Jag gick precis igenom några dokument på datorn och hittade då följande frågor som vi ställde till våra två äldsta barn för drygt ett år sedan. Minns att jag då tyckte några av svaren var ganska oväntade och idag skrattade jag högt när jag läste dem.
Jag sitter här på kontoret omgiven av ett myller av ljud och dofter som väller in genom springan under dörren. De ortodoxa och muslimska böneutropen blir ikväll överröstade av en högljudd pente-pastor som med stor iver skriker ut sin långa predikan i mullrande högtalare. Den aggressiva tonen har fått våra gäster att fundera på vad han egentligen säger, men församlingen verkar uppskatta samlingen.
Trots alla olika böner och högljudda förkunnelser så finns det ytterligare ljud som tränger sig in till mig. En groda kväker högljutt från vattenansamlingarna på vår baksida och den svaras direkt av hundratals (?) andra grodors ivriga sång. De bildar en fantastisk, högljudd kör som ackompanjeras av de lite mer lågmälda syrsornas spelande och några fåglars kvitter. Jag har faktiskt aldrig förr hört en sådan påträngande orkester på vår baksida! Samtidigt skäller vakthundarna och åskan mullrar.
Och dofterna! Det doftar blött gräs och rostat kaffe. Från floden bakom vårt hus letar sig även lukter av dynga och kompost fram. Sopstationen i vår stadsdel har haft problem de senaste månaderna, så de flesta människor slänger ut hushållsavfallen på bakgården i väntan på att elda upp dem. Eller så slängar man skräpet i vattnet, vars odör vi känner allt för väl. Och av någon anledning (fråga mig inte varför) så förstärks lukten väldigt runt klockan åtta på kvällen.
Dessa dofter och ljud är något som många av våra svenska besökare uppmärksammar när de kommer hit. Det kan de första dagarna vara omvälvande, men blir ju något man ganska snart vänjer sig vid när man bor här. Jag gillar dock att ibland stanna upp och mer medvetet ta in alla intryck.
Ibland leker jag en lek med barnen där vi alla ska blunda och vara stilla. Sedan sitter vi tysta i tre minuter och suger in alla intryck och därefter räknar vi upp allt vi hört och känt lukten av. Listan blir lång ikväll! Predikanter, böneutrop, djur, insekter, bilar, människor som pratar, en bebis som gråter och ett dussin olika dofter och massor andra sinnesintryck. Släpper en in allt så blir känslan nästintill hisnande!
Veckans höjdpunkt brukar för mig vara den kvinnoträff som jag är en del av. Det är ett litet gäng bullriga, färgstarka kvinnor som på alla sätt livar upp dagen!
Vi upptäcker livets labyrint tillsammans, läser och försöker finna rätt vägar framåt. Häromsistens diskuterades omskärelse, husdjur och romantik. Vi samtalade om skuld och förlåtelse och huruvida en bekännelse är viktig. Och så grät vi tillsammans över en av kvinnornas döttrar som försvunnit. Slutligen tog vi varandras händer och bad innerligt om Guds hjälp kommande dagar, innan vi satte oss vid bordet för att äta lunch ihop. Smått och stort. Det är fint!
Det är konstigt hur små saker kan trigga ens längtan. Jag minns när jag i Sudan för första gången på över ett år kom i närheten av en fin gräsmatta. Jag tog av mig skorna och gick barfota på de få kvadratmeterna som var täckta av gröna, mjuka strån. Fram och tillbaks gick jag, med tårar i ögonen. Dofterna blev så starka och påminde mig så mycket om ”hemma”. Jag njöt av känslan av att få plocka fram lite ”Sverige” ur min minnesbank.
Ibland kommer den över oss när vi som minst anar det. Saknaden. Då kan det vara svårt att värja sig. Idag är en sådan dag.
Min bror postade en bild på sin modiga son, när han var i färd med att ta sig upp för en klättervägg. Klätterväggar är väl inget jag tänker på till vardags, ändå satte det igång en kolossal känslostorm inom mig. Jag vill också ta foton på mina barn när de klättrar! Jag vill se dem testa alla de där spännande aktiviteterna som finns i Sverige. Jag vill att de ska få känna skogens doft och se naturens skiftningar under de olika årstiderna. Jag vill få plocka årets första vitsippor tillsammans med dem. Så mycket i Sverige är fantastiskt och idag saknar jag i princip allt! (rötägg inom politiken, regn o rusk, avsaknaden av injera och den ständiga stressen har jag för tillfället raderat ur minnet!)
Det är smärtsamt att sakna! Samtidigt är det något fint, för i saknaden och längtan gömmer det sig en kärlek och tacksamhet över allt det fina som vi faktiskt fått uppleva.
Jag hoppas att jag ska kunna kunna fortsätta att känna just så; – inte bara bitterhet och sorg över vad jag inte längre har precis intill mig, utan framförallt tacksamhet över vad jag faktiskt haft! Tänk att få ha ett hjärta fullt av så många vackra minnen! Och att ha två, eller tre eller fem platser som får vara hemma.
I en stad där många av våra vänner kommer ifrån började det i söndags att regna! Det är ett regn de väntat på i över ett års tid, ett nödvändigt regn som ger lite hopp och mycket glädje. Jag var i det området i maj förra året och redan då var torkan utbredd – men idag faller vattnet äntligen över slätterna.
Jag måste få utropa ett litet Halleluja!
Vi är dock medvetna om att krisen är långt ifrån över – även på denna plats. Efter en längre torka kan regnet snabbt leda till översvämningar med katastrofala följder, vilket redan börjar bli fallet.
Låt oss ansluta i arbetet för en god fortsättning. Genom Etiopien svälter samlar EFS in pengar som förser tusentals skolbarn med ett mål näringsrik gröt varje dag. Så detta blir dagens heta påminnelse.
På gymmet finns det en intressant gästbok där vi kan tycka till om lokalerna och servicen. Den kan vara rolig att läsa! En besökare uppskattar tydligen inte de kackerlackor som springer över hennes kropp när hon tränar…
aammin 