Ombytligt väder

Dagen började med strålande sol, grönska och värme.

Efter några timmar började det ösregna. Vattnet forsade fram längst vägarna och det blev svårt att köra. De stora hålen i gatorna blir ju täckta av vatten, så en ser inte vart en ska väja och många kör utan vindrutetorkare och kan överhuvudtaget inte se något genom sina fönster.

Och sedan kom haglet. Det öste ner! Och lade sig som ett tjockt lager snö/is på marken. När vi hämtade barnen på skolan möttes vi av en hop ungar som entusiastiskt skrek ”Awesome!” ”WOOOW!”och ”LOOK at this!”. Så här brukar det ju inte se ut i Addis och för många var det första gången de kunde ha snöbollskrig.

 

Våra hjältar!

Idag följde vårt Lillskrot (tvååringen) med mig hem till en vän. Det blev en fin eftermiddag och den fick mig att återigen reflektera över vårt liv och våra barns vardag här i Etiopien. Kanske tänker jag extra mycket på det nu när vi precis kommit tillbaks från vår semester i Sverige.

Allt i min väns hem är annorlunda mot hur ett vanligt Svenssonhus ser ut. Vi satt på golvet och gnagde på ett köttben. De ställde naturligtvis fram läsk fastän jag sa att vi hellre dricker vatten. Människor kom in för att hälsa, klappade min tvååring på huvudet eller försökte kasta upp honom i luften. Vi blandade fyra olika språk i våra konversationer. Brinnande kol stod och rykte i ena hörnet av rummet, en get stod bunden utanför. Jag trivdes i gemenskapen och jag såg att min son också trivdes – han tycker alltid om att vara där.

När vi gick ut genom deras port för att åka hem så orkade han dock inte mer. Flera okända barn kom springandes emot oss och tvååringen sa med bestämdhet att han ville bli buren. Han ville absolut inte hälsa på fler nyfikna människor! Ville bara gömma sig i min famn.

Mitt hjärta jublar. Och det värker. Det kan vara så fantastiskt fint och så enormt svårt att se  de små röra sig mellan dessa olika världsdelar och sammanhang. Barn är starka, men också så sköra. Och precis som alla föräldrar, vare sig en bor i Växjö eller i Kirgistan, oroar jag mig. Jag försöker förstå. Försöker göra det bra för barnen. Misslyckas. Ligger vaken på natten och tänker. Ber. Hoppas. Och tror.

Det finns så mycket som jag skulle vilja säga till våra pojkar  – och till andra barn jag ser! De är våra största hjältar! Så här kommer en liten smula av det som bubblar inom mig:

Ni är de coolaste ungarna på denna planet. Tänk allt ni sett och upplevt under era korta liv! Ni har varit med och matat hyenor, besökt kamelmarknader, jagats av apor, tagit hand om sköldpaddor och lärt er ett nytt språk. Ni byter kulturer utan att egentligen tänka så mycket på det och låter människor som doftar annorlunda, pratar annorlunda och klär sig annorlunda sova i era sängar. Ni äter köttbullar med kniv och gaffel den ena dagen och nästa dag injera med händerna. Och ni tycker att livet är spännande!

Jag vet dock att det kan vara tufft. Det är jobbigt att säga hej då till vänner, kusiner och far- och morföräldrar. Människor som man älskar, men som man inte får dela sin vardag med. Jag ser att ni kämpar emot sorgen och ibland vägrar vinka av dem vi lämnar. Inte för att ni egentligen vill vara oartiga, men för att ni inte orkar.

Jag såg hur pirrigt det var att komma ny till en klass där alla andra kände varandra och du inte kunde förstå ett ord av vad de sa. Du kunde bara räkna till åtta på engelska och du hängde inte med på frökens beskrivning av lekarna. Jag hörde när du berättade att klasskompisarna skrattat åt dig när du uttalade ett ord fel.

Och ni blir så trötta, så trötta av att byta land på sommaren – för det är ju inte bara land ni byter, utan även sättet man skämtar på, hur man umgås, vad man ska göra, vad man äter och hur saker och ting doftar. Andra säger ”välkomna hem” när vi landar i Sverige – men vart är egentligen hemma för er?

Jag vet inte hur ni känner. Jag vet hur det är att vara förälder till ett barn som växer upp i ett främmande land, men jag vet inte hur det är att vara barn här. Jag har läst om det, jag försöker fråga er… men jag kan aldrig helt förstå. Men jag vill att ni ska veta att trots att denna väg är en väg ni måste vandra på egna ben, så vill jag och er pappa (och era mor- och farföräldrar och ytterligare några andra) gå med er, vid er sida. Hela vägen. Vi är inte rädda för era känslor.

Jag är ledsen för de saker som livet har tagit ifrån er. För de svenska skogar ni inte hinner vandra i just nu, de skaldjur ni inte får lära er att älska. Och för att ni troligen alltid, hur kort eller lång tid vi än stannar här, kommer leva med ett delat hjärta som gör att ni ofta känner er annorlunda.

Men jag är glad för det som livet ger. Möjligheten att lära sig lita på Gud när allt runtomkring är konstigt. Vänner över hela jorden med olika religioner, olika språk, olika färger på skinnet, olika ekonomiska möjligheter. Ni lär er att anpassa er och att leva i olika miljöer. Ni lär er att vara modiga.

