Martyrernas dag

Igår var det annan dag jul, vilket också kommit att bli Den helige Stefanos dag – eller martyrernas dag.  En dag då vi får lyfta religionsfriheten i världen.

Religionsfriheten räknas som en av de mänskliga rättigheterna och finns återgiven i Europakonventionen, artikel 9:

”Envar skall äga rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att byta religion eller tro och frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligt eller enskilt, utöva sin religion eller tro genom gudstjänst, undervisning, andaktsövningar och iakttagande av religiösa sedvänjor.Envars frihet att utöva sin religion eller tro må endast underkastas sådana inskränkningar, som äro angivna i lag och som äro nödvändiga i ett demokratiskt samhälle med hänsyn till den allmänna säkerheten, upprätthållandet av allmän ordning, skyddandet av hälsa eller moral eller av andra personers fri- och rättigheter.”

Religionsfrihet och varje människas rätt att tro. Att få följa sin egen övertygelse.

Och så har vi dess motsats: förföljelse.

Människor som förnedras eller ignoreras för att de tror på något annat än vad majoriteten väljer att tro på.

För ett par veckor sedan skrev jag om detta i en hälsning till Lötenkyrkan i Uppsala.

Återger hälsningen här.

215 millioner kristna led av allvarlig förföljelse under förra året. 3.066 personer dödades för sin tro. 1.252 kristna fördes bort mot sin vilja. 793 kyrkor attackerades.

Vi tittar på siffrorna som Open-Doors har identifierat. Egentligen borde jag bli missmodig och nedstämd, men istället blir jag på ett underligt vis peppad.

Jo, jag medger att det kan tyckas konstigt.

Och egentligen är det ju inte siffrorna som inspirerar mig – utan naturligtvis människorna som gömmer sig bakom dessa anonyma och fruktansvärda nummer. De 3.066 männen, kvinnorna och barnen som dödats. De som våldtagits och förts bort. De som byggt upp sina nedbrända församlingshem.

Visst förstår jag att deras lidande är fruktansvärt och gång på gång ber jag för deras frihet. Många av dem skulle inte välja den väg de hamnat på om de hade ett val – men samtidigt uppmuntrar deras öde mig till att fortsätta längst min egen ibland lite knaggliga stig.

Jag tänker på Ahmed och Hakim som EFS sände till en stad i det obarmhärtigt karga ödemarken. Hur de ringde från häktet och sa att de fastnat i gränskontrollen. Hur vakterna slog dem, men samtidigt för första gången fick höra någon berätta för dem om att det finns andra vägar än Islam. De är två av de 1.252 människor som i år förts bort mot sin vilja, pga att de är kristna. Och som troget stod fasta i sin övertygelse.

Jag tänker på Asha. Kvinna som jag fick vara brudtärna åt. Vi köpte brudklänning, sminkade oss och letade efter en passande ring – kamouflerade för att ingen från hennes folk skulle känna igen henne. Men några månader senare avslöjade någon henne och hon låstes in i ett litet rum och misshandlades av sin släkt. För sin tro.

Och så har vi vår trogne A. Han med sin starka övertygelse och som drar fram som en ångvält. En gång fick han och hans familj ett visum till USA, vilket de flesta människorna här drömmer om. Vad enkelt det skulle vara för dem att lämna konflikterna och hoten. Men A drog pappret ur sin frus hand och brände snabbt upp det. ”Vi ska stanna kvar här på Afrikas Horn och hjälpa vårt folk” sa han bestämt.

Det här är fyra av våra bästa vänner, några av alla dem som tillhör en av världens mest förföljda grupper.

För snart fem år sedan anslöt vi som familj till dem här i Etiopien, då med en tro på att vi skulle kunna ”hjälpa” dem. De ”förföljda och missmodiga”. Men naturligtvis är det framförallt DE, med alla sina brister och egenskaper, som har hjälpt oss! De har hjälpt oss att se att lidande inte nödvändigtvis är det värsta som finns. Att det är värt att kämpa. Att de förföljda är vanliga människor som oss – men att de genom Guds nåd överlever både frestelser och utmaningar. De är människor som faller, men som blir uppresta igen. De bevisar att tron bär genom syndens snår, egoismens förbannelse och genom världens alla hot!

Jag älskar att se just detta; hur Jesus bär!

 

 

 

 

En ”vanlig” vecka?

Jag hörde någon beskriva Addis Abeba som ”överraskningarnas stad” och känner mig benägen att hålla med. Och det är väl dels det jag uppskattar här; att aldrig riktigt veta vad som kommer hända.

Men som jag skrev i förra inlägget så är det många som frågar om hur vår vardag ser ut, så jag tänkte försöka beskriva en ganska ”vanlig” vecka. Även om det alltså egentligen inte finns något ”vanligt”…

Fredag.

På morgonen har jag en träff med några av den internationella kyrkans  ledare för att planera vårens söndagsskoleprogram som jag koordinerar. Det känns viktigt, inte minst för våra egna barn.

Sedan skyndar jag hem för att hjälpa till med lunchen för de 12 gästerna som ska komma kl 13. Det blev en ganska spontan inbjudan, så vi var uppe tidigt på morgonen för att handla kyckling och kött. Tur att vi har vår Fantanesh som bossar i köket åt oss och snabbt kan trolla fram allt som behövs!

Andreas är på begravning och jag håller tummarna för att han ska hinna hem till lunchen.

