Påsk

Min bror och hans son skulle komma till oss över påsklovet, men p.g.a. olyckliga omständigheter var de tvungna att ställa in resan bara ett par dagar innan avfärd. Så planerna kastades snabbt om och vi saknade dem, men fick ändå en väldigt fin vecka!

Vår fyraåring uttryckte att ”detta måste vara bästa veckan på hela året. Vi badade två gånger, åkte på hyena-safari och klättrade upp för ett högt berg. Lekte med alla kompisar, åt godis och så vann Jesus över döden!”. Tyvärr passade en räv på att ha ihjäl alla våra höns, vilket gav lite besk smak på det hela…

Sheratons pool är som en helt annan värld, långt bort från gatornas tumult och ljud.

Bara tio minuter från vårt hus ligger detta berg, fullt av hyenor men framförallt med en vacker utsikt över Addis.

En härlig kväll med en fin vän!

Vi stannade upp inför skärtorsdagens Bibeltexter med en bön om att trots vår egen brustenhet, få bli smittade av Jesus tjänande och utgivande kärlek.

Och vi njöt av en uppståndelsegudstjänst i soluppgången på söndagen.

 

Och så var det fest hemma i trädgården med vänner, äggjakt, korv och svensk sill!

Och till sist avslutade vi helgen med att bränna upp alla våra hönor, som under påskdagens morgon blivit slaktade av räven.

Så vår ”svenska” påsk är nu avslutad. Nu träder vi åter in i fasteperioden och inväntar den etiopiska påsken som firas om ett par veckor. Dubbel glädje!

 

Bensinmacken och dess folk

Det händer inte så ofta att jag skriker och viftar med mina armar åt främmande människor, men det händer definitivt oftare här än i Sverige! Och idag skedde det igen.

Jag stod i kön till bensinmacken. Den var lång. Det var varmt. Jag har sovit på tok för lite och jag var stressad. Det fanns en pump, men fem olika köer för att nå den. Möjligen sex. Det är lite diffust det där.

Självklart trängde sig folk före, gjorde tummen upp och låtsades som att de hade all rätt i världen att ställa sig i vägen för mig. Det var som gjort för ett utbrott från min sida och jag skällde ut dem med besked. Ganska väntat.

Svaret jag fick från mannen jag just skällt ut var dock mindre väntat.

You! Do you want to marry me. I can be your husband.

Varje människa bör få tänka som varje människa vill

Sonen kom hem och berättade att hans kompis pappa just fängslats därför att han talat om sin gudstro. Den unga, lilla vännen var orolig.

Och det kokar inom mig.

Barnen borde inte behöva möta denna verklighet redan nu, men den går inte att dölja den för dem. För världen är sjuk!

Vår grabb kan visserligen inte knyta sina egna skosnören. Han vägrar äta paprika och han envisas med att studsa runt vid matbordet. Men en sak vet han med bestämdhet; och det är att varje människa bör få tänka som varje människa vill. Vi skulle kunna kalla det för religionsfrihet. Eller bara vanligt sunt förnuft.

Tyvärr finns det allt för många gamla gubbar som både kan knyta sina skor och käka grönsaker, men som ändå inte kopplat att detta är en mänsklig rättighet!

R E L I G I O N S F R I H E T

Hur kan vi bättre kämpa för den?

Och inte bara här, utan även i Sverige?

Ett offer. En gång.

”Varför måste Jesus dö så många gånger” frågade vår femåring häromdagen. Det visade sig att han trodde att Jesus dör varje långfredag och det gjorde honom väldigt bekymrad, ”för det måste ju göra så ont att få spikar i händerna”.

Jag berättade att vi får påminna oss om Jesus död varje år, men att han ju bara behövde dö en gång. Precis som att vi bara föds en gång, men firar vår födelsedag varje år. Femåringen nickade i samförstånd och arbetade sedan koncentrerat vidare med sin påskkyckling.

Ett offer. En gång. För alla. Det räcker så.

Det är därför vi firar påsk.

Ändå tänker så många av oss att det offret inte är nog. Vi tror att vi måste upprepa det. Flera av våra vänner slaktar regelbundet sina djur, för att betala för det de gjort fel. Andra försöker prisslå med Gud; ”Om jag ger dig detta och detta, kan du då älska mig då?”. Vi har dåligt samvete, känner oss smutsiga och otillräckliga.

