Vad Afrika lärt oss

Vi får ibland frågor om vad vi lärt oss av våra år utomlands, vilket naturligtivs kan vara svårt att ringa in. Jag har ju ingen aning om vem jag vore utan dessa snart tio år i Afrika. Men NÅGOT borde vi väl ha lärt oss mellan alla brottningskamper, äventyr och vardagsbestyr?

Efter en snabb funderare kommer här några spontana svar.

Afrika har lärt oss att äta kaksmet. Vi har även vid flertalet tillfällen bjudit gäster på halvfärdiga kladdkakor, sockerkakor eller pajer på grund av att elen gått precis när vi stoppat in efterrätten i ugnen. Det känns ibland som att gudarna retat oss och medvetet stängt av elektriciteten just när den behövts som mest… Men om inte annat så blir väl de rinnande kakorna en god träning i ödmjukhet.

Vi har lärt oss att leva efter de ofta upprepade orden ”Inshallah” eller ”God willing”. Eller som vi skulle säga på svenska; ”Ja eventuellt, kanske, om det nu verkligen blir så. För vad vet egentligen jag!!?”.

Troligen har vi även börjat lära oss att leva lite mer i nuet. Typ ”om taket ramlar in i morgon, så kan jag i varje fall njuta av dess skydd idag”. Lite mindre oro och lite mer flexibilitet alltså. Vi har åtminstone haft många, många tillfällen att öva oss i detta.

Och så har vi det här med att kissa i hål, ståendes på huk. Under två års tid hade vi ingen toalett inomhus, utan endast ett hål i marken bakom en mur i trädgården. Under regnperioden fick vi stå i regnet eftersom det inte fanns något tak.

Jag kan lugnt erkänna att det kräver en hel del övning för att lära sig sikta rätt i det där hålet! Många missbedömda skvättar på anklarna har det blivit (om jag nu ska vara ärlig. Ingen lärdom kommer ju gratis)…

Aldrig någonsin har vi tränat våra lårmuskler så mycket som under de åren! Tänk er när vi var magsjuka och tvingades spendera timmar över det hålet, ståendes på huk. I början fick jag sådan enorm träningsvärk!

Här i Addis har vi två riktiga toaletter inomhus, så det blir ju inte lika ofta vi får träna våra lårmuskler. Men färdigheten sitter i och kommer fortfarande till användning med jämna mellanrum.

Och kanske har vi genom sådana här erfarenheter lärt oss lite mer glädje över det vi faktiskt har? Häromdagen var jag på resturang med vår tioåring och han kom väldigt nöjd ut från badrummet; ”Det var en JÄTTEFIN toalett här! Fanns både vatten och en toastol!!!”.

Vi har lärt oss att räkna ut vad barnens skostorlek kommer vara om ett år från nu. Och att bedöma hur många skor (och tröjor, shorts…) de kommer slita ut under den perioden.

Och så har vi lärt oss att räkna ut hur mycket svensk choklad vi kommer behöva för kommande år. Vi har handlat rätt mängd… och sedan tryckt i oss alltsamman inom bara ett par veckor.

Vi har blivit stjärnor på att gå igenom tull-kön på flygplatsen och se ut som om vi självklart borde gå just igenom den, utan att stanna.

Vi har också lärt oss att det är okey att vara annorlunda. Vi KAN ju inte vara annat än annorlunda, hur mycket vi än försöker! Och när folk stirrar på oss, skrattar åt oss eller skäller ut oss så försöker vi rycka på axlarna. Att bli kallade för kines, baby, utlänning, hund eller älskling känns rätt normalt. Vi får fokusera på att vi själva (oftast) vet vilka vi är.

Så vid närmare eftertanke har vi nog lärt oss en hel del. Högt och lågt. Kanske hade vi lärt oss samma grejer om vi stannat i Sverige. Kanske hade vi då lärt oss något annat istället?

Men detta blev nu vår lott. Tack Afrika för det och mer!

Allt är bra, faktiskt

Igår frågade jag en av mina söner vad han är mest nöjd med på sin kropp.

