn”. Troligen förstod de inte mer än själva ”tacket”, men de applåderade och skrattade glatt.

Jag hade kunnat fortsätta en bra stund till. Det finns så många berättelser om människor som passerat längst vår väg, som sett vår sårbarhet eller vår längtan efter att få tillhöra och som bjudit oss in till sin gemenskap. Så många nära vänner som gett oss av sina tankar, sitt beskydd och sina erfarenheter. Men också så många främlingar som tagit sig tid att se oss och beröra oss. Vi har aldrig varit flyktingar, men vi är utlänningar boendes i ett främmande land. Vi är inte asylsökande, men vi kan känna oss både ensamma och utelämnade. Och ovanstående människor är några av dem som omslutit oss och gjort det med bravur.

DSC03007

En del av dem vet jag inte var de befinner sig nu. Kanske har de lämnat Syrien eller Sudan eller Afrikas horn och befinner sig på något transitboende i Sverige? Då önskar jag att de får mötas av någon som torkar leran från deras händer. Eller som skickar dem ett sms under deras högtider. Eller som bjuder dem att fira jul tillsammans. Någon som vågar ta första steget till en relation – för det kan vara sjukt svårt att ta första steget när man är den nya i landet. Tro mig.

Jag grämer mig över Aftonbladets artikel och över mycket i den situation som nu råder. Men jag är också så fruktansvärt stolt över flertalet svenskar (och jag vet att flera av er som läser detta tillhör den fina skaran) som tar emot våra nya vänner med öppna armar. Och som gör det med bravur!

Tack.

Thank you.

Shukran.

Waad mahadsantihiin.

Advent

december 9, 2015 — Lämna en kommentar

Det är snart tredje advent!

Det känns självklart lite overkligt och jag kan sakna den starka doften från hyacinter och den bitande kylan som annars påminner om att det är december. Och jag saknar definitivt de familjerelationer som julen är så starkt förknippad med.

Samtidigt ser jag andra fördelar med att få fira julen här i Addis: det finns inga ”måsten” utan vi väljer själva exakt vad vi vill fokusera julen på. Jag upplever absolut ingen stress, utan mestadels bara mysigheten i att få pyssla och dona lite extra.

Vi är nu i full färd med att komma på nytt pynt till ”julgranen”, baka lussebullar och barnen lär sina kompisar vad svenskt julpyssel är. På lördag kommer en vän hit som säger att hon då vill lära sig baka ”alla kakor som finns” och barnen säger att de vill dekorera mera och vi försöker tillsammans hitta på nya spännande idéer.

Amaryllis och julstjärnor har vi, dock inte i krukor på köksbordet utan växandes ute i trädgården. Vi skördar vår egen majs till middagen, samtidigt som kolan står och kokar på spisen. Och kattungarna kastar runt gubbarna till julkrubban som står uppställd ute på den solvarma verandan. Visst låter det ändå som en ganska härlig kombination av jul och Afrika!

Adventstider är fina tider! Även här!

Och när elen går (den går jämt och ständigt nuförtiden!) precis i det mest kritiska ögonblicket när man står och kokar knäck tillsammans med en vild tvååring – då får man bita sig i läppen, hämta pannlampan och påminna sig om att ”detta ÄR mysigt och det är ungefär så här det SKA gå till nu mera”! Kanske samma påminnelse som ni behöver när ni trängs med alla andra stressade svennar runt Åhléns knökfulla hyllor. 🙂

Värderingar

december 1, 2015 — 1 kommentar

“På vår skola säger man inte förlåt, mamma”, berättar vår fyraåring en dag.
Jag hinner snudda vid tanken på hur etiopisk kultur kommer påverka våra barn och hur vi ska kunna stärka dem med de värderingar vi tror på…
“Nej, man säger sorry istället” fyller sonen i.

oktober - 15 058

utelämnad

november 26, 2015 — 4 kommentarer

I går morse klädde jag på mig lite extra eftersom jag skulle iväg till en stadsdel där det för kvinnor är brukligt med `mycket tyg´. Så med långkjol och en lös sjal gick jag trivsamt fram längst gatorna. Direkt därefter åkte jag till ett nyöppnat sjukhus för att kolla upp hostan jag haft de senaste veckorna. Efter olika prover skickade de iväg mig för röntgen.

