Min vän Sarah (Instagram: honigdusche. Ett fantastiskt instagramkonto för övrigt!) uppmärksammade mig på en text skriven av CS Lewis i mitten av 1900-talet. Sarah ersätter dåtidens rädsla för atombomben, med dagens koronavirus.

“In one way we think a great deal too much of the atomic bomb. People ask ‘How are we to live in an atomic age?

I am tempted to reply: ‘Why?’

Just live as you would have lived in the sixteenth century when the plague visited London almost every year, or as you would have lived in a Viking age when raiders from Scandinavia might land and cut your throat any night; or indeed, as you are already living in an age of cancer, an age of syphilis, an age of paralysis, an age of air raids, an age of railway accidents, an age of motor accidents.’

In other words, do not let us begin by exaggerating the novelty of our situation. Believe me, dear sir or madam, you and all whom you love were already sentenced to death before the atomic bomb was invented: and quite a high percentage of us are going to die in unpleasant ways.

We had, indeed, one very great advantage over our ancestors—anaesthetics; but we have that still. It is perfectly ridiculous to go about whimpering and drawing long faces because the scientists have added one more chance of painful and premature death to a world which already bristled with such chances and in which death itself was not a chance at all, but a certainty.

This is the first point to be made: and the first action to be taken is to pull ourselves together. If we are all going to be destroyed by an atomic bomb, let that bomb when it comes find us doing sensible and human things – praying, working, teaching, reading, listening to music, bathing the children, playing tennis, chatting to our friends over a pint and a game of darts – not huddled together like frightened sheep and thinking about bombs. They may break our bodies (a microbe can do that) but they need not dominate our minds.”

“Living in an Atomic Age” av C. S. Lewis år 1948. (Sida 73-80).

Och så två små vackra filmer, också de från Instagram. Filmer av människor i karantän. Hoppas ni kan öppna dem.

“What’s my instrument? And how can I use my gifts to help people right now? Those are the questions we each need to ask ourselves right now. For this man, it’s the saxophone. He’s quarantined in Italy but still found a way to use his gifts to lift people’s spirits. Let’s all join him.”

– shaunking

Det vanliga är kanske att man som svensk förvånas när överraskningar och farthinder kommer i ens väg. Vi chockas över Coronavirusets framfart (med all rätt). Över glassen som trillar av struten. Över störtregnet. Eller att kassaapparaten på ICA gått sönder.

Borde inte vardagen vara friktionsfri? Borde vi inte kunna räkna med att det vi planerar för dagen verkligen ska kunna utföras. Vi skriver att-göra-listor och bockar av punkterna i snabb takt.

Men är det något jag övas i här så är det att inse att överraskningar och farthinder är en helt naturlig del av vardagen. Saker händer. Ibland otäcka saker. Ibland glada överraskningar. Och vi kan aldrig någonsin veta vad som sker härnäst. Att-göra-listorna skrivs med parentesen: ”inshallah, om allt går bra”.

Och faktum är att detta på något sätt kan kännas skönt. Ibland blir jag stressad av alla överraskningar, men när jag släpper mitt kontrollbehov så blir det istället befriande. Jag gör så gott jag kan, men det blir som det blir och det måste få duga.

Och under de perioder som vardagen är friktionsfri så blir vi tacksamma. För det är inte ju helt självklart.

Och därför sitter jag nu här till bredden full av tacksamhet och förvåning. Jag har varit på en två veckors resa österut med en liten grupp svenskar, och INGENTING gick fel.

ALLT hade kunnat hända! Vi hade självklart en plan, men jag upprepade gång på gång att ”det ju troligen inte blir som vi planerat”. Vi var inte oroliga över de eventuella överraskningarna, men vi var inställda på att de skulle komma. När som helst.

Tåget till Dire Dawa kunde ha varit inställt (det går bara en ggr varannan dag). Vi kunde ha mött demonstrationer som tvingat oss att ändra resrutt. Människor vi skulle träffa kunde ha insett att det var för utsatt och tvingats ställa in. Minibussarna hade kunnat krångla. Vi kunde ha blivit uppätna av hyenor (eh…?!). Vi kunde ha stått där vid landsgränsen utan att beviljas visum. Gästhusen vi bokat hade kunnat vara fullbokade. Vi kunde ha däckat av matförgiftning, amöbor, förkylning, trötthet. Och. Mycket. Mer.