Svaret kom snabbt; ”Mina ögon! Mina öron! Och min mun såklart!”

Jag undrade varför.

”För de gör ju så jag kan se, höra och prata. Vad tråkigt det skulle vara utan dem!”

Ja, såklart!

”Och benen som gör att jag kan springa snabbt. Och händerna, så jag kan ta saker är också bra. Allt är bra faktiskt” la han till.

Tänk om vi alla såg på våra kroppar med en liten pojkes blick! Struntade i de små (ok, ganska stora) fettvalkarna och de grå hårstråna. Och istället tacksamt älskade allt som funkar! Värt ett försök!

Lite för många världar. Samtidigt.

Det här är ett inlägg jag postade på Instagram för ett par veckor sedan, ett ämne jag ständigt brottas med. Kanske lite mindre idag än för fem år sedan, men ändå finns det fortfarande där och gnager. Det kommer nog alltid finnas där, vart vi än bor i framtiden.

Så jag gör en något reviderad återgivning här på bloggen. Kanske känner någon igen sig? För faktum är att jag kunde uppleva det lite liknande även när vi bodde i Sverige.

Det är mycket som händer runt omkring oss som jag filtrerar bort. Jag riktar blicken åt ett annat håll. För att klara ”vardagen” antar jag.

Och samtidigt är det klart att vi ser allt som sker i vår närhet. Och att det kan vara smärtsamt. Alla dessa människor som lever vid vår sida, men som vi inte på djupet kan dela stunden med. Det kan vara språkförbistringen som ställer till det. Eller olika levnadssituationer. Eller helt enkelt att våra familjekulturer är så skilda. Eller att jag är för trött för att orka just då. Eller att barnen inte VILL.

Imorse var en av alla dessa millioner gånger. Vi som familj vandrade ute i bergen ett par mil från Addis. Andades frisk luft och njöt av att få vara bara vi. Det hade varit en intensiv period för oss och vi ville få komma bort över helgen.

En äldre fåraherde såg oss och han blev vår självutnämnda ”vakt”. Han ställde sig med en piska 20 meter ifrån oss, för att jaga bort alla nyfikna barn som ville se vilka vi var. Kom barnen för nära oss så varnade herden dem med ett piskrapp i luften.

Han ville hjälpa oss och visst var det skönt att få vara lite ensamma, men samtidigt… ngt djupt sorgligt över barnen som på avstånd stod och tittar på våra barn, med stora ögon.

Våra barn hoppade runt på klipporna och låtsades att de var babianer och hyenor. De levde sig helt in i sina fantasier och i sin lek och såg inte vad som försiggick runt omkring dem.

De andra barnen stod med stora gula plastdunkar, på väg till vattenhålet för att hämta vatten till sina familjer. De stod länge länge och tittade på oss.

Två olika världar. Som på avstånd fick en glimt av varandra, men ändå inte möttes med mer än ett litet ”hej”.

Ibland får dessa olika världarna vävas samman på ett så otroligt vackert sätt. Jag älskar när det sker, varesig det är hemma hos oss eller hos någon annan. Jag ÄLSKAR när en vänskap klarar av att bryta sig igenom olikheter och kulturskillnader!

Men ibland (som idag) pågår de parallellt, utan att överhuvudtaget mötas.

Jag har alltid tyckt att detta är SÅ SVÅRT! Vi lever på något sätt i två (eller tre eller fyra!) olika världar samtidigt. Jag som så gärna vill dyka rakt ner i den kultur vi “arbetar med” och bli ett med dem! Får jag välja så vill jag bo i en av deras små byar ute på landet. Jag vill få vakna upp med dem, sitta utanför hyddan och koka morgonkaffet. Dela livet på riktigt. Deras liv. Hos dem.

Men jag har tvingats inse att det inte är där vi ska vara nu! Mina glamoriserande försök skulle inte hjälpa människorna i byn och det skulle inte vara rättvist mot mina egna barn. Jag vet inte ens om jag verkligen skulle orka det just nu.

