Julafton

Så var julen över för i år. Åtminstone ”vår” jul.

I år firade vi för första gången julafton själva och vi planerade för en mycket svensk och stilla sådan. Och tro´t eller ej, men i denna ofta ganska skrikiga och fartfyllda familj landade ett lugn och en sällsam frid! Vi kunde duka upp både skinka och sill på bordet, barnen fick sina köttbullar och korvar och vi hade ett gediget gottebord som fyllde allas önskningar. Vi fick en fin stund vid krubban och vi dansade ett antal varv runt bananträdet. Sällskapsspel, julklappslek och en tomte kom också på besök.

Vi tittade på sista avsnittet av Selmas saga, som vi de flesta dagar lyckats ladda ner från SVT play. En jättefin julkalender tyckte vi, som engagerat hela familjen. Och sedan såg vi småsömnigt på en förinspelad Kalle Anka.

Mitt i denna svenska bubbla av Kalle Anka och pepparkakor så knackade det dock på dörren, en ung tjej grät intensivt och frågade om hon fick komma in. Vi satt sedan en dryg timme på altanen och pratade om livets svårigheter innan en taxi stannade utanför och flickans släkt snabbt fyllde vårt vardagsrum. Därefter blev det en rejält, högljudd diskussion dem emellan och vi försökte på något sätt medla mellan de olika parterna. ”She is big problem, big problem!” upprepade familjen flera gånger och pekade på tjejen. Stort eller litet problem, familjen får inte behandla henne som de gör!

Familjen (som troligen inte ens märkt att vi var mitt uppe i vårt julfirande) åkte slutligen hem och vi begav oss till kyrkan för en fin kvällsgudstjänst.

Klockan 20.00 (18.00 er tid) lade vi oss allihop på gräset i vår trädgård, förutom lilleman som somnat i bilen på vägen hem. Vi tittade upp mot himlen och försökte skönja stjärnorna mellan molnen. Där låg vi och tänkte på våra familjer och vänner i Sverige, pratade om er och saknade er. Ni betyder så mycket och avståndet blir lite extra tydligt runt dessa högtider!

När ungarna somnat fortsatte jag och Andreas ytterligare ett par timmar, vi löste världsproblem och åt fler skinksmörgåsar. Tills illamåendet slog till…

En väldigt fin julafton,  med sina kontraster!

På juldagen hade vi planerat för ett stort firande, tillsammans med ett gäng vänner. Allt var färdigt… men en obarmhärtig magsjuka slog ner i vårt hus och vi tvingades ställa in hela kalaset. Det kändes för stunden väldigt bittert! Så idag har Andreas åkt runt och delat ut maten till några av dem som skulle komma och barnen som skulle vara med har fått sina julklappar levererade till sina dörrar.  Inte riktigt som vi hade planerat det, men livet går inte att styra.

Vi kommer arbeta ett par dagar nu, i väntan på att min bror och barnens kusin kommer hit nästa vecka. Då blir det en veckas ledigt!

 

Sjunde julen i afrika

Det här är min sjunde jul i Afrika. Första året firades i SydAfrika. Andra i Tanzania. Tredje och fjärde julen bodde jag och Andreas i Sudan och nu firar vi jul nummer fem, sex och sju som familj här i Etiopien. Vi har skapat egna traditioner och jag inser att det här verkligen är en RIKTIG jul för våra barn – de minns inget annat än just den afrikanskan julen. Och det börjar bli mer och mer ”på riktigt” även för mig.  Vi har plastgran, tomtar, palmblad och massor av levande ljus. Vi dansar barfota ute på gräsmattan och äter gottebordet på verandan. Precis så som det ska vara på vår jul.

I år ska vi för första gången fira den 24:e december ensamma, utan gäster. Det ska bli mysigt att kunna ägna en hel dag åt att bara få vara tillsammans som familj! Till söndagen har vi dock bjudit in ett trettiotal personer till att  fira tillsammans, vilket också ska bli väldigt roligt! Det blir ju väldigt bra för oss allihop – för på så vis får vi vår egna lilla julbubbla på lördag och på söndagen får vi ett gemensamt firande med afrikanska vänner som tyvärr inte kan dela högtiden med sina egna familjer.