Men inget hände. Allt gick bra.

Jag är så tacksam för den lilla svenska gruppen som reste med mig. Att de tillsammans med mig ville kliva ur bekvämlighet och en mer lättplanerad vardag. Jag älskade att se deras engagemang och öppenhet. Höra hur de uppmuntrade människor vi mötte. Dela deras böner och blickar. Och att med dem få delen den del av världen som vi älskar.

Tacksam!

Det har för mig varit två väldigt fina veckor! Och även om jag rest i dessa länder flera gånger tidigare, så har jag återigen lärt mig så mycket nytt. Om människorna, om platserna, om mig själv och om Guds godhet.

Men jag är också tacksam för att vi alla är tillbaks hemma nu, med våra familjer. Men med nya människor, platser och biståndsarbeten i våra hjärtan!

Det har varit ett par sömnfattiga veckor i detta lilla hus. Täppta näsor. Drömmar. Hosta. Rädsla. Bakterier. Och ett par föräldrar som skulle vilja krama hårt och länge och skydda barnen från hela världens oro.

Krama hårt och länge kan vi nog göra ett tag till. Vi kan prata och göra varm choklad. Låta dem sova i våra sängar och köpa ny nässpray. Klia på ryggen och säga att ångest inte är farligt.

Men hur gärna vi än vill så kan vi inte ta bort allt det fula och jobbiga de kan uppleva. Vi kan bara försöka vandra tillsammans med dem igenom det. Det är vår uppgift. Alla vuxnas uppgift.

Det är natt. Men vi vet att när morgonsolen jagar bort skuggorna kommer det nytt liv till oss var och en. Med ljuset kommer energin tillbaks. Bus. Och modet vänder åter.

Då kommer det gå lättare att andas genom de täppta näsorna och magontet kommer släppa. Det gör det ju alltid, förr eller senare.

Då kommer killarna kasta sig ur våra famnar. Knyta på sig fotbollsskorna och springa iväg utan att vända sig om. På morgonen är de åter så tuffa och stora och självständiga.

Inatt satt jag uppe och lyssnade på Oscar Danielsons Besvärjelsen på repeat.

Det är så svårt att vara förälder. Det är fantastiskt. Och stort!

…Det kommer tidvis att bli svårt

Det blir kallt, och åskan kommer gå

Men jag ska gnugga dig varm

Jag ska viska ditt namn

Du ska somna i min famn

Vi kommer älska dej då

Och det kommer att bli tjat, och vi kommer säga nej

Du kommer smälla i dörrar, och skrika:

”jag hatar dej.”

Det blir många hårda ord när du sätter oss på prov

För att se om vi står kvar

Vi kommer älska dej då

Och så kommer det en dag

När någon sliter ditt hjärta itu

Du gråter på ditt rum, och vi undrar: vad gör vi nu?

För den tröst som vi vill ge, den vill du inte ha

Du kommer vända dej bort, du kommer be oss att gå

Och vi, vi kommer älska dej då…

Vad Afrika lärt oss

januari 26, 2020 — 2 kommentarer

Vi får ibland frågor om vad vi lärt oss av våra år utomlands, vilket naturligtivs kan vara svårt att ringa in. Jag har ju ingen aning om vem jag vore utan dessa snart tio år i Afrika. Men NÅGOT borde vi väl ha lärt oss mellan alla brottningskamper, äventyr och vardagsbestyr?

Efter en snabb funderare kommer här några spontana svar.

Afrika har lärt oss att äta kaksmet. Vi har även vid flertalet tillfällen bjudit gäster på halvfärdiga kladdkakor, sockerkakor eller pajer på grund av att elen gått precis när vi stoppat in efterrätten i ugnen. Det känns ibland som att gudarna retat oss och medvetet stängt av elektriciteten just när den behövts som mest… Men om inte annat så blir väl de rinnande kakorna en god träning i ödmjukhet.

