Lalibela

oktober 26, 2018 — 1 kommentar

Så har också vi, efter drygt fyra år i Etiopien, fått åka till Lalibela i Norra Etiopien. Staden hette ursprungligen Roha, men bär nu namn efter 1200-talskungen Lalibela som var den som konstruerade kyrkorna där.

De 12 kyrkorna  hackades direkt ut ur bergen. På några av kyrkorna började man alltså med taket och hamrade sig sedan neråt. Andra byggdes som grottor från sidan, in i berget.Tänk vilket jobb det måste ha varit! Varje litet kors, varje fönster och sedan hela rum med utsmyckade tak, altare och kanaler. Platsen upptogs på Unescos världsarvslista 1978 och är en pilgrimsort för många ortodoxt kristna. Det andas historia och mystik.

”Vår tradition säger att kung Lalibela fick hjälp av änglarna att bygga. Forskarna har lite andra tankar. Men jag tror på änglarna” berättar vår guide. Och även om det kan tyckas löjligt nu när jag sitter i Addis 60 mil därifrån, så var jag just då benägen att hålla med. Det var lätt att tänka sig att änglarna skulle ha varit med och byggt dessa magnifika verk!

IMG_2899

Jag gick med kameran i högsta hugg och även om jag klätt på mig både långkjol och sjal så kunde ingen ta mig för något annat än en nyfiken turist. Men här fanns också många etiopier – ortodoxt troende som vallfärdat hit till deras eget Jerusalem för att finna bot för sina sjukdomar, hjälp för sina släktingar eller frid för sina själar. Där fanns ett stort hål uthugget i sten, som var fyllt med grönt vatten. Där badar de som inte kan få barn, i hopp om att vattnet ska skapa liv.

Inne i en kyrka fanns flaskor utställda av människor som hoppas att Guds Ande ska fylla flaskorna, så att de kan ta med sig Anden hem.

IMG_2732

IMG_2864

I hörnen satt äldre män och bad. Framför en ikon stod en kvinna och läste sin Bibel.

Alla var vitklädda. Alla var allvarliga. Vi fick höra mängder av berättelser om de 12 kyrkorna, om helgonen och om det övernaturliga.

IMG_2850

IMG_2854

Våra barn satte sig på golvet i ett kapell och spelade på de stora trummorna som låg framför ett altare.

Jag önskade att jag kunde sätta mig ner en liten stund och reflekterat lite mer över min egen tro. Jag vet att den skiljer sig ganska markant från många av de andra människorna i Lalibela, men det är ändå på något sätt fint att få finnas inne i deras rökelsetäckta bönekammare. Även om jag visst kan önska att nåden fick penetrera rummen lite tydligare

44239385_1978298665801372_6422459292871294976_n

.IMG_2789

IMG_2779

IMG_2946

Grabbarna sprang runt. Området var väl inte direkt barnvänligt med sina stup och sin känsla av helighet. Vi hyschar dem och försökte få dem att förstå allt det magnifika.

Men när de fick klättra i St Georgs hästs fotspår längst den höga klippan, då trivdes de!

IMG_2768

Och att få krypa in i gravhålen längst väggarna, det var också coolt. Att dessutom få hitta ett riktigt skelett i ett av hålen, det var riktigt spännande.

Och när de fick vandra genom den kolmörka grottan för att komma till Bete Merkorius, då tystnade de alla tre av ren förskräckelse. Fladdermössen satt och sov precis ovan våra huvuden och det var så mörkt att vi inte kunde se våra egna händer.

IMG_2761

IMG_2871

Lalibella. Det blev en starkare upplevelse än jag räknat med!

Och på hotellrummet fick vi lite senare besök av en markatta som kom vandrande in i vårt sovrum. Kanske tänkte hon att vi skulle tro att hon var en människa om hon gick på två ben?

