(Det har tagit mig två veckor att ladda upp alla dessa bilder – men här kommer nu fortsättningen på vår Lalibellaresa.)
Efter ett dygn bland kyrkorna i Lalibella begav vi oss mot bergen som omsluter staden. Vårt mål var Hudad, som ni kan se längst bort på bilden här ovanför, ett foto taget från Lalibella. På toppen av detta berg finns det ett gästhus där vi skulle bo i tre nätter.
Med några mulors hjälp tog vi oss upp längst en fantastisk väg genom byar, åkrar, kullar och berg. Jag började genast fota, för utsikten var bedårande. För varje ny sväng vi gjorde så insåg jag dock att fotot jag nyss tagit inte var någonting jämfört med den nya vyn. (Till detta ska visserligen tilläggas att vi ju bor i Addis; avgasernas och betongens stad… så ”bara” en vanlig svensk skog är för oss ett paradis!)
Det var en underbar vandring och barnen fick äntligen göra sig av med all sin energi; hoppandes mellan klipporna och ridandes på mulorna.
Hudad är 3.300 möh. Luften var kylig, samtidigt som solens strålar brände. För att komma in genom plåtdörren som ledde till gästhusets område fick vi balansera på en smal klippväg. Mulorna fick vi lämna nedanför.
Innanför porten möttes vi av ett stort gäng Geladaapor och en fantastisk utsikt. Vi var de enda gästerna och fick en hydda tilldelad oss mitt på berget. Ingen el, inget rinnande vatten, utedass och alldeles fantastiskt!
På kvällen tände vår värd en brasa och eftersom det hunnit bli riktigt kallt så var det fint att få värma sig vid den. Vi åt injera och fick våra fötter tvättade. Tydligen är det en tradition som fortfarande praktiseras i byarna i bergen och är något man gör för alla långväga gäster som kommer förbi ens hus. Skönt, tyckte jag. Kittligt, tyckte Silas. Synd om dem, tyckte Andreas. Gör mer, tyckte Isak. Och Sakarias vägrade.
Det var otroligt mycket stjärnor ute och vi tog oss långsamt tillbaks till vår hydda, parerandes mellan buskar och hål i mörkret.
Nästa dag fick vi väcka vår värd som fortfarande låg och sov när barnen tyckte att det var frukostdags. Men han var snabbt uppe och serverade oss äggröra. Sedan satte vi oss ute på fältet, mitt i den stora flocken av säkert 100 Geladaapor och studerade dem en lång stund. De slogs, lekte, parade sig, betade gräs och plockade loppor precis framför ögonen på oss.
Vid lunch tog vi en längre promenad utanför gästhusets område. Vandrade längst fält och små stigar. Hela tiden med en fantastisk utsikt.
Till sist kom vi fram till en liten by där de bjöd in oss på kaffe. Och injera. Och hemmabryggt skitäckligt öl. Jag har varit inne i ganska många olika sorters hyddor i många olika delar av Afrika, men den här var nog ändå i sin enkelhet en av de mest välplanerade. En avdelning för djuren och ovanför dem hade man byggt ett litet loft där familjen sov. Djurens värme steg på det sättet upp till människorna som ett biologiskt element. Man hade byggt en hylla uppe i taket där man sparade nästa års utsäde. Och så en annan smart hylla i väggen för burkar och redskap. ”Här kan vi också bo” tyckte våra barn entusiastiskt och äventyrslystet. Det de inte såg var fattigdomen och allt slit bakom den till synes mysiga lilla hyddans fasad.
Bonden berättade för oss att deras åkrar inte ens räckte till deras egna behov, än mindre att byta emot andra nödvändigheter. Utsikten var visserligen bedårande, men det var inte enkelt att odla i den steniga sluttningen. Och närmaste sjukstuga låg långt, långt bort. Det hade dock öppnats en liten skola dit barn kom vandrande långa väga för att få sin undervisning. Jättebra, såklart! Men jag ryser vid tanken på alla dessa små barn som balanserar ensamma längst stupen varenda dag.
De tre dagarna uppe på berget var härliga och gav oss massor av ny energi! En plats vi starkt rekommenderar och som vi själva gärna återkommer till. Inte minst då det ligger så nära vallfärd-/turiststaden Lalibela.
aammin 