Vi har lärt oss att leva efter de ofta upprepade orden ”Inshallah” eller ”God willing”. Eller som vi skulle säga på svenska; ”Ja eventuellt, kanske, om det nu verkligen blir så. För vad vet egentligen jag!!?”.

Troligen har vi även börjat lära oss att leva lite mer i nuet. Typ ”om taket ramlar in i morgon, så kan jag i varje fall njuta av dess skydd idag”. Lite mindre oro och lite mer flexibilitet alltså. Vi har åtminstone haft många, många tillfällen att öva oss i detta.

Och så har vi det här med att kissa i hål, ståendes på huk. Under två års tid hade vi ingen toalett inomhus, utan endast ett hål i marken bakom en mur i trädgården. Under regnperioden fick vi stå i regnet eftersom det inte fanns något tak.

Jag kan lugnt erkänna att det kräver en hel del övning för att lära sig sikta rätt i det där hålet! Många missbedömda skvättar på anklarna har det blivit (om jag nu ska vara ärlig. Ingen lärdom kommer ju gratis)…

Aldrig någonsin har vi tränat våra lårmuskler så mycket som under de åren! Tänk er när vi var magsjuka och tvingades spendera timmar över det hålet, ståendes på huk. I början fick jag sådan enorm träningsvärk!

Här i Addis har vi två riktiga toaletter inomhus, så det blir ju inte lika ofta vi får träna våra lårmuskler. Men färdigheten sitter i och kommer fortfarande till användning med jämna mellanrum.

Och kanske har vi genom sådana här erfarenheter lärt oss lite mer glädje över det vi faktiskt har? Häromdagen var jag på resturang med vår tioåring och han kom väldigt nöjd ut från badrummet; ”Det var en JÄTTEFIN toalett här! Fanns både vatten och en toastol!!!”.

Vi har lärt oss att räkna ut vad barnens skostorlek kommer vara om ett år från nu. Och att bedöma hur många skor (och tröjor, shorts…) de kommer slita ut under den perioden.

Och så har vi lärt oss att räkna ut hur mycket svensk choklad vi kommer behöva för kommande år. Vi har handlat rätt mängd… och sedan tryckt i oss alltsamman inom bara ett par veckor.

Vi har blivit stjärnor på att gå igenom tull-kön på flygplatsen och se ut som om vi självklart borde gå just igenom den, utan att stanna.

Vi har också lärt oss att det är okey att vara annorlunda. Vi KAN ju inte vara annat än annorlunda, hur mycket vi än försöker! Och när folk stirrar på oss, skrattar åt oss eller skäller ut oss så försöker vi rycka på axlarna. Att bli kallade för kines, baby, utlänning, hund eller älskling känns rätt normalt. Vi får fokusera på att vi själva (oftast) vet vilka vi är.

Så vid närmare eftertanke har vi nog lärt oss en hel del. Högt och lågt. Kanske hade vi lärt oss samma grejer om vi stannat i Sverige. Kanske hade vi då lärt oss något annat istället?

Men detta blev nu vår lott. Tack Afrika för det och mer!

Allt är bra, faktiskt

januari 23, 2020 — 2 kommentarer

Igår frågade jag en av mina söner vad han är mest nöjd med på sin kropp.

Svaret kom snabbt; ”Mina ögon! Mina öron! Och min mun såklart!”

Jag undrade varför.

”För de gör ju så jag kan se, höra och prata. Vad tråkigt det skulle vara utan dem!”

Ja, såklart!

”Och benen som gör att jag kan springa snabbt. Och händerna, så jag kan ta saker är också bra. Allt är bra faktiskt” la han till.

Tänk om vi alla såg på våra kroppar med en liten pojkes blick! Struntade i de små (ok, ganska stora) fettvalkarna och de grå hårstråna. Och istället tacksamt älskade allt som funkar! Värt ett försök!

Det här är ett inlägg jag postade på Instagram för ett par veckor sedan, ett ämne jag ständigt brottas med. Kanske lite mindre idag än för fem år sedan, men ändå finns det fortfarande där och gnager. Det kommer nog alltid finnas där, vart vi än bor i framtiden.