Helt i onödan.

För Han gjorde det. En gång. För alla. Och genom Hans död får vi vara hela och fria.

Jag älskar det!

The Prophet´s story är en kort film om just detta påskbudskap, som jag gärna ser tillsammans med våra ‘kusiner’.

 

Det kostar att göra skillnad

Att göra skillnad i andra människors liv kräver att jag kommer dem nära inpå. Det betyder att jag antingen bjuder in dem i mitt liv, eller att jag kliver in i deras värld. Ju närmare inpå livet jag är någon, desto större påverkan har jag. Och dem på mig.

Ett ekonomiskt bidrag i tiggarpojkens mugg eller ett mail med några väl valda visdomsord har mycket mindre verkan än att varje vecka träffa personen ifråga för gemenskap och delande. Och en träff i veckan har såklart mindre verkan är tex en äktenskaplig relation där man ses varje dag.

Vi vill betyda något positivt för människor omkring oss. Men om vi inte betalar vad det kostar i tid och tillgänglighet, så når vi inte vårt mål.

/Några tankar från löparbandet.

Kvinnodagen

Jag blev nyligen presenterad för en kostymklädd snubbe med högt status. Han verkar även vara en man med mycket humor. Trodde jag. Ända tills jag förstod att det inte var humor, utan på fullaste allvar som han sa det han sa.

Det började med att mannen undrade var Andreas höll hus. Jag berättade att han tyvärr inte kunde vara med på konferensen, men att jag ska hälsa honom så gott. ”Men vad gör han då” frågade den kostymklädda och jag förklarade enkelt att han arbetat under dagen, men nu på kvällen var hemma med barnen. Inga konstigheter. Trodde jag.

”WHAT!?” Min nya bekantskap började nu undervisa mig om Afrikansk kultur och vikten av att ta seden dit man kommer. I Sverige kanske männen kan vara hemma, men här ska papporna (enligt honom) inte ta hand om barnen. ”Om någon frågar mig var mina barn är så säger jag alltid att jag inte vet. Det är inte min uppgift att passa dem. Andra ska ta hand om dem… bla, bla, bla…”. Han sa att jag verkar ha tagit med mig min kultur hit, eftersom jag uppenbarligen är ute medan min man tvingas vara hemma. Sedan gav han mig några korkade exempel på västerlänningar som bettet sig väldigt dåligt här i Etiopien. Jag kunde ju inte annat än hålla med honom om att det han berättade var uppseendeväckande, men kopplingen mellan mig och mitt beteende och dessa andra han nämnde kunde jag inte riktigt förstå.

Strax därefter pep min mobil till och jag kunde läsa ett sms från min mamma. Hon grattade mig på kvinnodagen.

”Tillsammans kan vi göra massor!”.

Och mer än någonsin upplevde jag ett behov av just detta! En kvinnodag! Jag vet inte om det är en dag att fira, eller en dag att protestera? Men jag vet att vi är fantastiska! Vi kvinnor är strålande och har mycket att bidra med utanför hemmets väggar! Och jag vet också att min man är grym på att grädda våfflor och krama ungar! Även i Afrika.

Så varför inte!!?

Och dessutom har vi väl rätt till att få testa på och vara delaktiga även när vi inte är grymma och fantastiska! Hur ska annars vingarna stärkas?

Jag har alltid tänkt att vi måste välja våra strider i mötet med nya kulturer. Mycket här i Etiopien är fantastiskt och jag lär mig gärna av detta. Andra saker ställer jag mig mer tveksam till, men anpassar mig ändå till eftersom att det inte är min strid att ta. Men så finns det en tredje kategori av saker som jag anser är direkt fel. Och där ber jag om mod och vishet att våga stå upp för det jag tror på även när jag känner mig nedtrampad och missförstådd. Mannens rätt till att få vara en aktiv och erkänd del av familjelivets vardag är en sådan sak! Liksom kvinnas rätt till att vara en aktiv och erkänd del även utanför hemmets väggar.

