Arkiv för mars 2017

Som många av er hört så har det hänt något fruktansvärt här i Addis. Bara en kort bilresa från vårt hus ligger en 50 år gammal sopstation, dit mycket av det skräp som samlas upp i staden till slut hamnar. Området är stort och årligen töms ungefär 300.000 ton sopor här, stationen har länge varit överbelastad.

Vi åker ofta förbi sopberget och förutom hundar och hyenor rör det sig mycket människor där – uppemot 500 personer sägs dagligen arbeta på platsen.  De samlar plast. Eller järn. Eller trasiga skor. Eller matrester. Allt som kan säljas eller på annat sätt fortfarande tjänar ett syfte tas om hand.

Flera människor bor också i området.

I lördagskväll rasade sopberget och ett jordskred slukade människor och hus. De föll ihop och klämde fast sina hyresgäster i bråtet som skapats. Människor har vittnat om att ”marken öppnade sig”, men exakt vad som hände verkar det råda lite olika meningar om.

Den officiella siffran på avlidna är nu 113 personer, men troligen rör det sig om ännu fler. Vuxna. Barn.

Människor.

Många är på sjukhus. Flera saknas fortfarande.

Det är en oerhört tragisk händelse. På alla sätt! Landssorg är utlyst i Etiopien och många är upprörda.

IMG_0189

Men mitt i det fruktansvärda så har det varit fint att se hur människor slutit upp för att stödja de drabbade. Människor kommer bärandes på mat, tvål och vatten och lämnar det vid de preliminära bostadsplatserna som satts upp för dem som mist sina hus eller familjemedlemmar. Det gjordes en lite insamling av pengar bland våra vänner och när vi sedan åkte för att köpa olja, teff, mjöl och lök så fyllde affärsinnehavarna säckarna med extra mycket av allt. ”Vi vill också bidra” sa de.

Någon ger ett kg lök. En annan samlar ved. Någon kommer med ris eller injera. Jag tycker mig inte se att människor anser sina egna gåvor vara för små och obetydliga.

De stora organisationerna som organiserar hjälpverksamheten (bl.a. Unicef och Röda Korset) verkar inte heller spela ut den enskilda människans vilja att hjälpa. Jag kan ha fel, men detta är vad jag uppfattat bland dem jag mött.

Många gör något litet och tillsammans skapas åtminstone lite motvikt till allt det brustna.

Herre, förbarma dig.

Annonser

Om jag vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål, måste jag först finna henne där hon är och börja just där. Den som inte kan det lurar sig själv att tro att hon kan hjälpa andra. För att hjälpa någon måste jag visserligen förstå mer än vad han gör, men först och främst förstå det han förstår.

Om jag inte kan det så hjälper det inte att jag kan och vet mera. Vill jag ändå visa hur mycket jag kan så beror det på att jag är fåfäng och högmodig och egentligen vill bli beundrad av den andre istället för att hjälpa honom. All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet inför den jag vill hjälpa och därmed måste jag förstå att detta med att hjälpa inte är att vilja härska utan att vilja tjäna.

Kan jag inte detta så kan jag heller inte hjälpa någon.

Sören Kierkegaard, dansk filosof (1813-1855).

 

Rebellkirurgen

mars 13, 2017 — Lämna en kommentar

För en dryg vecka sedan publicerade SVT en ny dokumentär; Rebellkirurgen. Den är omskakande, rolig och absolut sevärd!

Filmen ger en inblick i vardagen hos våra tidigare EFSkollegor Eric och Sennait Erichsen och den får mitt eget Etiopienliv att kännas ganska lugnt…

https://i2.wp.com/hallelujamorsorna.se/wp-content/uploads/2017/03/dr-erichesen-rebellkirurgen-a-1920-jpg.jpg

Det hela blir lite extra roligt nu när vi fått två nya fina medarbetare (Gunnar och Monica Malmström Edmark) som är på väg till samma människor och samma sjukhus i Aira.

