Vardag

Häromveckan kastade jag ut en fråga på Instagram om vad ni skulle uppskatta att läsa om på denna blogg. Och jag fick många bra svar! Flera oväntade. Endel roliga! Och några svåra. Tack för inspiration! Det flest personer undrade var förstås;

Hur en vanlig dag ser ut hos oss, nu under Corona-tider.

Och idag, liksom de flesta andra dagar, var just en sådandär ”vanlig” Corona-dag. Inget exceptionellt. Men ändå en fin dag. Mestadels hemma.

Jag vaknade strax efter kl 6:00, till ljudet av bönen från moskén. Imamen fick snart sällskap av den ortodoxa kyrkans böneutrop. Barnen var redan uppe och ute hos valparna på verandan. Sexåringen i bara kalsonger, trots att det är så fruktansvärt kyligt vid den tiden.

Vi släppte ut valparna på gräsmattan. Matade hönsen och hälsade på fåret.

Frukost serverades kl 7:15, vilket är sovmorgon om vi jämför med när skolan är öppen. Det blev något så exotiskt som Havregrynsgröt. Vi kokar den alltid i pulvermjölk för att få i barnen lite kalcium, då de inte gärna dricker mjölken här.

Och så traskar vi iväg de fem minutrarna det tar att gå till gästhuset, där vi har vår hemmaskola. Jag, de tre sönerna och hunden. Och fåret förståss. Men Fred tvingas stanna vid grinden, till hans stora förtret.

Kl 8:00 börjar vi första lektionen, högläsning och literacy. Sen matte. Klockan 10:00 har vi mellis och en längre rast och sedan fortsätter vi med lektioner fram till klockan 13 då det är lunch hemma.

Rutiner, rutiner, rutiner. ”Ni måste hålla hårt i rutinerna och tiderna för att inte bli galna och passiviserade”, sa vänner till oss när vi började hemskola för snart tre månader sedan. Och det har vi faktiskt lyckats göra!

I ärlighetens namn så går det bra, även om det kan vara svårt med tre barn i tre olika årskurser. Vi turas om, Andreas och jag. Varvar skola med jobb. Och ibland har vi delat upp oss, så att han tar något barn och jag någon. Lärarna skickar uppgifter, vi läser, skriver och tittar på undervisningsfilmer. Barnen tycker att det är rätt skönt, även om de saknar sina vänner och ibland får lite väl många myror i rumpan. Jag kan stundvis bli galen av allt hemmasittande, men det är också otroligt mysigt att få så mycket oväntad tid tillsammans! Kommer sakna dessa stunder den dag de tar slut.

Så kom vi hem, åt pasta med tomatsås till lunch. Och sedan var barnen lediga.

Jag sov en halvtimme. Blir otroligt trött och grinig om jag inte får den där lilla vilan mitt på dagen.

Åkte till affären. Med munskydd. Alltid munskydd, även om man sitter ensam i sin egen bil… Annars får man böta.

Plockade in äggen.

Sedan en kort promenad med Andreas och hunden.

Regn.

Och så träffade jag en färgglad kollega för att samtala om en kvinna som är i behov av hjälp. Hon har blivit våldtagen och misshandlad och två av hennes barn har tagits ifrån henne. Pga hennes tro. Nu vill hon gömma sig i Addis med sitt tredje barn. Vi inser ju att vi behöver mer information för att kunna hjälpa henne. De enklaste lösningarna är inte alltid de bästa. Men jag är så tacksam över att kunna luta mig emot andra kloka människor!

Svarade på mail.

Och lagade sedan en snabb middag; det blev en potatissoppa som två personer av fem högljutt ratade. Och så ugnspannkaka förstås.

På kvällen åkte jag hem till en vän. Vi är ett litet gäng kvinnor som insett att vi behöver varandras sällskap lite extra just nu, så vi ses regelbundet för att proppa i oss onyttigt fika, skvallra och se på film. Det blev en befriande stund!

Hemma igen runt kl 22. Andreas hade somnat på soffan och jag la mig ner för att svara på ett nytt mail gällande den utsatta kvinnan och hennes barn.

Tankarna började snurra.

Sakarias vaknade.

Jag borde lägga mig.

Men skriver istället detta blogginlägg. Som ändå inte går att posta ikväll pga för långsamt internet.

God is not yet tired

A new day dawns, God is not yet tired of man.

– Annalena Tonelli, during the war in Somalia.

Vi blir kvar

Andreas och jag har varit gifta i 13 år. 13 välfyllda somrar. Vi har farit runt, flängt hit och dit. Delvis ingår ju det i vårt jobb. Men det är också ett symtom på min rastlöshet. Och barnen har fått hänga med.

Och även om det varit roligt och känts meningsfullt, så tror jag egentligen inte att det alltid är helt bra.

• 

Almanackor och stunder ska fyllas med allt möjligt ”viktigt”. Vilket vi ju inte är ensamma om!