I röntgenrummet befann jag mig tillsammans med tre män, kala väggar och sterila apparater. De bad mig klä av mig allt på överkroppen så de kunde ta bilderna. Detta var ju en helt naturlig rutin, men oj vad fel det kändes att dra av mig sjalen, tröjan och bh:n inför dessa främlingar! Det blev lite för snabba kast mellan gatulivet och röntgenrummet… Och även om jag redan där och då kunde skratta åt situationen så måste jag medge att det var en väldigt utlämnande känsla, vilket jag tydligt förmedlade till männen!

En sköterska kom in i rummet och såg min tveksamhet och räddade mig med en rock som hon sa att jag kunde använda för att skyla mig (tack för det, kära syster!).

imag2503.jpg

När jag åter satt i väntrummet så kunde jag inte låta bli att tänka på alla välklädda damer som kommer till Sverige. De som är vana att täcka hela sina kroppar med allehanda tyger och ofta inte ens visar sig nakna inför sina män. Vad utlämnade de måste känna sig när det plötsligt sitter med en man på andra sidan av gynekologstolen eller i undersökningsrummet!

Faktum är att många redan känner sig utelämnade och ”nakna” när de stöter på manliga gränspoliser som talar med dem och tittar dem i ögonen. Svåra frågor som kräver snabba svar. Det är ju så avlägset den vardag de levt på sina egna gator. En helt ny, främmande värld där de förväntas hoppa rakt in i olikheterna. Det är inte bara enkelt!

Då önskar jag att de alltid, ALLTID möter samma förståelse som jag fick idag – någon som ser människan och dess känslor, och inte bara de fyrkantiga rutinerna och klockan som tickar!

Mina tankar spann vidare.

Strax kom det en annan patient och satte sig bredvid mig på soffan där i väntrummet. Naturligtvis fick jag frågan om vart jag kommer ifrån och tätt följt av den första frågan kom det många fler; ”hur är Sverige?”, ”saknar du något därifrån?”, ”varför lämnade du ditt hemland?”. Jag var tacksam för frågorna och det givna tillfället att få berätta om advent, hur vi brukar fira julen och att jag faktiskt saknar den bitande kylan.

Det korta samtalet gav mig ytterligare en påminnelse om att vi ska våga oss ta tid att fråga människor, även främlingar, om deras historier. För det kan vara så skönt att få berätta om de där små detaljerna som man ofta inte yttrar utan att först blivit spord.

Myt 1. Äventyret

”Oj vad spännande att bo i Afrika!”

Visst har vi under våra drygt fyra år i Afrika fått vara med om många annorlunda upplevelser! Vi har övernattat i öknen, badat i Nilen och gått vilse på marknader. Vi har fått många intressanta samtal med människor med en helt annan världsbild än vad vi är vana vid. Jag har tappat min toob (det sudanesiska tyget som alla kvinnor är insvepta i) mitt framför ögonen på allehanda människor, jag har snubblat på gethuvuden och skrattat åt konstigheter. Jag har ätit gräshoppor, råa pungkulor och sett huvudlösa höns springa ikapp i Tanzania.

