De kollektiva besluten

På juldagen ringde en vän till oss och berättade att han och några andra kommit fram till att vår familj och min brors familj som var på besök hos oss, skulle komma på deras julfest nästkommande dag. Det var ju en väldigt fin inbjudan. Förutom att det inte direkt var en ”inbjudan”, utan snarare ett beslut de ansåg att vi skulle rätta oss efter. 🙂

Detta med kollektiva beslut är ganska vanligt bland våra vänner och sakteligen lär vi oss att leva med dem. Vi låter (ibland) andra bestämma över oss när beslutet inte verkar helt åt skogen. Och vi bestämmer åt andra när det tycks rimligt.

Man behöver sällan gissa sig till vad de tycker och ett ”om du vill så kan du få åka dit imorgon” blir inte sällan ett bestämt ”du ska åka dit!”.

I en grupp kan man sitta och diskutera en viss persons uppdrag och utan den berördes åsikt bestämma att ” han ska leda den samlingen” eller ”han bör nog överhuvudtaget inte komma”.

Ofta får vi höra andras tyckande om våra barn, såsom ”ditt barn måste ha en tjockare tröja på sig!” eller ”de ska inte vara ute före klockan tio på morgonen, då det är för kallt”.

Och plötsligt får jag veta att vi är del av en insamling, därför att ”alla ska ge 300 birr var”.

Och så vidare.

Livet blir mer oförutsägbart på det här sättet. Och min kompromissande sida får sig en törn. Men jag tror att jag kan fortsätta att leva lyckligt även med denna sida av kulturen.

Ibland sätter vi dock ner foten. För det finns naturligtvis  många delar av livet som kollektivet må tycka vara accepterat (barnaga, lögner och annat) och säkert anser att även vi borde anamma, men som vi mer än gärna protesterar emot! Och gällande barnens tröjor och utetider så är det vi som bestämmer. 🙂

Frisören

Att besöka frisören är alltid ett äventyr! Just nu sitter jag nedsjunken i en skön snurrstol och undrar vilken färg mitt hår kommer ha om ett  par minuter när jag vandrar ut härifrån. Frisören är övertygad om att det blir vackert och jag väljer att tro på honom.

För ett par veckor sedan fick killarna följa med till barberaren. De visste precis hur de ville ha sina nya frisyrer; kort på sidorna, lite längre mitt på och så lång lugg så de skulle kunna forma tuppkammar eller snedluggar. Vi förklarade och visade och frisören frågade och hummade och nickade.

Så började han klippa sexåringen. Frisören bredvid började samtidigt klippa en etiopisk man i sextioårsåldern.
Jag är osäker på vad gentlemannen bredvid önskat sig för frisyr, men frisörerna klippte på millimetern lika. Det var som om de synkat varenda rörelse de gjorde: upp med saxen. Raka på kanten. Kamma. Klippa. Lika, samma. När den andra frisören började dra i sextioåringens lugg och åter plockade fram saxen hoppade jag dock fram och stoppade vår frisör. Rör inte luggen!!
”Bara lite, lite. Den måste ju vara kort och rak.” svarade han. Eeeh, nej! ”Men så där är väl bra” sa han och pekade på mannen bredvid som just fått din afrikanska lugg kapad ett par millimeter från hårfästet. Så som det brukar vara.

Visst är kort lugg okej. Men vi behöver kanske inte alla gå ut genom dörren stöpta i exakt samma form? Vill en liten pojk ha lång lugg så borde det väl kunna ordnas?

Jag vann tillslag diskussionen med frisören och ut sprang våra grabbar nöjda och glada med sina långa, något sneda frisyrer. Hade de kunnat så skulle de gärna färga sina luggar gröna också, men där gick visst gränsen för vad vår snälla frisör kunde trolla fram.

Nu är även jag klippt och färdigfärgad och redo att möta gatulivet här utanför. Färgen blev något mer åt det lila hållet än vad jag tänkt mig. Men en kortklippt lugg slapp jag, så även jag springer nöjd och glad ut genom dörren.

Främlingar och vänner

Idag var jag ute med två av pojkarna och gjorde ärenden. Vi gick en ganska lång sträcka och tvååringen valde att springa upp för varenda trappsteg han såg, gå balansgång på varenda trottoarkant och klättra på vartenda staket. Och så trillade han, naturligtvis. Och han skrek. Naturligtvis. En kvinna kom framspringande och böjer sig ner mot honom, hon tog sin sjal och torkade försiktigt bort den lera han fått på sina händer. Sedan log hon mot mig och berättade att jag har en sådan fin pojke.