På SVTs hemsida kan vi läsa:

”Efter 30 års tjänst i Sverige har kirurgen Erik Erichsen tillsammans med sin fru Sennait flyttat till Etiopien. I landet med 3 läkare på 100 000 invånare (Sverige har 380) är resurserna oerhört begränsade. Erik tvingas operera med det som finns till buds: en billig borrmaskin, slangklämmor, cykelekrar eller fiskelina istället för suturtråd. Men trots de stora utmaningarna så menar Erik och Sennait att allt ändå inte är bättre i hemlandet. Den andliga nöden i Sverige är större än den materiella nöden i Etiopien. Det är mycket vi kan lära oss av den här kulturen.”

Den andliga nöden i Sverige är större än den materiella nöden i Etiopien. Det är mycket vi kan lära oss av den här kulturen.

Dokumentären är skapad av Erik Gandini, samma person som ligger bakom The Swedish theory of love. Denna film kan vi tyvärr inte se här i Etiopien, men jag har fått tummen upp från fleratlet kritiker och är helt säker på att jag kommer kunna rekommendera den när jag väl sett den!

The Swedish theory of love tar upp individualismen som härjar i Sverige och jämför tydligen det med Etiopien! Eric Erichsen får återigen berätta om sina upplevelser och jag ser fram emot att få se vilka konsekvenser filmskaparen  ser i de båda kulturernas sätt att möta livet på.

Zanzibar

mars 12, 2017 — 1 kommentar

ZZZ

För en vecka sedan kom vi hem från Zanzibar. Det blev ett avslappnande äventyr med jättesköldpaddor, labyrintgator i Stowntown, slavmarknaden, fisk och bläckfisk. Timmar i sträck av bad uppe på norra sidan av ön! Otroligt vackra stränder och fin snorkling. Snäckor. Mango och ännu mer fisk. En dag åkte vi båt ut till en liten sandö mitt ute i havet, där vågorna gick höga till barnens stora förtjusning.

Zan

Zanzibar1

Za

En hel vecka tillsammans, bara vi som familj gjorde oss så gott!

Och sedan fick vi en vecka tillsammans med EFS andra utlandsarbetare, vilket var den egentliga anledningen till vår resa. Årets retreat gav oss tillfälle till än mer bad, fisk och lek, men även fina samtal och allvar. Varje morgon började med en nattvardsgudstjänst nere vid stranden och fortsatte sedan med Bibelstudier, delgivande och andra samlingar.

image2

image1

Vi pratade bland annat om den magiska lastbilen som rymmer allt man önskar, vart man än åker – vilket ju är befriande när man är van att packa snålt, räkna kilon och  lämna kvar mycket av det man egentligen vill ta med. Vänner och familj, skogar, cyklar, en mer kontrollerbar vardag, havet, falukorv och bregott är något av allt det som fyllde vår familjs önskesläp… Och dessutom fick vi fundera över vad för upplevelser eller saker som vi absolut inte vill ha med oss vidare längst resan. Spännande att även få höra barnens reflektioner.

Med på retreaten var som vanligt Erik Johansson, Britt-Marie Rosen och barnledarna Jonathan och Johanna Janerheim. Och i år även Stefan Holmström. Tack kära ni!

Vi är oerhört tacksamma till EFS som sänt ut oss hit till Etiopien! Retreaterna är troligen en av årets viktigaste händelser, inte minst för barnen. Men det finns  också många andra vardagstillfällen då vi känt en bärande omsorg från både kansliet och lokala församlingar där hemma i Sverige. Det är inget vi tog för givet innan vi åkte, men som vi är mycket glada för!

ZZ

Är ni nyfikna på de andra utlandsarbetarna så rekommenderar jag deras bloggar!

Vi talar ofta om ensamkommande flyktingbarn i Sverige. Vad vi kanske inte tänker på lika ofta är alla ensamkommande FÖRÄLDRAR som sökt skydd i Europa. Alla dem som av olika anledningar inte vågat eller kunnat ta med sig barnen på resan över haven. De som i desperation lämnat sina barn och som hoppas på att snart kunna återförenas med dem, på en tryggare plats. 