Så jag gör en något reviderad återgivning här på bloggen. Kanske känner någon igen sig? För faktum är att jag kunde uppleva det lite liknande även när vi bodde i Sverige.

Det är mycket som händer runt omkring oss som jag filtrerar bort. Jag riktar blicken åt ett annat håll. För att klara ”vardagen” antar jag.

Och samtidigt är det klart att vi ser allt som sker i vår närhet. Och att det kan vara smärtsamt. Alla dessa människor som lever vid vår sida, men som vi inte på djupet kan dela stunden med. Det kan vara språkförbistringen som ställer till det. Eller olika levnadssituationer. Eller helt enkelt att våra familjekulturer är så skilda. Eller att jag är för trött för att orka just då. Eller att barnen inte VILL.

Imorse var en av alla dessa millioner gånger. Vi som familj vandrade ute i bergen ett par mil från Addis. Andades frisk luft och njöt av att få vara bara vi. Det hade varit en intensiv period för oss och vi ville få komma bort över helgen.

En äldre fåraherde såg oss och han blev vår självutnämnda ”vakt”. Han ställde sig med en piska 20 meter ifrån oss, för att jaga bort alla nyfikna barn som ville se vilka vi var. Kom barnen för nära oss så varnade herden dem med ett piskrapp i luften.

Han ville hjälpa oss och visst var det skönt att få vara lite ensamma, men samtidigt… ngt djupt sorgligt över barnen som på avstånd stod och tittar på våra barn, med stora ögon.

Våra barn hoppade runt på klipporna och låtsades att de var babianer och hyenor. De levde sig helt in i sina fantasier och i sin lek och såg inte vad som försiggick runt omkring dem.

De andra barnen stod med stora gula plastdunkar, på väg till vattenhålet för att hämta vatten till sina familjer. De stod länge länge och tittade på oss.

Två olika världar. Som på avstånd fick en glimt av varandra, men ändå inte möttes med mer än ett litet ”hej”.

Ibland får dessa olika världarna vävas samman på ett så otroligt vackert sätt. Jag älskar när det sker, varesig det är hemma hos oss eller hos någon annan. Jag ÄLSKAR när en vänskap klarar av att bryta sig igenom olikheter och kulturskillnader!

Men ibland (som idag) pågår de parallellt, utan att överhuvudtaget mötas.

Jag har alltid tyckt att detta är SÅ SVÅRT! Vi lever på något sätt i två (eller tre eller fyra!) olika världar samtidigt. Jag som så gärna vill dyka rakt ner i den kultur vi “arbetar med” och bli ett med dem! Får jag välja så vill jag bo i en av deras små byar ute på landet. Jag vill få vakna upp med dem, sitta utanför hyddan och koka morgonkaffet. Dela livet på riktigt. Deras liv. Hos dem.

Men jag har tvingats inse att det inte är där vi ska vara nu! Mina glamoriserande försök skulle inte hjälpa människorna i byn och det skulle inte vara rättvist mot mina egna barn. Jag vet inte ens om jag verkligen skulle orka det just nu.

Kanske har vi hittat en bra balans de senaste åren – ett sätt som funkar för både våra barn, för mig & Andreas och för vårt arbete och våra vänner. Våra fyra världar vävs ibland samman och ibland levs de parallellt. Det funkar.

Men med jämna mellanrum blir det fortfarande kaos inom mig och jag kan längta efter att slippa alla dessa kontraster, alla dessa olika liv och olika världar som jag får en glimt av men på något sätt ändå står vid sidan om.

Längtar efter EN värld. Men där kulturer och olikheter ändå får finnas. Tillsammans.

Går det?

Längtan och desperation

januari 20, 2020 — 2 kommentarer

Det är med blandade känslor jag upplever sådana här stunder. Endel av mig älskar att få finnas med, se och känna det folket ser och känner.