Sedan har vi ju den etiopiska julen den sjunde januari då vi förhoppningsvis får tillfälle att festa igen, med våra etiopiska vänner. På så sätt blir det tre ”julaftonar” på två veckor! Bara det kan ju vara en nog så god anledning till att flytta hit! Jultomte tre gånger per år liksom!

Julen 2014, med masaii-Sara

Flyktingarnas dag

Mina omständigheter och problem får plötsligt ett nytt ljus när jag öppnar upp min dator. Läser om barnen. De som är instängda i staden. Och de som lyckats fly, men bara är i början av sin långa vandring tillbaks till friheten. Jag tänker på dem, frustrerad och arg.

Men jag kan även känna ett litet pirr i magen, för jag inser att mitt i detta svarta, mörka och äckliga – så behövs jag. Utan mig går något förlorat!

En pojke i Aleppo, bild från Expressen.se

Idag är det, åtminstone här i Etiopien, flyktingarnas dag. Och jag tänker att det passar alldeles ypperligt att fira flyktingarnas dag under fjärde advent. Vi tänker på Josef och Maria som tvingades vandra en lång väg, som förgäves letade efter ett boende, som nekades inträde och som till slut fick föda sin bebis i ett stall. Och hur de senare med sin nyfödde son tvingades ut på ytterligare en lång vandring, i flykt från döden.

Jesus föddes till ett liv som flykting.

Från christianmolk.se

Så är det något som vi borde tänka på, engagera oss i och lyfta upp dessa dagar så är det väl just flyktingarna? Dem i vår närhet och dem långt bort. Och det fina i det hela är att vi kan göra skillnad! Hur lite ork vi än har så kan vi göra skillnad! Åtminstone för en person.

Jag vet hur viktigt det är! Jag har ju inte varit en flykting, men jag har varit ny i en kultur. Jag vet hur sårbar och utanför man kan känna sig. Och jag vet hur otroligt viktigt det är att få bli mottagen, inbjuden och älskad. Att få bli förlåten när jag gör fel och inte förstår hur jag ska bete mig. Att bli lotsad genom det nya. Att bli inbjuden till en julfest eller att få uppleva hur ett hem ser ut i detta nya land. Och jag önskar alla, alla invandrare den fantastiska hjälp jag själv fått som invandrad. Det finns så mycket vi kan göra för dem runt omkring oss!

Och för dem som är kvar i Aleppo eller i flyktinglägren – för dem kan vi också göra skillnad. Skänka en generös slant till  tex. Läkare utan gränser, Rädda barnens flyktingarbete, Open doors eller EFS insamling till människorna i dessa områden. Det gör faktiskt skillnad.

Jo, jag är arg och ledsen. Orkar knappt läsa mer om det Syrien som jag älskar.Samtidigt blir jag utmanad och peppad till att göra åtminstonde något för någon – och jag tror att det går, trots att jag befinner mig långt, långt bort. jag tror att det går för oss alla!

Annars går något förlorat!

Kolla gärna in JULUPPROPET – som utmanar den svenska regeringen att agera för en mer human migrationspolitik.

Höstens dalgång

Bloggen är som ni märkt igång igen! Även om jag skriver sporadiskt.

Hösten har varit lite extra kämpig, så det har egentligen varit skönt att regeringen stängt ner Word Press under ett par månader. Jag har hållit mig så mycket jag kan i huset/på kontoret och livet har inte varit så spännande. Men jag märker att jag mår lite bättre, även om jag måste vaka över mig själv så jag inte hamnar i diket igen.

Största utmaningen för mig är att hitta en fristad och jag är otroligt stresskänslig. Helst vill jag veta exakt vad som ska hända och vem jag ska träffa – och det går naturligtvis inte att leva så pass förutbestämt i det här landet och med vårt arbete. Bara den här veckan har vi planerat ett spontant bröllop och samtidigt haft två vänner som hamnat i fängelse. Människor blir sjuka och livet har sin gång.