44350359_1978296439134928_3439417696196755456_n

Annonser

Nådens guld

oktober 25, 2018 — 3 kommentarer

Ali Bishoftu redigeradJag sitter där på den hårda träbänken. Alis kropp ligger en meter ifrån mig. Men snart ska vi föra den vidare mot kapellet och avskedsgudstjänsten. Innan vi gräver ner honom. Lyfter ner kistan och täcker den med betong och jord. Spadtag efter spadtag. Alla kommer hjälpas åt att täcka kroppen. Tårarna kommer blandas med droppar av svett. Det är svårt att säga farväl. Döden kom så hastigt. Vi var inte beredda på att behöva skiljas åt.

Men ytterligare en liten stund finns vår väns kropp i rummet. Mekdes lägger sin arm runt mig. Hon ber. Vi andas. Vi tröstar. Någon skickar en näsduk till en annan. En kvinna kommer skrikande in genom dörren. Alla börjar gråta igen. Ett av Alis barn tittar in. Det är svårt att säga farväl.

Det är tungt. Ali har varit en så självklar del av vår vardag. Igår satt han i vårt kök och drack kaffe. För bara tio timmar sedan kastade han argt på luren i örat på Andreas. Det gjorde han ofta – för att en liten stund senare komma skrattande in genom dörren. Men den här gången kom han inte tillbaks.

Och nu ligger han där. Andreas har varit med och svept in honom i vitt tyg.

”Det är inte Ali” säger någon. ”Han var aldrig stilla. Han var aldrig tyst.” Alltid så full av känslor. Full av åsikter. Full av skratt. Full av ilska. Och mod. Inte kan han ligga still i en kista.

Han kom alltid och ”störde”. Varenda dag störde han oss. Ibland så irriterande, men så fantastiskt! Vi var många som tyckte så mycket så mycket om honom.

Ali var vår hejarklack. Min familjs främsta supporter.

Ja, han var många människors supporter. Jag vet inte hur ofta jag sett honom gråta glädjetårar över andra människors framgångar. Eller bära andra människors bekymmer på sina axlar. Oräkneliga gånger!

En gång när vi läste om den Barmhärtiga samariten (en man i Bibeln som valde att hjälpa sin fiende) så frågade Ali om vi kunde be för honom. ”Be att jag får mer kärlek till min släkt” önskade han. ”Alltid när min muslimska farbror kommer för att bo hos oss så måste jag smyga upp mitt i natten när alla somnat för att rota igenom hans väska. Jag tänker att han kanske gömt ett vapen eller en bomb där. Jag är rädd att han ska döda min familj. Men jag vill ändå välkomna honom och älska honom mer än vad jag nu gör.” Ali längtade efter att få vara mer lik Jesus. Han utmanade mig så ofta.

Han var den som var redo att riskera sitt liv för sin tro.

HgeisaTidigare var han en shejk (muslimsk präst). Han undervisade om Islam och ledde människor i bön vänd emot Mecka. Men så började hen läsa Bibeln, en förbjuden bok för hans folk. Men han kunde inte låta bli och en dag bestämde han sig för att bli en kristen. De flesta från hans folk väljer att dölja sin tro, men Ali gick nästa dag till sin moské och berättade för dem att han inte kunde vara deras böneledare längre. För han hade börjat följa Jesus. Såklart skapade hans omgivning problem för honom, pga hans nya tro. Han blev övergiven av många. Men Ali älskade Jesus.

Å vad han älskade Jesus. Han var den som alltid satt längst fram i kyrkan och ropade Halleluja. Den som reste runt i hela Addis för att vara med på bönemöten. Och hade han inte pengar till att åka buss så gick han. Kilometer efter kilometer i hettan. Och han älskade att sjunga. Så innerligt sjöng han sin lovsång till Gud.

Sin sista dag i livet spelade han in ett radioprogram på sitt språk, om en av Paulus sista missionsresor. Hans röst finns kvar på otaliga inspelningar.

Det är svårt att säga farväl. Det är ännu svårare att se Alis familjs smärta.

Ali svart vitt

Han älskade dem så mycket. Dom älskade honom. Nu står de utanför hans beskyddande armar. Utan pengar. Utan en pappa. Femåringen har ännu inte fått veta. Men det är klart att han förstår. Han gråter.