Kanske har vi hittat en bra balans de senaste åren – ett sätt som funkar för både våra barn, för mig & Andreas och för vårt arbete och våra vänner. Våra fyra världar vävs ibland samman och ibland levs de parallellt. Det funkar.

Men med jämna mellanrum blir det fortfarande kaos inom mig och jag kan längta efter att slippa alla dessa kontraster, alla dessa olika liv och olika världar som jag får en glimt av men på något sätt ändå står vid sidan om.

Längtar efter EN värld. Men där kulturer och olikheter ändå får finnas. Tillsammans.

Går det?

Längtan och desperation

Det är med blandade känslor jag upplever sådana här stunder. Endel av mig älskar att få finnas med, se och känna det folket ser och känner.

Timket är en av de absolut viktigaste högtiderna för de ortodoxt kristna här. Man firar Jesus dop i hopp om förnyelse i sitt eget liv. Och jag ser längtan och desperationen i deras blickar. Föräldrar tränger sig fram med sina barn. Människor bär sjuka vänner för att de ska få komma nära. De hoppas och de ber.

Det heliga vattnet betyder så oerhört mycket. Genom att prästen stänker några droppar av det på en människa, så kan människan få förlåtelse, välsignelse eller bli helad från sjukdomar.

Det är smittande att se längtan som finns. Och det är fint att kyrkan vill göra Gud tillgänglig för folket. Att de bär ut det Heligaste, ut på gator och torg.

Jag blir ödmjukad av att se hur alla är med, lika inför Herren. Gamla, unga, sjuka, fattiga, rika. De ropar. Hoppas.

Det finns så mycket vacker symbolik i denna högtid!

Och samtidigt! Det skriker inom mig! Ser ni inte??? Människor!! Har ni inte hört???

Era rop och böner frälser er inte! Vattnet gör er inte hela! Har ni inte hört?

NÅDEN är allt ni behöver.

Guds nåd! Genom Jesus. Inget ytterligare behövs!

Jag tänker att högtiderna, vattnet, sångerna, tabernaklet och ikonerna kan vara så vackra verktyg/symboler för oss att se Gud. Men när de tar Hans plats och blir vägen till räddning, då har det blivit så fel så fel.

Så jag står tillsammans med den ortodoxa kyrkan denna morgon. Och ber om klarsyn. Och möten med Han som verkligen kan befria. Utan krav och botemedel.

Och så ser jag på mig själv.

Funderar på vad för saker som jag sätter min tillit till. För säkert har även jag sådant. Saker som skymmer den verkliga nåden.

Jag ber om frihet.

Återigen en liten film, som kräver sitt ljud.

Timket

Vem skulle kunna motstå det etiopiska Timket-firandet?

Denna glada, färgstarka högtid där de ortodoxa firar Jesu dop och bär ut den heliga förbundsarken på gatorna. De rullar ut mattor, sopar, strör gräs, sjunger, dansar och jublar runt arken och prästerna. Addis Abeba bubblar av liv och förväntan. Milliontals människor har väntat på dessa dagar.

Här står vi på gatan precis utanför vårt hus och väntar. Och väntar. Staden är sedan ett par dagar dekorerad och människor är redo för ett långt och intensivt dygn.

Och så kommer de!

Varenda hörn av Addis fylls av vitklädda människor som i olika konstellationer vandrar till öppna fält där de tillsammans med arken spenderar den kommande natten. Tusen och åter tusen människor vakar och ber.

Och vid soluppgången imorgonbitti utförs dopcermonier och människor får ta emot det heliga vattnets välsignelse, innan arken åter bärs tillbaks längst gatorna och in i kyrkorna. Inne i det heligaste får arken sedan stanna tills nästa års Timket, undangömda för oss vanliga människor.

Tänk att vi får finnas med här. Tillåts blicka in i alla dessa olika trosuppfattningar och kulturer! Får skymta lite guldkorn här och var. Får brottas med vår egen tro. Och omfamna olikheter.

Se filmerna nedan, med ljudet påslaget. Ett litet smakprov från Addis gator.

Rakt igenom

Du älskar.

Det karga.

Det livlösa.

Det färgstarka

Det som väljer dig.

Och det som inte väljer dig.