Timket är en av de absolut viktigaste högtiderna för de ortodoxt kristna här. Man firar Jesus dop i hopp om förnyelse i sitt eget liv. Och jag ser längtan och desperationen i deras blickar. Föräldrar tränger sig fram med sina barn. Människor bär sjuka vänner för att de ska få komma nära. De hoppas och de ber.

Det heliga vattnet betyder så oerhört mycket. Genom att prästen stänker några droppar av det på en människa, så kan människan få förlåtelse, välsignelse eller bli helad från sjukdomar.

Det är smittande att se längtan som finns. Och det är fint att kyrkan vill göra Gud tillgänglig för folket. Att de bär ut det Heligaste, ut på gator och torg.

Jag blir ödmjukad av att se hur alla är med, lika inför Herren. Gamla, unga, sjuka, fattiga, rika. De ropar. Hoppas.

Det finns så mycket vacker symbolik i denna högtid!

Och samtidigt! Det skriker inom mig! Ser ni inte??? Människor!! Har ni inte hört???

Era rop och böner frälser er inte! Vattnet gör er inte hela! Har ni inte hört?

NÅDEN är allt ni behöver.

Guds nåd! Genom Jesus. Inget ytterligare behövs!

Jag tänker att högtiderna, vattnet, sångerna, tabernaklet och ikonerna kan vara så vackra verktyg/symboler för oss att se Gud. Men när de tar Hans plats och blir vägen till räddning, då har det blivit så fel så fel.

Så jag står tillsammans med den ortodoxa kyrkan denna morgon. Och ber om klarsyn. Och möten med Han som verkligen kan befria. Utan krav och botemedel.

Och så ser jag på mig själv.

Funderar på vad för saker som jag sätter min tillit till. För säkert har även jag sådant. Saker som skymmer den verkliga nåden.

Jag ber om frihet.

Återigen en liten film, som kräver sitt ljud.

Timket

januari 19, 2020 — 1 kommentar

Vem skulle kunna motstå det etiopiska Timket-firandet?

Denna glada, färgstarka högtid där de ortodoxa firar Jesu dop och bär ut den heliga förbundsarken på gatorna. De rullar ut mattor, sopar, strör gräs, sjunger, dansar och jublar runt arken och prästerna. Addis Abeba bubblar av liv och förväntan. Milliontals människor har väntat på dessa dagar.

Här står vi på gatan precis utanför vårt hus och väntar. Och väntar. Staden är sedan ett par dagar dekorerad och människor är redo för ett långt och intensivt dygn.

Och så kommer de!

Varenda hörn av Addis fylls av vitklädda människor som i olika konstellationer vandrar till öppna fält där de tillsammans med arken spenderar den kommande natten. Tusen och åter tusen människor vakar och ber.

Och vid soluppgången imorgonbitti utförs dopcermonier och människor får ta emot det heliga vattnets välsignelse, innan arken åter bärs tillbaks längst gatorna och in i kyrkorna. Inne i det heligaste får arken sedan stanna tills nästa års Timket, undangömda för oss vanliga människor.

Tänk att vi får finnas med här. Tillåts blicka in i alla dessa olika trosuppfattningar och kulturer! Får skymta lite guldkorn här och var. Får brottas med vår egen tro. Och omfamna olikheter.

Se filmerna nedan, med ljudet påslaget. Ett litet smakprov från Addis gator.

Rakt igenom

januari 18, 2020 — Lämna en kommentar

Du älskar.

Det karga.

Det livlösa.

Det färgstarka

Det som väljer dig.

Och det som inte väljer dig.

Du älskar.

Rakt igenom.

Det svaga.

Och det kraftfulla.

Det som blivit.

Och det du ser ska bli.

Lär mig älska.

Dig.

Och det du ser.

Det svåra och karga

Och fula.

Det vackra och enkla

Och starka.

Home

januari 14, 2020 — Lämna en kommentar

no one leaves home unless
home is the mouth of a shark.

you only run for the border
when you see the whole city
running as well.

your neighbours running faster
than you, the boy you went to school with
who kissed you dizzy behind
the old tin factory is
holding a gun bigger than his body,
you only leave home
when home won’t let you stay…

by Warsan Shire