Vi pratar tystlåtet om att det är nu vi måste bevisa att kyrkan är de troendes familj. Att de inte är ensamma. Den biologiska släkten förskjuter de kristna – men de har en ny familj. Det är nu vi som Alis vänner måste sluta upp runt hans fru och barn. Olika människor viskar löften om hur mycket pengar de kan skänka varje månad. Det är vackert och ledsamt.

 

Alis närmaste vänner kommer in i rummet. De lyfter upp honom och bär honom ut till den gröna skåpbilen. Jag ser att Andreas svettas. Kvinnorna skriker. Vi tränger ihop oss i de bilar som finns till hands. Under lovsång åker vi med Ali till hans sista vila. Hans grav.

Jordfästningen är sorglig. Det är dammigt, varmt och saknaden är så stark.

Men det är också så oändligt ljust. Vännerna står framför hålet och sjunger frimodigt. Sång efter sång på Alis språk. De vet att det är farligt att sjunga så öppet. Men de sjunger om hoppet. Om vår Gud som övervunnit döden. Och allt det som Ali älskade och trodde på och längtade efter.

Och plötsligt ser jag det. Nådens guld som fyller gravplatsen.

Jag vet att vi inte är ensamma. Våra tårar faller i sällskap med Guds tårar.

”Jesus föll i gråt” står det i Johannesevangeliet. Då hade en annan person dött och Jesus var på plats vid den graven. Jesus föll i gråt. Ord som talar om Närvaro. Hans känslomässiga, fysiska och direkta Närvaro. En Närvaro som också omsluter oss på denna dammiga gravplats mitt i Addis Abeba.

Och tårarna, både Hans och våra, får blandas med glädje. För Närvaron gör att det i döden hela tiden finns ett hopp om läkedom. En dag, när tiden är inne, så kommer Herren att med hög röst kalla oss till evigt liv. Det är nådens guldkorn.

Han ska göra allt nytt.

Ali, sov så gott. Så ses vi snart!

Vi lovar att försöka vara en bra familj för din familj.

Precis som du var en familj för oss när vi kom hit till Etiopien.

Ali beskuret

 

 

 

Arif Abbat

december 26, 2017 — 3 kommentarer

Andreas låg på golvet i köket och torkade upp en liter mjölk som ett av barnen hällt ut, när det knackade på dörren. Vår gamle, härliga, tandlöse vän Ali tågade in. Han tittar på Andreas och utropar med en förfärad min ”Skärp dig! Du kommer ju aldrig att bli en Afrikan om du håller på sådär!”

Han skämtade.  Jag har sett honom bära runt på sina egna barn och han både handlar mat och läser läxor med dem. En otroligt fin människa ”med mer kärlek inom sig än han kan klara av att bära”, som han själv säger.

Men även om jag känner honom ganska väl och även om det är länge sedan som han sa just detta till Andreas så minns jag hur irriterad jag blev. Jag ville svara med en snabb och träffsäker kommentar och låta honom veta att vissa saker skämtar man inte om. Men istället log jag.

This is Africa. TIA.

Här skämtar man med pappor som torkar mjölk.

För att inte tala om de pappor som bär sina barn på ryggen.

Eller som leker med dem.

Eller?

Vår svenska ambassad har tillsammans med den feministiska organisationen Setaweet tagit ett så bra insiativ gällande just fädrar och barn! De har utmanat pappor i Etiopien och i Sverige att berätta om sin relation till sina barn och att fotografera ett ögonblick i deras gemensamma liv. Det nära föräldraskapet som många skäms för och som många inte tror är manligt, det har lyfts fram och satts i strålkastarljuset.  Bilderna visas just nu på Addis Museum. Så fina, passionerade och manliga! Vackra. Roliga.

Jag blev så glad av att se dem!

THIS is Africa!

Det är okey att torka mjölk från golvet. Även för en man i Etiopien!

Till och med när man får gäster.