Du älskar.

Rakt igenom.

Det svaga.

Och det kraftfulla.

Det som blivit.

Och det du ser ska bli.

Lär mig älska.

Dig.

Och det du ser.

Det svåra och karga

Och fula.

Det vackra och enkla

Och starka.

Home

no one leaves home unless
home is the mouth of a shark.

you only run for the border
when you see the whole city
running as well.

your neighbours running faster
than you, the boy you went to school with
who kissed you dizzy behind
the old tin factory is
holding a gun bigger than his body,
you only leave home
when home won’t let you stay…

by Warsan Shire

Mod

Jag och Andreas var på sjukbesök igår. Det var en nära vän vars öga plötsligt svullnat upp. Hon hade en kraftig huvudvärk, tålde inte ljus eller ljud. Låg där ensam i mörkret, i tystnaden och suckade av smärta. 

Jag satt på hennes sängkant en stund. Mest var hon tyst. Men så talade hon ibland om hur det kommer bli bra. Det gör ont, men det blir bättre. Hon var trygg i att smärtan kommer och går. Och hon var tacksam för att jag ville dela denna stund med henne. 

Jag har lärt mig så mycket av att få följa denna kvinna! Hennes berg och dalbana till liv. Hennes inställning till problem. Hennes tro. Det ger mig mod!

Sakta inser jag vikten av att våga se och erkänna mina egna förluster och min egen smärta. Att inte blunda eller försöka stryka över. Vare sig för mig själv, men inte heller för mina barn. 

När vi vågar sätta ord på våra förluster, se dem och erkänna dem – då märker vi ju hur de så ofta följs av en vinst som aldrig skulle ha varit möjligt utan den första förlusten. Det hindrar inte smärtan och det gör den inte mindre verklig. Men det hjälper oss att se på livet med distans. Och att tro på att denna dag inte bär på ett slutgiltiga facit. 

Jag tänker ofta på det när mina barn får uppleva svårigheter, eller när de lite för ofta får höra om orättvisor. Jag kan inte skydda dem från ett smärtfritt liv. Jag borde inte skydda dem från förluster. Då gör vi dem en björntjänst! Så istället pratar vi om orättvisor, sjukdom och förföljelse. Och jag över på att sätta ord på mina egna känslor. Vill att barnen ska kunna prata om sina. Önskar att de ska få bli mer och mer trygga, också de stunder vi famlar i mörkret!

Jag är så glad för vår vän som korsat våra liv! Som låter hela vår familj ta del av hennes strävan. Och som låter oss se hoppet hon bär på. Även när det är mörkt. Kanske framförallt när det är mörkt.

Det ger oss mod att möta vår egen verklighet.  

En hel värld

Det finns ett somaliskt ordspråk som talar om termiternas sammarbete.

Det är fantastiskt hur termiterna bygger en hel värld. De bygger den på natten. Gemensamt. Grunden är säker.

Jag har hört ordspråket tidigare, men det var inte förrän jag stod vid dessa gigantiska termitbyggen som jag fattade varför termiterna lyfts som föredömen.

Jag brukar inte nörda ner mig i sådanthär, men efter alla hundratals myllrande stackar vi kört förbi har jag inte kunnat låta bli att gräva lite.

Tänk er en pytteliten miniinsekt. Ett djur som enkelt kan krossas mellan din tumme och ditt pekfinger. Mjukhudade, oftast vita. Nästan lite genomskinliga.

Ett ganska intetsägande djur.

ekologia.pl

Men dessa små insekter bygger alltså dessa enorma palats! Utan andra verktyg än sina egna kroppar.

Tillsammans har de släpat dit en smula lera efter en annan. Lite spillning. Lite jord och saliv och så cellulosa som väver det samman.

Vilken arbetskraft, tålmodighet, målmedvetenhet och enhet!

Varje termitstack innehåller miljontals termiter. De arbetar tillsammans, med tydligt uppdelade roller.

