Lalibela

Så har också vi, efter drygt fyra år i Etiopien, fått åka till Lalibela i Norra Etiopien. Staden hette ursprungligen Roha, men bär nu namn efter 1200-talskungen Lalibela som var den som konstruerade kyrkorna där.

De 12 kyrkorna  hackades direkt ut ur bergen. På några av kyrkorna började man alltså med taket och hamrade sig sedan neråt. Andra byggdes som grottor från sidan, in i berget.Tänk vilket jobb det måste ha varit! Varje litet kors, varje fönster och sedan hela rum med utsmyckade tak, altare och kanaler. Platsen upptogs på Unescos världsarvslista 1978 och är en pilgrimsort för många ortodoxt kristna. Det andas historia och mystik.

”Vår tradition säger att kung Lalibela fick hjälp av änglarna att bygga. Forskarna har lite andra tankar. Men jag tror på änglarna” berättar vår guide. Och även om det kan tyckas löjligt nu när jag sitter i Addis 60 mil därifrån, så var jag just då benägen att hålla med. Det var lätt att tänka sig att änglarna skulle ha varit med och byggt dessa magnifika verk!

Jag gick med kameran i högsta hugg och även om jag klätt på mig både långkjol och sjal så kunde ingen ta mig för något annat än en nyfiken turist. Men här fanns också många etiopier – ortodoxt troende som vallfärdat hit till deras eget Jerusalem för att finna bot för sina sjukdomar, hjälp för sina släktingar eller frid för sina själar. Där fanns ett stort hål uthugget i sten, som var fyllt med grönt vatten. Där badar de som inte kan få barn, i hopp om att vattnet ska skapa liv.

Inne i en kyrka fanns flaskor utställda av människor som hoppas att Guds Ande ska fylla flaskorna, så att de kan ta med sig Anden hem.

I hörnen satt äldre män och bad. Framför en ikon stod en kvinna och läste sin Bibel.

Alla var vitklädda. Alla var allvarliga. Vi fick höra mängder av berättelser om de 12 kyrkorna, om helgonen och om det övernaturliga.

Våra barn satte sig på golvet i ett kapell och spelade på de stora trummorna som låg framför ett altare.

Jag önskade att jag kunde sätta mig ner en liten stund och reflekterat lite mer över min egen tro. Jag vet att den skiljer sig ganska markant från många av de andra människorna i Lalibela, men det är ändå på något sätt fint att få finnas inne i deras rökelsetäckta bönekammare. Även om jag visst kan önska att nåden fick penetrera rummen lite tydligare

.

Grabbarna sprang runt. Området var väl inte direkt barnvänligt med sina stup och sin känsla av helighet. Vi hyschar dem och försökte få dem att förstå allt det magnifika.

Men när de fick klättra i St Georgs hästs fotspår längst den höga klippan, då trivdes de!

Och att få krypa in i gravhålen längst väggarna, det var också coolt. Att dessutom få hitta ett riktigt skelett i ett av hålen, det var riktigt spännande.

Och när de fick vandra genom den kolmörka grottan för att komma till Bete Merkorius, då tystnade de alla tre av ren förskräckelse. Fladdermössen satt och sov precis ovan våra huvuden och det var så mörkt att vi inte kunde se våra egna händer.

Lalibella. Det blev en starkare upplevelse än jag räknat med!

Och på hotellrummet fick vi lite senare besök av en markatta som kom vandrande in i vårt sovrum. Kanske tänkte hon att vi skulle tro att hon var en människa om hon gick på två ben?

Nådens guld

Jag sitter där på den hårda träbänken. Ahmeds kropp ligger en meter ifrån mig. Men snart ska vi föra den vidare mot kapellet och avskedsgudstjänsten. Innan vi gräver ner honom. Lyfter ner kistan och täcker den med betong och jord. Spadtag efter spadtag. Alla kommer hjälpas åt att täcka kroppen. Tårarna kommer blandas med droppar av svett. Det är svårt att säga farväl. Döden kom så hastigt. Vi var inte beredda på att behöva skiljas åt.

Men ytterligare en liten stund finns vår väns kropp i rummet. M lägger sin arm runt mig. Hon ber. Vi andas. Vi tröstar. Någon skickar en näsduk till en annan. En kvinna kommer skrikande in genom dörren. Alla börjar gråta igen. Ett av Ahmeds barn tittar in. Det är svårt att säga farväl.

Det är tungt. Ali har varit en så självklar del av vår vardag. Igår satt han i vårt kök och drack kaffe. För bara tio timmar sedan kastade han argt på luren i örat på Andreas. Det gjorde han ofta – för att en liten stund senare komma skrattande in genom dörren. Men den här gången kom han inte tillbaks.

Och nu ligger han där. Andreas har varit med och svept in honom i vitt tyg.