1

Vinnaren i fototävlingen blev Mohammed Imran Mazar. Han har fotograferat en ensamstående pappa som flätar sin dotters hår, medan hon ligger i hans famn och gör sin skolläxa. Så här beskriver Mohammed sin bild:

”A single parent never has an easy time raising a child. It takes dedication and sacrifice that many men in Ethiopia are unwilling to face alone. Biruk Girma, a single father, who works as a House Guard for long hours, has found solace in spending time braiding his daughter, Yeabsira, while she focuses on her schoolwork. The space is small, barely enough room to crouch in but its theirs. In this space, away from the tough exterior, both are allowed an opportunity to be vulnerable. An opportunity to foster an unbreakable bond.”

2

Den här bilden som Bryan Molk tagit hamnade också på prispallen.

”Lemi is the most amazing, compassionate, and responsible father! Our small rural kebele town in N. Shewa Oromia is no different from other towns: it’s very rare to find a father caring for and love his daughter. But it doesn’t end there: Lemi cooks, cleans, and teaches his daughter Mika the alphabet in Afaan Oromo and English. But sometimes the most impressive part is how he supports his wife Fenet’s full time job as the head land surveyor at the kebele administration office. Gender equal, compassionate and empowering father figure!”

thumbnail

Bilden från badrummet som mamman Esther Mary Watts tagit på sin man och sin son tycker jag också mycket om.

”My son Zecharias Amen Henock who is 6 loves to be chatted while he is in toilet doing his popoo (that’s what we call it in our family). He requested a company of either his mother or father when he heads to the toilet. I personally consider toilet as a special place to be in peace and I enjoy chatting with him during his quality time for one simple reason: I got all his undivided attention! I have no idea when he bans both of us from attending his private time! But till then…. I love joining him for a chat in the toilet!”

IMG_1596

IMG_1593

IMG_1591

De här bilderna på de svenska papporna har jag tyvärr ingen beskrivning till – och kvalitén är värdelös eftersom jag fotat tavlorna, bländad av solen (de etiopiska bidragen snodde jag från ambassadens hemsida). Men det fanns väldigt många fantastiska bidrag även från Sverige!

 

 

 

Tioårsjubileum

november 16, 2017 — 10 kommentarer

Vi firar tioårs jubileum dessa dagar!

rolfochirene 182

För precis tio år sedan tog Andreas och jag tåget från Kairo upp mot Aswan och sedan vidare med båt, åsnekärra och ytterligare tre dygn på ett annat tåg för att slutligen kliva av i Khartoum. Sedan dess har vi arbetat med samma grupp människor, Ismaels barn. Under hela vårt gifta liv har Andreas och jag delat visioner för detta folk; vi har rest, bett, trott och varit frustrerade. Och det finns så otroligt många minnen, både fantastiskt roliga – men också en del tunga. Framförallt finns det oräkneliga människor som vi bär med oss i våra hjärtan.

Vår vän som ”dog”, men som på tredje dagen av sin egen begravning plötsligt klev in i rummet. livs levande! Pojken som blev helad. Kvinnan som ville tro. Bibelstudier i månskenet. Sandstormar, hetta och öken. Slakter, fester och dop. Barn som dog. Hedersvåld.

rolfochirene 246

Och sedan tillbaks till Sverige och teamet i Gottsunda. Allt vi ville och längtade efter. Gemenskapen och samlingarna.

https://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/thumb/2/20/Musikvagen_Uppsala.jpg/300px-Musikvagen_Uppsala.jpg

Att få förstå hur utsatta kristna kan vara även i Sverige. Förföljelse och hot.

Och glädje förstås!

Flytten till Etiopien. Våra tre modiga pojkar som älskar äventyr och nästan aldrig bangar. Hur jag brottades med att bo i just Addis. Men hur Gud visat att han har koll på läget.

Januari -15 236

Utbrändhet och depression. Glädje och en förvissning om att vi trots allt är på rätt plats.

Människor som sviker och lämnar. Lögner och missbruk. Ändrade planer. Misshandel och förföljelse. Hopplöshet.