Vårt vardag går i perioder och under hösten hade vi dessutom två månader av konstanta spontanbesök. Det var alltid någon som knackade på, vare sig det var tisdag eller söndag, och vi hade matgäster nästan varje dag. Det är inte så enkelt att förklara mitt behov av att få vara själv och leva lite mer efter en planering – framförallt inte när människor tagit sig från andra sidan staden för att hälsa på. Jag har testat att vara ärlig och berätta att ”nej, idag vill vi vara hemma. Jag sov uselt i natt och har ångest och huvudvärk, så denna lördag behöver jag bara få hitta tillbaks till livet för att orka nästa arbetsvecka”. Då har vänner överraskat med besök ”för du är ju sjuk”. Lite komiskt när man får distans till det (och såklart väldigt fint av dem!), men just i stunden har det gett mig panik.

Det är ok när människor hälsar på mig när jag är förkyld eller har ryggskott. Ni kan, om ni nu vill, få sitta bredvid mig när jag mår illa. Så funkar det ofta här och det är ju egentligen något väldigt fint! (Läs gärna tidigare inlägg Ja tack, stör mig gärna.)

Men i min ångest vill jag vara ensam! Då vill jag få påta i trädgårdslandet i fred, i tystnad läsa en tidning eller bara få gömma mig framför en film. Men detta västländska fenomen av ”vill vara ifred” är inget våra kära afrikanska vänner relaterar till. Och detta är mig en utmaning och ger mig ständigt dåligt samvete.

Bilden har inget med texten att göra. Men ett torrt träd fyllt av skräp kan få symbolisera hösten. 🙂

 

Så sommaren och hösten har varit mig strävsam. Troligen handlar det delvis om att jag inte haft tillgång till de resurser som jag brukat använda under andra liknande perioder i mitt liv (mer kontroll över omständigheter, naturen, församlingen, ensamheten) – och därför föll jag denna gång lite djupare. Men sakteligen lär jag mig att även leva livets tunga dagar här i Etiopien. Jag försöker finna nya verktyg och andra vägar och jag begränsar mig själv. Även om jag inte är i hamn ännu, så tror jag att jag är bit på vägen.

Så då vet ni det!

Bakom muren

Vi satt med varsin te-kopp i handen och samtalade om andra människors brottningskamper. Alla hade vi vänner i vår omgivning som vi visste kämpade mot alkoholism, depression, ekonomiska bekymmer, familjeproblem och tillkortakommanden. Och jag visste att kvinnorna i gruppen också hade sina kamper, precis som vi alla. Väl dolda problem.  Men alla verkade kämpa ensamma och talade hellre om andra, än om sig själva.

Och jag vet ju att det är ett dika som tyvärr är allt för lätt att falla i. Även för mig!

Samma dag läste vi tillsammans från 1 Korinthierbrevet om hur fint det kan vara att berätta om sina tillkortakommanden och problem.

”Hur skulle det kännas att vara mer öppen och ärlig inför vänner?” frågade jag. ”Att välja en person eller en lite grupp som man vågar lufta sina egna bekymmer inför? Och som man kan be om hjälp och kanske få stöd ifrån. Eller är det bara i tysthet inför Gud som vi ska göra oss sårbara och erkänna brottningskamper och synder?”

Kvinnorna var chockade över min fråga och svarade ungefär som jag väntat mig: ”Det är klart att vi aldrig ska bekänna synder för en människa! Då blir man ju hånad och förskjuten!”

Jag förstår hur de tänker. Jag har sett många människor bli förskjutna och just detta är den största skräcken för många. Jag har sett kvinnor sitta instängda i små mörka rum och förnedras pga den ”skam” de utsatt sina familjer för.  Därför bygger man höga murar runt sitt liv och man släpper ingen där bakom. Man ljuger för varandra, låtsas och ler så länge det är möjligt. Endast Gud vet sanningen.

Vi fortsatte att prata om detta. Bläddrade fram och tillbaks i Bibeln och samtalade om huruvida vi faktiskt kan behöva varandras hjälp och inblick, även i de smutsiga delarna av oss själva. Vi pratade om den blödarsjuka kvinnans mod när hon vågade närma sig Jesus, trots att hon tvingades blotta sig inför en hel folkhop. Vi läste om hur delarna i ”kroppen” är menad att stödja varandra.  Vi funderade över vad förlåtelse innebär och om hur vi kan bygga en kristen gemenskap som inte är dömande. Det är inte helt enkelt, men det måste vara möjligt!

