Skippa suddgummit

Jag uppskattar religionsdialoger! Inte i den form de ofta tar sig uttryck i Sverige, då olikheterna ska suddas ut och man vill visa någon sorts respekt genom att nickande säga ”ja, jo. Det är ju nästa samma…”. Detta blir tråkigt och dessutom oärligt – för sanningen är ju naturligtvis att denna värld rymmer människor med helt olika världsbilder och trosuppfattningar.  Vi är olika och det är något fint att våga peta i dessa olikheter! Att skippa suddgummit och våga vara ärliga, hjärta mot hjärta. Faktum är att jag, så vitt jag vet, aldrig någonsin mött någon som i sådana här nära samtal upplevt sig trampad på eller förminskade, vilket ju ofta är det vi är så rädda för. Snarare har jag träffat många från andra trosriktningar som tycker att vi svenskar ofta är obekväma i vår otydlighet.

Ett av mina vackraste minnen är ett besök jag gjorde i en moské i Sudan. Jag blev inbjuden till kvinnoavdelningen och fick sitta där på golvet, omringad av kvinnor i vackra slöjor och berätta om min tro. De hade en mängd frågor och jag fick på ett väldigt ärligt sätt visa på skillnaden mellan våra olika Gudar. Vissa saker var de väldigt förvånade över och någon gång skakade de chockade på sina huvuden. Sedan hade jag frågor till dem och de berättade öppet och ivrigt om sin uppfattning. Samtalen slutade med att vi gick upp och bad bredvid varandra. De vända till Mecka och jag bad öppet och tydligt i Jesu namn.

Jag älskar att få inträde till mina medmänniskors tankevärldar och att likaså få dela med mig av mina skatter. Det går att mötas över gränserna, utan att behöva göra avkall på sin egen tro! Och jag tror att vi många gånger även kan be för och bredvid människor från andra religioner – utan att för den skull behöva säga att vi har samma troslära eller samma Gud.

Anledningen till att jag tänker på detta idag är ett fint möte jag just fick med en ny bekantskap. En kvinna med en helt annan bakgrund än mig, en helt annan tro och en helt annan vardag lärde mig om vad fastan betyder för henne. Jag gick ifrån detta samtal så mycket rikare! Tack Ayan för att du ville dela ditt liv med mig!

Djur

När jag var ett barn sprang jag och bästisen Åsa ofta runt med varsin blomspruta när det regnat och sprutade på alla de daggmaskar som krupit upp på vägarna och nu höll på att torka ihjäl. Kom det en bil så stoppade vi den och bad den vänta tills vi lagt tillbaks maskarna i jorden. Vi var nitiska! Och tillsammans med min kusin gick jag till storbonden och skällde ut honom, då vi tyckte att hans höns hade för små burar. Vi försökte stoppa fiske i sjön där jag bodde, jag vägrade äta kött och de flesta hundar i Jakobsberg hade jag och vännerna lärt känna. Jag är uppvuxen med katter, sköldpaddor, vandrande pinnar, hundar, marsvin, möss, kaniner, fåglar, hamstrar och många andra djur i huset.

Och även om mycket av den iver jag tidigare kände för djur sakta svalnat och fått en sekundär plats i livet (jag räddar t.ex. inte daggmaskar längre), så är det ändå så häftigt att långsamt få lära känna djurlivet här i Etiopien. Det är fascinerande! Fåglarna. Insekterna. Flodhästarna. Sköldpaddorna.

Och nu på resan österut fick vi bekanta oss med ytterligare några arter.

Inte minst med hyenor! I Harar finns det en legend om att människor under svältperioder brukade lägga ut köttbitar utanför staden, som ett offer till hyenorna. Då skulle de utsvultna hyenorna som närmade sig Harar blidkas och lämna människornas boskap i fred. Detta utvecklades senare och har nu blivit en välkänd kvällsritual, då en ”hyenaman” matar rovdjuren. Detta gick vi ut för att titta på och med bultande hjärtan såg vi mannen komma gående med sin korg och ett helt gäng vilda hyenor efter sig. Han nämnde dem vid namn och en efter en kom de fram och åt ur hans hand. Och sedan ur våra händer! Det hela är ju fruktansvärt galet då dessa bestar har de starkast käkar av alla djurarter, näst efter krokodilen. Men det gick inte att låta bli att dras in i äventyret, när vi var där på plats.

Och så såg vi naturligtvis hundratals kameler, vilka troligen skulle hamna på min topp-tre lista över ”bästa djur”. När vi besökte en stor kamelmarknad så frågade vi om barnen möjligtvis kunde få rida, men människorna tittade dumt på oss och skakade på huvudena. Löjliga Ferenjis med så konstiga frågor! Här kan ni läsa ett tidigare inlägg om kamelernas plats i denna kultur.