Men de flesta dagar är ungefär lika vardagliga som dagen idag har varit. Jag vaknade av att min febriga fyraåring kom inspringande och ropade panikartat att han måste kissa. Sedan ville han absolut ha sällskap i sin säng, vilket han fick. Ingen av oss lyckas dock somna om och efter en timme gick vi upp och åt havregrynsgröt till frukost. Vi fick sedan, som alla småbarnsfamiljer, en apstressig morgon då väskor skulle packas och tänder borstas. Till slut var i varje fall den friska delen av barnaskaran på väg till skolan och resten hade hittat sitt lugn här hemma tillsammans med vår barnflicka Adanesh. Jag satte mig på kontoret och förberedde ett Bibelstudie. Pratade lite i telefon. Skrev namnteckningar på ett par viktiga papper. Försökte få tag på några som inte gick att få tag i. Och träffade någon som gick att få tag på. Drack två koppar starkt kaffe och så var plötsligt arbetsdagen slut.

Jag satte lite frön i trädgården och sedan åt vi middag tillsammans med några vänner, mat som idag bestod av icke så exotisk pasta med köttfärssås. Gästerna gillade inte köttfärsen (riktiga köttbitar ska det vara!), så det blev en stor diss. Sedan väntade disken, läxläsning och läggning. Mannen åkte iväg och tränade och jag torkade pannan på den febriga fyraåringen som återigen inte ville sova ensam i sin säng. En helt vanlig dag i det exotiska Afrika!

Utlandslivet är just så: det är vardag.

September -15 078

Myt 2. Avsaknad av lyx

Vi har ingen micro. De senaste veckorna har vi haft elavbrott mest hela tiden. Då och då kommer det inget vatten ur kranen. Jag kan inte köpa sushi eller kassler. Och det bor kackerlackor under vår spis.

Tungt missionärsliv? Jo, visst kan vi sakna viss vardagsflärd från Sverige.

Men vi har så mycket annat! Äpplena är svindyra, men på trädet utanför vårt vardagsrumsfönster hänger det avokadon. Vi må ha elavbrott på kvällarna, men vi har en jättemysig brasa att tända. Vi saknar de svenska skogarna, men vi har tillgång till fantastiska kratrar och berg runt Addis.

Och nej, vi har ingen diskmaskin och det tar långt mycket längre tid att handla än vad det tar i Sverige – men vi har en vän som hjälper oss i köket och som förvandlar det vi handlat till underbara rätter! Vår vän heter Fantanesh, är en hejare på att dansa, kan få den mest deprimerade gästen att skratta och kan laga en fantastisk middag från ett nästintill tomt skafferi! Vi får dagligen gäster som spontant kommer förbi och då ska det snabbt trollas fram lunch/kaffe/något annat – vilket hon alltid fixar! Fantanesh är på alla sätt mycket bättre än en svensk diskmaskin! 🙂

September -14 068

Barnen har visserligen ingen lekplats att gå till i vårt område. Men de har Adanesh! Hon är vår tvåårings bästa vän, tillika förskolefröken. Tänk att vi slipper lämna vårt Lillskrot på dagis och istället veta att han får gå gräshoppsjakt i vår trädgård! Och att de äldre killarna har en trygghet att komma hem till när de slutar skolan vid lunchtid. Adanesh är vår vardagslyx!

Vi är smärtsamt medvetna om hur mycket ”bättre” vi har det rent materiellt, än de flesta andra runtomkring oss! Vi har aldrig saknat mat på bordet! Vi har ett hus att ställa bordet i. Och liksom de flesta svenskar så tjänar vi mer pengar under en dag, än vad majoriteten av världens befolkning tjänar på en månad.

Detta ”lyxliv” är min dagliga brottningskamp och en tagg i mitt bröst som skaver och skaver. Samtidigt har jag, åtminstone för nu, landat i att våga tacka Gud för det han gett oss. Men jag ber också om mod och vishet att dela med mig av det vi fått. Och jag hoppas att vi aldrig fäster oss så mycket vid vår vardagliga lyx, att vi inte är villiga att lämna det den dag det är dags.

Myt 3. Hårt liv

Kanske tycker en del av er svenskar ändå inte att vi lever ett liv i materiell lyx. Vi har haft besökare (svenska sådana – inte etiopier!) som skrattat vid åsynen av vårt kök. Man skräms över hur elen är dragen. Och man suckar över allt som ständigt går fel.