Samtalet pågick under en lång stund och jag förstod inte allt som sades. Men i slutet tog vi varandras händer och några av oss valde att berätta om de vardagsbekymmer som plågat oss. För en kort stund lät vi murarna falla, höll om varandra och bad tillsammans.

Jag är SÅ tacksam för dessa vänner!

 

Färgbomber

Ibland när jag ser kvinnor som skrider ned för gatan så kan jag svära på att de planerat sin klädsel!  Att de ringt varandra på morgonen och sagt; ”Idag ska vi vara vackra! Jag tar lila, så tar du rött och du tar en kombination av alla färger. Och så går vi elegant nedför gatan i rätt ordning, med vinden snett bakifrån så att tyget dansar runt våra ben”. Att se dem gör mig så glad!

Och färgkombinationerna funkar! De blandas i mina otränade ögon på ett helt okontrollerat sätt, men det funkar! Och något sorts system ska det visst finnas: kvinnan matchar sin underkjol med basfärgen på klänningen. Och hon ska matcha slöjan med en detaljfärg. Eller om det var tvärt om. Och så har hon ju den lilla slöjan som sitter under den stora som också på något outgrundligt sätt passar in bland alla mönster och färger.

Det är så vackert!

Och kanske är det även frågan om en sorts överlevnadsstrategi för dem som bor i ökenlandskapen i öst. När allt annat är grått och torrt och brunt och trist, så ropar kvinnornas kläder ut liv och glädje.

Julförberedelser

Strax innan advent träffade vi en god vän som nyligen valt att bli kristen. Naturligtvis hade han aldrig förut firat jul och han funderade nu på hur man brukar göra detta.  Vår vän vågar inte träffa sina troende landsmän och han vågar inte gå till kyrkan, så det var inte helt enkelt att hitta ett bra alternativ för hans firande. Istället undrade vi om han skulle vilja komma hem till oss och dela vår familjs julafton; vi kunde ju bland annat locka med julgran, god mat och härlig gemenskap.

Han återkom några dagar senare och berättade att han pratat med Jesus om saken. Vår vän hade tillsammans med Jesus bestämt att han ska fasta och bara umgås med Jubilaren under helgen. Han var väldigt nöjd med detta beslut och tackade därför nej till vårt erbjudande att fira en svensk jul tillsammans med oss.

Denna man gav mig en tankeställare! Jag älskar julen och precis som de flesta hemma i Sverige så håller vi (trots den etiopiska sommarvärmen och blommande rabatter) på att pynta vårt hus med både adventsstjärnor, tomtar och doften från lussebullar. Det är fint! Men samtidigt frågade jag mig själv om jag verkligen låtit födelsedagsbarnet själv sätta sin prägel på helgdagarna? Är jag så upptagen med mina traditioner och mitt pyntande att jag glömmer att checka läget med Honom? Hur vill han bli firad av mig och min familj? Eller är detta en opassande fråga att ställa sig vid julen?

Våra syskon som ännu inte hunnit landa i sina egna traditioner påminner mig återigen om evangeliets budskap. De som inte smakat på pepparkakornas beroendeframkallande kryddor och som inte förstått att man ska lägga tusentals kronor på julklappar – de påminner mig om det enkla, men samtidigt så stora i denna högtid.

De påminner mig om en Gud som klev ner till en trasig och bortvänd värld. En Messias som kom för att befria de fångna och för att skapa frid i de mest kaotiska hjärtan. En Mästare och Vän som kom med gemenskap och glädje. Och mina traditioner, som jag visserligen kommer fortsätta att värna om, blir plötsligt inte det viktigaste. Pepparkakorna må vara goda, men de är inte oumbärliga. Och julklapparnas dragningskraft förlorar sin kraft. För jag ser i mina vänners liv att Han är nog.

Och jag vill ju att Han ska vara nog också för mig. Även nu runt julen!