Människor som tar nya steg, som vågar leva ut vad de tror på. Som reser sig upp och som ger vidare vad de fått ta emot. Långsamt framåt. Och lite tillbaks.

Infoga bild

Min egen litenhet. Guds storhet.

Stumhet och inre torka. Liv som föds inom det som verkat dött.

Hopp! Massor av hopp!

imag3276.jpg

10 år. Tre länder. Ett folk.

Ismaels barn – vi fortsätter att be för er! Och vi bär med oss dessa tio år av minnen som dyrbara ädelstenar.

April, JigJiga 083

 

IMG_9755

April, JigJiga 082

September -15 141

Infoga bild

Infoga bild

 

 

 

 

 

bibelstudie1.jpg

Jag vill dela med mig av en metod som vi använder för Bibelstudier och smågrupper här i Addis och på andra platser på Afrikas horn. Det handlar om att växa i kärlek i tre olika riktningar: till Gud (uppåt), till andra i vår omgivning (utåt) och till oss själva/den kristna gemenskapen (inåt). Det blir enkla samlingar som lätt går att multiplicera och som vem som helst kan leda. Det behövs ingen utbildad pastor och inga kyrkobyggnader, bara några öppna sinnen som tillsammans försöker läsa och förstå vad skriften vill säga.

Varje gång vi träffas utmanas jag av vad de andra i gruppen ser i texten, samtalen blir ofta jordnära och väldigt praktiska. Jag älskar dessa samlingar! Fokuset ligger inte på kunskap, utan på efterföljelsen och många gånger får veckans text på olika sätt påverka de kommande dagarna.

Häromdagen läste vi om den barmhärtiga samariten och samtalet ledde naturligt in på hur vi kan älska och tjäna dem runtomkring oss som är svåra att älska. Den tandlösa, högljudda mannen berättade om sin farbror som ofta kommer och hälsar på i Addis och vill bo hemma hos honom. ”Han får gärna bo hos oss, jag vill hjälpa honom. Men det är svårt när jag tänker på mina barn. Varje gång min farbror somnat så smyger jag upp och söker igenom hans väskor, för jag vet att han mycket väl kan gömma en bomb eller en kniv där. Jag litar inte på honom och jag är orolig för vad han kan göra mot oss, men jag vill älska honom.”

Vår tandlösa vän bad oss be för familjen. Inte om beskydd, men om mer kärlek!

Dessa samlingar blir ofta min veckas höjdpunkt. Livet är inte alltid så glamoröst och det är fint att få mötas bakom den annars så vanligt uppsatta fasaden.

031 disciple tool_three parts discipleship gatherings_revised_001Metoden kommer från början från T4T (Ying Kai och Steve Smith), men det finns många olika varianter av den, te.x aimtrainers.org.

En kort sekund

maj 8, 2017 — 5 kommentarer

mötet

En kvinna kom fram till mig igår. Ni vet hur man kan se på en person att de har problem och söker efter hjälp, redan innan de hunnit öppna sin mun. Så var det. Hon lyfte lite på sin sjal och där under gömde sig en fin liten pojke. Han var sjuk, berättade hon och spände ögonen i mig. Han behövde hjälp.

På en kort sekund hann jag tänka så många tankar.

Hur skulle jag kunna krångla mig ur den här situationen? Talar hon ens sanning? Hur mycket pengar behöver hon? Kan jag skicka över problemet till någon annan, så jag slipper? Jag ORKAR inte, inte igen! Det bästa vore ju att följa med till sjukhuset. Jag som bara ville få vara ifred! Pojken ser ju inte så sjuk ut. Men jag kan ju inte bara vända ryggen till och gå… Jobbigt!

”Kan du be för min pojke?” frågade hon innan jag tänkt färdigt.

Och jag stod där handfallen med alla mina förutfattade meningar och med mina felaktiga tankar om vad hon ville ha från mig. Jag som fokuserat på vad jag inte hade och vad jag inte ville ge – fick istället se att jag verkligen hade något jag kunde ge. Och orkade ge.