”Ni är modiga. Ni har offrat så mycket. Är det inte svårt?” har vi hört flertalet gånger. Och detta är nog ord som de flesta utlandssvenskar får höra.

Och visst kan det varar tufft att bo här, något annat vore fel att påstå! Jag kan ha mina tunga dagar och det kan kännas ensamt! Det gör ont att inte få se sin lillasysters mage växa och att inte kunna vara där när bebisen föds! Det känns inget vidare att säga hejdå till 98-åriga farmor, utan att veta om vi ses igen. Det vrider om ens hjärta när fyraåringen kommer hem och säger att han blivit retad i skolan, då hans dialekt är konstig. Eller att inte förstå kulturen.

Så jo, jag håller med om att vi var modiga som flyttade ut på Afrikas horn med tre små barn. Vi visste ju inte vad som väntade oss.

Vi var modiga, precis som min bror var modig när han följde sitt hjärta och bytte från ett väldigt bra jobb, till ett annat med lägre lön och mindre chans till karriär.

Eller som min svägerska som sålde sitt företag utan att veta nästa steg framåt!

Och som så många andra!

IMG_2319

Livet kan vara hårt. Både i Sverige och här. Vi kan alla påvisas en väg som känns både främmande och skrämmande. Och ett utomlandsliv behöver inte innefatta vare sig mer eller mindre när det kommer till detta. Det är bara ett annorlunda liv på en annan plats.

Vi valde det här livet och vi var medvetna om dess för- och nackdelar. Och för varje månad som vi befinner oss här så upptäcker vi faktiskt mer av smärtorna. Och glädjeämnen!

Myt 4. Beundransvärda insatser/räddar världen.

En del människor i Sverige kastar ur sig imponerande hejarop och kommentarer om att en säkert håller på att rädda hela världen, så fort de hör att en bor i Afrika. Detta innan de ens frågat vad personen i fråga GÖR i Afrika.

Man blir inte automatiskt en bättre person för att man vågar ta steget och flytta utomlands! Visst tycker jag att vi har ”världens bästa arbete” och det kan vara både spännande och innehållsfullt och jag är tacksam över att få tillhöra den arbetsgrupp som jag tillhör! Jag älskar det som händer här och jag är glad över att få vara en del av det!

Men att vi bor i Afrika gör oss inte till hjältar! Om jag ska vara ärlig så kan det ibland kännas tvärtom – det kan upplevas frustrerande och ineffektivt att bo här, vi är ju nybörjare på precis allt i denna kultur och vi kunde på många sätt vara mer effektiva i Sverige!

DSC01787

Men vi kämpar på här i vårt hörn av världen. Ni kämpar där borta. Var och en med sin uppgift. Och tillsammans gör vi stordåd!

ps. Dessa upplevelser är självklart väldigt individuella. Något annat gäller för en annan afrika-bo och något annat kommer troligen gälla för en annan tid, även för oss. 🙂

5p 17 DSC_0249

Andreas fyller år imorgon och nyligen fick han ett sms från en vän där det stod ”I know your birthday is on Tuesday and that we are to celebrate. Write back to me and let me know what time of the day you are making it. Acctually, afternoon will be fine for me.”. Min första reaktion var att den här mannen är påflugen! Han var inte inbjuden och jag hade ju planerat för en mysig familjemiddag.
Men så får jag försöka samla mig (igen). För jag inser ju (igen) att det är långt mer värdefullt att skapa utrymme för människor istället för händelser och projekt. Och vad fint att han som inte ens vet när hans egen födelsedag äger rum, har hållit reda på Andreas och vill hjälpa oss att fira min man!

Fastän jag haft många försök på mig, så kan jag alltså fortfarande reagera negativt på när människor ibland klampar in i mitt liv utan att vara inbjudna. Det kan vara jobbigt att bli ”störd”. Samtidigt vet jag ju att det i slutändan oftast ger en så god eftersmak för hela vår familj.