Fertila honor och hanar får vingar som de använder till att flyga mot nya platser. När de landat på marken slår de av sig sina enorma vingar och börjar genast leta efter en partner. När ett par har bildats söker de tillsammans upp en plats att starta sitt nya samhälle på. Detta ursprungspar, kungen och drottningen, är de enda i stacken som är fortplantningsdugliga. De första ägg och larver de får sköts om av honan och hanen gemensamt och larverna utvecklas sedan till arbetare.

Arbetarna tar sedan över allt arbete i kolonin och drottningen och kungen behöver nu endast fokusera på att fortplanta sig så att kolonin växer. 

Arbetarna är flest till antalet och det är de som bär på byggmaterial till stacken och som samlar mat till kungen, drottningen och soldaterna. Arbetarna matar också drottningen, kungen och larverna. Hos vissa arter matar de även soldaterna, då dessa har för stora käkar för att kunna äta själva.

Till sist har vi alltså soldaterna som har i uppgift att försvara samhället mot inkräktare.

Termiter samarbetar. De bygger enorma bon eller gångar under jorden. Och de kan bryta ner och förstöra andras byggen.

Vi är många som råkar ut för termiternas framfart. Ett sovrumsgolv som smulas sönder, möbler som förstörs, ett hönshus och en kaninbur som angrips. Onda, hemska varelser!

Eller nej. Livet är inte så svart vitt. Saker och ting är sällan ”bara ont”. Termiter är inte onödiga byggmästare som endast tänker på sin egen masterplan.

Forskare har länge studerat ett antal termitstackars ekologiska produktivitet på Kenyas savann och fann att växter utvecklades snabbare ju närmare stacken de stod. Det var likaså tydligt att djurpopulationer växte mer ju närmare stacken de höll till. Utan termiterna skulle ekosystemet påverkas väldigt negativt.

Man tror att termiterna bland annat transporterar ner grovkorniga partiklar i den annars fina jorden nära stackarna. Det grova materialet ökar jordens genomsläpplighet av vatten och hindrar stackarna från att krympa eller rasa under perioder av torka. De innehåller också höga halter fosfor och kväve vilket ökar jordens bördighet.

”Ja, det är fantastiskt hur termiterna bygger en hel värld. De bygger den på natten. Gemensamt. Grunden är säker.”

De bygger i torra, karga landskap. De bygger med målinriktning och tydlig arbetsfördelning.

De är villiga att offra sig själva, för sin koloni (de äldre termiterna av arten Neocapritermes taracua kan försvara sin koloni till den grad att de spränger sig själva i luften när en fiende närmar sig).

De samarbetar och ger inte upp.

Detta somaliska ordspråk och bilden av de små små insekternas enorma byggen tar jag med mig denna vecka.

Kan de så kan vi.

Tillsammans.

Glömdes bort

Det är ett år sedan jag skrev sist.

Då blev det plötsligt för svårt att trolla fram texter. Kändes kravfyllt.

Kanske var jag för trött, för tom eller för upptagen. Eller bara oinspirerad.

Kändes onödigt. Jag visste inte vad jag skulle skriva om. Och så glömdes bloggen bort.

Men nu ska jag återigen försöka ta ett nytt tag om aammin.wordpress.com.

Lovar inte ett jämnt flöde av inlägg – men ibland dyker det troligen upp ett foto eller en tanke eller en betraktelse. Får se vart det landar.

Det känns roligt!

Samtidigt skrämmer bloggandet mig lite. Jag såg att det var flera som läste, men hade ingen aning om vilka det var. Någon damp ner från Kina. Någon annan från England och Israel. Yemen och västra Afrika. Vem som helst kan ju råka hamna här.

Och det är ju det fina. OCH det svåra. Tycker jag.

För vem är det egentligen jag skriver för?

Instagram känns mer kontrollerat på det sättet. Jag vet vem som ser bilderna och det känns opretentiöst. Samtidigt ryms ju inte allt där.

Så jag öppnar återigen bloggen och försöker fånga en del av mitt eget i dessa uppdateringar. Jag skriver för min egen skull. Och för dem som råkar vara intresserade av denna svenska mamma, som bor på Afrikas Horn och längtar efter liv. Ni får ta mig som jag är.