Jag är inte helt säker på hur vägen fram i detta är för mig i den tjänst jag har. Ett litet, litet steg i rätt riktning var kanske att berätta för nissen i kostym att min man väljer att stanna hemma, medan jag är ute.

Jag vet inte.

Men jag vet att jag längtar efter att få se de vinklippta flyga. Högt!

Mina tankar och böner går till kvinnorna här och i andra delar av världen där deras röster tystas ner och där mänskliga rättigheter förvägras dem.  Kvinnor som inte räknas in i ledarskap eller i utbildningsorgan. Kvinnor som blir slagna, utan rätt att ropa på hjälp. Kvinnor vars underliv slaktas. Kvinnor som ifrågasätts när de lämnar sina hem.

Låt dem flyga. Högt!

En mor och hennes pojk

Idag påbörjar en konsultation som MANI (The Movement for African National Initiatives) leder, vilken just i år sker här i Addis Abeba. MANI är ett nätverk som fokuserar på att katalysera afrikanska nationella initiativ och mobilisera resurser i Kristi kropp för att uppfylla missionsbefallningen. Temat för veckan är att höra och lyda Guds röst i en tid som denna. Det blir nog bra!

Vi (EFSare och andra kollegor) slöt upp utanför African Union´s ståtliga lokaler tidigt i morse. Det visade sig dock att vi var åtta timme tidiga och mötet skulle börja först klockan 17 ikväll…

Så vi åkte åt våra olika håll och jag hamnade istället i det kvarter som jag gillar allra mest, långt bort från AU. Och i ett mörkt, avskalat rum fick jag möta Azia.

Azia har tillsammans med sin ettåriga son lämnat sin man och sitt andra barn i sitt hemland, grannlandet. Deras mål var ett bättre liv i Europa och första anhalten blev således, liksom för tusentals andra i hennes situation, Addis Abeba. Härifrån planerade hon att ta sig vidare till Libyen, en farlig resa som smugglarna lockande nog erbjuder gratis.
Väl i Libyen tas man i förvar och smugglarna ringer släkten och meddelar att de har personen i fråga och att de kommer sätta henne i fängelse eller slaveri eller helt enkelt döda henne om släkten inte snabbt samlar ihop 5000 dollar, som således blir priset för hennes frigivning. Det är alltid samma visa och vi har sett flera sådana här insamlingar som görs av arga och oroade familjemedlemmar. Ofta tvingas man snabbt sälja djur och mark för att ha råd att frige den som befinner sig på flykt. Proceduren brukar återupprepas minst en gång till längst resan till Europa; ”skickar ni inte nya pengar inom ett par dagar så tar vi henne”.

I Azias fall uppstod två problem. Det första problemet var att släktingarna vägrade betala för henne, de hade helt enkelt stängt av sina telefoner. Det andra problemet var att hon inte hittade smugglarna som skulle hjälpa henne vidare från Addis.

Hon befann sig alltså i en väldigt utsatt situation som ensam kvinna på mansdominerade gator. Hon var helt utan pengar och med en liten pojke som saknade skor och värmande kläder. Hon kan inte ett ord amarinja och känner inte en människa här i landet. Hon letade efter sina smugglare, eller efter någon som kunde sälja henne vidare till smugglarna, men visste inte vart hon skulle vända sig. Hon hade inte heller råd att köpa en bussbiljett hem.

Tack och lov hittade våra vänner henne innan något allvarligt hände. Vår kollega pratade med henne om faran att åka landvägen till Europa och om att hennes barn troligen inte skulle överleva en sådan resa. Vi samtalade om att situationen i hennes hemstad faktiskt var bättre för henne än de andra alternativen som finns och hon höll med om att det bästa skulle vara att åka tillbaks. Vi ringde hennes pappa som sa att hon var välkommen hem och vi köpte bussbiljetter. Till sist skulle vi säga hejdå.

Då vände hon sig till mig och berättade för mig att hennes pojke är sjuk. Hon lyfte upp hans tröja och plötsligt förstod jag varför han hade varit så ledsen. Nästan hela hans lilla mage var täckt av ett öppet sår! För några dagar sedan hade han fått kokande vatten över sig och sedan dess har han haft väldigt ont och dessutom fått feber. Runt husknuten låg en läkarmottagning, men hon hade ju inte haft några pengar och därför inte vågat gå dit. Dessutom skämdes hon och var rädd för att de skulle säga att hon behöver stanna i Addis för mer vård. Hon ville ju vidare.