Lite senare sitter jag här hemma och slöläser på aftonbladet. Jag läser om svenska hjältar, om blixthalka på vägarna och om nya hot mot flyktingboenden. Det senare får mig att koka. Nya hot mot nyanlända flyktingar. De flesta troligen från Afghanistan, Syrien, Irak och Afrikas horn. Kvinna jag just träffat, hon som böjt sig över min son och kallat honom för fin, hade kunnat vara en av dem som fått glåpord kastade efter sig i Sverige. Jag kan inte låta bli att undra hur ett liv där hade blivit för henne.

Och jag tänker på andra jag träffat.

Jag tänker på dem som gav husrum åt mig och Andreas under tre veckor i Sudan, då vi inte hade någon annan stans att bo. De hade små fristående lerhus på sin gård och en av familjerna valde att flytta ut ur sitt hus och in till sin mamma i huset bredvid, så att vi kunde använda hennes bostad.

Eller den kvinna i Damaskus som tog mig i sin hand när jag precis kommit dit. Jag hade frågat henne efter vägen till marknaden och förklarat att jag var ny i staden och de kommande timmarna bokstavligt talat ledde hon mig runt till alla sina favoritaffärer. Innan vi skiljdes åt drack vi en söt kopp te tillsammans och hon önskade mig guds välsignelser.

Jag minns alla dem som skickat sms eller ringt oss på vår julafton, för att önska oss en fin dag. Detta trots att de själva inte firar julen.

Dem som bjudit oss till att fira deras högtid hemma hos sig.

Eller när jag besökte moskéerna i Khartoum. Jag minns en gång när jag var där och flera kvinnor samlades bredvid mig för att ställa frågor om min tro. Vi satt läge och pratade i kvinnorummet, drack te och redde ut olikheterna i våra olika trosuppfattningar. Vi skrattade. Sedan skulle de in i bönerummet för att be och frågade om jag ville följa med.

Jag tänker på den etniska kvinnoförening i Gottsunda som jag var en del av, som när vår minsting föddes ordnade den största festen han någonsin fått. De lagade mat, fixade underhållning, gjorde en pengainsamling till honom och samlade över 100 personer som kom för att fira vårt barn. Jag stod upp inför dem alla och försökte på deras språk säga ”tack, detta betyder mycket för mig och mitt barn”. Troligen förstod de inte mer än själva ”tacket”, men de applåderade och skrattade glatt.

Jag hade kunnat fortsätta en bra stund till. Det finns så många berättelser om människor som passerat längst vår väg, som sett vår sårbarhet eller vår längtan efter att få tillhöra och som bjudit oss in till sin gemenskap. Så många nära vänner som gett oss av sina tankar, sitt beskydd och sina erfarenheter. Men också så många främlingar som tagit sig tid att se oss och beröra oss. Vi har aldrig varit flyktingar, men vi är utlänningar boendes i ett främmande land. Vi är inte asylsökande, men vi kan känna oss både ensamma och utelämnade. Och ovanstående människor är några av dem som omslutit oss och gjort det med bravur.

En del av dem vet jag inte var de befinner sig nu. Kanske har de lämnat Syrien eller Sudan eller Afrikas horn och befinner sig på något transitboende i Sverige? Då önskar jag att de får mötas av någon som torkar leran från deras händer. Eller som skickar dem ett sms under deras högtider. Eller som bjuder dem att fira jul tillsammans. Någon som vågar ta första steget till en relation – för det kan vara sjukt svårt att ta första steget när man är den nya i landet. Tro mig.

Jag grämer mig över Aftonbladets artikel och över mycket i den situation som nu råder. Men jag är också så fruktansvärt stolt över flertalet svenskar (och jag vet att flera av er som läser detta tillhör den fina skaran) som tar emot våra nya vänner med öppna armar. Och som gör det med bravur!

Tack.

Thank you.

Shukran.

Waad mahadsantihiin.