När jag häromsistens låg utslagen i magsjuka så knackade det självklart på dörren. Några vänner som visste att jag var sjuk kom för att hålla mig sällskap. Det var så fint, men det var också hemskt jobbigt att ligga där på soffan oförmögen att ens sätta sig upp, än mindre att föra ett vettigt samtal. De satt och tittade på mig i ungefär en timme och jag kände mig dum över att inte ens orkar bjuda på en koppa kaffe. Men vad älskad jag kände mig!

Samma känsla drabbade mig när Andreas i våras var bortrest över en långhelg. Jag hade haft en intensiv period och såg fram emot några lugna dagar då jag och barnen kunde rå om varandra. Då ringer telefonen och en vän berättade (inte frågade, utan berättade) att hon, hennes man och deras två barn tänkte flytta in till oss under helgen för att hålla mig sällskap. Inom mig pustade jag djupt och började fundera på vad jag kunde laga för mat till dem under dessa dagar. För mig var besöket initialt endast en börda, fram tills de väl stod där på förstutrappan med sina skratt och kramar. Vilken härlig helg vi fick tillsammans!

Jag tänker även på mitt år i Tanzania. Aldrig förr har jag bott så nära inpå andra människor (jag sov under ett års tid i en stor sovsal tillsammans med ett 20tal tanzaniska kvinnor). Det var en härlig tid då vi gjorde ALLT tillsammans: stekte chapati, skurade golven och studerade Bibeln. Men med mitt djupt inbyggda behov av att få vara ensam emellanåt (gärna ganska ofta!), tog jag tillfället i akt när hälften av alla tjejerna i sovrummet skulle åka iväg på en kortare resa. Jag bytte helt enkelt säng så att jag fick några kvadratmeter helt för mig själv och oj vad jag njöt av ”ensamheten” i andra sidan av rummet! På natten vaknade jag dock av att även de andra tjejerna bytt sängar och nu låg tätt ihop med mig igen. De tyckte att jag hade sett så ensam ut!
I den där sovsalen hände det också flera gånger att jag vaknade av att någon stoppade en extra filt om mig och en gång vaknade jag av att en kvinna kröp ner bredvid mig i min säng, då alla andra sängar var upptagna.

Jag tänker på när grannkvinnorna sände sina döttrar till mig när jag var gravid med vår äldsta son. De kom för att avlasta mig med städning och strykning och det var en väldigt konstig känsla att mina vänner rörde runt i min skit…

Vid sådana här tillfällen är det lätt för mig att backa. Att bli frustrerad och anklaga människor runt mig för att vara påträngande. Men sedan, med lite perspektiv till händelserna så inser jag att det ju ofta är just sådana här tillfällen som för oss närmare varandra. När någon vågar störa mig mitt i mitt kräkkalas. När någon inte väntar på att bli inbjuden till födelsedagsfesten, utan helt sonika meddelar att han vill komma och fira tillsammans med oss. När någon tränger sig innanför min vackra fasad. Det är så värdefullt!

Jag själv väntar allt för ofta på en inbjudan. Liksom de flesta svenskar frågar jag sisådär fem gånger om det verkligen är okey att jag hälsar på hemma hos en sjuk vän. Och istället för att meddela att ”jag kommer klockan tre och tar med dina barn på ett äventyr” så frågar jag försiktigt om jag kanske kan avlasta familjen någon gång i framtiden (men självklart får jag inget svar, då frågan är för diffust ställd).

Jag vill lära mig av vännerna här. Jag vill bli bättre på att störa folk runtomkring mig. Jag vill våga riskera att någon suckar över mina försök att visa omtanke. Jag vill bryta mig in i människors hjärtan, med en toaborste och ett fat kakor.

Och jag vill även bli mycket bättre på att släppa in människor i min egen skit.

Så ja tack, stör mig gärna. Även när jag låst dörren.

– Paparazzi.