Och jag vet att ni redan är så rika! Inte bara på språk och fantastiska äventyr, men också på inre upplevelser. Ni kanske inte kan sätta ord på dem nu, men ni kommer bära dem med er genom hela livet.

Jag brottas med de val som vi föräldrar gjort, det som drabbat er. Och sedan försvarar jag våra beslut med näbb och klor. Jag kan gråta under nattens sena timme, undra vad vi egentligen håller på med! Oroa mig över er framtid, precis som alla föräldrar gör. Men sedan tittar jag på er. Hör er fäktas med kompisarna utanför fönstret, hör hur ni bubblar av liv och entusiasm och jag blir så glad över att ni får vara just här!

Ni är fantastiska! Ni är modiga överlevare! Superman, Spiderman och Star Wars-gubbarna kan slänga sig i väggen! De är INGENTING mot det liv ni besitter!

Jag är sååå stolt över er! Jag kan vara arg och skrika åt er. Bli så förbenat trött på era upptåg och all er energi som aldrig sinar. Men jag är samtidigt så stolt att jag spricker! Era liv är så speciella och ingen skulle någonsin kunna leva dem på det sätt ni gör! Jag älskar er från Sverige och tillbaks till Addis. Runt hela jorden miljontals gånger och mer!

Ja, mina största hjältar har tillsammans bara levt i 14 år.Men det är 14 år som heter duga! Dom är fantastiska!

Tillbaks där vi började

Ja, vi är nu tillbaks där vi började för två år sedan. Alltså i skolbänken bland kossor, verktyg, apelsiner, verb och oförståelig grammatik.

När vi flyttade hit valde vi att studera ett annat av Etiopiens nästintill 90 olika språk, men sedan en dryg vecka har vi även försökt ta itu med Amarinjan. Amarinja är visserligen inte det största språket här i landet, men det är det officiella statsspråket som används inom alla statliga myndigheter och som de flesta här i Addis pratar. Så det är hög tid för oss att försöka lyfta lite på locket till denna nya värld. De kommande veckorna hittar ni oss därför åter på språkskolan under förmiddagarna.

Det känns roligt! Men framförallt känns det bra att snart kunna vara lite artigare mot människorna jag möter på gatan och kanske kunna svara tiggarpojken med något mer än ett leende. Men det är svårt! I mitt stackars lilla huvud blandas återigen en mängd olika språk och både skratt och gråt ligger nära till hands under lektionerna.

I Etiopien finns det alltså 80+ språk och jag kan förstå att det ibland skapar både konflikter och missförstånd. Men det skapar också många tillfällen till att kasta sig ut i nya och okända vatten – för till varje språk finns det naturligtvis en hel kultur med berättelser, traditioner och maträtter. Och även om jag mer än gärna skulle vilja hoppa över just den lingvistiska delen av det hela, så är det fantastiskt att få gräva lite under ytan i några av dessa etniska grupper. Och även om mitt hjärta slår lite snabbare för en viss del av detta folk, så inser jag att det  trots allt finns rum för fler.

För den vetgirige finns här en lista över Etiopiens mest använda språk:

Oromo 33,8%

Amharic 29,3%

Somali 6,25%

Tigrinya 5,86%

Sidamo 4,04%

Welaytta 2,21%

Gurage 2,01%

Afar 1,74%

Hadiyya 1,70%

Gamo 1,45%

Other 13,09%

Från gymnasienivå och uppåt så är det dock endast engelska som gäller inom utbildning, vilket gör att man kommer ganska långt även på det. Tack och lov!

Himlen spricker upp

Det regnar och är riktigt rått och kallt.

Men vi vet att himlen snart kommer spricka upp och ge oss nästintill 10 månader av solsken – så vi håller ut!

Tillbaks

Det har blivit mitten av augusti och vi har åter landat i Addis, efter sju veckors vistelse i Sverige. Det var fina veckor med fantastiska vänner, god mat, massor av människor som skämde bort oss, mycket cykelturer, glass, skog och härliga bad. Och så lite arbete nu och då. Sommaren var väldigt fin (även om vi insåg att vi var tröttare än vi tidigare trott) och här nedan kan ni få er en liten glimt från vårt fotoalbum.

Semestern känns dock redan ganska avlägsen. Kontrasterna blev stora när vi återkom hit och vi möttes genast av den hänsynslösa verkligheten som inte tog semester när vi åkte bort. Våra vänner berättar om utmaningar de mött under de senaste månaderna och vi känner oss små och ganska obetydliga i sammanhanget. Vi ber om Guds frid över landet och dess invånare. Be gärna med oss!

Så vi har alltså snabbt kastats från Nordens ljuvligt doftande skogar, de ljumna sjöarna, de sköna cykelturerna och de lugna gatorna – in i en helt annan tillvaro.

Samtidigt har vi ju vår egen lilla oas här hemma, där barnen kan leka ostört med sina vänner och där vi kan plantera den rabarberplanta vi köpt med oss från Sverige. Vi skördar smultron i vår trädgård och njuter av innerlig fågelsång.

Det är tvära kast, inte bara kontinenterna emellan men även beroende på vilken sida av muren man befinner sig!