Granen står grann…

Vi har gjort det förbjudna. Vi har köpt oss en plastig plastgran och ställt den mitt i vardagsrummet. Den står där så stolt och lyser så grant, medan jag kliar mig i huvudet och undrar hur den egentligen kunde komma in över vår tröskel.

För att kompensera detta vidunder har vi plockat oss ytterligare tre LEVANDE ”granar” (toppen av stora buskar). Dessa får dock hålla sig på verandan.

Barnen nöjda, alla nöjda! Och julstämning, det har vi fått!

Sjuk… igen

Idag är jag allt lite missmodig. Det har varit sjukdom på sjukdom hela denna månad. Först en envis hosta som startade under medarbetardagarna, vilken mynnade ut i en enträgen feber och problem att andas – vilket ju visade sig vara en lunginflammation. Så astma på det (enligt läkaren, jag är tveksam). Sedan urinvägsinflammation. Och nu kräks jag. De äldre barnen har dessutom varit trötta och har sedan ett par veckor varit mer än redo för jullov! De älskar sin nya skola, men framförallt fyraåringen blir trött av allt det nya.
Jag har inte känt mig särdeles uttråkad eller missmodig eftersom jag kunnat fortsätta med ganska mycket ändå. Istället har jag varit uppmuntrad av vänner som kommit förbi för att be och det har varit gott att hinna svara på de där mailen som annars blir liggande och läsa den där boken man velat läsa. Och jag har verkligen inte varit sängliggandes hela tiden. Men nu blev det en sak för mycket och det får vara slut på sjukdomstiderna och tröttheten!
All eloge till Andreas som kavlar upp ärmarna här hemma när jag blir för hängig! Vad vore vår familj utan denna starka karl? Vad gott att vi får vara ett ”vi”!

 

Ja, mitt i allt känner jag mig glad! Tacksam för familjen. Tacksam för julen som närmar sig, med allt vad den innebär! Tacksam för att jag verkligen tror att saker och ting händer under ytan, bland våra vänner.
Och tacksam för den Bibelvers Andreas just delade från Ps. 84:6-7. Detta är vår bön, inte bara för oss som familj – men för många runtomkring oss!

Saliga är de människor som har sin styrka i dig, de som har dina vägar i sitt hjärta. När de vandrar genom tåredalen gör de den rik på källor, och höstregnet höljer den med välsignelser.

Advent

Det är snart tredje advent!

Det känns självklart lite overkligt och jag kan sakna den starka doften från hyacinter och den bitande kylan som annars påminner om att det är december. Och jag saknar definitivt de familjerelationer som julen är så starkt förknippad med.

Samtidigt ser jag andra fördelar med att få fira julen här i Addis: det finns inga ”måsten” utan vi väljer själva exakt vad vi vill fokusera julen på. Jag upplever absolut ingen stress, utan mestadels bara mysigheten i att få pyssla och dona lite extra.

Vi är nu i full färd med att komma på nytt pynt till ”julgranen”, baka lussebullar och barnen lär sina kompisar vad svenskt julpyssel är. På lördag kommer en vän hit som säger att hon då vill lära sig baka ”alla kakor som finns” och barnen säger att de vill dekorera mera och vi försöker tillsammans hitta på nya spännande idéer.

Amaryllis och julstjärnor har vi, dock inte i krukor på köksbordet utan växandes ute i trädgården. Vi skördar vår egen majs till middagen, samtidigt som kolan står och kokar på spisen. Och kattungarna kastar runt gubbarna till julkrubban som står uppställd ute på den solvarma verandan. Visst låter det ändå som en ganska härlig kombination av jul och Afrika!

Adventstider är fina tider! Även här!

Och när elen går (den går jämt och ständigt nuförtiden!) precis i det mest kritiska ögonblicket när man står och kokar knäck tillsammans med en vild tvååring – då får man bita sig i läppen, hämta pannlampan och påminna sig om att ”detta ÄR mysigt och det är ungefär så här det SKA gå till nu mera”! Kanske samma påminnelse som ni behöver när ni trängs med alla andra stressade svennar runt Åhléns knökfulla hyllor. 🙂

Värderingar

“På vår skola säger man inte förlåt, mamma”, berättar vår fyraåring en dag.
Jag hinner snudda vid tanken på hur etiopisk kultur kommer påverka våra barn och hur vi ska kunna stärka dem med de värderingar vi tror på…
“Nej, man säger sorry istället” fyller sonen i.