Semestervilan blir äventyr och upplevelser och skapande och relationsbygge och minnen. Inget fel i det förstås. Jag älskar det! Men i tumulten missar man kanske ibland det mest värdefulla för återhämtningen; det stilla varandet.

Puh!

Vår första gemensamma semester, som nygifta, spenderade vi packandes och förberedde oss på vår kommande flytt till Sudan. Det var rörigt och spännande och intensivt.

• 

Sedan hade vi två svettiga sommar i Khartoum. Aldrig ensamma, alltid dammiga av sanden från Sahara. Massor av upplevelser.

Jag vill inte byta bort dessa erfarenheter, men nu i efterhand ser jag att vi kanske inte hade behövt ha så bråttom in i upplevelserna.

Fjärde sommaren hade vi flyttat tillbaka till Uppsala och mycket av vardagen cirkulerade runt vårt första barn, i väntan på bebis nummer två. Vi försökte återanpassa oss tillbaks till det svenska samhället, letade lägenhet och jobb och ville vara ”meningsfulla”. Frågan är ju om vi blev mer meningsfulla pga vårt jagande…

Femte sommaren som gifta blev ett par intensiva månader med en 20-månaders pojke och en 5-månaders bebis. Nyinflyttade i Gottsunda. Trodde fortfarande att det alltid var bra att ha minst tio saker på gång.

Sjätte sommaren kom och gick. Otroligt härlig, mina jag den som. Livet kändes ändå ganska lugnt. Vi var inte längre nyinflyttade och jag var inte gravid.

Den sjunde sommaren var jag höggravid med barn nummer tre. Det var efterlängtat! Men den våghalsiga tvååringen hade lärt sig springa och klättra och treåringen älskade äventyr. Så många varma koppar kaffe blev det då inte. Känner ni småbarnsföräldrar igen er?

• 

Så kom sjunde sommaren och vi packade igen. Denna gång för en flytt till Etiopien. Med en redan intensiv 0-åring, en ännu vildare treåring och en fyraåring med massor av tankar. Det var återigen en förväntansfull, intensiv och vemodig period.

Åttonde sommaren hade vi precis slagit oss till ro i Addis. Huset vi flyttat in i hade oräkneliga reperationsbehov och precis innan sommarlovet var vi tvungna att byta hus. Jag minns hur vi sprang med lådor och väskor samma dag som vi skulle flyga till Sverige för en sommar där. Det var kaos! Riktigt kaos!

Och de där sju veckorna i Sverige innebar bara en oplanerad dag. En enda! Så när vi väl återvända till kaoset i Etiopien var vi inte direkt utvilade.

• 

Sedan har vi de sex senaste åren alltid åkt till Sverige på somrarna. Så härligt och så lyxigt! Så mycket glädje, omvälvande känslor, äventyr och fina möten. Men det är samtidigt ganska utmanande att byta världsdel och kultur.

Och alla långa listor av ärenden som ska hinnas med under dessa semesterveckor. Läkarbesök, tandläkaren och bankärenden. Vi har behövt förnya passen. Köpa kläder för kommande år. Letat grejer. Besöka kyrkor. Och hinna träffa kär familj och vänner såklart. Hinna njuta. Sjukt va! Att man känner att man ska HINNA njuta!!!

Jag har kunnat bli stressad av att bada i en svensk skogssjö! För det har känts så perfekt och efterlängtat att jag har velat hinna njuta så mycket som möjligt av stunden. Så det har blivit nästintill jobbigt. Jo, DET är lite sjukt faktiskt.

Visst har vi försökt få in vila och ensamhet under Sverigesomrarna. Och med tiden har vi faktiskt blivit rätt duktiga på det! Men trots det har vi ändå alltid varit trötta när vi återvänt hem till Addis.

.

Men så i år.

Vi har ändrat våra tidigare planer och blir kvar här i Addis i sommar. I denna grönska som snart kommer bli evinnerligt blöt och lerig, ska vi lära oss hur vi bäst överlever regnsäsongen. Vi ska testa hur många mango man kan pressa i sig innan det sprutar ur öronen. Vi stannar kvar hemma.

Det känns bra. Och meningsfullt. Och jodå… somliga stunder lite jobbigt att inte få komma bort som vi brukar. Men allra mest känns det riktigt bra!

Vi kommer SAKNA familj och vänner, svenska skogar och sjöar. Men det blir samtidigt fint att slippa hatta runt så mycket. Det blir bra att ha vårt eget hem som bas. Hinna bli lite uttråkade och trötta på varandra.

Jag ska lära mig sy på maskin. Vår äldste son lär sig spela piano. Vi ska spela brädspel och se massor av filmer. Det kommer bli mycket tid framför plattorna. Säkert mycket bråk och tjat. Jag kommer bli frustrerad och känna klaustrofobi.

Vi ska kanske bygga en hage till fåren. Måla i huset. Och hinna lata oss med ljudböcker. Och allt detta kommer vara jätte nyttigt för denna lilla familj!