Ofta blir vi jagade av glada tillrop och blickar. Så vi fattar hur Micke måste ha känt sig!
Människor tittar, klappar på barnen, fotar och kyssa dem.
Jag tror ni vet vad jag menar.

Jag minns när vi besökte the Lion zoo. Vi stod vända emot de stora djuren och förundrades över deras vackra manar och stora gap (och FÖRFÖRADES över deras trånga burar). Människorna runtomkring oss stod istället och tittade på oss…

Oftast försöker vi att inte bry oss så mycket om dessa inslag i vardagen. Men ibland kan det vara svårt att bara rycka på axlarna och gå vidare. Ibland fastnar leendet i mungipan. Ibland blir hejaropen och trevligheterna lite för många.

April -14 Irenes bilder 390

Jag minns en gång när vi stannade på vägen till Ziway, för att äta vår medhavda lunch. En äldre dam (inte kvinnan på bilden) kom strax ifatt oss och ville så klart hälsa och ta i hand. Detta är ju inte så ovanligt. Likaså var det rätt normalt att hon drog vår femåring till sig för att pussa honom. Jag drog honom tillbaks och sa bestämt ifrån, då jag såg på femåringen att han inte gillade det. Denna dam var dock envis och drog ännu hårdare, så femåringen kunde inte undvika hennes passionerade pussar.
Det slutade dock inte där, utan sedan började hon spotta honom flera gånger rakt i ansiktet. Fina barn blev förtvivlad och jag blev både förvånad och arg! Kvinnan verkade inte alls förstå vår reaktion och de som samlats runtomkring oss skrattade muntert. Vi hoppade snabbt in i bilen och körde vidare!

Efter att femåringen fått tvätta av sig och efter att vi fått prata om händelsen fram och tillbaks så känner han sig okey igen. Vi har mycket att lära oss och ibland är det inte så roligt! Även om jag aldrig kommer vilja att någon spottar på mina barn så är jag glad för att femåringen nu verkar förstå att hon inte ville honom något illa, utan att människor från olika kulturer tänker och agerar olika. Något som är äckligt för oss kan faktiskt vara något fint för någon annan och kvinnan ville genom sitt saliv välsigna oss. Tänk vilken lärdom för en femåring!

Men alla dessa blickar, pussar och intrång i våra privata zoner kan vara tuffa. Framförallt för barnen!
Och även om vi vill att de möter människor med respekt, så vill vi även att de ska få känna att andra respekterar deras intigritet. Och kan andra inte känna av deras comfortzon, så får vi föräldrar hjälpa dem på traven.

Idag fick jag frågan om hur vi tänker och gör i liknande situationer. Jag tycker att det kan vara svårt.
Vi har hur som helst (från början omedvetet) landat i fyra ”regler”, som vi försöker följa.

1) Vi försöker alltid hålla oss nära våra barn.
Vi väljer att alltid ha ett öga på dem och att inte vara längre bort än att vi snabbt kan stå vid deras sida igen. På gatorna finns alla möjliga människor. Säkert fina, men inte alltid så beräkneliga. Vi försöker undvika att de ensamma ska hamna i en situation som de inte förstår eller kan hantera.

2) Vi håller alltid noggrann koll på hur barnen reagerar när någon närmar sig dem fysiskt.
Våra två äldsta barn gillar inte fysisk kontakt med okända människor. De gillar inte pussar, inte kramar, inte handslag, inte när någon ställer sig i vägen för dem eller när någon försöker lyfta upp dem. Sexåringen är rätt duktig på att säga ifrån själv. ”NO! BACKA!” ropar han bestämt. För fyraåringen är det svårare. Han blir rädd, tyst och försöker gömma sig inom sig själv (även om han faktiskt är mycket tryggare i dessa möten nu än för ett år sedan!). Där får vi snabbt gå emellan och säga stopp till den som försöker nå honom. Barnen har sina gränser och det måste människor acceptera, oavsett kultur!
Tvååringen å andra sidan kan ta de flesta människors utfall. Ser vi att han inte vill bli uppmärksammad så bryter vi genast in, men oftast gillar han intresset. Och för oss är det ju lite skönt när en kypare kommer och leker med honom, medan vi får sitta ostört och äta. 🙂