”Det är inte Ahmed” säger någon. ”Han var aldrig stilla. Han var aldrig tyst.” Alltid så full av känslor. Full av åsikter. Full av skratt. Full av ilska. Och mod. Inte kan han ligga still i en kista.

Han kom alltid och ”störde”. Varenda dag störde han oss. Ibland så irriterande, men så fantastiskt! Vi var många som tyckte så mycket så mycket om honom.

Ahmed var vår hejarklack. Min familjs främsta supporter.

Ja, han var många människors supporter. Jag vet inte hur ofta jag sett honom gråta glädjetårar över andra människors framgångar. Eller bära andra människors bekymmer på sina axlar. Oräkneliga gånger!

En gång när vi läste om den Barmhärtiga samariten (en man i Bibeln som valde att hjälpa sin fiende) så frågade Ahmed om vi kunde be för honom. ”Be att jag får mer kärlek till min släkt” önskade han. ”Alltid när min muslimska farbror kommer för att bo hos oss så måste jag smyga upp mitt i natten när alla somnat för att rota igenom hans väska. Jag tänker att han kanske gömt ett vapen eller en bomb där. Jag är rädd att han ska döda min familj. Men jag vill ändå välkomna honom och älska honom mer än vad jag nu gör.” Ahmed längtade efter att få vara mer lik Jesus. Han utmanade mig så ofta.

Han var den som var redo att riskera sitt liv för sin tro.

Tidigare var han en shejk (muslimsk präst). Han undervisade om Islam och ledde människor i bön vänd emot Mecka. Men så började hen läsa Bibeln, en förbjuden bok för hans folk. Men han kunde inte låta bli och en dag bestämde han sig för att bli en kristen. De flesta från hans folk väljer att dölja sin tro, men Ahmed gick nästa dag till sin moské och berättade för dem att han inte kunde vara deras böneledare längre. För han hade börjat följa Jesus. Såklart skapade hans omgivning problem för honom, pga hans nya tro. Han blev övergiven av många. Men Ahmed älskade Jesus.

Å vad han älskade Jesus. Han var den som alltid satt längst fram i kyrkan och ropade Halleluja. Den som reste runt i hela Addis för att vara med på bönemöten. Och hade han inte pengar till att åka buss så gick han. Kilometer efter kilometer i hettan. Och han älskade att sjunga. Så innerligt sjöng han sin lovsång till Gud.

Sin sista dag i livet spelade han in ett radioprogram på sitt språk, om en av Paulus sista missionsresor. Hans röst finns kvar på otaliga inspelningar.

Det är svårt att säga farväl. Det är ännu svårare att se Ahmeds familjs smärta.

Han älskade dem så mycket. Dom älskade honom. Nu står de utanför hans beskyddande armar. Utan pengar. Utan en pappa. Femåringen har ännu inte fått veta. Men det är klart att han förstår. Han gråter.

Vi pratar tystlåtet om att det är nu vi måste bevisa att kyrkan är de troendes familj. Att de inte är ensamma. Den biologiska släkten förskjuter de kristna – men de har en ny familj. Det är nu vi som Ahmeds vänner måste sluta upp runt hans fru och barn. Olika människor viskar löften om hur mycket pengar de kan skänka varje månad. Det är vackert och ledsamt.

Ahmeds närmaste vänner kommer in i rummet. De lyfter upp honom och bär honom ut till den gröna skåpbilen. Jag ser att Andreas svettas under kistans tyngd. Kvinnorna skriker. Vi tränger ihop oss i de bilar som finns till hands. Under lovsång åker vi med Ahmed till hans sista vila. Hans grav.

Jordfästningen är sorglig. Det är dammigt, varmt och saknaden är så stark.

Men det är också så oändligt ljust. Vännerna står framför hålet och sjunger frimodigt. Sång efter sång på Ahmeds språk. De vet att det är farligt att sjunga så öppet. Men de sjunger om hoppet. Om vår Gud som övervunnit döden. Och allt det som Ali älskade och trodde på och längtade efter.

Och plötsligt ser jag det. Nådens guld som fyller gravplatsen.

Jag vet att vi inte är ensamma. Våra tårar faller i sällskap med Guds tårar.

”Jesus föll i gråt” står det i Johannesevangeliet. Då hade en annan person dött och Jesus var på plats vid den graven. Jesus föll i gråt. Ord som talar om Närvaro. Hans känslomässiga, fysiska och direkta Närvaro. En Närvaro som också omsluter oss på denna dammiga gravplats mitt i Addis Abeba.

Och tårarna, både Hans och våra, får blandas med glädje. För Närvaron gör att det i döden hela tiden finns ett hopp om läkedom. En dag, när tiden är inne, så kommer Herren att med hög röst kalla oss till evigt liv. Det är nådens guldkorn.

Han ska göra allt nytt.

Ahmed, sov så gott. Så ses vi snart!

Vi lovar att försöka vara en bra familj för din familj.

Precis som du var en familj för oss när vi kom hit till Etiopien.