Visst bävar jag lite för att ha barnen hemma så länge och jag räds att vi kanske inte kommer kunna lämna Addis. Sommarlovet kommer bli evighetslångt. Men jag älskar också tanken på att bara få vara.

Både Andreas och jag ska ju arbeta en hel del. Men det är svårt att veta exakt hur det kommer bli, då ingen verkar veta något om de kommande månaderna just nu. Corona tvingat till sig vissa förändringar. Och jag ser fram emot att få möta det.

Troligen blir det en nyttig sommar för oss. Och kanske, kanske kommer vi inse att vi i det påtvingade lugnet hittar meningsfullheten vi så ofta jagar?

• 

Hur går det i Etiopien?

Det är många av er som frågar hur det går här i Etiopien, med tanke på Covid -19. Och svaret måste nog bli; ingen vet riktigt säkert.

Det är för tidigt att säga något än, men vad vi kan se och förstå så är det egentligen inte så många sjuka.

Men visst är det tydligt att landet ändå påverkats, trots det låga antalet smittade (som rapporterats). Människor är oroliga. Många av våra bekanta har satt sig själva i frivillig karantän. För de som redan levde på marginalen är det tyvärr en väldigt svår situation.

Det utlystes undantagstillstånd för ett par veckor sedan, vilket kommer hålla i sig i åtminstone tre månader.

Sjukhuset rustar för pandemin. Även om de ju gör det i motvind, då resurserna är små.

Många platser är designerade för att bli nya mobila kliniker. Seminariet där vi bor kan komma att bli ett av regeringens områden för karantän, för människor med misstänkta symtom.

Alla skolor är stängda sedan sex veckor. Många skolor försöker skicka hem material till sina elever, men det är inte helt enkelt när eleverna inte har vare sig datorer, internet eller annat material.

Så barn sitter sysslolösa.

Ofta med mindre mat än tidigare, då endel skolor ju serverade lunchmålet. Vilket nu uteblir.

Kyrkor och andra religiösa institutioner firar inte gudstjänster, sedan en dryg månad.

Det är förbjudet att utföra gruppaktiviteter såsom sport.

Men man får gå ut! Mataffärer, banker etc är öppna. Man ska dock bära munskydd och hålla distans. Och affärer/institutioner är skyldiga att sätta upp tvättanordningar vid ingången.

Vi ser människor som blivit arbetslösa. Detta trots att man enligt lag just nu inte får avskeda någon. Frågan är hur det ska gå till, när företagen inte har pengar att betala ut löner med.

Många egenföretagare kämpar. Marknader har stängt och kunder går ju inte ut som förr.

Och här måste jag flika in att dessa egenföretagare är människor som redan innan pandemin kämpade för sin överlevnad. De har inga sparpengar. Inga socialbidrag. Ingen backup.

Samtidigt har matpriserna höjts.

Biståndsorganisationen tvingas skära ner.

Väldigt många utlänningar har åkt hem till sina hemländer. Flygtrafiken är nu kraftigt begränsad. Men Ethiopian airlines flyger fortfarande sporadiskt, bla till Arlanda.

Kommer man till Etiopien så tvingas man sitta minst två veckor i karantän, på ett av regeringens hotel/institutioner.

Annan kommunikation är också kraftigt påverkad inom landet. Privata bilar begränsas på gatorna, man får endast köra varannan dag.

Det är inte helt enkelt att lämna Addis.

Fram till idag har man i Etiopien testar ungefär 20.000 människor för Covid -19. Man går från hus till hus och tar febern på folk. Visar det sig att någon har över 37.5 grader Celsius så sätts den personen direkt i karantän på ett av regeringens institutioner. Man testas och släpps efter ett par dagar om det visar sig att man inte bär på Covid -19.

Misstänker man att en person kan ha Covid -19 så är man skyldig att anmäla detta till myndigheterna.

Av alla som testats har endast 133 personer bekräftats bära på smittan. Tre personer har dött.

Självklart undrar många varför etiopien inte drabbats hårdare av själva smittan. Är det pga värmen? Pga höjden? Är det för regeringens snabba åtgärder? Eller tack vare Guds nåd?

Eller är siffrorna felaktiga?

Kommer det snart komma en hastig försämring? Kanske nu när regnsäsongen sätter i gång på allvar?

Det går massor av rykten. Alla tycker och tänker och tror.

Är detta Guds straff, undrar många.

Till och med regeringen uppmanar alla människor att omvända sig och be. De ger tex airtime för religiösa ledare att predika via TV och radio.

Samtidigt är det förbjudet att sprida falsk information om Covida -19. Och det är förbjudet att säga/skriva något som kan spä på oron. Eller att använda denna situation för propaganda.

Ja ni, detta var på intet sätt en heltäckande sammanfattning av situationen här. Men åtminstone en liten inblick i dagens Etiopien, i Coronas kölvatten.