 

Här i Addis befinner sig många av dessa kvarlämnade barn. Många av dem är inte etiopier, men har tagits hit från grannlandet i väntan på något bättre. De bor i en okänd kultur. Flyttar runt mellan människor som mot betalning kan tänka sig att ta hand om dem ett par månader. Får troligen inte gå i skola. Barnen har det ofta inte så lätt och föräldrarna där borta i väst bär naturligtvis på en enorm smärta!

 

Vi har blivit tillfrågade att tittat till några av dessa barn och hjälpa dem det första steget i asylprocessen. Men vi kan/hinner/vet inte så mycket mer vi kan göra för dem…

 

Nu precis fick jag ett meddelande av en av dessa mammor i Sverige, vars tre fina barn började sin process för precis ett år sedan.

”Vi fick avslag igen.”

De orden innebär så mycket. 

Smärta. 

 

(I många veckor har jag trott att anledningen till att jag inte kunnat posta ett inlägg här beror på att regeringen stängt ner min hemsida igen. Men idag upptäckte jag att jag helt enkelt inte varit inloggad… Snopet! Så nu ger jag bloggandet ytterligare ett försök!)

Jag kom just hem från en god lunch tillsammans med bekanta, sittandes på golvet i ett litet hus i utkanten av Addis. I bilen på väg därifrån reflekterade jag med tacksamhet över vår vardag här och över den mångfald av uppgifter vi befattar oss med. Och då jag det senaste året allt för ofta tillåtit mig själv att se livet utifrån en ganska negativ sida, blir kontrasten så stor när jag får känna endast och bara glädje! Livet är trots allt bra vackert! Och kanske upplever jag det lite starkare just idag, när jag efter två veckor på resa fått lite perspektiv till vardagen.

DSC01617

Jag är tacksamhet över en vardagen som utöver alla rutiner och ”det gamla vanliga” också får innehålla små överraskningar. Detaljer som för andra kanske inte skulle vara så revolutionerande, men som för mig är små värdefulla diamanter. Att regelbundet få kliva in genom de enkla husens okända dörrar, in i mörka små rum för att där bli bjuden på rykande varmt etiopiskt kaffe eller kryddstarkt te är mig en sådan pärla! Att få komma bakom en del av människornas murar och bland allt bråte få upptäcka så otroligt mycket vackert.

Eller att få läsa Bibeln, förbereda studier och jämföra verserna på olika språk. Eller fundera över hur en viss text kan uppfattas i en viss kultur. Och diskutera omskärelse och slöjans berättigande.

Eller att få välkomna en kvinna till middagsbordet, som aldrig förr besökt en vit människas hem. Jag älskar dessa inslag i vardagen!

Hur många har fått lära sig att slakta getter på arbetstid? Eller höns för den delen?

Hur många har åkt vilse i en väglös öken för att till sist jublandes komma fram till det vattenhål de letat efter. Hur många har på vägen till ett möte kunnat passa på att mata hyenor och apor? Det sker verkligen inte varje dag här i Etiopien, men jag inser att dessa ovanliga inslagen i mitt liv gör mig så rik!

Vi får lära oss om muslimska högtider. Och ortodoxa. Och de protestantiska såklart.

Vi får skratta tillsammans med människor. Och gråta. Floder…

Vi har fått ta emot nyfödda barn i vår famn och fått höra det första fantastiska skriket. Vi får regelbundet besöka sjuka på sjukhuset. Möta den svarta sorgen. Se hoppet. Dela livet.

Vi får samtala om hur vi kan enas och älska varandra bättre. Får vara med om dop och tillväxt. Vi får se människor slå ut och blomma.

Vi får göra det vi älskar! Med ett folk vi älskar!

Och även om de flesta dagar ju ändå är just “vardagliga” och inte alls särskilt spännande (vilket jag skrev om i ”några myter om hur det är att bo i Afrika”) – så är jag så tacksam över de olika delarna som kommit att bli vårt liv!

februari -08 196