Jag vågar inte tänka på vad som hade hänt med pojken om hon lyckats hitta smugglarna och de satte sig på de trånga, kvava, smutsiga lastbilarna som sakta tar flyktingarna norrut. Hade pojken överlevt en sådan resa med dessa skador?

Det finns så många som dem här i Addis. Människor som fastnat i främmande land, utelämnade och ensamma. Många är sjuka och deprimerade. Drömmen om Europa har lockat dem att lämna allt de någonsin känt till, men de allra flesta kommer inte längre än hit. Eller till öknarna runt Lybien.

Just Azia hoppas vi att det ska gå bättre för. Hon är just nu på sjukhuset och sonen verkar få den vård han behöver. Förhoppningsvis kan hon snart återvända hem tillsammans med en frisk pojke. Vi hoppas att hennes familj ska ta emot dem med öppna armar och att hon ska finna en ny dröm att leva för, i hennes egna trakter. Vi vet att det inte är ett enkelt liv hon återvänder till, men vi kan inte se något bättre alternativ.

Så med mediciner, lite nya kläder och en viktig Bok börjar snart en ny resa. Tillbaks till det land som lider av torka och konflikter. Ett land där hon inte får uttrycka sina tankar. Men där hon ändå har sina fält, sitt andra barn och sina föräldrar. Vi ber för henne ikväll.

Och jag ska snart åka tillbaks till African Union´s pampiga lokaler. Om jag ska vara ärlig så hade jag hellre stannat med Azia och hennes fina, fina barn! Känner mig mer hemma där. Samtidigt är jag mycket öppen för att nu få reflektera över temat ”att lyssna och lyda Guds röst i en tid som denna”!

En svår tid.

Situationen här i Etiopien är just nu väldigt sårbar. Vi är trygga och lever ungefär som vanligt, men hör dagligen om vänner vars familjemedlemmar utanför Addis tvingas utstå oacceptabla svårigheter. Det är torkan och svälten som ställer till det, men också politiska motsättningar och ren förföljelse.

Jonas Norden har sammanfattat läget på ett bra sätt.

Sänd gärna lite kärlek till oss, över haven!

Två olika kalas

I lördags hade vi den stora äran att vara inbjudna till två kalas. Den första festen tillägnades en liten rumänsk flicka som går i vår sexårings klass. Hemma hos henne samlades 12 barn från nio olika nationer och de åt kakor, tårta, bullar, kakor, kex, popcorn, kakor, knytten och kakor. Det var en trevlig och god fest!

Det andra kalaset vet jag fortfarande inte riktigt hur jag ska definiera. Var det ens en födelsedagsfest? Den som fyllde år såg vi inte röken av.

Jag och två av våra barn kom dit 40 minuter efter utsagd tid. Lagom, tänkte vi som ju sakteligen anpassar oss till det afrikanska tidsperspektivet. Den sjuåriga flickan som skulle vara föremål för festligheterna var dock ännu inte där, då hon var på skönhetssalongen och gjorde sig fin. Det fanns visserligen massor av banderoller med hennes namn, en stor affisch med henne utklädd till en prinsessa och massvis av glittriga hjärtan – men hon själv saknades.

Så vi väntade.

Tillsammans med ett tiotal vuxna såg vi klockan snurra. En timme gick, två timmar. Min son undrade varför inga andra barn var bjudna och jag kunde inte riktigt ge honom ett bra svar. Det serverades injera och vi åt. Sexåringen undrade var tårtan var och tvååringen levde rövare i soffan. Vi väntade allt mer otåliga.

Tre timmar gick och födelsedagsflickan var fortfarande på skönhetssalongen. Alla andra verkade tycka att detta var det mest naturliga i världen, men vi vred på oss och till slut skickade jag ett sms till Andreas och bad honom ringa och säga åt oss att komma hem! Han ringde och sa att han behövde hjälp i köket. En bra ursäkt! Så vi gav vårt lilla paket till födelsedagsbarnets mamma och gick hem.