Kamelmarknaden är en tumultartad plats. Massor av människor är där för att inspektera djuren eller så står de i grupper och delar det senaste skvallret. Några har rest i flera dagar för att sälja sina varor. En kamel kan kosta allt från 400 till drygt 1000 dollar beroende på ålder, styrka, och naturligtvis köparens förmåga att pruta. Alla kameler har markerats med ägarens särskilda tecken för att undvika eventuella konflikter om äganderätt.

För att vara säker på att förhandlingarna om priset inte påverkar någon annans affärer, har en invecklad teknik utvecklats som sker genom teckenspråk. De två affärsmännen sätta en sjal över sina sammankopplade händer, och buden kommuniceras genom beröring. Förhandlingarna varar vanligtvis från fem till tio minuter, men kan ta upp till en halvtimme. Systemet kan verka komplicerat vid första anblicken, men logiken är enkel och lätt att lära sig. Varje finger har ett nummer, så alla nummer från 1 till 9 finns alltså representerade. En, till exempel, skulle beskrivas genom att ta tag i pekfingret vid spetsen. I fall där större siffror behövs så kan en nolla kan läggas till genom att gripa tag i en större del av fingret. Ett finger kan därför beskriva en, 10, 100, 1000. Men eftersom båda parter oftast vet den allmänna prisnivån för en get eller en kamel behövs nollan sällan användas.

Om du någonsin varit på kamelmarknaden utanför Kairo, så skulle du ganska snart märka en stor skillnad mot marknaderna här. I Egypten förföljdes du troligen av ett stort gäng som ville sälja allehanda saker till dig eller som på andra sätt ville dra fördel av din närvaro, här blir du endast erbjuden långa blickar av förvåning. Här finns inga turister som man har vanan att försöka lura och snart dras fokuset från djuren till de uppseendeväckande vitingarna. För oss innebar det att vi ganska snart inte kunde se kamelerna, p.g.a. en stor grupp av människor som ställde sig framför oss – för att beskåda våra barn.

 

På vägen hem föll för frestelsen och köpte två dunkar kamelmjölk genom bilfönstret. En daglig delikatess för många av våra vänner.

Babianer såklart!

Och vid resans slut fick vi även tillfälle att hälsade på krokodiler, de låg och jäste vid Awashflodens vattenfall endast ett 20tal meter framför fötterna på oss.

Så då vet ni att om ni vill uppleva nya, spännande djur så finns det ett par stycken även här!

 

På resa

Vi har varit iväg på en tiodagars roadtrip som familj, med sammanlagt ungefär 30 timmar i bilen. Serpentinvägarna ledde oss över höga berg och ner genom heta dalar, genom gröna skogar till torra slätter. Det är en bra asfalterad väg, men på sina ställen så guppig att jag flög upp i taket och fick en stor bula i huvudet.

Vi har fått tuta på mängder av åsnor, kameler, pärlhöns och babianer som färdats längst körbanan. Och människor såklart. Och lastbilar, så många lastbilar som kör som dårar! Vägen  leder till havet utanför Djibouti och Somaliland, så gods från hamnarna transporteras härpå in till Addis. Vi åkte dock inte hela sträckan till kusten, utan reans mål stannade i de torra, karga trakterna inåt landet. Ett område vi älskar!

Här har vi kunnat träffa flera fantastiska människor som arbetar för att på ett holistiskt sätt främja en förändring i regionen. Och det finns många behov! Vatten är såklart det mest akuta just nu, men även behov av utbildning, bättre arbetsmiljöer, barn och ungdomar, kunskap om kvinnlig omskärelse och mycket mer.

På fotot här nedan ser ni ett projekt som vi besökte, där ett folk som kan jämföras med ”kastlösa” fått en värdig plats att arbeta utifrån. Mer om det en annan gång!

Det blev flera fina möten med människor vi åkt för att träffa. Men så fick vi även tillfälle att suga i oss av områdets kultur och liv genom de myllrande marknaderna, gatorna, kaféerna, fotbollsplanerna och de familjer vi besökte. Nu är vi fyllda till brädden och kan nog klara oss ytterligare några månader i Addis!

Vår sexåring sa efter resan att ”detta vill jag också jobba med när jag blir stor”, vilket ju måste ses som det bästa betyget ett barn kan ge efter att ha hängt med sina föräldrar på en massa jobb. Och ja, får han jobba med det här när han växer upp så kan han skatta sig lycklig – för vi har verkligen den stora nåden att få ägna oss åt världens bästa arbete!