3) Vi vill dock att våra barn visar respekt.
Kommer det fram en okänd person på gatan som vill skaka hand, så tvingar vi dem inte till det. Istället försöker vi ta över fokusen till oss vuxna. Men vi vill gärna att barnen svarar artigt på frågor som ”vad heter du?” etc. Och är det en bekant eller någon som känns mer naturlig att hälsa på, så vill vi även att de skakar hand! En del av pojkarna är dock mer benägna till detta än andra… Vi tränar på det, kan man säga. 😉

4) Vi försöker vara coola
Detta är en plats som vi gillar, med människor som vi blir allt mer kära i (den kommer smygande, den där kärleken). Och vi vill INTE beröva barnen på dessa positiva känslor! Vi vill inte överföra stress eller oro in i dem. Så vi pratar. Skrattar åt tokigheter. Förklarar olikheter. Ber. Och pratar. (Och är tacksamma för att de ännu inte mött ngt som satt djupare spår inom dem).

Hur brukar ni tänka när ni är i en liknande kultur? Vi tar gärna emot input!

Nya vingar

september 30, 2015 — Lämna en kommentar

Här om dagen undrade vår fyraåring om vi inte ska åka tillbaks till Sverige snart. Det var första ggr någon av killarna pratat om att ’åka tillbaks’, så jag blev nyfiken och frågade om han saknar Sverige. “Jag saknar min prinsessklänning och mina vingar” blev svaret. Hans fina, fina vingar som han brukade dansa runt med på vardagsrumsgolvet i Gottsunda. Dessa ligger nu nedpackade någonstans i vårt magasin i Norrköping…

Tre dagar senare tog jag och fyraåringen bussen till en större affär här i Addis. Plötsligt utropade han med hög och entusiastisk röst; “Mamma! Mamma! Gud har hjälpt mig att hitta nya vingar!”
Längst ner på en hylla hade han hittat precis sådana glittriga vingar som han hade haft i Sverige! Dessa var dock ännu finare, då de även kunde blinka!

Vi gick hem från affären tio kronor fattigare, men med ett stort leende rikare! Dessutom gladde vår pojk många medpassagerare med sitt stolta leende och sina nya vingar på bussen hem.

 

Nio månader senare ligger nu fyraåringens vingar nedslängda i hans utklädningslåda, fulla av hål och med en hel del trasiga, f.d. blinkande lampor. Hans period av prinsessklänningar och rosa vingar verkar vara över. Nu är det mer fotbollshandskar och Spiderman som gäller… Men för mig kommer betydelsen av de där vingarna stanna kvar länge än.
 

Det är nu precis ett år sedan vi flyttade hit till Addis Abeba. Lite visste vi då om vår kommande vardag och även om månaderna har låtit oss förstå mycket, så har vi fortfarande massor att lära om detta land!

Men en sak har vi likt vår fyraåring upptäckt; att Gud förser oss med vingar när vi behöver dem som bäst. Och för detta är vi Honom evigt tacksamma.

 

 

DSC07186

 

 

 

Psalm 23, en psalm av David.
 
Herren är min herde, mig ska inget fattas.
Han låter mig vila på gröna ängar,
han för mig till vatten
 där jag finner ro.
Han ger liv åt min själ,
han leder mig på rätta vägar för sitt namns skull.

Även om jag vandrar i dödsskuggans dal fruktar jag inget ont,
för du är med mig.
Din käpp och stav, de tröstar mig.

Du dukar för mig ett bord i mina fienders åsyn,
du smörjer mitt huvud med olja
och låter min bägare flöda över.  
Ja, godhet och nåd ska följa mig i alla mina livsdagar,
och jag ska bo i Herrens hus
för alltid.