Vi bad tillsammans där på plats. Kramade varandra. Det tog ungefär två minuter, sedan gick hon vidare.

Troligen kommer jag aldrig att träffa henne igen och jag undrar var hon och hennes pojke tog vägen. Jag gav dem inga pengar och kanske borde jag ha gjort det? Samtidigt verkade hon så glad och nöjd med det jag gav. Och jag är väldigt tacksam för att hon kom fram till mig och lät min egen lilla värld stanna upp för en sekund. Omedvetet påminde hon mig om något så viktigt.

Ett ord. En blick. Några bananer. Ett snabbt leende. En middag. En femma. En tusenlapp. Eller en bön.

Det behöver inte vara så svårt.

En ökenblomma

maj 3, 2017 — 2 kommentarer

Det finns en ökenväxt som kallas för Cowpie plant (Ibervillea sonorae). Sedan jag läste om den för flera år sedan har namnet stannat kvar i mitt huvud och återkommande gånger utmanat mig – och nu gör den sig påmind igen. Växten liknar mest en gammal murken träbit, utan vare sig rötter eller grönska. Den ligger där så livlös, ful, helt ensam och utan något som helst tecken på fruktbarhet. En avhuggen stump i ett torrt landskap. Så meningslös. Hopplös.

I New Yorks Botaniska trädgård hade man en gång en sådan här trästump som lyckades överleva i sju långa år utan att få smaka på en droppe vatten. Tålmodigt och stilla låg den där, väntandes på regn. Den levde, men de som gick förbi måste ha trott att den redan var död och kanske funderade de över varför Botaniska ville ha kvar den.

Men om regnet till slut hade kommit så skulle träbiten återigen börjat blomma och bära frukt, bekräftar Annie Dillard i sin bok Pilgrim at Tinker Creek. Vad osannolikt det känns att den här stubben kan kläs med gröna blad, gula blommor och röda små meloner!

Ibervillea_sonorae_001

Bild: wikimedia.org/wikipedia

 

Det finns så många berättelser i Bibeln som påminner om denna torra, livlösa växt. Vi läser om oceaner av smärta, lidande och sjukdom.Vi ser så mycket hopplöshet – som oväntat vänds och fylls av hopp. Efter 400 år av tystnad förändras läget. Fördömelse plockas bort. Ångesten når sin botten och blandas med frid. Människor som aldrig kunnat prata, kan plötsligt ropa ut sin längtan. Där finns hav som öppnas, svaghet som blir till styrka, barnlöshet som förvandlas till bebisskrik och lycka.  Döda som börjar leva!

Hur torr och fruktlös och livlös och hopplös kan något bli, innan det verkligen är hopplöst? Hur till synes dött kan något vara, innan det verkligen dör? Gränsen går uppenbart inte där jag och många med mig skulle sätta den.

Jag tänker på mörkret och ondskan och den förbannade tillvaro som så många människor lever i. Full av frågetecken och en oviss framtid. Jag kräks över den hederskultur vi befinner oss i. Visst vore det lätt att ge upp! Eller åtminstone att gömma huvudet i sanden och titta bort. Och det gör jag ju ibland… Men jag inser samtidigt att det inte är läge att släppa taget om livet, för det kan fortfarande vinna! Situationen för så många människor ser hopplös ut, men det är inte vår uppgift att bestämma när det är för sent.

Vår uppgift är att vänta. Och tro.

 

Ibervillea sonorae får idag bli en påminnelse om just detta: om hopp och liv bortom horisonten. En påminnelse om att inte ge upp, hur torrt och fruktlöst och livlöst och hopplöst omständigheterna än ter sig. Det kanske inte är tid för blomning och frukt, men istället en tid för väntan och tro?

HERRENS nåd är att det inte är ute med oss, ty det är inte slut med hans barmhärtighet. Den är var morgon ny, ja, stor är din trofasthet… Det är gott att i stillhet hoppas på hjälp från Herren. Klag. 3:22