Kl 12 kommer de första gästerna (en timme för tidigt!), ett gift par som jag inte ens visste var inbjudna.  De är hungriga och kan inte vänta på att maten ska bli klar, så vi serverar dem lite ”förrätter” innan resten av gänget anländer.

Andreas hinner nästan i tid.

Vi äter snabbt och mycket och tar sedan en längre stund för att be tillsammans innan våra barn kommer hem från skolan klockan 16.

Lördag.

Jag har en kvinnogrupp här på Bibelstudier och frukost. Vi turas om att gråta – vilket förhoppningsvis är ett gott tecken? Och så samtalar vi utifrån Malaki 2, en otippad bok med många skatter.

Våra barn är samtidigt på en grannes födelsedagskalas. Det är så fint att de har så många bra kompisar i området!

Och Andreas skjutsar en grupp vänner till flygplatsen. De har varit här i två veckor för retreat och arbete och det blir tomt utan dem! Men vi vet att det är ett spännande skeende som vi sänder dem tillbaks till och vi ser fram emot att få fortsätta att följa dem.

Sedan åker de två äldsta barnen till sin scoutgrupp medan femåriga Isak är hemma med mig och leker med en tolvårig kompis. Han skrattar så han kiknar när Dahir kastar upp honom i luften och jag är så glad över denna bonusbror som vi ofta får glädjen att ta hand om på helgerna.

 

Söndag .

Vi går till den internationella kyrkan på förmiddagen, som idag har en familjegudstjänst. Jättefint med knytkalas efteråt.

Sedan bygger vi pepparkakshus här hemma tillsammans med några av barnens kompisar.

På kvällen är vi så trötta, så trötta och ser fram emot att kunna göra INGENTING! Men då börjar det plötsligt välla ner vatten genom taket in till Silas rum. Vi inser att det är en stor läcka, men lyckas först inte stänga av huvudkranen. Trots flera baljor som samlar upp vattnet så täcks Silas golv av det bruna vattnet. Hans säng, gosedjur, böcker och planscher blir våta. Och JAG tappar humöret… det blev liksom en droppe för mycket efter en intensiv vecka med en hel del praktiskt strul. Men Silas tar det med ro och säger att det ju fortfarande finns en plansch som är hel. Fina, fina kille!

Måndag.

Andreas är uppe innan kl fem på morgonen för att återigen åka till flygplatsen. Det är ytterligare en av våra kollegor/vänner som ska sändas iväg på jobb österut.

Sedan tvingas vi ägna förmiddagen åt att torka och fixa i ordning efter gårdagskvällens läcka.

Jag gör ett kort hembesök hos en familj i vårt nätverk och på kvällen har vi styrelsemöte för den internationella kyrkan, hemma hos oss.

Och mitt i allt börjar Andreas kräkas. Matförgiftning…

Tisdag.

Andreas är svag och behöver hålla sig nära toaletten.

Jag köper flygbiljetter och förbereder för en kvinna som flytta hit till Addis. Vi har följt henne de senaste åren och vet att hon har haft en tuff tid, misshandlad av sin familj pga sin kristna tro. Det blir fint att få ha henne här under en period!

Sedan gör jag ett hembesök hos en änka och hennes barn.

Det är en familj vi älskar oändligt mycket och jag är glad att se att de trots allt mår ganska bra. De bjuder på injera med shiro och sedan kaffe. Vi pratar, skrattar och gråter lite tillsammans. Jag lovar att följa med mamman till ett kontor på torsdag, för att söka arbete där. Det är inte enkelt för en kvinna att ensam försörja en familj och hennes släkt är inte villiga att hjälpa dem.

Onsdag.

Ja, det är ju idag. Vi ska försöka planera en julfest tillsammans med våra vänner här. Och så ska vi planera lite mer för vår internationella kyrkas julgudstjänster.

Hela huset är fullt av folk som ska renovera efter söndagens läcka. Vattnet har också påverkat elen och hitintills har jag räknat till 13 olika personer som varit inne för att se vad som ska göras i vårt hus. 13 personer som har TITTAT och kanske fyra personer som arbetat… Jag HOPPAS det blir klart innan julafton!

När barnen kommer från skolan kl 16 så tänkte vi baka pepparkakor och lussebullar tillsammans med dem. Det vi tidigare bakat är visst redan slut…

Hela familjen börjar bli redo för jullov! Barnen går sin sista dag i skolan på fredag och kommer sedan få ledigt i tre veckor. Det är dem väl förtjänt! De är trötta efter en intensiv termin, men mår bra!

Lucia

Jo, visst ligger jag lite efter vår tid. Men eftersom jag skrev det här inlägget för flera dagar sedan, så kan jag lika väl posta det.

En liten glimt från en svensk Lucia i Addis Abeba. Här blandas kulturer hej vilt och ibland på ett kanske inte helt naturligt sätt… Men det är roligt!

Vi väckte barnen enligt tradition med vårt eget hemasnickrade Luciatåg, pepparkakor, lussebullar och massor av levande ljus.

Och sedan blev det frukost i soffan.

Innan vi tillsammans gick för att Lussa för vår gäst som låg och sov i sitt rum. Jag vet inte om han blev mest chockad, rädd eller glad över vårt försök att ge honom en bit svensk kultur.

Efter skola och arbete var vi sedan inbjudna till den svenska ambassaden – vilket blivit till en höjdpunkt varje år. Luciatåg, sång, gemenskap och ett gigantiskt kakbord!

Så här fina var vi!

Glad Lucia på er!